R Skriverier

Dom hämtar mig i slutet på sommaren

2011-12-28T01:50:00.001+01:00

De första yrande minuterna efter det att jag vinkat adjö laddade mig med ett euforiskt sken som skulle räcka ända in i novembermörkret. Jag visste att jag skulle blåsa som ett gulnat löv och jag höll i så hårt jag vågade.

Jag dricker mitt kaffe klockan åtta varje morgon. Ensam med min punktlighet blir kaffet min bas. Jag dricker igen vid tio. Vid köksbordet. Samma plats.

Nyfiken går jag omkring här. Allt gammalt är nytt och jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Inget är mitt men det är bara jag här. Inget är någons och vad kan väl jag göra förutom att flytta någon ting från en plats till en annan. När jag väl åker måste ändå allt vara kvar. Jag går omkring och inspekterar. Inventerar. Räknar stenar på en strand som inte är min. Just i detta nu är den dock det. I det stora hela är det någon annans. Fast på längre sikt är vi den förgänglig. Ägarna kommer och går men öar består. Jag lagar en god middag.

Jag har ont i lederna. De ger mig ingen ro om natten och tappad ork på dagen. Det blåste ned ett träd igår. Stormen tog mitt humör. Allting luktar brasa. Allting är en eld.
Jag dricker kaffe.

Allt förmultnat och blött. Alltigenom tryckt av vinden. Det sista av glädjens sommarspår blåses bort nu. Målas svart och blöts ner. Gråskalad ter sig varje kvällning, mörkare och mörkare för att sedan endast lätt brunbestrykas med morgonens ljusning. Ljusning inte rodnad. Här rodnar igen.

Kaffet håller mig fokuserad. Kaffet är min ledstav. Klockan är tio och jag dricker kaffe. Klockan är fem och jag dricker igen. Sen lagar jag middag.

Med snön kom ljuset som åter. Liten brasa i spisen bara. Finare pinnar ger varmare händer. Jag tänder med en tändsticka. En tändsticka bara. Om den nu inte slocknar förstås, då tar jag en till. I nödfall en tredje. När brasan väl brinner sprider sig lugnet igen. Oron från en slocknad brasa kan bara mätas med lugnet från en sprakande.

Det snöar fortfarande.

Allting tycks fruset. Allting som förstelnat. Inte ett spår av något annat. En isande skare som skorpa på allt ruttet hösten glömde.

Jag står inte ut med mig själv längre. Den här ön. Den här promenaden. Varje dag samma vända. Jag dricker mitt kaffe klockan tio. Dricker igen vid fem. Oron från en slocknad brasa kan bara mätas med lugnet från en sprakande. Bara skare. Här rodnar ingen. God middag.

Våren, skriker jag. För full hals över dästa vintervågor. Våren, hitåt!

Jag går inte ut längre. Jag sitter klockan tio och kaffet darrar i min hand. Ingen vår i sikte alls.

Första knoppen har kommit på trädet utanför farstun. Det jag längtat efter så länge; ett tecken på sommarens stundande seger över vintern, fick mig att stanna upp. Jag tittade länge på kvisten och bestämde mig för att jag måste ge upp. För min egen skull. Jag klarar inte det här längre.
Sommaren skulle vara avskedsfesten. Dom hämtar mig i slutet på sommaren. Men jag stiger av på upploppet.

Jag tar i och lyfter. Jag kånkar och bär. Jag planerar egentligen inget. Jag packar i all hast bara kaffe och ved. Nu ska jag åka, skriver jag stort på dörren. Signerar med "Om Våren". Sedan far jag.

Ute på vågorna gungas jag fram. Jag ror mot det håll jag tror jag ska nå. Horisonten är oändlig som ön jag bebodde. Jag åker så sakta jag kan. Jag ror så jag blöder.

Framme är jag väl aldrig men de möter mig ändå med vördnad. Tillslut. Jag är skäggig och sur. All packning blöt av dimman som krängt min båt.

Jag tänker om, kalibrerar allt som gick om intet. Stillatigande tankar skriker mitt namn hårdare. Lättflugen blir detta bojorna som fjättrar min frihet. Det bästa sättet att bestiga ett berg är att börja i motlut.
Så jag bestämde mig för hösten. Det måste vara hösten.

Jag packar min packning till slut. Den vilande fridlysenheten överfaller.

De första yrande minuterna efter det att jag vinkat adjö laddade mig med ett euforiskt sken som skulle räcka ända in i novembermörkret. Jag visste att jag skulle blåsa som ett gulnat löv och jag höll i så hårt jag vågade.

Dom hämtar mig i slutet på sommaren.

Aningslöst

2011-11-29T22:13:00.001+01:00

Hela världens samlade lugn
pulserar trofast i varje andetag
mitt sovande barn tar.

Varenda någonsin förvildad tanke
skulle falla platt för henne här och nu.

Jag leder henne rakt in i den här världen
och inser att det är hon som är den.

Jag bestryker det släta, rena
med vår världs knölighet.

Vad mer kan jag göra?

Omvädersanalys

2011-11-16T19:45:00.001+01:00

Kulingvinden blåser upp sanning,
den sanning vi valde vi såg.
Allt kan man tolka in till förbanning,
men jag är inte meteorolog.

Variationer på ett tema

2011-11-02T18:57:00.001+01:00

Pappas pappas pappas far
samma hållning, samma stol.
Se min son har minen kvar
på skolfotot ifrån i fjol.

Timglassand flyger alla i ögat
som blåser i tidens segel.
Samma grimasch som dagen nödgat
fanns i gårdagens spegel.

Inget nytt har kommit fram
sex generationer förbi.
Axel mot axel i rullornas damm
blott mutationer är vi.

Drömmen om jazzmusik som skvalar genom ett öppet köksfönster

2011-10-25T22:21:00.001+02:00

Vi far omkring och letar hus, men inte för att bo.
Någonstans att sätta önskan söker vi.

Behovet är avlastningsplats för sköra förhoppningar om en
egenhet att rå om så sött.

Snarare meditativt än målmedvetet drar vi vidare,
kammar sidor i våra livs tidningar
efter något som redan finns i vårt inre.

Utan besök

2011-10-20T12:16:00.005+02:00

Söker kusten genom långsträckt skog.
Ser den stora lilla naturen bara flyktigt.
Håller spikraka blickar på stigens långsamma virvlande,
noterar någon snedtall men knappt något mer.
Lyssnar inte efter fågelns långa svala svada
söker havsbrus i skogssus, filtrerar barrträdens vassa visslande.

Finner inget vatten någonstans.

Kusten, finns den bakom kröken,
eller är vi vilsna i vårt letande.
Hittar inte fram till slut. Hittar inte ut.

Söker baklänges till trygghet, sakta säkras gamla spår.
Snart till kända marker, isen spricker inte här.
Hoppa klart nu sista lilla roten välter inte foten mer.

Vi vandrar bakåt ända hem. Ett besök i skogen utan att besöka den.

Lykta. Ledljus.

2011-10-12T19:42:00.004+02:00

Bördighetens stora fält finns utom mitt armfångs räckvidd.
Genomgödslad utan ängar är jag bara frön och dynga.
Värmestrålar når ej min köld nog för att tina tjälen som nupits sen sist.
Frostbiten står jag ensamt kvar och vilsnar.

Lykta! Ledljus! Led mig rätt. Så mitt inre allt.
Tina upp och bädda in kom sjung din sång igen.

Oktoberstorm

2011-10-06T23:27:00.003+02:00

Som som bubblande vatten, som kolsyra under huden
ligger hela hösten och väntar; pockandes illavarslande.
Som oktobervinden trycker havet
viner även tankarna på mina minnens ocean.

Latent sökandes efter borttappade djuphavsgravar
ger mig höstrusket ingen ro.
Jag drar ner novemberhatten över ögonen
och håller andan till Lucia.

Ett andra hands liv

2011-10-05T19:33:00.002+02:00

Jag har en vän som är nyskilld. Han bodde i en villa, och villan stod på frun. När dom sålde huset fick hon vinsten och han fick lösa den akuta bostadsbristen med ett andrahandskontrakt. Det löste sig bra för honom. Han bor nu något kvarter från dagis, och något kvarter åt andra hållet ligger exfruns nya boende. Läget är perfekt och det har blivit, under förutsättningarna, jättebra.

Men det var något märkligt med hans andrahandskontrakt. Den välvilliga förstakonktaktstsinnehavaren visade sig nämligen vara värden själv. Det vill säga, värden hyr lägenheten av sig själv, i första hand. Sedan hyr värden ut lägenheten till min vän, i andra hand. En något ovanlig lösning och det hela lät först som en olycklig slump; även värdar kan hamna i livssituationer då de vill hyra ut sin lägenhet. Men det visade sig, efter en liten undersökning i huset, att detta var verkligheten för över hälften av de boende i huset. –Bara vi som har bott här jättelänge har förstahandskontrakt, sa en gammal dam i trapphuset.
Värden har alltså satt i system att hyra ut förstahandskontrakt, med andrahandsvillkor.

Varför gör man det?
För värden finns det faktiskt bara fördelar med att hyra ut i andra hand. Man kan slippa problematiken med hyresgäster som klagar på att standarden är undermålig i lägenheterna. Man kan säga upp oönskade hyresgäster på ett mycket enklare sätt än om de haft förstahandskontrakt. Man kan ta ut mer hyra per lägenhet än vad man redovisar att man gör.
Var den överskjutande delen av hyran hamnar kan man bara spekulera i.

Som förstahandskontraktsinnehavare har man en mängd rättigheter jämte värden. Som andrahandshyrare har man ingenting.

Visserligen riskerar värden att bli anmäld för att ta ut överhyror, eftersom det är otillåtet även för andrahandskontrakt. Men trilskande hyresgäster blir lätt av med lägenheten när man inte har ett uppbackande förstahandskontrakt att hålla i handen.
Så man betalar och biter ihop. Och det i en lägenhet som man inte kan ställa några som helst krav på.

Obildat ombildande
Det är föga förvånande att den omfattande ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter resulterat i ett underskott av hyresrätter. Men borde man inte kunnat räkna ut att situationer som den min vän just nu sitter i skulle dyka upp i ombildandets kölvatten. Det råder en akut brist på hyreslägenheter. Det gör att de få privata hyresvärdar som finns, i stort sett kan göra vad de vill, oavsett regler och gängse normer.

När folk tröttnat på de dyra lägenheterna med undermålig standard, fylls lägenheterna snabbt med nya intressenter, eftersom underskottet på hyresmarknaden är så enormt. Och inte heller de kommer knorra nämnvärt. För har man lyckats hitta ett eftersträvat andrahandskontrakt vågar man inte protestera, för rädslan att bli av med lägenheten.

Precis som min vän som biter ihop och betalar överpris för sin lägenhet med förstört golv och genomslitna tapeter. Men det får väl gå, han ska ändå inte bo där så länge...

Slätstruken kultur blåser ny kraft i högervindar

2011-09-28T19:55:00.003+02:00

I hela den här långa debatten om hur kulturen ska kunna finansieras glöms en väldigt viktig aspekt bort.

Det råder ingen tvekan om att kraven om skärpt balansräkning på kulturyttringar kommer från borgerligare breddgrader. Det ligger i sin natur som högermänniska att instinktivt ogilla företagsamheter som egentligen inte har något ekonomiskt formulerbart syfte. Att högerfolk ställer kulturmänniskor mot väggen och säger what’s in it for me, när de blir tillfrågade om bidrag är inget konstigt. Sponsring av kultur har blivit en allt hetare debattpotatis de senaste åren. Man läser krönikor och lyssnar på tv- och radiodebatter där man gemensamt ingjuter någon slags förhoppning om att någon ganska snart kommer att komma på hur det här ska kunna gå till i praktiken. Ingen vill att Lång dags färd mot natt ska sponsras av Losec. Ingen vill ha Hamlet i Polarn o Pyret-trikåer. Det gäller bara att komma på hur det ska göras snyggt.

Vad kulturen och de kulturbärande debattörerna inte verkar förstå är att de sitter i fällan redan innan diskussionen har startat. Och det är kulturelitens eget fel!

Inte samma skärpa längre
Det är inte samma mod i teaterpjäserna. Det är inte samma skärpa i författarna. Det är inte samma nerv i musikerna. Det är viktig att förstå att när man filade ner taggarna i hopp om att dra till sig sponsorer, i samma veva bjöd in högeridealen inom kulturen med hela handen. Kulturen har blivit slätstruken och feg av rädslan för att sticka ut ur mängden.
Jag menar inte att det inte finns nyskapad uppseendeväckande kultur. Det finns det absolut! Men man vågar bara sparka in redan öppna dörrar. Är det reaktionärt höjer någon möjligen på ögonbrynen, men det blir ändå lättuggat eftersom ingen vågar peta i ämnen annat än där den stora massan i grund och botten har samma åsikt; sexuallibertet, lika behandling och så vidare. Ingen vågar vara politisk inom kulturen längre. Självklart finns det undantag. Men undantagen förekommer nästan aldrig i något större sammanhang.

