Lite fokuskalibrering tack!

Är det inte lite märkligt att Obamahysterin fått sådant genomslag även på den här sidan Atlanten. Jag har absolut inget emot honom. Han verkar som en betydligt bättre ledare än Bush, baserat på vad jag uppfattat. Med bättre menar jag att jag tror att han för en politik som ligger närmare mina ideal än den Republikanerna representerar.
Det jag ifrågasätter är den massmediala hysterin. Det har varit betydligt mer massmedial fokus vid Obamas delval, helval och regeringstillträde än det varit vid något svenskt maktövertagande. Och det är givetvis helt absurt.

Motiveringen jag hör när den här frågan dryftas är att världens mäktigaste lands president, måste vara världens mäktigaste person. Världens mäktigaste person måste få den uppmärksamhet han förtjänar. Även bevakas på det sätt världen förtjänar; att syna under lupp och lampa, så att allt går rätt och riktigt till.

Min poäng är att Obama visst är världens just nu viktigaste person. Men det beror helt på hur man räknar. Viktigast i välden, eller viktigast för oss i våra svenska liv. Visserligen kommer beslut som tas i det där ovala rummet ge eko även i Sverige. Men de står platt mot Reinfeldt och Co. I Sverige heter världens mäktigaste man just nu Fredrik Reinfeldt. Inget annat. Ingen annan persons beslut kommer ge sådant brutalt jätte-eko i ditt liv som de beslut som tas på Helgeandsholmen. Och jag tycker, med rätta, att det massmediala fokusets starkaste lampa borde lysa klart starkast på denna ö i Stockholms ström.
Det är där de viktigaste besluten fattas för dig och mig, just nu.

Lite fokuskalibrering tack!

Kaffevals

Jag promenerar på lunchen. Först en mikrad version av gårdagens middag, sedan drar jag på mig ytterkläderna och går ett var runt Söder. Eller för all del ner i Gamla Stan, som igår. Jag besöker inte alltid, men ofta, någon av alla de otaliga hål-i-väggen-fik, espressobarer, som stan numer är så beströsslad med. Mycket nymodigheter i stan känns aningens flamsigt och krystat trendigt. Men de här espressofiken had me at hello.
Det finns så många och det slog mig att jag kanske skulle skriva lite om dem. Vilka som är bra, och varför.
För det är skillnad – det vill jag lova.

Ett av de bättre ställena jag besökt var när vi var i Toscana 2004. Inne i Pisa stad gled jag ifrån de andra som fastnat vid någon lädermakare för att köpa en väska. Jag hade någon kväll tidigare, utanför Milano, misslyckats totalt med att beställa en dubbel espresso efter maten. På min hemmasnickarade italienska bad jag om en "espresso dupio". "Si", svarade servitrisen och kom sedan tillbaka med två enkla. Det fungerade visserligen, men var inte riktigt vad jag tänkte mig.
Den här gången lyssnade jag noga på hur personen före mig beställde. Det var en gammal italiensk herre och han harklade bara ur sig ett barskt "café!". Så jag gjorde det samma, och fick precis vad jag ville ha. Om det var den slitna men charmiga kaffebaren, min lyckade beställning, tillfället som sådant eller det att kaffet var fantastiskt låter jag vara osagt. Men det var absolut ett av mina bästa kafébesök någonsin. Det var över på kanske sju minuter och det är lite det som är charmen:

In och hej, en kaffe, dra den på tre klunkar och stående fot, sedan tack och hej.

Är espresson bra, har man sedan kaffesmak i munnen i minst en halvtimme.
Det är något med det där.

Jag återkommer nog i ämnet.

Nu jävlar laddar vi!

Vi skjuter inte från höften – vi tar i från tårna. And then some. Det är stora saker i görningen. Man kan tro att man vet, men ni vet ingenting. 2009 kommer vara ett år helt i paritet med 2004 i fler än en bemärkelse. Vi kommer leverera hinkvis. Eller gå under.
Men eftersom undergåendet egentligen inte är ett alternativ – är det bara att hugga in och inse att vi knyter skorna inför ett maratonlopp Kebebekaise-style.
Huka er, nu kör vi.