Slätstruken kultur blåser ny kraft i högervindar

I hela den här långa debatten om hur kulturen ska kunna finansieras glöms en väldigt viktig aspekt bort.

Det råder ingen tvekan om att kraven om skärpt balansräkning på kulturyttringar kommer från borgerligare breddgrader. Det ligger i sin natur som högermänniska att instinktivt ogilla företagsamheter som egentligen inte har något ekonomiskt formulerbart syfte. Att högerfolk ställer kulturmänniskor mot väggen och säger what’s in it for me, när de blir tillfrågade om bidrag är inget konstigt. Sponsring av kultur har blivit en allt hetare debattpotatis de senaste åren. Man läser krönikor och lyssnar på tv- och radiodebatter där man gemensamt ingjuter någon slags förhoppning om att någon ganska snart kommer att komma på hur det här ska kunna gå till i praktiken. Ingen vill att Lång dags färd mot natt ska sponsras av Losec. Ingen vill ha Hamlet i Polarn o Pyret-trikåer. Det gäller bara att komma på hur det ska göras snyggt.

Vad kulturen och de kulturbärande debattörerna inte verkar förstå är att de sitter i fällan redan innan diskussionen har startat. Och det är kulturelitens eget fel!

Inte samma skärpa längre
Det är inte samma mod i teaterpjäserna. Det är inte samma skärpa i författarna. Det är inte samma nerv i musikerna. Det är viktig att förstå att när man filade ner taggarna i hopp om att dra till sig sponsorer, i samma veva bjöd in högeridealen inom kulturen med hela handen. Kulturen har blivit slätstruken och feg av rädslan för att sticka ut ur mängden.
Jag menar inte att det inte finns nyskapad uppseendeväckande kultur. Det finns det absolut! Men man vågar bara sparka in redan öppna dörrar. Är det reaktionärt höjer någon möjligen på ögonbrynen, men det blir ändå lättuggat eftersom ingen vågar peta i ämnen annat än där den stora massan i grund och botten har samma åsikt; sexuallibertet, lika behandling och så vidare. Ingen vågar vara politisk inom kulturen längre. Självklart finns det undantag. Men undantagen förekommer nästan aldrig i något större sammanhang.

Om kulturen ska kunna ta sig ur den här rävsaxen måste man inse att man bjuder in högerargumenten till matbordet redan vid diskussionen om sponsring.

Man måste börja agera ut sina idéer igen. Våga visa värdet av en bidragstagande kultur, från scenen. Skriv, gestalta, komponera och koreografera med mening. Det är som om hela kultursverige kalibrerat sina kreativa instrument för att bättre passa de högerkrav på kulturen de själva säger att de föraktar. Det är lättare att skriva en deckare och namedroppa ett par teknikprodukter i texten än att skriva något från hjärtat. Det är lättare att sjunga ut en formelskriven tralala-hit i ett musiktävlingsprogram än att försöka sig på en egen komposition där man förmedlar vad man egentligen tycker.

Ta tillbaka initiativet i debatten
Skulle högerförespråkarna vara så intresserade av att prata sponsring om det rörde sig om allvarligare nyskrivna alster. Vill man ha sin logotyp exponerad i en föreställning som lämnar en i andra sinnesstämningar än vad en tralala-hit gör. Vill man ha sin elektronikpryl omnämnd i en roman om trasiga människor. Jag tror inte det.

Men tro inte att företagare inte är intresserade av kulturen som sådan. Det tror jag är ett misstag många gör. På femtio-, sextio- och sjuttiotalen bidrog stora företag till kulturyttringar för de förstod nyttan av den. Men de bidrog inte genom sponsring, som per definition kräver någon slags motaktion. Man gav bidrag eller köpte konst. För man behöver kultur. Vare sig man röstar blått eller rött.

Man säger så lätt att det var annorlunda då. Det var en annan tid. Men jag säger att det är annorlunda nu. Det är nu som kultureliten har gått med på kapitalismens spelregler, och försöker anpassa sig och skydda sina intressen utefter det faktumet. Man begråter att de gamla kulturidealens fackelbärare går i pension och dör bort, men ingen är modig nog att ta över elden.
Jag tror att om man bara vågar brännas igen, så har förutsättningarna för en diskussion om värdet av kultur radikalt förändrats. Det är inte en ekonomisk diskussion om man inte nödvändigtvis lägger sig platt för det påståendet från första början.