Om kulturen ska kunna ta sig ur den här rävsaxen måste man inse att man bjuder in högerargumenten till matbordet redan vid diskussionen om sponsring.

Man måste börja agera ut sina idéer igen. Våga visa värdet av en bidragstagande kultur, från scenen. Skriv, gestalta, komponera och koreografera med mening. Det är som om hela kultursverige kalibrerat sina kreativa instrument för att bättre passa de högerkrav på kulturen de själva säger att de föraktar. Det är lättare att skriva en deckare och namedroppa ett par teknikprodukter i texten än att skriva något från hjärtat. Det är lättare att sjunga ut en formelskriven tralala-hit i ett musiktävlingsprogram än att försöka sig på en egen komposition där man förmedlar vad man egentligen tycker.

Ta tillbaka initiativet i debatten
Skulle högerförespråkarna vara så intresserade av att prata sponsring om det rörde sig om allvarligare nyskrivna alster. Vill man ha sin logotyp exponerad i en föreställning som lämnar en i andra sinnesstämningar än vad en tralala-hit gör. Vill man ha sin elektronikpryl omnämnd i en roman om trasiga människor. Jag tror inte det.

Men tro inte att företagare inte är intresserade av kulturen som sådan. Det tror jag är ett misstag många gör. På femtio-, sextio- och sjuttiotalen bidrog stora företag till kulturyttringar för de förstod nyttan av den. Men de bidrog inte genom sponsring, som per definition kräver någon slags motaktion. Man gav bidrag eller köpte konst. För man behöver kultur. Vare sig man röstar blått eller rött.

Man säger så lätt att det var annorlunda då. Det var en annan tid. Men jag säger att det är annorlunda nu. Det är nu som kultureliten har gått med på kapitalismens spelregler, och försöker anpassa sig och skydda sina intressen utefter det faktumet. Man begråter att de gamla kulturidealens fackelbärare går i pension och dör bort, men ingen är modig nog att ta över elden.
Jag tror att om man bara vågar brännas igen, så har förutsättningarna för en diskussion om värdet av kultur radikalt förändrats. Det är inte en ekonomisk diskussion om man inte nödvändigtvis lägger sig platt för det påståendet från första början.

Men det är klart, man riskerar att inte få vara med i det där underhållningsprogrammet på TV4 om ens senaste krönika kritiserar just det multinationella företag som annonserar i reklampausen.

Stockholms drivkraft ur ett landsortsperspektiv

2011-09-21T20:00:00.003+02:00

Som den utflyttade stockholmare jag är blev jag glad åt möjligheten att för första gången på länge få möjlighet att återse min kära hemstad. Jag har flytt stressen och larmet för kalkstenslunken på Gotland. Visserligen stod försenade tunnelbanetåg och igenkorkade färdvägar mig upp i halsen när jag flyttade – men på det stora hela älskar jag stan. Hur som haver, återvändandet till Stockholm berodde på min lillasysters trettioårsfest. Men eftersom min fru och jag hade bröllopsdag i krokarna så passade vi på att förlänga huvudstadsvistelsen med en extra natt och fick således en dag för oss själva – eftersom barnen redan var bortlämnade.

Glad i hågen traskade vi runt i stan vi båda känner oss hemma i. Jag har alltid uppskattat drivet i Stockholm. Känslan av att det aldrig blir klart tycker jag känns lugnande. Det byggs hela tiden men man kommer aldrig fram till färdigt. Projekten är så stora, så omfattande och så tidsödande att inget projekt hinner bli klart innan något annat tar vid i dess exakta närhet. Följden är att det i i stort sett varje gathörn är något byggprojekt på gång. Är det inte ombyggnad, så är det nybyggnad. Är det inte byggställningar så är det uppgrävda gator. Först river man ner, sen bygger man nytt, sen bygger man om och så lite reparationer på det. Runt, runt, runt. Stockholms siluett brukar målas med Globen, Västerbron, Stadshuset och Hötorgsskrapor. Men det som alltid saknas är lyftkranar! Jag tror att jag aldrig har sett en stockholmshorisont utan lyftkranar.

Det som slog mina lite destockholmifierade ögon hårdast är den konkreta känslan i stan. Det som driver allt och alla – konsumtion. Det förvånade mig. Jag tänkte mig att det skulle vara tempot som var det jag skulle reagera på. Men det sitter så pass i mitt blodomlopp att jag efter trettio meter på Cityterminalen var inne i pulsen igen.
Men, hej vad det konsumeras raffinerat!

Vad menar jag med konsumtion?
Det är tydligt att det sitter som fastnaglat i Stockholms innersta väsen att sälja sig själv. Jag bor nu i Visby, en handelsstad äldre än Stockholm och en sommarstad med en kaosartad kommers under ett par sommarveckor. Men det är en annan kaliber i Stockholm. Det är ett så väloljat, finslipat och utstuderat maskineri som driver det att det nästan driver sig själv. Det är inte bara fina varor som säljs. Det säljs fina varor, i rätt typ av butik med passande inredning i rätt stadsdel, med rätt vinkling till rätt målgrupp. Allt är så genomtänkt utstuderat att det slår emot en direkt som oförberedd utomsoknes. Jag förstår plötsligt känslan av att stockholmare kan kännas dryga. En tanke som alltid förut känts mig så främmande. Stockholmare är inte dryga; vi är snälla, inbjudande och jättetoleranta. Men om man inte kan koderna uppfattas det kanske som dryghet, mot bättre vetande.

Jag menar så här
Om du kommer du in i den där genomtänkta lilla exklusiva kaffebutiken på Östermalm med rätt inredning och expediter i rätt utstyrsel från topp till tå. Om du inte känner igen koderna uppfattar du nog hela butiken som tillsluten och exkluderande. Men frågar du bara expediten efter ett gott kaffe att ha med som gå-bort-present, får du antagligen världens utläggning om just ditt presentkaffe. Det är ju faktiskt himla trevligt, hur välsmort och uttänkt det än må vara.

Steglöst

2011-09-13T11:32:00.001+02:00

Ovilliga steg mot lika höstna månader som förra året. Jag längtar nu snart efter snön, fast egentligen mest efter att den sen försvinner.

Sensommarblick

2011-08-31T16:51:00.006+02:00

Sommaren spelar sina sista toner. Solen dallrar inte längre, den pyslyser snarare och skuggorna blir bara längre. Går vi allt snabbare mot mörkret eller är det bara jag som inbillar mig?
Hösten borde fortfarande ligga långt bort, men luften känns frostnupen fast det ännu är många siffror kvar till noll.

Lika märklig logik

2011-08-22T14:24:00.002+02:00

Först röstar man på en politik som med hela handen påbjuder ombildning av hyresrätter till bostadsrätter. Sedan blir man jätteförvånad när det är jättebrist på bra billiga lägenheter att hyra, och enda alternativet är andrahandskontrakt till ockerpriser. Jag förstår fortfarande inte problemet – det var väl det ni ville?

Märklig logik

2011-02-28T12:55:00.003+01:00

Först röstar man på en politik som vill sälja ut statliga bolag till höger och vänster. Sedan blir man jätteförvånad när de nyprivatiserade gamla företagen plötsligt chockhöjer priserna och gör jättevinster. Jag förstår inte problemet – det var väl det ni ville?

Sjuk vinter

2011-02-17T17:45:00.003+01:00

Baciller fyller år i vår lägenhet. Virus hoppar från kropp till kropp tills penicillin sätter stopp. Men dagis och skola ger oss en aldrigsinande källa till nya bakterier och snorsträngar långa som spagetti.
Det här är en väldigt märkligt sjuk vinter i vår familj.

Sjukt 575

2011-01-27T14:36:00.002+01:00

Slemsega lungor
på mina fina ungar.
Bli friska nån gång!

Fina ungars far
kräks ikapp med deras mor.
Middagslaxens hämnd.

Fräscha familjen
luktar handsprit, slem och kräks.
Vilket härligt gäng!

Stockholm och jag

2011-01-20T13:20:00.009+01:00

Jag är utflyttad. Förr var jag från Stockholm kort och gott. Nu är jag från Stockholm men boendes på Gotland. Det är ingen större skillnad kan tyckas, men skenet bedrar.

Jag trodde innan jag flyttade att förändringen skulle följa med. Alltså, jag är jag och mina förändringar följer naturligt var jag fysiskt befinner mig. Men det är inte riktigt så. För i samma stund som vi tömde radhuset i stockholmsförorten och åkte mot gotlandsfärjan så klöv jag mig i två. Ett liv här och nu på Gotland med fru, barn, dagis, skola, jobb, vänner, bil och allt vad det innebär. Men samtidigt ett parallellt liv i Stockholm. Med mina gamla vänner, mina syskon, föräldrar, rockband och fotbollslag och så vidare. Jag tänkte inte på det innan vi flyttade och det slog mig inte direkt när vi flyttat heller. Men nu har vi bott borta så pass länge att saker sakta börjar förändras i Stockholm. Det byggs lite nya hus. Tunnelbanan ändrar biljettsystem. Någon vän flyttar, någon annan får ett barn. Sakta sakta, men säkert som berget, förändras mitt Stockholm till något annat. Något som jag inte är en naturlig del av.
En stad är självklart alltid i förändring. Men eftersom jag alltid bott där har jag varit ett med stadens flöde, och förändringar är då inget man tar ad notam. Det var först när jag flyttade som jag på sätt och vis frös en ögonblicksbild.
När jag senare nås av uppdateringar känns det märkligt.

Det här är inga revolutionerande insikter. En självklarhet för alla som flyttat från sin hemstad, men det hade inte slagit mig för än nu.

Å andra sidan minns man ju alltid saker och ting i ett nostalgiskt skimmer. Visserligen älskar jag den där stan, och har alltid gjort. Men visst har vi haft det motigt ibland, Stockholm och jag.
Läs till exempel här.

Väder 575

2011-01-08T21:06:00.003+01:00

Snöblandat regn nu
Man kan ogilla slasket
men jag ser våren

När är kultur i nya kanaler bara kultur?

2010-12-09T15:14:00.004+01:00

Det småbubblar lite på ytan tycker jag. Kulturen börjar göra seriösa framstötar mot att interagera med den nya tekniken. Hittills har det varit stora drakar som gör taffliga försök, som Dramaten på Facebook. Eller så är det putslustiga privata webbsidor som blir till någon samtidstermometer på twittertidsålderns kulturtemperatur. Men hittills sjuder det som sagt bara.

Jag kan inte låta bli att undra vem som kommer att bli först med att lyckas fullt ut. Det vill säga att inte etiketteras som kultur i de nya medierna utan bara stämplas som en kulturyttring. Och att det faktum att det gestaltats i en av de nyare kanalerna inte värderas. När integreringen är lika total som Strindberg på en boksida.
Det går i snigelfart, men jag tror ändå det börjar närma sig.

När jag var nitton

2010-11-30T14:39:00.002+01:00

När jag var nitton år tog jag studenten vid ett västerortsgymnasium i Stockholm.
När jag var nitton år var jag en happy-go-lucky grabb som inte visste så mycket om livet och världen. Många såg mig mest som en hårdrockande musiksnubbe. Konstnärssjälen fanns där redan då, men den var kanske svår att se för allt hår och svarta jeans med hål på knäna.

När jag var nitton år gav jag mig av på ett tåg med destination Boden, endast av det enkla faktum att jag var för ordentlig för att totalvägra. Jag ville absolut inte lära mig kriga, men jag ville ännu hellre inte låtsas att jag på något sätt var obrukbar.

När jag var nitton år lärde jag mig att med en AK5:a träffa ett föremål stort som ett öga. Och det på trettio meters avstånd, utan något som helst sikte som hjälpmedel annat än kornet längst fram på pipan. När jag insåg att jag kunde blev jag äcklad och började skjuta utanför med flit. Resten av krigslektionerna misslyckades jag avsiktligt, varje dag. Mitt befäl övervägde att skicka mitt vapen till serviceavdelningen, eftersom jag plötsligt börjat skjuta så mycket sämre. Han förstod aldrig att det var osmakligt att med statliga medel och lagen i ryggen tvinga nittonåriga fredliga hårdrockare att lära sig skjuta folk i ögat.
När jag var nitton år hade jag min Fender-strata inlåst i vapenskåpet på ING 3 i Boden.

