En frivol livsådskådning?

Jag vet inte om jag egentligen är annorlunda. Jag tycker att jag är som man är mest. Jag har förstått att en del av mina vänner tycker att jag har en smula frivol livsåskådning. Det vill säga att jag tar det mesta med en klackspark och inte är så speciellt rädd för någonting utan helt utan större ångestattacker springer och gifter mig och ynglar av mig som vilken pur frögurka som helst.
Sanningen är ju inte så. Även om man med lite lagom solglasögonförsedd blick nog kan tolka det så. Visserligen är jag inte speciellt rädd för hela flytta-ihop-skaffa-barn-grejen, men bortsett från det så är väl jag om någon den som har ju grävt så stora gropar i mitt sinne att jag ibland har funderat på om jag någonsin kommer att kunna ta mig upp ur dem. Det är ju lite så jag fungerar.
Men jag lyckades klavra mig upp och står här på marken igen. Det är ju lite så jag fungerar.
Och jag kommer säkert trilla ner i nya djup vid ett annat tillfälle. Det är ju lite så jag fungerar.

Men sett på det stora hela så är det väl lite sisådär med frivoliteten i min livshållning. Men jag har mina ljusa stunder!