oktober 30, 2005

Det blev inget

En helg fylld av förväntan, budgivning och inredningsplanering.
Men det blev inget.

Budgivningen blev lite för hög tillslut. Det var bara vi och ett par till kvar. Men dom bjöd över oss precis hela tiden.
Vi hade iallafall tillräcklig is i magen för att kunna hoppa av när vi hade nått vårat tak. Det är så lätt att dras med i budgivningsspiralen, men vi höll oss kalla.
Tyvärr räckte det bara nästan.

Vi får leta vidare.

oktober 28, 2005

Värdering

Idag kommer mäklaren hem till oss och skall göra en värdering av vår lägenhet. Det är ju bara att städa för glatta livet nu fram till hon kommer och hoppas på att hon tror att vi kan sälja lägenheten dyrare än vi köpte den.
Det borde vi, med tanke på all jäkla renovering vi trots allt har gjort.

Återstår att se alltså.

oktober 27, 2005

Radhus?

Det finns faktiskt en liten chans att vi kommer att köpa ett radhus här snart. Det ligger i helt fel del av stan, men vi smälte som smör för den charmiga planlösningen. Vi skall gå i klinch med mäklaren idag så får vi se hur det utvecklar sig.

Och som det verkar nu har vi fatktist råd -- bara en sådan sak.

oktober 25, 2005

Närbild på Nalle


Jag hade ett ärende på Skansen i morse, men kom lite tidigt. Jag passade på att gå en sväng och spana in djuren, husen och miljöerna.
Det var väldigt lugnt när klockan var så lite. Det inte hade kommit så mycket folk än. Detta verkade påverka djuren för de var väldigt närvarande överallt och inte alls sådär gömda bakom en gran, som de ofta är när man går på Skansen och det är jättemycket folk.
När jag kom till björnberget satt en av nallarna snällt lutad mot fönstret och väntade på mig. Magiskt! Det var bara några millimeter glas mellan mig och björnen och det var en märklig känsla, speciellt som jag var ensam och inte hade någon att dela ögonblicket med.
Som tur var hade jag med mig kameran.

oktober 23, 2005

Bli inte en föräldrafundamentalist

Jag har bara ett barn som är knappt ett år gammalt. Jag har betydligt mindre erfarenhet än de flesta föräldrar som finns i Sverige. Ändå känner jag mig säker på att den bästa föräldrametoden är att inte ha någon metod.
Glada barn kan man inte tillaga på recept.
Som förhållandevis nybliven förälder har jag inte kunnat undgå att bli mer eller mindre bombarderad av böcker, webbsidor, pamfletter, anslag och goda råd angående vilken färäldralinje man skall välja. Vad för tema man förväntas välja på sitt barns uppväxt och vad det kan få för konsekvenser om man väljer eller inte väljer det ena eller det andra.
För mig och min fru kom det där som en smärre chock och vi blev väldigt förvånade. Vem har bestämt att man skall välja en väg och sedan mer eller mindre bokstavskorrekt följa den vägen? Vem har ens sagt att det är bra?

Allra först, vilket jag antar är normalfallet i Sverige, möttes vi av Anna Wahlströms teorier. Dessa verkar dela de insatta i två läger: ett som hyllar och ett annat som fördömer.
Men ganska snart föll begreppen som spön i backen: Attachment parenting, kängurumetoden, Kontinuum-begreppet, samsovning och så vidare.

En fråga som känns väldigt viktig är vem som vinner på att sätta alla dessa stämplar på olika föräldrametoder. Att olika metoder, för till exempel läggning, matning och uppfostran buntas ihop till begrepp som Nära föräldraskap. För så fort man sätter ramar runt ett begrepp: det här är femminutersmetoden, blir man som begagnare av den lockad in i någon slags fundamentalism. Osäkra föräldrar får dåligt samvete för att de inte gör precis som det stod i boken, och blir föräldrafundametalister utan att de egentligen bett om det. För avviker man från de uppsatta reglerna, en enda liten bit, framhålls genast att det är det som gör att det inte fungerar som det skall.

Men många av dessa hopbuntade metoder har funnits i flera tusen år, och gått i arv som tips och goda råd. Ett tips kan man följa och förvanska om man vill, men alla dessa föräldrateman förväntas man följa till punkt och pricka.
Jag tror inte en sekund på att det är bra.
Visserligen förtränger man sin egen rädsla genom att följa en metod: jag kan inte göra fel, jag gör precis som det står i boken.
Men huruvida barnet mår bra eller inte av behandlingen lägger man åt sidan. Och fungerar det inte så var det helt enkelt inte rätt metod; dags att prova nästa metod, gå på nya kurser och köpa fler böcker.