När jag var nitton år blev jag upp över öronen förälskad för första gången. Det fick min avsmak för militärlivet i Boden att gå från mild avsky till uttryckligt förakt och panikslagen hemlängtan. Den hemlängtan byggde upp en stockholmskärlek som jag trodde aldrig skulle gå över.

När jag var nitton år började jag bygga mig en värdegrund att stå på i resten av livet. Och faktum är att jag står här än idag, 16 år senare, på den grunden. Visserligen har jag kanske byggt om och ut och till, men grunden ligger kvar. Hörnstenen la jag när jag vägrade skjutas i ögat, i skogen, i Boden.

Ett steg fram och två tillbaka

2010-11-29T15:42:00.003+01:00

Arla skriver på sin hemsida om sina nya förpackningar med skruvkork:

En förpackning med skruvkork av plast ger en ökad klimatpåverkan (proportionellt med ökad mängd plast) jämfört med den gamla förpackningen. Dock levererar den nya mera ”bekvämlighet”; den är lättöppnad, har återförslutningsmöjlighet och kan skakas.

Grattis världen: i stället för miljötänk; bekvämlighet. Skönt att just Arla, som är en så liten aktör inom förpackningsindustrin har förstått vilka värden som är prioriterade 2010.

–Visserligen är det väl bra med ekologi och miljötänk, men den gamla förpackningen, som vi har använt sedan 1963 var inte helt lättöppnad har vi kommit fram till i undersökningar, nämligen. Faktiskt.

Paniken ska inte underskattas. Inte styrkan helller.

2010-11-15T10:50:00.002+01:00

Sossarna har kris och panik nu. Sämsta valet någonsin och Mona säger tack för kaffet.
Något som jag tycker glöms bort i alla krisrubriker är att Socialdemokraterna faktiskt är Sveriges största parti. Av alla röster som röstades den där dagen i september, så fick faktiskt Sossarna flest. Visserligen var det ett katastrofdåligt val, om man jämför bakåt i tiden. Men man skall ändå komma ihåg att ett Sossarna som gör ett kalkonval, ändå vinner valet. Om man med vinna valet avser det parti som fick flest röster.

Jag tycker mig se att all medierapportering handlar om röstflykten, krisen, misstagen, felplaneringen, maktkampen etcetera. Men alltså, trots allt det där: störst i Sverige.
Jag tror inte vi sett det sista av det där gänget.

Matthatt

2010-11-10T20:33:00.002+01:00

Det är som om någon tryckt en matt hatt på mitt huvud. Det är antagligen effekten av det myckna byggslitandet den senaste tiden. Femtonspelet till lägenhet hjälper inte direkt till. Inte novembervädret heller. Visserligen har vi inte snökaos och minusgrader här, och i söndags såg vi flera blommande blommor i Botaniska trädgården. Men ändå.
Längtar och sliter mot julledigheten.
Gneta på, gneta på.

Blött turkök och trött byggstök

2010-11-08T19:22:00.005+01:00

Det verkar som om att den där vattenskadan som vi fick i köket, inte riktigt hann bli någon vattenskada. Med lite tur så torkar det upp av sig själv. Peppar, peppar och ta i trä och allt skrock man kan komma på.

Vår trea som blev en fyra håller så sakta på att färdigställas. Grabbhalvans nya rum är helt klart så när som på en försenad tapetrulle som är försenad.

Sedan är det dags för lillbruttans rum. Som ska spacklas, slipas, tapetseras och målas. Först efter det står vårt rum på tur.
Just nu sover vi i ett syrenlila rum med en 2,5x3,5 meters rymdfondtapet. Jorå.

Det journalistiska raserandet av dn.se

2010-11-02T20:31:00.005+01:00

Visserligen är det inget nytt, det har varit på gång länge. Men det är beklämmande att se hur Dagens Nyheter behandlar sin snart 150-åriga tidnings 14-åriga webbplats.

Dagens Nyheter har varit en tidning med bra, intressanta artiklar. De har speglat läget i Stockholm, Sverige och världen med en sund ifrågasättande och undersökande nyfikenhet.

Men de senaste åren har aftonbladetfieringen av dn.se blivit mer och mer markant. I papperstidningen är det inte lika markant men bottennappen har duggat tätt på webben de senaste åren. Idag, den 2 november 2010 är det helt normalt för dn.se att skriva om ett Fyllefilter för Facebook som en av huvudnyheterna på startsidan. Strax nedanför artikeln om det amerikanska valet till representanthuset.
Som för att kröna idiotin är Facebook-artikeln ackompanjerad av en undersökning: Har du gjort bort dig på Facebook när du var onykter? Man kan välja på "Ja, alldeles för ofta" eller "Nej, det skulle jag aldrig göra".

DET ÄR DÄR SKON KLÄMMER
Sättet att ogenerat prångla ut skitartiklar. Sättet att så uppenbart skriva reklamartiklar snarare än att göra ett journalistiskt arbete. Sättet att så märkligt snedvrida hur folk är. Om frågan ovan var ärligt ställd skulle tvivelstutan 95% av alla läsare klickat på något mellanalternativ. Men mellanalternativet finns inte längre. Världen är svart eller vit för grånyanser ger inga klickvänliga rubriker.

dn.se vill bli aftonbladet.se. Men DN:s läsare vill inte ha Aftonbladet, och Aftonbladets läsare vill inte ha DN.

Jag förstår att det är någonslags panikåtgärd för att DN går dåligt. Man sparkar riktiga journalister och ersätter dem med hired guns som skriver det som betalar bäst.

Och folk klickar bäst på fylla och snusk. Så om alla bara skriver om fylla och snusk så kommer alla bli jätterika. För om det är mycket trafik till en sida, så kan man sälja bra med annonser.

FRÅGAN DN BÖR STÄLLA SIG
Tror ni att era annonsörer uppskattar skiftet från seriös journalistik till snask, trams och blaj? Är det en hållbar lösning eller köper ni bara tid?

Dripp-dropp

2010-11-01T11:19:00.002+01:00

Klockan är nyss slagna 22.00 och vi sitter och gäspar framför någon film på söndagskvällen. Plöstsligt ringer det på dörren, det visar sig vara grannen från lägenheten under.
–Hej, ursäkta att jag stör lite sent, men det droppar vatten från mitt innertak.

Efter någon halvtimmes sökande och något upprivet köksskåpsgolv så visade sig vårt avlopp vara boven.

Det här kan sannerligen bli en thriller. Precis vad man önskar när resten av lägenheten är kaos på grund av ombyggnaden.

November kan bli spännande.

Dripp-dropp, dripp-dropp.

Sanningen

2010-10-29T11:47:00.002+02:00

Bygget är klart och barnen har ett rum var. Vår jättetrea har transformerats till en mer normal fyra. Lillbruttan sover hela natten i sin egen säng, i sitt eget rum och vi vuxna har ett sovrum igen.
Allt är jättebra och underbart skönt.

Dock skall erkännas att när jag vaknar till någon gång vid femrycket så saknar jag att ha den där lilla tussan snusandes brevid örat. Det går över och vägs med lätthet upp av att ha återerövrat vårt sovrum. Men just då, när man vaknar till klockan fem, ja då saknas hon. Det är sanningen.

Ruskhöst

2010-10-25T15:51:00.003+02:00

Hösten blåser in löv och bjuder upp till kallras rätt in i själen. Men vi bygger, möblerar, målar och renoverar i stället för att ta den ad notam.

Rätt vad det är har hösten blivit till lucia och årsklockan snart gått varvet runt. Sedan är det raksträcka till våren.

Preludium

2010-10-20T14:25:00.000+02:00

Det är dagen före avfärd. Dagen före ankomst. Dagen före dagen före vidarefärd.

Dagen före byggstart. Dagen före det är försent att ändra sig.

Dagen före alla är friska. (Elller eventuellt dagen före alla blir sjukare igen.)

Dagen före deadline. Alltid dagen före deadline.

Pappaledighetssummering

2010-08-31T10:27:00.002+02:00

Det är sista dagen idag. Sista dagen jag är pappledig hemma med min lilla lillbrutta. Antagligen sista dagen jag är pappaledig hemma någonsin. Man skall aldrig säga aldrig, men magkänslan säger att det är precis lagom för oss med två barn. Så det här kan mycket väl vara sista pappaledighetsdagen, forever.
Med det sagt skulle denna dag kunna kännas en smula ödesmättad, men så är inte fallet. Den ter sig precis som en vanlig sensommardag på denna vackra ö vi bor. Blå himmel och ljumma vindar brisar från havet. Hon somnade för en halvtimme sedan, så jag har hunnit röja upp det sista från i morse, tömma diskmaskinen och sätta på en tvättdito.
Sommaren har varit lång, och hon har blivit så stor. Vad som i juni var en kravelkrypandes litet paket är idag stora lillbruttan som knallar omkring som om hon aldrig hade gjort något annat. Storebror har börjat skolan och har dragit med sig någon skolbacill hem så lillbruttan har varit småfebrig och storsnorig ett par dagar. Lite varm, grinig och bacilluktandes sådär som småknoddar kan vara. Men det är lite mysigt det med.

Imorgon börjar jobbet igen. Det känns egentligen bara bra. Men lite vemidigt på något sätt måste jag medge. Jag är sugen på att jobba, men inte så sugen på att inte vara hemma med henne. Nu har ju storebror börjat skolan så nu har jag bara en knodd hemma igen. Det är ganska stor skillnad mot två, som för två veckor sedan. Då var det tungt. Fem års åldersskillnad dem emellan gör ju också att de inte riktigt blir tillfredsställda av samma saker. Han vill ut och lira fotboll, det tycker hon är dötråkigt. Hon vill att man skall ge henne små plastdjur, så hon kan säga "tack, tack", det tycker han är dötråkigt. Men det gäller att fokusera på rätt saker. Det är inte alltid någon av dem är uttråkad, men det är nästan alltid en av dem som är glad.
Nej nu skall jag gå och hänga tvätten, maskinen klickade just "klick det är klart".

Valtankar

2010-08-22T10:16:00.003+02:00

Det är märkligt och helt uppenbart att årets riksdagsval inte handlar om vem som skall få förtroendet att leda landet. Det enda det fokuseras på är att vinna valet. Fyra år med chefshatten för vårt land och vad ett sådant förtroende för med sig i möjligheter och förpliktelser är inte längre viktigt. Det enda som gäller är att vara som populärast den 19 september. Vad som händer sen är inte så noga. Det är som om de vore idrottsstjärnor som formtoppar sig till VM-finalen.

Fixeringen vid galjonsfigurerna för respektive alliansblock får en nästan att tro att de glömt att Sverige inte har någon president. Det är ett partival vi skall göra i september, inget annat.

Det gäller således att försöka se igenom dessa vilseledande rökridåer och inte rösta på de som har bäst dagsform den 19 september, utan rösta på de som ser ut att kirra biffen i fyra år framåt.
Det är inte nödvändigtvis samma sak.

Företal

2010-08-21T10:30:00.003+02:00

Denna blogg är tänkt som en konstens vederkvickande källa att dricka ur, med måtta och sans, när man vill koppla av från vad fan det kan tänkas vara man kopplar av från.

Texten ovan är givetvis stulen, men från vem? Den sitter hur som haver som en smäck på denna, min blogg. Iallafall om jag nu händelsevis lyckades skriva mer än någon fjösrad i månaden.

Regntunga skyar över solig pappaledighet

2010-07-24T14:40:00.002+02:00

Äntligen strilar ihärdigt genomblöta skurar ner över den fram tills nyss så soldränkta ön. Min pappaledihet har hittills varit en orgie i solkrämer och solhattar. Vi har sökt skuggan likt vilka vampyrer som helst. Men nu alltså mer eller mindre ösregn.

Det slår mig vilken skillnad det är att vara föräldraledig åt andra barnet. För fem år sedan var det bara jag och grabbhalvan. Nu måste lillbruttans tid anpassas så att det även finns pappaork kvar åt grabbhalvan (som numer är mer grabbtrekvarten).
Visserligen får han vara femton timmar i veckan på dagis. Men det räcker inte för att stilla hans stimulibehov. Jag rör mig mellan golvkrypning och fotbollsspelande mest hela tiden. Och rätt vad det är hinner jag kanske med att skriva en smula.

Skrivklådan gör sig påmind

2010-01-12T09:02:00.002+01:00

Behovet att skriva ligger latent. Ibland som ett borttynande myggbett, småkliandes. Ibland som en huggtand hos vilken varg som helst, envetet gnagandes.
Vår-sommmar-höst var något i hästväg, men det visste vi ju om. Vintern har hittills ägnats åt att stressa av och hamna i balans.
Det börjar nu reda sig och lugnet lägger sig sakta över hus och hem. Då börjar skrivklådans gnagande plötsligt kännas som fenrisulvens.
Måste göra något åt det där...

