Min lilla grabb är extremt mammig av sig. Speciellt nu när hon jobbar mycket och är borta på kvällar och nätter. Så länge hon är borta funkar det i regel bra. Han är ett extremt glatt barn, min son. Det är när hon kommer hem som det börjar.
Han blir jätteglad när hon kommer och är som ett plåster på henne de första tio minuterarna. Hon får således kånka honom så fort hon kommer hem, och det går naturligtvis bra – hon har ju saknat honom också.
Efter ett tag går han med på att bli nersläppt på golvet. Då kan han knalla runt lite som han vill, men han håller örnkoll på henne precis hela tiden. Om hon inte finns där hon fanns när han senast kollade blir det krokodiltårarna direkt. Om hon ens bara går ut i köket för ett glas vatten blir han ledsen. För att inte tala om hon skulle få för sig att gå på toaletten, eller ännu värre; duscha.
Det är givetvis skönt och mysigt att vara saknad, men inte in absurdum. Det är inte direkt njutbart för min fru. Hon går runt med dåligt samvete precis hela tiden, även om hon vet att hon inte behöver det.
Magkatarren kom, inte helt otippat, som ett brev på posten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
...krokodiltårar?
...näe stackars... Men som sagt - hon behöver inte ha dåligt samvete... (lät att säga, i know...) Barn blir mammiga/pappiga i perioder.
/s
"behöver inte ha dåligt samvete" - det är det vi vuxna alltid försvarar oss med när vi lämnar ifrån oss våra barn. Barnen gråter, men vi intalar oss att de har det bätre på dagis. Det är helt omöjligt naturligtvis att barnet kan ha mamma OCH pappa hemma hela tiden hos sej, men det är nog vad barnen vill :)
Sint
Skicka en kommentar