Våga lita på ditt sunda förnuft
Jag tror att det är bra att i möjligaste mån försöka följa barnets signaler. Att använda sunt förnuft. Om han gråter, kliar sig i ögonen och klockan är halv åtta. Då tror jag att det är dags för att duscha och gå och lägga sig. Även om vi vanligtvis brukar lägga honom en halvtimme senare. Jag tror på att ge barnet mat på mer eller mindre fasta tider. Men jag tror också att om grabben verkar jättehungrig en timme innan är det ingen idé att vänta. Jag tror och vågar lita på att han kan ge mig och min fru tillräckliga signaler för att vi skall kunna förstå om han är hungrig, trött, sjuk, irriterad eller ledsen.
Självklart har även vi rutiner runt till exempel läggningen. Men det är inget vi följer som slavar. Visserligen somnar han nästan alltid väldigt bra, runt klockan åtta. Men jag är övertygad om att det är viktigt för barnet att det finns utrymme för improvisation. Han brukar duscha innan det är läggdags, men det händer att vi struntar i duschen. Han brukar ligga i våran säng och käka välling innan han somnar. Men det händer att han inte vill ha någon välling, utan somnar direkt. Det händer att han inte vill sova utan ligger och pillar på sina fötter, drar sig i örat och jollrar. Det händer att han somnar av att bli buffad på blöjbaken. Det händer också att han somnar först när man slutar buffa honom. När han väl somnat lyfter vi över honom till spjälsängen.
Han vaknar sen varje natt, ibland klockan ett, ibland så sent som fyra, och vill krypa ner mellan oss. Då lyfter vi över honom till våran säng så sover han där resten av natten. Inget mer med det.

Skall man hårdra det så ser man ovan att vi då av en slump oftast praktiserar något som kan definieras som ett mellanting mellan Wahlströms idéer och den så kallade attachment parenting-principen. Lite ironiskt att det är just de två metodernas anhängare som brukar stå på var sin sida i debatter och anklaga varandra för att vara dåliga för barnen.
Det är absolut inte så att vi har lusläst alla metoder och kommit fram till en egen supermetod. Vi har bara gjort det som verkat vettigast för stunden, för våran familj, för vårat barn. Och det fungerar jättebra; läggningen tar i stort sett aldrig mer än 20 minuter.
Lita på ditt sunda förnuft och lyssna på ditt barn. Gör vad som känns bäst just nu och fundera inte på vad för eventuella metoders regler du följer eller bryter mot.
Jag är övertygad om att det är bra att föräldrarna får en trygghet i sin direkta relation till barnet. I stället för att de känner trygghet i en uppfostringsmetod – som i sin tur är utformad för att hålla osäkerheten i relationen till barnet i schack.
Jag har också varit i bokaffären
När vi kom hem från BB och barnet var helt nyfött var vi väldigt osäkra. På vägen hem i taxin från BB sa jag till min fru att vi måste köpa en bok. En jättebok där alla svar står. Det var min fasta övertygelse. Den skulle få bort den gnagande oron som kom som ett brev på posten i samma sekund som vi lämnade tryggheten på BB.
Nästa morgon gick jag in på närmaste bokhandel för att köpa Boken. Men jag hittade den inte. Eller jag hittade en massa böcker om barn. Men ingen kändes som Boken. Den magiska bok jag letade efter, som skulle innehålla alla svaren (helst i bokstavsordning).
Jag köpte ingen bok då. Det var ett bra beslut. För allt eftersom dagarna blev till veckor kände jag mig mer och mer säker på att vi skulle klara det här på egen hand. Vi har ju dessutom egna föräldrar att ringa och fråga ifall något nu skulle kännas osäkert.

Idag är jag mycket glad att vi gjorde så. Att vi har lärt oss att lyssna på vårat barn och vårat sunda förnuft. Det tror jag både våran son och vi som föräldrar mår bra av.

oktober 22, 2005

Leve pappaledigheten!

