Känslorna är ett stormande hav

Allt som kommer ur mig är ansamlingar av sådant jag inte hade en aning om att jag behövde eller hade möjlighet att åstadkomma.
Allt är dessutom märkligt uppdämt och rinner mer eller mindre som en kran som är i behov av en rörmokare.
Jag har som vanligt en vag förhoppning om att leverera något mer än vad som är möjligt – på så sätt är mycket sig förvillande likt. Men det mesta delar jag ändå upp i innan och efter. Innan jag visste, och efter det att jag hade så mycket att ge att det började rinna.
Och det rinner ur mig, genom ögon och fingrar. Genom hjärta och själ. I en sådan underbart kvävande strid ström att jag bara kan hänföras och flyta med.
Känslorna är ett stormande hav.

Luttrad eller något

Nu är man alltså erfaren. Inne i matchen. Luttrad. Eller något.
Jag vet saker nu som jag inte visste innan. Jag har lärt mig många, många saker de senaste två månaderna.
Men det är ändå inte dessa lärdommar som är det stora. Det stora är vetskapen, tilltron och insikten om varför man lever.

Det går inte att förklara hur underbart annorlunda allt är nu.

Nej jag har inte försvunnit

Jag har inte skrivit på ett tag nu. Jag vet. Jag återkommer inom kort hoppas jag. Det är så mycket som händer och har hänt nu den senaste dryga månaden.

Vi hörs!