Kompisar från förr

Jag sprang in i en barndomskamrat på lunchen idag.

Jag tänker ibland att jag inte har gjort någonting med mitt liv. Det liksom glider på, men jag har allt som oftast en känsla av att jag borde ha gjort något mer. Strävan är där och påminner mig om att man inte skall vara nöjd, att man alltid skall blicka framåt för att bli bättre. För att göra bättre. För att vara bättre.

Men när man ställs öga mot öga med en vän man inte sett på länge inser man en del saker. Jag tycker inte att jag har gjort så mycket. Men sedan vi sågs förra gången har jag gift mig, fått barn, flyttat till kåk. Jag har utvecklat bygga-, renovera- och odla-färdigheter som jag inte hade förut.
Medan han var samma gamla arbetslösa musiker som för fyra år sedan.
Man är olika och jag lägger ingen värdering i det. Men det är bra att påminna sig själv om allt det man faktiskt gör och åstadkommer. I stället för det man inte gör eller hinner åstadkomma.