Jag börjar nu, så smått, inse vilka stora fördelar det är att vara pappaledig.
De direkta fördelarna inser man ju tämligen omgående: jag får mer tid med mitt barn och mitt barn får mer tid med mig. Men det är inte bara det.
Innan jag träffade min fru har jag både bott själv och i ett annat samboförhållande. Jag vet vad som krävs för att hålla igång markservicen i en lägenhet där man bor en eller två. Jag har inga som helst problem med att klara av det. Men när vi blev tre och min fru blev mammaledig insåg jag att hon plötsligt var mycket mer angelägen om att städa-diska-tvätta-plocka än vad hon tidigare varit. Jag hade samma nivå som jag haft alltid haft, medan hon, som förut var nöjd med vår gemensamma nivå på städerier plötsligt skulle ha det skinande rent hemma.
Jag hade svårt att förstå det där, jag sa: du är hemma och är mammaledig nu, tagga ner lite med städandet och se till att umgås med grabben och vila om du får tid över. Läs en bok, lyssna på en skiva, lägg en patiens.
Nu efter några månaders pappaledighet förstår jag hennes städbehov. Om man skall vara hemma så här pass mycket som vi är, måste det vara rent i lägenheten. Speciellt om den är så liten som vår. Det går inte att koppla av framför teven så länge köket är kaos. För om köket är kaos när han är vrålhungrig om två timmar blir det jättejobbigt att fixa mat till honom.
Det måste gå smidigt. Så jag förstår hennes städande tidigare i våras.
Jag menar inte att vi är som familjen Skugge nu. Men pappaledigheten har fått mig att inse varför hon plötsligt la städribban så högt i våras. Vi är mer kalibrerade nu, och det är ju strålande.
Vi har på sätt och vis gått igenom samma resa min fru och jag. Iallafall vad det gäller att vara hemma med barn. Sedan om några månader när vi båda jobbar för fullt igen har vi med oss denna gemensamma erfarenhet i bagaget. Det tror jag är bra. Det är som en investering i förhållandet. Båda vet exakt vad som krävs för att underhålla markservicen i en mamma-pappa-barn-familj. Det är lite skillnad, trots allt, mot att vara två vuxna.

Sedan är det inte ofta man får flera månader i rad att umgås med – iallafall i långa stunder – bara sig själv. Det är märkbart vad mycket saker man har i huvudet som man inte har prioriterat tidigare. Allt det där får fritt spelrum när vardagens rutiner inte är speciellt tankekrävande. Det har – iallafall i mitt fall – varit småskrämmande, men säkerligen väldigt nyttigt att beta sig igenom.

På pappagruppen jag var på för någon månad sedan pratade en av killarna (den enda som redan hade hunnit vara pappaledig) om att han var så extremt mycket bättre på jobbet när han kom tillbaka efter fyra månader hemma med sonen. Pappaledigheten gav honom en nödvändig paus från arbetslivet. Han kom tillbaka med en större hunger och större beslutsamhet än han haft tidigare.
Det får givetvis stå för honom – men jag hoppas att det stämmer även för mig.

Om pappaledigheten gör mig till en bättre pappa, en bättre make och bättre på jobbet, är den en överlägsen trestegsraket för vidareutveckling i livet.

Med detta konstaterat är det ännu märkligare att inte fler är pappalediga. Och kom inte dragandes med ekonomi. För jag är pappaledig samtidigt som min fru jobbar heltid men tjänar pengar för en normal halvtid. Vi har lån i miljonklassen på vår lilla tvåa och vi bor i Sveriges dyraste stad. Men vi klarar oss bra ändå. Visserligen är det inte champagne och kaviar varje dag – men det är det verkligen värt när jag får spendera tid med mitt barn.

Hjärnsläpp

Vi har slut på gröt. Grabbhalvan älskar gröt, han äter det två gånger om dagen. Är det slut på gröt så är det bara att köpa ny.
Så vi gick till Ica nyss.
För att köpa gröt.

Jag kom hem med mjölk, juice och några fruktpuréer.
Men gröten står kvar på Ica-hyllan.

Hur förvirrad får man vara?

Oväntad vändning

Frugan har varit på jobb hela natten. Jag var lite nervös för vad grabben skulle ha för åsikt i ämnet när han vaknade i natt för att bli överlyft till våran säng. Är han bara riktigt trött så somnar han direkt. Men vaknar han till ordentligt är det bara mamma som gäller...och hon var inte där i natt.
Visserligen har vi varit i samma situation förut och allt har gått bra. Men nu var det länge sedan och grabben är dessutom fortfarande småsjuk, och därför lite ängsligare än vanligt.