Ny utsikt på många olika sätt

2009-05-14T14:44:00.003+02:00

Vi ser havet från sängen! Vi har ostbutik, espressobar, ett gäng krogar och designbutiker precis utanför ytterdörren. Det tar fyra minuter från hemmadörren till jobbdörren.

Det bästa av allt: jag överdriver inte!

/Nyinflyttad på Gotland

Ang den 13 mars

2009-04-23T20:47:00.003+02:00

Adios! Saken är biff. Kirrad. Åstadkommen och levererad.
Vi drar. Pyser. Packar ihop och flyttar.

Mot Gotland! Med ytterligare en familjemedlem i packningen. Beräknad leverans i slutet av augusti.

Mot framtiden och levande hjortar!

/Stolt, glad och sönderstressad

Ang den 19 januari

2009-03-13T15:29:00.001+01:00

Jag sa ju det. Vi har lite att stå i.

/Tidernas underdrift

Lyssna uppmärksamt är ingenting för mig

2009-02-12T14:06:00.002+01:00

Jag insåg just att jag under alla år har hört fel på texten till Bob Hunds "100 år".

Jag har alltid glatt sjungit med Hon är ingenting för mig.... Det slog mig just nu när jag läste titeln i min playlist, samtidigt som de sjöng just det, att det inte är just det de sjunger. De sjunger givetvis 100 år är ingenting för mig....
Hur jag kan ha missat detta, är med tanke på vad låten heter, helt obegripligt.

Lite fokuskalibrering tack!

2009-01-22T13:26:00.002+01:00

Är det inte lite märkligt att Obamahysterin fått sådant genomslag även på den här sidan Atlanten. Jag har absolut inget emot honom. Han verkar som en betydligt bättre ledare än Bush, baserat på vad jag uppfattat. Med bättre menar jag att jag tror att han för en politik som ligger närmare mina ideal än den Republikanerna representerar.
Det jag ifrågasätter är den massmediala hysterin. Det har varit betydligt mer massmedial fokus vid Obamas delval, helval och regeringstillträde än det varit vid något svenskt maktövertagande. Och det är givetvis helt absurt.

Motiveringen jag hör när den här frågan dryftas är att världens mäktigaste lands president, måste vara världens mäktigaste person. Världens mäktigaste person måste få den uppmärksamhet han förtjänar. Även bevakas på det sätt världen förtjänar; att syna under lupp och lampa, så att allt går rätt och riktigt till.

Min poäng är att Obama visst är världens just nu viktigaste person. Men det beror helt på hur man räknar. Viktigast i välden, eller viktigast för oss i våra svenska liv. Visserligen kommer beslut som tas i det där ovala rummet ge eko även i Sverige. Men de står platt mot Reinfeldt och Co. I Sverige heter världens mäktigaste man just nu Fredrik Reinfeldt. Inget annat. Ingen annan persons beslut kommer ge sådant brutalt jätte-eko i ditt liv som de beslut som tas på Helgeandsholmen. Och jag tycker, med rätta, att det massmediala fokusets starkaste lampa borde lysa klart starkast på denna ö i Stockholms ström.
Det är där de viktigaste besluten fattas för dig och mig, just nu.

Lite fokuskalibrering tack!

Kaffevals

2009-01-21T15:52:00.003+01:00

Jag promenerar på lunchen. Först en mikrad version av gårdagens middag, sedan drar jag på mig ytterkläderna och går ett var runt Söder. Eller för all del ner i Gamla Stan, som igår. Jag besöker inte alltid, men ofta, någon av alla de otaliga hål-i-väggen-fik, espressobarer, som stan numer är så beströsslad med. Mycket nymodigheter i stan känns aningens flamsigt och krystat trendigt. Men de här espressofiken had me at hello.
Det finns så många och det slog mig att jag kanske skulle skriva lite om dem. Vilka som är bra, och varför.
För det är skillnad – det vill jag lova.

Ett av de bättre ställena jag besökt var när vi var i Toscana 2004. Inne i Pisa stad gled jag ifrån de andra som fastnat vid någon lädermakare för att köpa en väska. Jag hade någon kväll tidigare, utanför Milano, misslyckats totalt med att beställa en dubbel espresso efter maten. På min hemmasnickarade italienska bad jag om en "espresso dupio". "Si", svarade servitrisen och kom sedan tillbaka med två enkla. Det fungerade visserligen, men var inte riktigt vad jag tänkte mig.
Den här gången lyssnade jag noga på hur personen före mig beställde. Det var en gammal italiensk herre och han harklade bara ur sig ett barskt "café!". Så jag gjorde det samma, och fick precis vad jag ville ha. Om det var den slitna men charmiga kaffebaren, min lyckade beställning, tillfället som sådant eller det att kaffet var fantastiskt låter jag vara osagt. Men det var absolut ett av mina bästa kafébesök någonsin. Det var över på kanske sju minuter och det är lite det som är charmen:

In och hej, en kaffe, dra den på tre klunkar och stående fot, sedan tack och hej.

Är espresson bra, har man sedan kaffesmak i munnen i minst en halvtimme.
Det är något med det där.

Jag återkommer nog i ämnet.

Nu jävlar laddar vi!

2009-01-19T10:28:00.000+01:00

Vi skjuter inte från höften – vi tar i från tårna. And then some. Det är stora saker i görningen. Man kan tro att man vet, men ni vet ingenting. 2009 kommer vara ett år helt i paritet med 2004 i fler än en bemärkelse. Vi kommer leverera hinkvis. Eller gå under.
Men eftersom undergåendet egentligen inte är ett alternativ – är det bara att hugga in och inse att vi knyter skorna inför ett maratonlopp Kebebekaise-style.
Huka er, nu kör vi.

Stiltje

2008-12-03T12:47:00.002+01:00

Stiltje på jobbet.

Det är något märkligt över arbetsplatser där man inte får låtsas om att det inte finns något att göra. Alla vet att det är tunt nu, ändå sitter vi här och leker kontor.
Vore jag chef skulle jag beordra till någon kreativ aktivitet. Men alla sådana förslag möts av förvånade miner och en ursäkt om att en inkorg pockar på uppmärksamhet.
Att inkorgarna just nu är tomma, verkar bara jag ha tagit ad notam.

Man blir förundrad

2008-11-18T13:13:00.000+01:00

Det här är väl helt självklart. Helt absurt att det måste till en studie vid Lantbruksuniversitetet för att klargöra det.

Läs artikel här.

Det skulle min lilla fyraåring till son kunna räknat ut.

Trögflytande och honung

2008-11-10T14:01:00.002+01:00

Mina dagar flyter så sakta. Som förtjocknade fjällbäckar. Som kåda.

Det känns på många sätt som om hela staden har gått i baklås sedan sommaren. Inget är vad det var för ljuset faller annorlunda och den saktfärdiga stillheten får storstadspulsen att stanna upp i en frustande murket anstruken andedräkt.
Mina, en gång själsanerande trottoarer blir till spikraka mörkermattor med förutsägbart utsiktlösa mål.
Den enda stund vi har ensamma numer bjuder du mig insidan på ett tunnelbanetåg.
Och med ihåligt håglösa känslor bjuder jag emot. Emot, inte tillbaka.
Jag hittar mig inte i den här staden längre.

Men det är inte bara elände; det bjuds även socker: hemmavid kokar det, kanske inte. Men det småbubblar iallafall. Sjuder. Det är härligt!

Allt

2008-09-17T19:00:00.000+02:00

Många saker som hänger över mig nu. Det är struligt på jobbet. Vi tjänar inte riktigt de pengar vi borde och ledningen manar på oss. Jag hade på fullt allvar ett möte här om dagen där jag ombads att kompromissa med kvalitén på det vi levererar till förmån för tempo. Meningen om vi alltid levererar top-noch kommer kunderna att bli bortskämda yppades faktiskt.
That's the way to underhålla en bra kundrelation, sa jag då. Ordstävet att skjuta sig själv i foten har sällan varit så passande.
Levererar vi inte de vill ha, så kommer de inse att vi inte kan spela i det här tempot. Iallafall inte för de här pengarna. Fick jag till svar.
Men sanningen är väl att om vi inte levererar vad de vill ha, så kommer de leta upp en annan byrå som gör det.

Problemet står som vanligt till pengar. Men det är, tack och lov, inte mitt bord. Kvalitetsnivån på vad vi levererar, däremot, är i synnerhet mitt bord. Och det vill jag inte kompromissa med.

Ovan stulighet, i kombination med två frilansjobb som jag tagit på mig, tynger mig mer än man skulle kunna tro. Jag hinner inte med allt och repandet med bandet har blivit lidande. Jag har inte varit i replokalen sedan i juni. Däremot har jag, lite surt, givetvis fått betala för de månader utrustningen stått och samlat damm, lite som en svindyr lagerlokal.

Men det finns ljusglimtar. Badrummet är i det närmaste klart och vilken dag som helst kommer vi kunna duscha hemma igen. Det skall bli vansinnigt skönt. Vilken lyx med dusch hemma. Och vilken lyx med ett helt nytt badrum.

En annan ljusglimt heter Gotland och väntar på oss där borta bortom kröken. Oj, vad jag längtar!

Regn regn regn

2008-09-10T08:42:00.000+02:00

Nu har det regnat sedan jag kom hem från Lidköping. På en och en halv månad har Stockholm haft kanske sju regnfria dagar. Varav kanske fem har varit soliga.
Man lockas onekligen att dras ned i fördärvet när man tänker på att höstrusket ligger runt septemberknuten och det blir inte ljus förän snöflingorna kommer en bit in i december. Om de nu kommer.

Men i stället för att deppas ihop av tanken på solbrist, lyssnar jag på Jimi Hendrix.

Rainy day, rain all day
Ain't no use in gettin' uptight
Just let it groove its own way
Let it drain your worries away, yeah
Lay back and groove on a rainy day, hey

Tänk att viss poplyrik kan vara så genombanal men ändå helt mitt i prick.

Kräftpaj och ryggfiske -- eller tvärt om

2008-09-01T11:09:00.000+02:00

Vi spenderade helgen med årets första landet-besök. Det var i augusti förra året som jag och grabbhalvan var där ute förra gången. Tanken var ju att vi skulle åkt ut en sväng i påskas, men det blev ju som bekant akuten på KS i stället.
Nu var vi iallafall äntligen ute. Jag, frugan, grabbhalvan och min storasyster. Mycket trevligt och mycket lugnt. Planen för helgen var kräftfiske, och vi lyckades verkligen. Vi körde med sexton burar och vittjade dem två gånger. En på kvällskvisten och en på morgonen.
Vi fick ungefär 150 kräftor, varav cirka 40 fick hoppa tillbaka i plurret igen, då de inte höll måttet riktigt. De resterande, exakt 105 stycken, fick ta sitt sista dopp ner i grytorna bland dill och porter. Mycket smarrigt skall det bli att inmundiga dem här nu när det blir.

Enda debaklet med helgen var att min rygg pajade. Den gör det ibland. Juli 2005 var förra gången, så det är inte sådär jätteofta. Det kan varit kräftfisket i kombination med den urkassa sängen vi har på landet som gjorde det. Idag är jag sängliggandes med Treo. Det känns muppigt då jag egentligen inte är sjuk, och helt klar i knoppen. Men att sitta framför datorn i åtta timmar idag är bara inte att tänka på. Nu ligger jag i vår Tempursäng och skriver det här. Tusen tack och lov för vår Tempursäng säger jag!

En annan galet härlig sak är att de äntligen har blivit dags för badrumsrenovering. Byggarn är här as we speak, och spacklar. Eller han var här nyss, nu är han på lunch. Allt är rivet, och väggar är byggda och värmeslingor är lagda och golvet är flytspacklat. Det tar sig. Nästa vecka beräknas det vara klart. Och det är bara att hålla tummarna att det blir så. För det är onekligen lite meckigt att inte ha någon dusch hemma.

Papperstankar

2008-08-20T07:41:00.003+02:00

Kaffefiltret som vi för tillfället har hemma är miljömärkt. Det var svanensymbolen på kartongen jag tittade efter när jag köpte dem. Och för mig är det helt obegripligt att de får bära symbolen. Visserligen är det inte alls sådär elakt klorblekt som det var förr i tiden - utan blekningen sker med – vad jag förstår – relativt möjövänligt väteperoxid. Men det är ändå miljöovänligheten som är väteperoxidpudelns kärna. För all industriell blekning av papper är miljöovänlig. Det handlar bara om graden av miljöovänlighet.

Visserligen finns det saker i vårt samhälle som genererar oangelägenheter och bidrar till en sämre miljö, men som ändå – på grund av dess stora fördelar i övrigt – är värda att bevara. Men, handen på hjärtat, kritvita kaffefilter är det inte.