Men det är klart, man riskerar att inte få vara med i det där underhållningsprogrammet på TV4 om ens senaste krönika kritiserar just det multinationella företag som annonserar i reklampausen.

Stockholms drivkraft ur ett landsortsperspektiv

Som den utflyttade stockholmare jag är blev jag glad åt möjligheten att för första gången på länge få möjlighet att återse min kära hemstad. Jag har flytt stressen och larmet för kalkstenslunken på Gotland. Visserligen stod försenade tunnelbanetåg och igenkorkade färdvägar mig upp i halsen när jag flyttade – men på det stora hela älskar jag stan. Hur som haver, återvändandet till Stockholm berodde på min lillasysters trettioårsfest. Men eftersom min fru och jag hade bröllopsdag i krokarna så passade vi på att förlänga huvudstadsvistelsen med en extra natt och fick således en dag för oss själva – eftersom barnen redan var bortlämnade.

Glad i hågen traskade vi runt i stan vi båda känner oss hemma i. Jag har alltid uppskattat drivet i Stockholm. Känslan av att det aldrig blir klart tycker jag känns lugnande. Det byggs hela tiden men man kommer aldrig fram till färdigt. Projekten är så stora, så omfattande och så tidsödande att inget projekt hinner bli klart innan något annat tar vid i dess exakta närhet. Följden är att det i i stort sett varje gathörn är något byggprojekt på gång. Är det inte ombyggnad, så är det nybyggnad. Är det inte byggställningar så är det uppgrävda gator. Först river man ner, sen bygger man nytt, sen bygger man om och så lite reparationer på det. Runt, runt, runt. Stockholms siluett brukar målas med Globen, Västerbron, Stadshuset och Hötorgsskrapor. Men det som alltid saknas är lyftkranar! Jag tror att jag aldrig har sett en stockholmshorisont utan lyftkranar.

Det som slog mina lite destockholmifierade ögon hårdast är den konkreta känslan i stan. Det som driver allt och alla – konsumtion. Det förvånade mig. Jag tänkte mig att det skulle vara tempot som var det jag skulle reagera på. Men det sitter så pass i mitt blodomlopp att jag efter trettio meter på Cityterminalen var inne i pulsen igen.
Men, hej vad det konsumeras raffinerat!

Vad menar jag med konsumtion?
Det är tydligt att det sitter som fastnaglat i Stockholms innersta väsen att sälja sig själv. Jag bor nu i Visby, en handelsstad äldre än Stockholm och en sommarstad med en kaosartad kommers under ett par sommarveckor. Men det är en annan kaliber i Stockholm. Det är ett så väloljat, finslipat och utstuderat maskineri som driver det att det nästan driver sig själv. Det är inte bara fina varor som säljs. Det säljs fina varor, i rätt typ av butik med passande inredning i rätt stadsdel, med rätt vinkling till rätt målgrupp. Allt är så genomtänkt utstuderat att det slår emot en direkt som oförberedd utomsoknes. Jag förstår plötsligt känslan av att stockholmare kan kännas dryga. En tanke som alltid förut känts mig så främmande. Stockholmare är inte dryga; vi är snälla, inbjudande och jättetoleranta. Men om man inte kan koderna uppfattas det kanske som dryghet, mot bättre vetande.

Jag menar så här
Om du kommer du in i den där genomtänkta lilla exklusiva kaffebutiken på Östermalm med rätt inredning och expediter i rätt utstyrsel från topp till tå. Om du inte känner igen koderna uppfattar du nog hela butiken som tillsluten och exkluderande. Men frågar du bara expediten efter ett gott kaffe att ha med som gå-bort-present, får du antagligen världens utläggning om just ditt presentkaffe. Det är ju faktiskt himla trevligt, hur välsmort och uttänkt det än må vara.

Steglöst

Ovilliga steg mot lika höstna månader som förra året. Jag längtar nu snart efter snön, fast egentligen mest efter att den sen försvinner.