Hur som haver klockan ett vaknade han och tyckte att spjälsängen var trist. Tyvärr vaknande han till ordentligt när jag lyfte över honom. Full panik utbröt när han kröp över på hennes sida av sängen och den visade sig vara tom.
Ett hysteriskt barn klockan ett på natten är kanske inte vad man önskar sig, men det gick ganska bra ändå. Cirka 25 minuters gallskrik gick över i 10 minuters smågnäll, sen somnade han. Utmattad.
Jag tänkte: Hej det här kommer bli en kul natt om han skall hålla på såhär.

Men nästa gång jag vaknade sov han fortfarande. Klockan var 07:15 och han hade ju faktiskt sovit hela natten. Kanon!

oktober 20, 2005

Snor och jazz

Förkylningen har satt sina klor i oss. Vår familj består nu mest av snörvelljud och hostattacker. Tack och lov har jag klarat mig bra. Men min fru låter snarare som en baryton än den sopran hon är. Och lillgrabben tränar inför världsmästerskapen i tvåhundra meter snorsträng. (Att döma av träningsresultaten kan han bli en vinnare!)

Men det är jobbigt. Han är ledsen för att snoret och febern gör att han inte kan sova speciellt bra, och det i sin tur gör honom trött och grinig.
Frun kan inte sjunga med den där whiskeyrösten – och det gör henne nedstämd. (Ursäkta den dåliga ordvitsen.) Alternativet är väl att hon byter röstfack och genre – för till jazz funkar rösten för tillfället perfekt. Men jag tror inte att hon är så intresserad av det.

Vi har iallafall lyckats boka in en långhelg på landet nu. Onsdag till söndag nästa vecka kommer vi att spendera på landet. Bland vänner, mat, krattor, äppelträd, åkrar, sjöar och några flaskor vin.

oktober 19, 2005

Disk och tvätt i höstvackert Stockholm


Idag har jag diskat, diskat, tvättat, hängt tvätt, lagat lunch, diskat, tvättat mer, hängt mer tvätt, lagat middag, diskat och givetvis tagit hand om grabben.

Vi hann gå en promenad runt Årstaviken också. Eller iallafall runt delar av den. Stockholm passade på att visa upp sig i sin allra bästa höstskrud.
Men jag är trött nu.

oktober 18, 2005

Ensam långpromenad

Alla mammagruppsmammorna kom över på lunch idag. Så jag passade på att gå en långpromenad. Fem mammor och fem ungar blir lite mycket i våran lilla lägenhet.

Jag gick med en packe filmer till en vän som är sjuk. Jag gick genom parker och stadsmiljö ner till Årsta. Jag klev in på ett fik och beställde kaffe och morotskaka. De hade ganska många gratistidningar. Jag läste en underhållande intervju med gamla rocklokomotivet Ozzy Ozbourne. Jag läste en annan underhållande intervju med Cattis Brandelius alterego Miss Universum.
Sen gick jag gick därifrån.

Jag gick in i biblioteket och läste några bokryggar. Jag lånade bibliotekstoaletten. Bibliotekstoaletten hade låst dörr, man fick fråga efter nyckel i kassan. Det rostbruna kranvattnet, den instängda lukten och den gammaldags tvålbehållaren skvallrade om att det nog inte är så många som lånar bibliotekstoaletten.

Jag gick vidare ner mot Årstafältet. Jag gick över den numera, till förmån för Södra länken, nedlagda Årstalänken. Det är märkligt att stå mitt på en stor fyrfilig väg utan att se en enda bil. Jag önskade att jag hade tagit med mig kameran.
Jag gick vidare till planerna som är avsedda för så kallad amerikansk fotboll. De var översållade med höstlöv och märkligt öde. Jag klättrade högst upp på läktaren och tittade ut över det stora fältet.
Sen vände jag och gick hem till fru och barn.