Tiden de är ur kartongen innan de stängs in i kaffebryggaren är i min gissning cirka fem sekunder. Är det värt hela den process som blekning av pappersmassa är – bara för att i fem ynka sekunder se en vit pappersbit i stället för en brunbeige dito. De skall ändå den vägen vandra – kritvita kaffefilter blir tvivelstutan brunbeiga då de begagnats.

Alla kan inte göra allt, brukar man hävda och mena på att det är upp till storbolagen och politiker att ändra sig om miljön skall räddas. Vad lilla jag gör spelar ingen roll.
Jo men se, här är en sak som lilla du, och lilla jag, verkligen kan göra. Vi kan sluta att köpa blekta kaffefilter. Det är helt absurdt att det ens finns på marknaden.

Frågor om böcker

2008-08-19T10:42:00.002+02:00

Vilken bok läste du senast?
Krönika om ett förebådat dödfall av Gabriel García Márquez.

Vilken bok läser du nu?
Norrlands akvavit av Torgny Lindgren

Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Jag har inte tittat efter, men jag skulle gissa på övervägande manliga. Jag har inget svar på varför.

När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!” osv?
Det beror på. Jag brukar relatera sidantalet till handlingen. I stil med: oj, bara några sidor kvar, hur skall han hinna reda ut det här innan sista sidan. Eller: hur länge kan han mjölka den här storyn egentligen, det är halvaboken kvar och den känns redan färdig.

Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Ja, ganska precis så. Topplistor går jag inte på, men annars allt ovan.

När blir en bok för lång?
Det beror helt på.

Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Min plan är att alltid läsa på engelska, om det är originalspråket. Det går väl sådär. Men kanske var fjärde(?) bok som är skriven på engelska lyckas jag även införskaffa och läsa på engelska.

Vilken bok blev du senast berörd/inspirerad av?
Krönika om ett förebådat dödfall av Gabriel García Márquez.

Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Jag har en inbyggd förhoppning om att en dålig bok tar sig, och håller ofta ut. Ibland lägger jag mig ifrån den och tar den på andra, eller tredje försöket. Men känns den helt hopplöst tråkig, så har jag inga problem med att släppa den.

Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Genre – nej jag kan inte prata om böcker så. De enda bokgener jag kommer att tänka på är Sience fiction och Fantasy. Ingen av dessa finns i vår bokhylla. Faktaböcker finns – kanske 10%. Och memoarer, kanske 5%. Och diktböcker – kanske 10%. Min fru läser deckare då och då, så kanske 10% är deckare. Resten, 65% är nog vanliga romaner, är svåra att genreklassificera.

Rekommendera 5 författare
José Saramago, John Fowles, Doris Lessing, Vilhelm Moberg och Stig Claesson.

En liten rubrik – och hela dagen är räddad

2008-08-14T07:57:00.000+02:00

Tänk att rubriksättare kan jobba så olika. Oftast blir man bara nedslagen av överdrivna, sensationslystna rubriker. Ibland blir man trött och irriterad på genomkrystade försök till ordvitsar – ofta förstärkta med färgsättning och grafik för att man verkligen skall förstå det roliga.

Men ibland så faller bara alla bitar på plats. Rubriken sammanfattar artikeln perfekt. Man förstår vad texten kommer att handla om. Och det diskreta rimmet gör att iallafall jag log som en sol.

Här är artikeln

Trötter

2008-08-13T11:11:00.001+02:00

Igår när vi gick hem från dagis tyckte jag att allt var som vanligt. När vi sedan kom hem tänkte jag att grabbhalvan var lite trött; han var småirriterad och lättretad. Men han är också tre år, så det är lite så det är nu mest hela tiden. Men kanske att han var lite extra sur igår.
Han är nog rätt trött minns jag att jag tänkte.

När jag var mitt i matlagningen skrek han från toaletten att han behövde hjälp. Brallorna hade korvat sig i knävecken och han fick inte på sig dem igen. Han var sur och smågrinig. Jag ropade att jag kommer snart – för jag kunde inte lämna spisen just på sekunden.
Någon minut senare går jag bort för att hjälpa honom. Då ligger han på mage på golvet framför toaletten. Och sover. Med brallorna som en korv runt fotknölarna.

Kapprustning

2008-08-12T08:27:00.000+02:00

Hela våren har våra planerade husprojekt legat mig till last. Jag har velat, men det har mest känts jobbigt.
Då är det glädjande att en månad i lånad lägenhet har fått mig mer än lovligt sugen på att sätta igång med våra vidare ombyggnationer igen.
Den 25 augusti sätter byggjobbarna igång med badrummet – äntligen! Och sedan under hösten väntar i alla fall hallen och vardagsrummet på en rejäl ansiktslyftning.
Det är faktiskt de sista tre rummen. Sedan har vi gjort om hela huset sedan vi köpte det i december 2005.

Eller okej då. Tvättstugan är lika gul som den varit de senaste – jag gissar – tjugofem åren. Men den räknas knappt; vi har en lång prioriteringslista för huset och tvättstugeuppryckning finns inte ens med på den listan. (Listan finns i och för sig inte heller, mer än mentalt. Men ändå!)

Mer om huset

2008-08-11T09:00:00.000+02:00

Många blev nyfikna på det där huset. Här kommer lite fler bilder.
Det är brutalt jätteslitet. Men man ser ju potentialen – som är fantastisk.

Risigt och slitet. Men, gud i London, vilket fint hus!

Pengarna då? Det går ut för 1.175.000. I sammanhanget är det just ingenting.

Ge mig en lottovinst och jag köper det på studs.

Oj, vilket hus!

2008-08-08T15:24:00.001+02:00

Jag såg ett hus. En gård. Ett helt underbart hus. Till helt otroligt billiga pengar. Med en fantastisk tomt och ett makalöst läge vid havet.
Men alla superlativ ovan räcker inte, ens om man buntar ihop dem, för att beskriva vilket fantastiskt risigt skick huset var i. Helt otroligt jävla risigt faktiskt.

Men ändå blev jag störtkär. Oj vilket hus!

Sjukdomsinsiktlösheten skrämmer mig

2008-08-07T14:58:00.002+02:00

Vår ekonomiska plan är att växa med ungefär tio procent per år.

Det är helt normalt för en företagsledare att säga den meningen. Det finns inte en anställd, konkurrent, journalist eller vad-har-man som reagerar på ett sådant påstående.

Ändå är det, om man tänker efter, en helt vansinnigt sjuk idé. Det finns nästan inte en enda bra sak med det. Eller jo; det genererar pengar. Och pengar kan vara bra. Inte nödvändigtvis, men det kan onekligen vara bra.
Men frånsätt pengar ger ett påstående som ovan i slutändan bara elände. Det är ganska enkel logik.

Mina förutfattade meningar om affärspersoner

2008-08-06T08:05:00.001+02:00

Mitt emot mig på tunnelbanan i morse satt det en helt igenom råstiff buisnessperson. Kläderna var korrekta och välmatchade men utan minsta tecken på finess. Frisyren likaså. En attacheportfölj. Ett svart paraply. En bok och en bister uppsyn. En uppenbart stram och gråtrist affärsmänniska – om det inte vore för den där boken.
Boken hette nämligen True love: a practice for awakening the heart.

Under allt det där businesshårda finns det uppenbarligen ett litet bultande hjärta med stukat självförtroende.
Och genast såg jag med andra ögon på personen mitt emot.

Motbevisa mig gärna

2008-07-25T21:12:00.002+02:00

Jag kan inte prata om västsverige, för det har jag inte tillräckligt med erfarenhet av. Men jag kan prata om Västgötaslätten. När jag går in i en mataffär här, till exempel Ica, så är det mig, som mälardalsbo, slående hur litet utrymme de Krav-märkta produkterna får i mejerihyllan. I en stockholms-affär finns det Krav-varianter av (vad jag vet) alla mjölksorter. Och de står längst fram i mejeridiskarna i som stålburar, sida vid sida med sina miljöovänligare syskon.
I de västgötaslätts-affärer jag varit inne har det bara funnits en sorts Krav-mjölk (uteslutande mellanmjölk). Och den har hittats undanskuffad någonstans i någon liten blå back.

Är det bara en lustig slump, att jag gått in i alla affärer vid fel tillfälle. Eller är det så att Krav-mjölk inte är intressant här? Västgötaslätten tycker att: äh kossorna och miljön? Vad då? Inte så länge besprutad mjölk är billigare.
För något annat argument än priset, kan iallafall inte jag se.

Impad

2008-07-23T22:24:00.000+02:00

Det har varit ett par turbulenta dagar här nu i småstaden. Min fru är operasångerska och vi är här på en kombinerad jobb och semester-semester. Det vill säga: hon jobbar och jag har semester och när hon inte jobbar försöker hon följa med mig i semesterlunken så gott det går.
Hon har i just denna uppsättning en ganska blygsam roll, med inte speciellt jättemycket att göra.
Iallafall trodde vi det.

Hux flux blev hon med den stora kvinnliga huvudrollen sjuk. Och vem blixtinkallar föreställningsledningen om inte min superkvinnan-kvinna till fru. Hon har repat och repat i fem extremt intensiva dagar och sedan igårkväll var det hej och hå upp på scen...och en glimrande succé!
Fan, jag blir helt förundrad över hur hon pallar det. Hon har en extra växel där någonstans som hon kan lägga i. Hon blir grymt fokuserad och aldrig hispig. Nervös men inte skraj. Bara zwoop, så glider hon in i fokus-mode och kommer inte ut förän hon sätter det.
Det är helt sjukt att jag får vara man till en sådan fantastiskt skicklig, cool och helt underbar kvinna!

Nobla lässtunder

2008-07-21T20:44:00.001+02:00

Jag har en bit in i semestern nu betat av ytterligare två och en halv nobelprisförfattare.

John Steinbecks Månen har gått ned var en solig bok om en sorglig händelse. Skickligt att skriva det så. Orden föll så på plats och jag fick direkt en så bra känsla för de här personerna att man inte kunde mer än att småle åt dem. Trots att de onekligen dör som flugor och hux flux hamnat i en jättekrånglig och jobbig och hemsk situation. En bra bok. Onekligen.

Sedan betade jag även av Samuel Becketts I väntan på Godot. Inget man skall läsa egentligen, då det är en pjäs. Men en fin text. Jag skall tvivelstutan gå och se den nästa gång den sätts upp i Stockholm. Oavsett i vilken regi det blir.

Den tredje, som jag är mitt uppe i just nu heter Krönika om ett förebådat dödsfall och är skriven av Gabriel Garcia Marquez. Jag kan inte säga något, eftersom den inte är färdigläst än. Men hittills är den fantastisk. Vilket läsäventyr. Den är skriven nästan som ett experiment i skrivkonst. Hittills helt strålande!

Återkommer i ärendet.

Tillbaka i småstan

2008-07-19T18:53:00.001+02:00

Jag spenderar semestern i en småstad. Igen. Min fru jobbar och jag och grabbhalvan förströr oss med fotboll, sandlådan och promenader. Vädret kunde varit bättre. Men det kunde å andra sidan också ha varit värre, så det är väl dumt att klaga.

Min plan för denna semester har varit att skriva vidare på den där romanen/novellen/pamfletten/whatever jag hållt på med nu allt för länge. Jag kom nio och en halv A4 sida vidare. Sedan tog det lite stopp. Planen var att skriva ett skelett av ord. Och att jag senare skall kunna klä denna stomme av ord, med fler och utförligare ord, så att det hela blir något gediget och komplett.
Men det fungerade inte.
Jag var på vippen att ge upp, men så en kväll när jag låg i badet och drack vin så slog det hela mig lite snabbt och ledigt. Nu skriver jag ett synopsis. Där spikar jag den exakta handlingen och de exakta karaktärerna jag tänkt skall vara med. Men jag skriver det helt som ett eget litet dokument. Inget av det jag skriver nu kommer att komma med i den slutgiltiga boken. Så på så sätt har jag tagit ett par steg bakåt i processen, eftersom jag tills just nyss hade ett hyfsat gäng färdigskrivna A4-sidor. Men å andra sidan har jag kommit ett par stora steg framåt, för jag nu vet, mycket bättre än nyss, exakt hur hela berättelsen skall vara uppbyggd. Vad som händer och när det händer och varför det händer och så vidare.
Det känns skitbra faktiskt.

Gräslig pappa

2008-06-18T09:16:00.000+02:00

Just nu är jag gräsänkling. Med knodd. Gräspappa.

Dagarna rullar snabbt, snabbt och jag ränner mellan jobbet, dagis, spisen och sängen som vore jag någon löpare som springer mellan jobbet, dagis, spisen och sängen.

