Man blir förundrad

Det här är väl helt självklart. Helt absurt att det måste till en studie vid Lantbruksuniversitetet för att klargöra det.

Läs artikel här.

Det skulle min lilla fyraåring till son kunna räknat ut.

Trögflytande och honung

Mina dagar flyter så sakta. Som förtjocknade fjällbäckar. Som kåda.

Det känns på många sätt som om hela staden har gått i baklås sedan sommaren. Inget är vad det var för ljuset faller annorlunda och den saktfärdiga stillheten får storstadspulsen att stanna upp i en frustande murket anstruken andedräkt.
Mina, en gång själsanerande trottoarer blir till spikraka mörkermattor med förutsägbart utsiktlösa mål.
Den enda stund vi har ensamma numer bjuder du mig insidan på ett tunnelbanetåg.
Och med ihåligt håglösa känslor bjuder jag emot. Emot, inte tillbaka.
Jag hittar mig inte i den här staden längre.

Men det är inte bara elände; det bjuds även socker: hemmavid kokar det, kanske inte. Men det småbubblar iallafall. Sjuder. Det är härligt!