SM-guld

En dag som denna kan man bara utbrista i ett: tack för allt, alla! Det började knackigt i våras men det ordnade ju upp sig riktigt fint.
Lycka är att vara djurgårdare!

oktober 17, 2005

Försenat födelsedagsfirande

I lördags hade jag en försenad födelsedagsmiddag för att fira att jag passerat 30-strecket. Tanken var att jag skulle gå ut och äta en bit mat med mina systrar, min fru och en av mina äldsta vänner. Tyvärr var en av syrrorna uppbokad på någon stor tillställning ute i skärgården. En annan av dem var mitt uppe i en dunderhalsfluss och var därför inte särskilt välkommen. Som tur är har jag två systrar till. Vi blev ett litet gäng på fem personer som käkade en försenad födelsedagsmiddag på restaurang Pelikan på Söder.
Det var trots allt flera veckor sedan jag fyllde år så epitetet födelsedagsmiddag kändes kanske en aning påklistrat. Men jag fick en hel hög med presenter och det bidrog onekligen till att det kändes lite som min födelsedag trots allt. Jag fick många fina saker. Höjdpunkten var ett två timmar långt studiebesök på Skansens gamla grafiska tryckeri.
Jag jobbar som grafisk formgivare och har ett genuint intresse av det där. Många är gångerna jag gått förbi den där kåken i Skansens stadskvarter och tänkt att: fasen, man borde gå dit och kolla lite i lugn och ro och ha tid att prata med dem som driver det där. Men det är sådant som man sällan tar sig tid och råd till att göra. Men det hade mina systrar listat ut. Jag är inbokad på ett besök i slutet av oktober. Strålande!

Maten på Pelikan är fantastisk och – Stockholm till trots – inte speciellt dyr. Vi satt kvar ganska länge. Det blev mycket mat och god dryck. Efter ett par timmar bestämde vi oss för att lalla vidare, och hamnade efter en stund på mitt gamla stamlotus Mellis. Någon pilsner och ett par samtalsämnen senare var det stängningdags, och vi bestämde oss för att åka hem.
På vägen hem svängde vi in på 7-Eleven och tankade Ben & Jerry’s-glass, chips och cheeseballs. Väl hemma drog jag och frugan i oss det mesta av ovanstående akompanjerade av teven. För en gång skull kunde vi titta på teven i sängen eftersom lillgrabben var hos farmor. Strålande!
Vi hade svullrace där tills vi somnade proppmätta och utmattade.

Klockan sex vaknade vi båda två av skrikande magkatarr, hjärtklappning och gruvligt illamående. Vilken överraskning!
Att man aldrig lär sig.

Sjukstuga

Vi är mer eller mindre sjuka här idag. Frugan har det värst. Hon är supersnorig och hemma-från-jobbet-sjuk. Jag är inte så speciellt snorig men lite feberfrossig och har ont i halsen. Grabbhalvan visar tack och lov inga tecken på att vara risig. Men han sov jättedåligt i natt och det brukar, i hans fall, vara ett tecken på att han är på väg att bli sjuk.
Vi håller tummarna och dricker Gute-te med honung i.

Återkommer under dagen med en intressantare text.

oktober 14, 2005

Eureka!

Han går! Våran lilla grabb har just tagit sina första stapplande steg. Visserligen har har snubblat fram 3-4 steg i ett par dagar nu. Men ikväll gick han säkert tio och stannade till och med för en konstpaus innan han knatade vidare.
Vi riggade upp videokameran för att filma det hela: det första han gjorde var att knalla fram till kameran och slå ner den.
Inget blivande filmstjärnematerial kanske, men väl en gångare av rang.

Tio månader och tre veckor. Vilken kille!

50 kvadratmeter tankar

Jag känner mig ibland som huvudpersonen i Jean-Philippe Toussaints debutroman Badrummet. En man i sena tjugoårsåldern bestämmer sig en dag för att flytta in i sitt badrum. Han tar med sig lite böcker och får täta besök av sin sambo. Han bor inte i badrummet för att stänga sig ute, snarare för att stänga ute världen.

Inte för att jag försöker stänga ute världen, men jag känner mig en smula instängd i den här lilla lägenheten efter två månaders pappaledighet. Visserligen går jag varje dag en lång promenad och visst träffar jag folk. Men det är ändå ett digert antal timmar per dag som jag är instängd här. Våra 50 kvadratmeter som kändes så stora när vi flyttade hit, (innan vi flyttade ihop bodde jag på 23 minimalistiska kvm) känns nu märkbart uppmätta och planerade in till minsta millimeter. Vi har flyttat runt och möblerat om i flera, flera omgångar och har kommit fram till någonslags inredningsmässig status quo – rör vi minsta sak fallerar hela lägenheten.
Men allt är bra. Inget går egentligen att ändra på i möblering eller rumsfördelning. Sovrummet är sovrummet och det har vi avdelat med ljusa tyger i en del som är hans och en del som är vårat sovrum. Vardagsrummet är bra balanserat, en arbetsdel med stort arbetsbord/skrivbord samt stringbokhyllor på väggen, och en del med mer vardagsrumskänsla; bestående av soffa, bord, fåtöljstol, tv, stereo, alla skivor etcetera. Allting är mycket bra möblerat, det känns klart. Kanske är det därför som tristessen kommer smygande efter ett tag? Det finns inte så många fler smarta lösningar att komma på i den här lägenheten. Vi är klara med den helt enkelt.