Men det är kul, jag får fina stunder med min son. Och jag får en glad fru som är iväg och repar inför föreställningarna i juli.
Dessutom handlar det bara om två veckor – så det är inte oöverskådligt. Och så ses vi nu till midsommar.
Men huset är onekligen ovanligt tomt utan henne.

Briljant

2008-06-16T09:54:00.000+02:00

Jag kanske är sen i min upptäckt. Men jag har aldrig hört talas om henne tidigare. Men vid en inspirationsrunda på ett gäng webbsajter jag brukar frekventera dök plötsligt Tauba Auerbach upp. Och efter ett par googlingar och några webbplatsbesök så måste jag säga att jag verkligen skulle vilja se att hon ställer ut i Stockholm.

Jag tycker iallafall att det är briljant. Skulle passa fantastiskt i min trappa – brevid Hästen-tavlan.

Kommentarer från en filbunke

2008-06-09T21:58:00.000+02:00

Egentligen är det bara bra korkat att inte beta av nobelpristagarna i litteratur. Visst, de är rätt många men de har onekligen fått priset för att de av många anses som världens bästa författare.

Jag har inte läst med än ett tiotal. (Efter att sanningsenligt ha bockat av i minnet mot listan är det endast sex stycken: Hemingway, Brodsky, Saramago, Kertész, Coetzee och Lessing.) Iallafall varje års pristagare bör jag läsa något av, under det år som följer. Det kan ju inte vara så svårt att åstadkomma. Och att dömma av ovan föfattare jag läst så var alla fantastiska. Med undantag för Coetzee som inte alls var dålig, men kanske inte riktigt fantastisk. Joseph Brodsky har jag bara läst en diktsamling av och behöver kanske lite mer bokstäver för att komma med ett utlåtande. Men den gillade jag.

Det får bli mitt löfte från och med nu: vem det än blir, så läser jag minst en bok.

Trägen vinner

2008-06-09T13:01:00.003+02:00

Vi spenderade nationaldagshelgen på landet. I min frus föräldrars stuga i Dalarna. Vädret var fantastiskt och helgen helt underbar.

Något som slog mig när vi stod och diskade där i stugan var att vad som än händer med världen så finns de här gamla kåkarna, och livsstilen de erfordrar, kvar som ett alternativ.

Det samhälle vi byggt upp de senaste ungeför etthundra åren är ju väldigt sårbart för krig, katastrofer, kriser, epedemier och liknande. Vi bor väldigt trångt och vi är extremt beroende av el.
Om livet som vi känner det skulle krascha ihop i Stockholm, totalt elstopp på grund av energikris eller vad det nu kan vara, så skulle livet i de där gamla stugorna ute på landet tuffa på som om inget hade hänt. Varken den akuta krisen eller de senaste hundra årens utveckling. På landet diskar man för hand. På landet går man på utedass. På landet hämtar man vatten ur brunnen. På landet eldar man i vedspisen.

De här gamla husen har på något sätt överlevt sig själva. De som inte rustats upp det vill säga. De som har kvar de gamla trotjänarna: brunnen, utedasset och vedspisen. De står kvar som det gamla livets triumf över det nya.
Trägen vinner.

Hela havet stormar

2008-06-04T16:19:00.000+02:00

Hela havet stormar på byrån nu. Inför sammanslagning med en annan byrå till hösten rensas det friskt för att vår nuvarande stab skall passa ihop med staben på den byrån vi skall gå ihop med. Allt är fortfarande superhemligt. Dock har tre personer fått gå sedan i vintras – den senaste idag. Och på måndag kommer storchefen inflygandes från Tyskland för att...tja, vem vet.

Med tanke på att jag är sist in av våra AD:s och att arbetsgrupperna på grund av dagens uppsägning haltar, så kan jag ju tänka mig att jag hänger löst.

Får se om jag har något jobb att ta semester ifrån i sommar.

Någon som söker en duktig AD?

Länge länge länge länge

2008-06-03T07:26:00.001+02:00

Jag satt på tunnelbanan på väg till jobbet igår. Och såg min avbild i speglingen som blir i tunnelbanefönstren när man åker nere i mörkret under stan. Min första tanke var: vad är det där för gubbe?
Det känns som om jag blivit tio år äldre sedan i vintras. Det som förr var cool, hipp reklamsnubbe är idag en grå, fryntlig gubbe.

Men det är väl inget inte som går över under semestern. I augusti är jag tillbaka – tills dess: gubbe.

What can I tell you

2008-06-02T09:01:00.000+02:00

Gårdagen var strålande från arla gryning till skymningstimman.

Vi vaknade utsövda utan unge. Fredagskvällens fest hade föranlett barnvakt och till frukost på lördagsmorgonen kändes det onekligen strålande. Barnvakten plus knodden anlände vid pass elva, med en för picknick packad bil. Det var bara att kliva in och åka med. En heldag under en ek i Drottningholmsparken. Helt fantastiskt skönt och gott och alla superlativ man kan tänka sig.
Vid femrycket bröt vi upp och åkte hem till radhuset för grillning och ett par öl. Vid sju bröt vårt sällskap upp och åkte hem. Jag och frun nattade knodden och körde en och annan diskmaskin innan vi avslutade kvällen under en filt i soffan på altanen, med varsin pilsner och den bärbara dvd-spelaren.
Kan inte bli mycket bättre faktist.

Tjuvar och banditer, hav förtröstan!

2008-05-29T22:18:00.001+02:00

Jag kunde naturligtvis inte låta bli att kolla i mitt gamla pengagömmehål i morse, när jag nu fiskat fram det ur minnets bakgårdar. Det enda som låg där i var ett visset löv och gammal spindelväv. Tjuvar och banditer! Nej då. Det var uppenbarligen någon som behövde den där kronan tillräckligt mycket för att orka leta rätt på den. Det var den väl förunnat. Både kronan och dess kollektor.

Men imorgon är det jag som går förbi igen och petar i en ny bunt med småpengar. Man vet aldrig när tiderna blir kärvare. Och blir de det – hav förtröstan: det ligger nog för en kopp kaffe i ett hålrum på Riddarholmen.

Dubbla svar

2008-05-28T20:55:00.001+02:00

Jag har blivit bloggfrågeutmanad av Sandra. Och det två gånger om. Så här kommer mina svar, så sanningsenligt jag förmår.

5 saker på min “Att göra lista” idag:
1. Att hämta fotoboken på ~~Posten~~ Tobaksaffären.
2. Köpa någonslags tröja
3. Göra klart alla små stressjobb som jag har liggande på jobbet
4. Städa toaletterna
5. Hämta grabbhalvan på dagis

5 dåliga egenskaper:
Rastlös, odiciplinerad, svårfokuserad, ostrukturerad och egocentrisk.
Låter som en helfestlig kille det där.

5 platser där jag bott (kortast tid)
1. Västberga 1998, ett år
2. Södermalm 1996, fyra månader
3. Midsommarkransen andra vändan 1999, två månader
4. Sundbyberg 1999, en månad
5. Rågsved 2002, två veckor (personligt rekord)

5 jobb som jag haft:
1. Trädgårdsmästare
2. Repronisse
3. Lagerarbetare
4. Duracellkanin
5. Arkiverare

Utmaning nummer två var vad jag har gjort för bra saker de senaste sex månaderna. Eftersom jag mest har varit sjuk januari--april så känner jag att jag kanske inte har gjort så där värst många knop den senaste tiden. Men här kommer några skrytprestationer:

- Vi hade runt 30 personer hemma på middag under jul och nyår. Uppdelat på tre tillfällen. Allt blev superlyckat och jätteuppskattat.
- Vi har sakta men säkert tragglat oss närmare, och närmare en badrumsrenovering.
- Jag har börjat promenera en knapp halvtimme på vägen till jobbet och jag har lagt om mina kanske inte kostvanor, men ättider och måltidsmängder. Vilket resulterat i att jag gått ner från halvstabbiga 85 till mer normalsvarvade 77 kilo. (Att det inte beror så jättemycket på min fantastiska karaktär som på det faktum att jag diagnostiserades med diabetes typ 1 i påskas, ser jag med blinda ögon på.)
- Jag har skrivit bloggserien om Amerikabrevet och blev väldigt nöjd med den och det faktum att jag faktiskt gjorde det. Tillslut.

.

Stockholmspromenader är det nya transportmedlet

2008-05-28T07:25:00.002+02:00

Jag har börjat knata till jobbet. Eller det har jag inte alls, det bor jag för långt bort för att göra. Men jag åker bara tunnelbana in till Fridhemsplan, och går sista biten till Slussen. Det är en promenad som tar cirka 25 minuter, om man inte stressar allt för mycket. Med tunnelbanan tar det ungefär en kvart – så tidsförlusten är ungefär tio minuter. Det är en ringa kostnad med tanke på hur mycket trevligare det är att gå igenom sin gamla stad, än att trängas i smockfulla vagnar i tunnlar under densamme.

När jag gick förbi Riddarholmskyrkan idag mindes jag att jag i mina tonår gömde pengar i ett litet hålrum jag hittade en bit upp på en av de teglade kyrkomurarna. Jag tyckte då att det var en fiffig idé att på något ställe i stan ha en liten pengagömma, om tiderna blev kärva. Vill inte minnas att det var mer än någon tia där i hålrummet – eller att pengarna någonsin kom till användning. Men jag gillade tanken på att det fanns en kris-tia gömd på Riddarholmen, om den nu skulle behövas. Senast jag kollade i hålet var någongång runt 2002 (jag vet att min fru var med, så det kan inte varit innan oktober 2001) – då fanns där en endaste krona kvar. Jag gillade verkligen tanken på att några, men inte alla, pengar var borta. Någon hade hittat gömman och tagit vad den behövt, och lämnat resten. Det är väl charmigt?

Undrar om det finns några pengar kvar idag? Måste nog kolla i det där hålet imorgon.

Amerikabrevet del 5 – sida 4

2008-05-27T08:40:00.002+02:00

Här kommer då sista sidan i det här lilla brevet från Signe som övergav Stockholm för Los Angeles i oktober 1910.

Klicka på bilden för att se den större.

Uppenbarligen hade Signes mamma dött, strax innan hon reste. Då hon ber Hanna (Hertas storasyster) om hon kan åka ut och fotografera graven finns där en artig ironi, som inte framgår för er ej insatta i min släkt. Hanna och Hertas bröder var nämligen båda fotografer och reste runt i stort sett hela Sverige och fotograferade allt och alla. Så givetvis är det egentligen en passning till bröderna.

Det märkliga med det här brevet är att det är sparat under alla år. Det låg i en kartong som jag fick från min farfar. I kartongen låg ungefär hundra av brödernas samlade släktfotografier, det äldsta fotografiet är från mitten av artonhundratalet. Mannen på bilden (min farfars farfars far) dog 1859, så det måste varit innan det. Det yngsta fotografiet är på min farfar runt 1925. Efter det verkar lådan ha blivit bortglömd.
Så bland dessa gamla kort låg ett endaste brev – detta. Det finns ingen annan information om brevet, eller brevskriverskan Signe. Det finns inte ett andra brev. Dömma av den kärvänliga tonen i brevet, och Hertas förmodade svar, borde de onekligen fortsatt brevskrivandet iallafall ett par år. Varför är inte de breves sparade? Signe borde ha haft mycket att berätta om det nya landet.

Signe skriver sin adress och jag har givetvis kollat upp den. West 28th street ligger i centrala Los Angeles, vid University of Southern California ungefär.
Eminenta Google maps, kan ge oss en gatubild från adressen i fråga. Det ser ut som en traditionell amerikansk villagata. (Baserat enbart på min föreställning om amerikanska villagator genom film och tv, ty jag har aldrig varit där.)

Visa större karta

Avslutningsvis kommer här en bild på mottagaren. Här är Herta och storasyster Hanna på promenad på Blasieholmen 1904. Sex år innan Signe reste. Grand Hôtel i bakgrunden.

Klämmer in en mer sentida bild på Herta, i hennes lägenhet på Scheelegatan, Kungsholmen (där hon bodde i stort sett hela sitt liv). Fotograferat i början på sjuttiotalet, något år innan hon dog. I bakgrunden min farbror med fin frisyr.

Amerikabrevet del 4 – sida 3

2008-05-26T09:48:00.003+02:00

Båtresan kan inte varit något vidare trevligt. Visserligen är hon väldigt hemlighetsfull, men raden ...så otrevligt var det på den båten, så när jag kom ombord så ryste det inom mig... ja, det säger väl ändå det mesta.

Klicka på bilden för att se den större.

