Pappaledighetssummering

Det är sista dagen idag. Sista dagen jag är pappledig hemma med min lilla lillbrutta. Antagligen sista dagen jag är pappaledig hemma någonsin. Man skall aldrig säga aldrig, men magkänslan säger att det är precis lagom för oss med två barn. Så det här kan mycket väl vara sista pappaledighetsdagen, forever.
Med det sagt skulle denna dag kunna kännas en smula ödesmättad, men så är inte fallet. Den ter sig precis som en vanlig sensommardag på denna vackra ö vi bor. Blå himmel och ljumma vindar brisar från havet. Hon somnade för en halvtimme sedan, så jag har hunnit röja upp det sista från i morse, tömma diskmaskinen och sätta på en tvättdito.
Sommaren har varit lång, och hon har blivit så stor. Vad som i juni var en kravelkrypandes litet paket är idag stora lillbruttan som knallar omkring som om hon aldrig hade gjort något annat. Storebror har börjat skolan och har dragit med sig någon skolbacill hem så lillbruttan har varit småfebrig och storsnorig ett par dagar. Lite varm, grinig och bacilluktandes sådär som småknoddar kan vara. Men det är lite mysigt det med.

Imorgon börjar jobbet igen. Det känns egentligen bara bra. Men lite vemidigt på något sätt måste jag medge. Jag är sugen på att jobba, men inte så sugen på att inte vara hemma med henne. Nu har ju storebror börjat skolan så nu har jag bara en knodd hemma igen. Det är ganska stor skillnad mot två, som för två veckor sedan. Då var det tungt. Fem års åldersskillnad dem emellan gör ju också att de inte riktigt blir tillfredsställda av samma saker. Han vill ut och lira fotboll, det tycker hon är dötråkigt. Hon vill att man skall ge henne små plastdjur, så hon kan säga "tack, tack", det tycker han är dötråkigt. Men det gäller att fokusera på rätt saker. Det är inte alltid någon av dem är uttråkad, men det är nästan alltid en av dem som är glad.
Nej nu skall jag gå och hänga tvätten, maskinen klickade just "klick det är klart".

Valtankar

Det är märkligt och helt uppenbart att årets riksdagsval inte handlar om vem som skall få förtroendet att leda landet. Det enda det fokuseras på är att vinna valet. Fyra år med chefshatten för vårt land och vad ett sådant förtroende för med sig i möjligheter och förpliktelser är inte längre viktigt. Det enda som gäller är att vara som populärast den 19 september. Vad som händer sen är inte så noga. Det är som om de vore idrottsstjärnor som formtoppar sig till VM-finalen.

Fixeringen vid galjonsfigurerna för respektive alliansblock får en nästan att tro att de glömt att Sverige inte har någon president. Det är ett partival vi skall göra i september, inget annat.

Det gäller således att försöka se igenom dessa vilseledande rökridåer och inte rösta på de som har bäst dagsform den 19 september, utan rösta på de som ser ut att kirra biffen i fyra år framåt.
Det är inte nödvändigtvis samma sak.

Företal

Denna blogg är tänkt som en konstens vederkvickande källa att dricka ur, med måtta och sans, när man vill koppla av från vad fan det kan tänkas vara man kopplar av från.

Texten ovan är givetvis stulen, men från vem? Den sitter hur som haver som en smäck på denna, min blogg. Iallafall om jag nu händelsevis lyckades skriva mer än någon fjösrad i månaden.