Osökt glider vi in på husplanerna igen. Efter att ha läst de utlandsflyttrelaterade inläggen på Bodil Malmstens blogg får man onekligen lust att bara strunta i Stockholm och flytta till vägs ände, eller liknande. Kanske är det en bra idé – frågan om det är det för oss – eller om vi skulle få stora nojan efter ett par månader i busken. Jag skulle säkert få det. Men det är å andra sidan nyttigt att bita ångesten i hängläppen ibland.
Fast vägs ände för oss, det är Gotland. Och pratar vi Gotland är det nästan bara Visby som är aktuellt…och där kostar husen lika mycket som här. Och så var vi tillbaka där vi började.

På tal om var vi började insåg iallafall huvudpersonen i Toussaint-romanen att han inte löste några problem genom att bosätta sig i badrummet. Inte jag heller skall för evigt vara i denna lilla lägenhet. Jag skall ta med mig grabben, som just vaknade, ut på en promenad till en lekplats.
På återseende!

oktober 13, 2005

Tjejkörd?

Hittade denna bilannons. Tjejkörd, det var det mest korkade jag har hört på länge!

Välkommen till 2000-talet din försoffade pajas.

En fd arg ung man

Ett för mig obekant namn. Harold Pinter. Never heard of him.

Såsigt pappaledig-ledig

Min fru har tagit med sonen till en lunchträff med mammagruppsmammorna. Jag har således fått ett par timmar utan vare sig barn eller vidare planer.
Det är ju strålande tider och faktiskt ganska välbehövligt. Igår när jag inte ens kunde gå på muggen utan att grabbhalvan började yla önskade jag att en dag som denna skulle komma snart. Och nu kom den.
Men jag har inga viktiga möten att avklara. Inga inplanerade och genomspännande möten med intrikata personer och samtalsämnen, över ett glas pilsner eller kaffe eller så. Inget alls.
I samma sekund som de två gick ut genom ytterdörren här hemma var det som om luften pös ur mig.
Jag satt mig i soffan och kliade mig i håret lite förstrött. Jag ringde ett par vänner; kanske ville de hitta på något? Men de har inte ens svarat i telefon.

Hade jag haft någon spännande brevledes korrespondens att sköta, kunde jag satt mig ner och författat ett brev. Men det har jag inte.
Hej och hå och en flaska med rom.

I eftermiddag skall vi iallafall åka en sväng till Ikea, men det är ju först efter att de har kommit hem. Till dess skall jag försöka spendera dagen med att duscha och spela gitarr, samt kolla in nobelprisutnämningen nu klockan tretton.

Jag vill tipsa om en mycket bra blogg:
Bodil Malmstens Finistère. Läs den!

Glasstips

Det är ingen hemlighet att jag är ganska stor på glass. Glass är egentligen det enda snacks jag behöver. Godis håller jag inte på med. Chips någon gång okej. Men glass är överlägsen etta på min lista av onyttiga saker som jag inte kan vara utan.

Mina favoriter sedan länge har varit:
Häagen-Dazs Macadamia nut brittle
Häagen-Dazs Strawberry cheesecake
Häagen-Dazs Cookies and cream

Men nu har det seglat upp en ny favoritglass på listan:
Ben & Jerry's Chocolate Fudge Brownie.
Den är vansinnigt god. Jag som inte är sådär jätteförtjust i chokladglass inser att det bara har handlat om vilken chokladglass man köper.

En annan god Ben & Jerry's-glass är Cookie dough; vaniljglass med kakdegsklumpar. Mumma!

Ben & Jerry's kan du köpa på 7 Eleven (iallafall i Stockholm). Häagen-Dazs finns på Ica.

Nobelprisat?