Om Los Angeles inte skilde sig nämnvärt från Stockholm på den tiden så var det annat med New York, eller Neyork som Signe skriver. New York var redan då en fantastiskt stor och bullrig stad. Men det verkar som om hon mest satt och väntade på berömda Ellis Island. Där alla nyanlända blev inskrivna och bokförda ordentligt.
Det finns relativt bra imigrationsregister att söka i. Och jag vet ju vilken dag hon blev inskriven. Men jag har inget efternamn, så det går aldrig att med säkerhet hitta henne i listorna.

Ellis Island, 1910

Fyra och en halv dag med tåg från New York till Los Angeles. Undrar hur lång tid det tar idag?

Amerikabrevet del 3 – sida 2

2008-05-23T08:54:00.005+02:00

Här kommer nästa sida i brevet från Signe.

Man förstår att det måste varit som en stor omställning att komma från kalla Sverige och sedan bosätta sig i varma Kalifornien. På den tiden var väl vintern fortfarande ett problem i Sverige. Idag är det mycket sällan man behöver frysa, även om det är riktigt kallt ute. Men 1910 hängde fortfarande ens liv nästan uteslutande på ett digert vedförråd, vintertid. Så jag antar att det kändes som en lyx för henne att aldrig behöva oroa sig för kyla mer.

Klicka på bilden för att se den större.

Nästa sida handlar om resan över Nordsjön och Atlanten. Det framgår inte här, men det vanliga var väl att man åkte Göteborg–Southampton, först. Och sedan bytte man till en större båt och åkte Southampton–New York.

Klicka på bilden för att se den större.

Jag vet inte vilken båt hon åkte med, men antaligen såg det ut något såhär när hon lämnade Göteborg och Sverige för gott. Hemstaden Stockholm hade hon vinkat av ett par dagar tidigare. Kortet är från 1905, alltså fem år innan Signe reste. Och föreställer en båt redo att lämna Göteborg för en färd över Nordsjön till Southampton.

Jag hinner inte blogga i helgen, så nästa uppdatering blir på måndag.

Amerikabrevet del 2 – sida 1

2008-05-22T07:34:00.002+02:00

Här är alltså första sidan i brevet från Signe. Handsilen är så charmig. Gerhard torde vara hennes bror och Linus då hennes brorsbarn. Brodern har en egen automobil. Det är som att drömmen om ett rikare liv i Amerika materialiserades så fort hon klev av stationen i Los Angeles.

Klicka på bilden för att se den större.

Jag googlade lite på Los Angeles 1910 för att se hur det såg ut på den tiden. Jag hittade nedan bild som skall vara en vardagsbild från en gatukorsning 1910. Det skiljer sig inte speciellt från 1910-talets Stockholm. Det var väl först på 30-talet som skyskrapebyggnadet kom igång på allvar och började förändra Los Angeles stadsbild mot det de har idag.

Även denna bild går att se större om man klickar på den.

Amerikabrevet

2008-05-21T08:36:00.002+02:00

Jag har i min ägo, sedan jag var 18 år eller så, ett brev adresserat till min farfars mor. Hon hade en vän som emigrerade till Los Angeles. Vännen hade tydligen en morbror där, som emigrerat ett par år tidigare.
Jag har tyvärr inte mer än förnamnet på denna annars i släktkrönikorna helt bortglömda brevskrvarinna. Hon hette Signe och flyttade till Los Angeles, det är allt jag vet. Men brevet känns viktigt på något sätt. Det är sparat sedan så länge. Det känns som ett viktigt brev – den är en persons högst viktiga historia. Jag har länge tänkt att göra något av det här brevet. Och jag har nu bestämt mig för att blogga om det.
Det är inte långt, fyra sidor, men det är gulligt och ganska fascinerande.

Vi börjar idag med kuvertet. Så kommer sidorna en efter en här i några dagar.

Det här är för dig, Signe.

Klicka på bilden för att se den större.

Dålig pappa

2008-05-20T08:22:00.001+02:00

Känslan av att vara en dålig pappa kan samanfattas på en rad olika sätt. Ett av dem är såhär:

Känslan av att det där som tar emot när man försöker dra igen altandörren inte alls är en bit av mattan som klämts i den utan grabbhalvans fingrar som letat sig in i springan vid gångjärnen.
Stackars stackars grabbhalvan, och jag är pappan med världens sämsta samvete.

The return of Småstaden

2008-05-19T09:52:00.000+02:00

Vi skall spendera sommaren i en småstad igen. Exakt samma småstad som sommaren 2005. Exakt samma anledning också: min fru har sångjobb. Det känns lite märkligt, när man tänker på det. Det var bara tre år sedan jag var där senast. Men på sätt och vis känns det som tio år sedan. Då var vi nyblivna föräldrar. Nu mer luttrade ditos. Då trångbodda hemma i en femtiokvadradtmeterstvåa – nu mer avslappnade i ett halvstort radhus. Då yngre och förvirrade. Nu äldre ditos.

Jag ser verkligen fram mot det. Den här semestern känns som den mest välbehövliga på mycket länge. Det har onekligen varit en lång och tung vår på alla möjliga sätt.

Tretton år av skam

2008-05-16T09:32:00.004+02:00

Jag kommer inte exakt ihåg situationen. Men jag vet att jag var hemma hos morsan i Midsommarkransen. Det var hösten 1995 och jag var genomförbannad på någon i telefonen, som antaligen satt lika genomförbannad i andra änden. Jag fick nog och slängde på luren. Det var morsans gråblå kobratelefon. Den har stängavknappen på undersidan, så jag snarare smällde telefonen i köksbordet. Jättehårt. Telefonen fick nog av den omilda och ovärdiga behandlingen – den stendog.
Morsan tyckte att det var ett jäkla sätt av mig att komma hem till henne och smälla sönder hennes fina telefonklenod. Och det hade hon onekligen rätt i.
Jag lovade skamset att jag skulle laga den åt henne, och tog den med när jag gick.

Sedan har denna telefon, och den med åren ganska pinsamma hitorien, följt mig från lägenhet till lägenhet. Från vindsförråd till källarförråd. Varje gång jag har sett den har jag tänkt: ja just det, den där måste jag laga – sedan har jag snabbt glömt bort den igen.

Men igår – helt plötsligt – plockade jag bara fram den, skruvade i sär den, kliade mig i huvudet i en halvtimme och försökte komma på vad som var fel och hur den skulle lagas. Sedan trillade polletten ner, jag satt fast de lösa delarna och skruvade ihop den igen. Det tog trettiofem minuter. Eller 13 år och trettiofem minuter, snarare.

Morsan lär nog bli förvånad.

Sjuksköterskestrejken 2008

2008-05-14T08:10:00.000+02:00

Lite sent att kommentera nu kanske – men det är ju långt ifrån löst och det drar ut på tiden.

Min enda kommentar är: ge dem vad de vill ha.

Om folks liv plötsligt börjar hänga på formgivande och vi formgivare på grund av det får jobba under enorm stress och ha jour dygnet runt. Varje streck i skissboken kan skilja mellan liv och död.
Tja, då vill nog vi också ha skäligt betalt för det ansvaret.

Det var allt om det.

Lyckan att låtsas låtsas att lyckas

2008-05-13T08:39:00.004+02:00

Det är väl så det är. Det finns inget härligare att lyckas med något man satt upp sig. Och med tanke på vad jag skrev här om dagen, ter det sig kanske konstigt – men jag lyckas faktiskt ibland. Och när jag väl gör det, finns det väl inget härligare än att låtsas som att det var världens enklaste grej. För även om det var flera, flera timmar och blod svett och tårar nedlagda, så säger jag påfallande ofta att "äh, det var väl inget...". Som om det var något jag gjort med vänsterhanden sådär bara. Speciellt i jobbsammanhang gör jag detta. Lite lurigt givetvis, men det ger mig lite extra krydda på något sätt.

Men jag kom på att det kan vara bra att påminna mig om saker som jag jobbat länge med och verkligen lyckats med. Och då stryker jag alla direkt jobbrelaterade projekt. Det kan bli en egen bloggpost sedan.

Jag har lyckats med
Att göra ett barn
Att hitta en underbart fantastisk kvinna
Att hitta ett underbart coolt och relativt billigt hus i Stockholm.
Att få jobba med reklam
Att få formge skivomlsag
Att lära mig behärska fler instrument än gitarr (bas, trummor och piano)

Jag har inte lyckats med
Att ta körkort – jag har inte ens försökt
Att bo så stort att vi kan ha replokal i källaren
Att få jobba med precis det jag vill – bara ungefär
Att känna att jag är nöjd med min sångröst
Att flytta från Stockholm ett tag
Att hitta det där drömjobbet
Att göra ut alla kreativa idéer
Att hitta någon träningsform som passar mig, förutom promenader

Rubriken och ämnet är stulna från Lotten.se. Ämnet rakt av och rubriken i lite redigerad form.

Upplopp

2008-05-08T08:40:00.001+02:00

Det är många sista-sträckor i mitt liv just nu. Sista biten innan sommarsemestern. Bara en och en halv månad kvar. Sista biten innan badrummet kan påbörjas. Bara en byggföretagsoffert kvar att inkräva. Sista biten innan diabetesmecket börjar sätta sig och livet kan återgå till det – relativt – normala.

Det är bara att lubba på – upplopp är upplopp. Pröjsa så drar vi!

Badrumsrenoveringsuppdatering

2008-05-07T08:33:00.000+02:00

Tro det eller ej, men det tuffar så sakta på med badrumsrenoveringen. Nu har vi spikat allt precis in till sista kakelplattan, eluttaget och toalettpappershållaren. Allt är bestämt.

Vi lovade oss själva att ta in offerter från tre olika byggföretag, för att på så sätt kunna vaska fram ett relativt bra val. Vi har haft ett gäng på besök, och nästa kommer på fredag. Bara ett företag kvar att kontakta – så kan vi bestämma oss och spika datum sedan.

Så vi lär duscha i en nyrenoverad dusch, pjta...vilket år som helst nu.

Jag gör allt: alltså gör jag inget

2008-05-06T12:06:00.001+02:00

Jag är en man med många kreativa idéer. Jag är inte alls praktist lagd. Men jag är kreativ. Det utnyttjar jag i mitt yrke. Jag har även väldigt högtravande ambitioner på fritiden. Förtuom att alltid vara en så bra man och förälder som jag bara kan, har jag ständigt pågående renoveringsprojekt i huset. Där är jag i en duo med min fru. Vi delar lika på kreativiteten och genomförandet. Men sedan jag har jag ett par privata projekt till. Problemet är att kreativitetsmotorn bara spinner och spinner. Medan genomförandemotorn totalhavererar på grund av all press från kreativitetsditon. Halvfärdiga projekt är således mitt mellannamn. Tyvärr.

Jag spenderade tiden på vägen till jobbet med att fundera ut vad jag skall åstadkomma på semestern, förutom lugn, ro och inre frid. Följande tankekedja spelades upp i mitt huvud:

Jag måste skriva den där boken, eller vad det nu är, jag håller på med. Den är i ruffa drag klar i handlingen. Jag måste bara skriva ner det.
Jag måste göra klart mitt skylt fotograferingsprojekt. Det kommer aldrig kännas klart innan jag har gjort en utställning, en bok eller liknande. För det finns alltid fina skyltar att fotografera.
Jag borde kanske börja med den där generella fotoutställningen jag planerade förut. För att liksom prova på hur det är, så att jag när jag gör skyltutställningen har lite kött på benen vad gäller fotoutställningar.
Jag borde fundera vidare på att starta mitt eget företag. Att kunna koncentrera mig till 100 procent på det jag är bra på.
Jag måste få med mig inspelningsutrustning på semestern, så jag kan fortsätta spela in de där låtarna som ligger och skräpar i mitt huvud. Skall det bli en traditionell CD-demo, eller skall jag knåpa ihop en webbsida och få ut musiken där igenom?
Just det, jag lovade att göra klart min frus webb till något mer än en temorär fotografi- och telefonnummer-sajt.
Och hyra-ut-huset-sajten som jag lovade morsan.
Jag lovar alltid så mycket saker som jag har svårt att hinna med att hålla. Jag borde satsa allt på mig själv ett tag. Måla; hur länge sedan var det inte jag målade. Mina oljefärger ligger och torkar i målarlådan.
Men jag kanske kan få klart den där diktboken jag skrev ihop för många år sedan. Den är ju faktiskt klar, färdig att formges och skickas till tryck. Men den kanske känns daterad idag. Det är säkert åtta år sedan sista bokstaven skrevs i det projektet.
Först kanske vi skall se till att få till stånd den där lite seriösare replokalsinspelningen vi snackat om i bandet ett tag nu...

Suck.

(ps. det var sju år sedan jag DJ:ade senast. Kanske vore kul att dra igång en klubb igen?)

Den där ön igen...