Klockan tretton idag är det alltså dags.
Mitt tips är nog att det är dags för Joyce Carol Otes. Men om jag fick välja skulle jag ge det till Tranströmmer. Snart får vi se.

oktober 12, 2005

Läggdagsproblematiken

Vi kanske är en ovanlig familj men vi har inte alls haft de där problemen som så många pratar om angående barns somnande. Vi införde ganska snabbt läggdags-rutiner för våran lille grabb. Varken jag eller min fru är speciellt förtjusta i rutiner och har aldrig brytt oss om att lägga oss innan vi är svimfärdigt trötta. Kanske just därför lät vi grabben somna när han ville under de första tre månaderna. Han sov inte så bra och nattningen tog ganska lång tid.
Sedan insåg vi att barn kanske mår bra av rutiner. Han skall givetvis inte behöva lida av att vi är ganska ostrukturerade i våra egna läggningstider.
Vi införde därför sovdags klockan åtta. Då är det duschen som gäller. Efter en stunds duschande blir det pyjamasen och ny blöja. Sen bär det av till sovrummet. Där det är släckt i taket och nerdragna persienner. En flaska välling och lite buffning på böljbaken, sedan somnar han på 10 minuter.
Detta har vi gjort nu i 7 månader. Han somnar alltid bra. Visserligen har han sämre dagar, då det skall gnällas och stånkas lite innan han somnar (det är ju trots allt jätteroligt att vara vaken) men en sådan dag tar kanske 20 minuter, max. Och det händer kanske en gång i veckan.
Jag menar på intet sätt att slå mig för bröstet för att vi är så bra min fru, mitt barn och jag. Snarare kanske som ett tips, då många verkar har läggdagsproblem, men få tänker på att barnen behöver ett visst mått av rutin. Även om vi föräldrar kan vara nog så spontana i våra förehavanden.

Sen är det självklart att just våra rutiner kanske inte fungerar lika bra på alla barn. Men rutiner i sig tror jag är viktigt. Våran son förstår redan när han sitter och leker i duschen att han snart skall sova, men han gillar verkligen att duscha så det bekommer honom inte så mycket. Han hinner förbereda sig på vad som komma skall, och får inte panik när det sedan är dags för sängen.

Detta är iallafall min erfarenhet. Vad är din?

En annan milstolpe

Idag har jag och min fru varit ett par i fyra år. Och fler lär det bli.
Det känns som igår, ändå, den där festen på Teaterhögskolan. Jag var lite avigt inställd till en början den kvällen, jag var lite ur humör. Men hon var så angelägen och fuldansade så charmigt att jag inte kunde låta bli att falla som en fura.

Men med tanke på vad vi åstadkommit på de här fyra åren, känns det mer som om det vore tio år...och fler lär det bli.
Hurra för oss!

oktober 11, 2005

Milstolpe



Grabben har just fixat sitt första hål på brallorna. Jeansen pallade inte med allt krypande. Och hål på knät känns ju coolt i dessa åttiotalsretrodagar.
Jag har en cool grabb!

Tack men nej tack

Vi var och tittade på en ny kåk i söndags. Billigare och i betydligt bättre skick än den förra. Men det kommer med all sannolikhet inte att bli någonting ändå. Det är lite för tidigt för oss att köpa något nu. För det första har vi inte pratat med banken än, så vi vet inte ens vad vi har råd med. För det andra borde vi kolla upp allt lite noggrannare. Varken hon eller jag har köpt ett hus förut. Och det är onekligen lite andra saker man måste kolla på om man jämför med lägenhetsköp. Det är värmepannor, tak, isolering, fukt, mögel, driftkostnader, tomträttsgäld och fan och hans moster som måste tas i beaktning.
Så det bli nog till att säga tack men nej tack när mäklaren ringer mig idag. Även om både jag och hon blev väldigt charmade av det där huset.

oktober 07, 2005

Gourmetdrömmar och storhandling

Just nu längtar jag ganska friskt efter det där lilla huset på landet. Visserligen är sommaren bortblåst och gräsmattorna fulla av övermogna äpplen och körsbär. Men det är så det brukar vara där ute. Jag vill åka ut dit och, iförd stickad tröja och halsduk, kratta lite löv, klippa någon buske och kånka in utemöblerna för vinterförvaring. Känna lugnet och laga en saftig Boeuf Bourgogne. Dra i mig ett mustigt rötjut till maten. Coto de Imaz på förslag, fast det borde ju vara ett franskt vin så låt gå för Les Cabrettes då. Hur som haver en smaskig måltid. Som avslutas med en liten bit chokladtryffel, starkt kaffe och en rejäl konjak.
Det vore grejer det.

Vi storhandlade igår. Nytt personligt rekord igen, 2.274 kronor. Dyrast i kassarna var lövbiff för 78.62, billigast var Risifrutti för 7.50.
Vi kan inte hålla på såhär och slå kassarekord hela tiden. Nästa månads storhandling måste ligga under 2.000 kronor.

oktober 06, 2005

Ordblind var namnet

Igår hade jag en gammal vän över på middag. Vi satt väl och snackade om gamla minnen eller vad det nu var då han väckte ett par ganska pinsamma minnen till liv. Min fru hade inte hört historierna och var idel öron. Det handlar om att jag, som skriver väldigt mycket, och alltid har skrivit väldigt mycket, har någon mild form av dyslexi. Visserligen avhjälper mina glasögon det där tämligen bra…men jag är tyvärr ganska dålig på att använda dem.

På en fest för länge sedan fastnade jag framför en gammal affisch. Affischen var en kopia på en gammal sekelskiftesannons. Annonsen bestod en man och en kvinna i fina kläder, mannen hade hög hatt och monokel, kvinnan någonslags vit, lång och kompakt klänning. Båda hade varsin kopp i handen. Över det hela stod det med stora bokstäver: Chockad.
Jag förstod ingenting, och antog att det var en nytillverkad affisch. Jag letade efter någon humorpoäng som jag möjlighen hade missat. Jag stod och tittade länge på den där affischen innan jag insåg att det inte stod Chockad. Det stod Choklad.
Plötsligt blev affischen fullt förståelig och jag började garva åt min taffliga miss. Glad i hågen berättade jag detta för min vän, och pekade på affischen. Han svarade något förbryllad: Men det står ju inte Choklad, det står ju Cacao, hur är det med dig?

Lite mer nyligen, då min vän bodde vid Odenplan, låg det en copywriterbyrå på Surnbrunnsgatan. (Det är möjligt att den ligger kvar, det har jag inte koll på.) Hur som haver, vi gick förbi där och jag stannade framför copybyråns dörrskylt och konstaterade förvånat: Vad konstigt att en copywriterbyrå kallar sig Ordblind. Min vän svarade torrt: Det står inte ordblind, det står Ordbild!

oktober 04, 2005

Man blir knäpp

Trots all tid jag spenderar med barnet. Trots allt jag tvättar och diskar och håller i ordning och plockar in leksaker och plockar ut leksaker. Trots allt gullande med grabben, alla kittlingar, alla pruttljud på magen, kastande i luften och gåstolsrally.
Trots allt hurra och levande hjortar kan jag inte hjälpa att jag blir smått tokig att inte umgås med vuxna människor på dagarna.

Det finns inget jobbrelaterat problem för min hjärna att ta tag i. Det finns inget som måste kluras ut men min hjärna går på högvarv ändå. Och finns det inga problem att lösa, skapar min hjärna dem av sig själv...och tillslut blir jag knäpp.
Hoppas jag kan lära mig att ta det lite cool bananas någon gång.

Just nu känns det som jag har tänkt tillräckligt för de kommande tre åren, eller så.

Sa du sova?

Han har sovit så dåligt i natt. Legat och rullat mellan mig och frugan och slitit henne i håret och slagit mig i ansiktet. Inte med flit förstås, men det hjälper ju inte oss.
Ingen har sovit bra och det är onekligen något som påverkar. Det lilla utsövda som vi hann bli i Visby i helgen, det är som bortblåst efter i natt.
Det blir till att försöka sova middag idag.
Gäsp och suck.

oktober 03, 2005

41 timmar drömmar

41 timmar i Visby som kändes som en vecka. 41 timmar i Visby som mest bestod av promenader, mat och sängen. 41 timmar ensam med min vackra fru. 41 timmar utan vårat barn. 41 timmar av saknad.
41 timmar av rofylldhet. 41 timmar av känslan att Stockholm bleknar i jämförelse. 41 timmar nära havet. 41 timmar omgiven av byggnader som berör.

Det är något med den där lilla staden som rör både mig och henne betydligt mer än att man skall kunna ignorera det. Synd att jobbsituationen i Visby är katastrofal; iallafall för en grafisk formgivare och en operasångerska.

oktober 02, 2005

Ååå...


Nyss hemkommen. Frugan nattar knodden och jag passar på att tanka över bilder från digitalkameran.
Här promenerade vi igår. Varför åkte vi hem egentligen?