2008-04-28T10:01:00.000+02:00

Jag var på den där ön igen. Den där sköna. Vackra. Underbara. Lugnet la sig som en varm filt omkring mig och oss.
Just nu förstår jag inte hur jag tänkte när jag bestämde att vi nog, trots allt, måste åka hem igen.

En båt med crossdressers där uppe

2008-04-24T08:15:00.000+02:00

Jag skall sluta skriva om min sons ordäventyr innan jag klassas som en dålig Mark Levengood-kopia. Men.

Igår pratade vi om Gotlandsfärjan som vi skall åka snart. Hans faster (min syster alltså) var på besök och han ville ivrigt förklara för henne hur färjan ser ut.

– Där nere på båten är det MASSOR med bilar. Och där uppe sitter alla mänfittor.

Tjurar och skinkor

2008-04-21T09:44:00.002+02:00

Grabbhalvan är inne i en fas nu de senaste månaderna där han kryllar av frågor. Varför är ett av hans vanligaste ord nu för tiden. Han till och med pratade i sömnen här om natten och utbrast ett endaste kort men bestämt: varför!

Frukostbordet är en bra plats att berarbeta saker som dykt upp i hans lilla huvud under natten. Här för några dagar sedan frågade han:
Pappa, varför har inte grodor skinkor?

Tja...

I morse lät det såhär (helt apropå ingenting):
Pappa, är tjurar ännu större än André på dagis?

André är sex år.

Till frukost: ordförvirring och skratt

2008-04-11T09:18:00.000+02:00

Vid frukostbordet pratade min fru med min son om en låt de sjungit igår.

Fru: Skall du inte berätta för pappa om den där nya låten vi sjöng igår.
Son: ...nej, du kan berätta. Vad hette den.
Fru: Ja, vad handlade den om för djur? Kommer du ihåg?
Son: ...mamma kan du viska?
Hon viskar i sonens öra....
Jag: vad handlade den om då?
Son: En vulva!
Fru med ett kvävt asgarv: en mulvad menar du.
Son: Ja...vulva!

Tillbaka på jobbet möts jag av några hundra mail – endel rätt roliga

2008-04-10T10:30:00.000+02:00

Det här är rekalm för Pågen Krisprolls som den ser ut Frankrike. Alltså helt vanliga svenska skorpor.

Snacka om att spela på stereotyper. Men i och för sig – så här ser nästan alla våra frukostar ut hemma.

Förutom att jag har mörkt hår. Och skägg. Och att min fina fru vanligtvis inte är naken till frukost. Inte jag heller i och för sig. Och grabbhalvan brukar ha sin pojken-och-kaninen-pyjamas. Men annars är det rätt likt. Eller nja, vi har inte inrett a'la timmerstuga. Och vi äter kanske inte just jordgubbssylt till skorporna. Eller kanske inte just skorpor. Och det ligger inte riktigt sådär fint med snö i fönsterkarmarna. Och vi står ju oftast inte och äter.

Men annars är det precis på pricken för vi har verkligen nästan precis en sådan där femtiotalsfåtölj ett par–tre meter från köksbordet. Och så brukar vi ju dricka kaffe.

Framåt

2008-04-02T22:00:00.000+02:00

Som legoklossar fogar sig mina dagar till varandra just nu. En bit, blir en till blir en enhet som blir en hunger som blir en större eller mindre spruta. Allt är sig likt förutom de där sprutorna. Men det går fort, ett stick i magen och sedan har jag mitt gamla vanliga liv tillbaka igen i sex timmar eller så. Det är egentligen inte någon större sak heller -- det går fort att vänja sig. Den stora saken är egentligen att jag måste ta de där sprutorna för resten av livet, vad det verkar. Det är det som är den stora saken. Sedan själva grejen att ta dem, det är ingen stor sak. Det är bara det att det måste göras.

Jag går promenader och tänker. Spelar gitarr och plåtar analogt. Egentligen känner jag mig inte alls sjuk -- det är bara det att jag är obotligt sjuk. Men förutom det mår jag faktiskt fina fisken och funderar på varför jag inte är på jobbet. Jag förstår dock att det är bra att ta de här dagarna nu och komma rejält in i rutinera. Så jag inte störs av detta sedan när hela jobbkarusellen darar igång igen.

Nya dagar gror -- men det är ändå lite samma lika

2008-03-27T20:55:00.001+01:00

Rubriken säger egentligen det mesta. Jag är sjukskriven ett tag nu. Till den 9 april för att vara exakt. Jag känner kanske egentligen inte att jag är så värst sjukt jättesjuk -- jag mår bra. Men det är en del att smälta förstås. Och att lära sig det här med att hantera insulindoser. Hittills har jag haft en blodsockerdipp. Ingen höjdare, men ändå hanterbart. En hårdmacka och ett litet glas mjölk och en halvtimme. Sedan var jag helt med i matchen igen.

I natt är första natten ensam hemma sedan jag kom tillbaka från sjukhuset. Det känns lite nervigt faktiskt. Allt är ännu så nytt och inget har satt sig än. Jag är dessutom inte ensam, jag är vuxenensam. Grabbhalvan slaggar fint i sin säng.
Det är det som känns lite läskigt. Ansvaret ger mig onekligen gamnacke för stunden. Men det ger sig. Någon gång skall ju vara den första.

Ett märkligt påskägg

2008-03-22T13:38:00.000+01:00

Vi hade planerat att åka till landet i helgen. Jag hade verkligen sett fram mot det. Äntligen -- jag har inte varit där sedan i somras. Men det blev inte riktigt så.
Det blev akuten på Karolinska. I stället för påskägg; diabetes.
Inte riktigt vad jag hade planerat.

Jag har legat inne sedan i onsdags, men är hemma på permission nu. Jag mår bra, men allt känns väldigt konstigt. Jag antar att saker och ting sätter sig efter tid, just nu är det lite lagom förvirrat.
Jag lär återkomma i ämnet!

Avdelningen trevliga meddelanden

2008-03-18T08:39:00.000+01:00

Hittade denna bild via Wooster Collective, och blev lite glad.

Vad hände med våren förresten? Vi käkade lunch på baksidan i söndags. Nu är det plötsligt snögubbeläge.

Återtagen baksida

2008-03-17T08:08:00.001+01:00

Vi hade en sådan där dag igår när vi säger hej till våren och återtar besittningen av baksidan. Den har legat mer eller mindre i träda sedan vi övergav den i höstas. Märkligt hur det där fungerar. Mars/april till oktober har man ett par hundra extra kvadratmeter att vistas på. Sedan november–mars är det som om tomten inte fanns. Visst ser man ju den varje dag genom fönstret. Men vi rör den inte. Om det är snö så är vi ute med grabbhalvan och leker. Men snön har onekligen varit högst frånvarande i år.

Hursomhaver: vi krattade, räfstade, plockade, grävde, rev och slet i någon timme för att vårstäda tomten lite. Det myckna regnandet denna vinter hade fått både fjolårs- och förfjolårskomposten att bli till jord. Så vi drog ut allt – säkert bortåt 200 liter jord – över slänten. Där var det mest ormbunkar på knölig mark förra året. Förhoppningen nu är ängsblommor på en lite planare dito. Det lär väl visa sig!

Ett stycke lyckad audition gav min fina fru sångjobb mer eller mindre hela sommaren. Det innebär en repris på sommaren 2005. Då vi spenderade sommaren med min frus turnérande sällskap. Även om det inte var någon turné. Det blir hela juli i en småstad. Jätteroligt för min fru, som haft det lite motigt på sångjobbsfronten den senaste tiden. Och nyttigt för mig att återvända till småstaden.

Så här summerade jag det förra gången.

Ge dig Pohlman!

2008-03-14T08:37:00.000+01:00

Vi har varit så sjuka denna vinter/vår. Det har varit variga ögon och influensa och vinterkräksjuka och snoriga förkylningar och luftrörskatarr och det en med det tredje.
Vi är trötta på det nu. Vi vill bli friska och pigga igen.
Vi behöver solsken. Kan någon fixa det.

Det har slaskat i nästan fem månader i rad nu. Det är nog nu.
Ge dig Pohlman!

Efterlysning

2008-03-13T08:24:00.000+01:00

Jag saknar en riktigt dagstidning. En seriös tidning med uppsatta etiska regler.

En dagstidning med viktiga inrikes- och utrikesnyheter. En dagstidning där man inte har en politisk agenda – annat än den humanistiska. En dagstidning där man anställer journalister enbart på grund av vad och hur de skriver. En dagstidning där politisk färg, etnicitet och kön är helt oviktigt i valet av journalist.

En dagstidning där kulturen prioriteras upp ordentligt. En dagstidning där man inte trycker 20 sidor börssiffror i varje upplaga.
En dagstidning där man vågar tacka nej till tveksamma annonser.

En dagstidning helt befriad från Hollywood- och schlagerskvaller. En dagstidning där Lasse Berghagens eventuella rattfylla får samma utrymme som din grannes dito. Det vill säga inget alls.
En dagstidning där man analyserar Zlatans insats i senaste matchen – inte hans sons förnamn.

En dagstidning där man inte blundar för något – men sållar bort alla sensationslystna artiklar som annan media svämmar över av.

Är det bara jag som saknar det?

Favourite pet peeve

2008-03-12T08:44:00.000+01:00

Tunnelbanan. Den trånga slingrande ormen under stan som jag spenderar cirka en och en halv timme om dagen på. Varje vardag. Året runt.
Jag hatar den – men det är ju inget nytt under solen.

Idag berättade herr tunnelbaneförare uppgivet i högtalarna att han har tråkiga nyheter; vi kommer bli stående länge här i tunneln mellan Thorildsplan och Fridhemsplan, eftersom tåget framför har gått sönder.
Jag har en timmes flex på jobbet så jag har inte speciellt bråttom dit. Jag har med mig en bok och min iPod så jag kan förströ mig. Jag det är på morgonen och jag är ganska trött, så jag kan egentligen bara sitta där och vila ett slag. Jag vet att det är larvigt, men jag kan inte ta det med ro. Jag blir direkt genomirriterad. Kollar på klockan flera gånger i minuten.
Jag är han som sitter mitt emot dig och suckar ljudligt.

Men så plötsligt, efter bara en liten stunds stillastående: det löste sig visst snabbare än planerat, så nu kan vi rulla vidare in mot stan.

Och då slog det mig att tunnelbaneförarna alltid borde göra så. Komma med tung stämma och meddela kraftigt negativiserade lägesrapporter. För den där minuten som vi satt stilla, kändes som ingenting – eftersom jag förväntade mig minst tio minuter. En minuters tvärstopp i tunnelbanan kan ju annars göra mig helt jättegrumpy. Men nu kändes det plötsligt bra att det bara var ett litet stopp.

I-landsproblemsflaggan vajar ju ståtligt över det här inlägget, men det kan inte hjälpas. Tunnelbanan är onekligen ett av mina favorithatobjekt.

Landet

2008-03-11T08:10:00.001+01:00

Det blir en landethelg i påsk. Äntligen! Jag har faktiskt inte varit där ute sedan i somras. Det är snudd på märkligt. Men hösten var ett enda stort jobbmörker och nu i vinter har vi ju blivit sjuka så fort vi haft en ledig helg i sikte. Nu i påsk blir det alltså utflykt till den lilla byn. Kanske att vi hinner lite på bygget – men mest har jag nog tänkt mig promenader, korvgrillning, fotografering, pilsnerdrickande och kanske en sväng till bastun.

Hundratusen

2008-03-10T08:15:00.000+01:00

Vi håller på och diskuterar, skissar, planerar och tänker angående badrummet nu. Och det är slående hur hiskeligt dyrt det är med badrum.
Jag kan inte riktigt begripa det. Att renovera andra rum kostar visserligen ett par tusenlappar – det är inte gratis. Nu är vi snåla, smarta och verkligen inte extravaganta – men vi är ändå uppe över hundratusen. Och då har vi tänkt köpa det billigaste, enklaste kaklet – vitt, blankt 15x15. Vi skall behålla vår gamla blandare. Vi skall inte köpa någon exklusiv cheesy jacuzzi, tropisk massage-dusch eller något. Bara att helt vanligt nytt, clean, enkelt och snyggt badrum med lite femtiotalsfeeling. Hundratusen.
Dra mig baklänges.

Torgny Lindgren

2008-03-07T08:28:00.000+01:00

Jag har siktat in mig på Norrlands Akvavit, Torgny Lindgrens bok som nominerades för Augustpriset. Jag höll i den igår i bokaffären, men jag ångrade mig och smygstartar med ett av hans tidigare verk, Pölsan.

Jag började läsa den på tunnelbanan i morse och jag tror att jag föll pladask. Jag har inte läst mer än till sidan 26 – men det känns redan som min typ av bok.
Jag längtar till hemresan, så jag kan fortsätta läsa.