Pappa Radhus

Det är tydligen det namn jag nu för tiden går under bland mina vänner, (när jag inte själv är närvarande det vill säga). Jag råkade höra det av en slump här om dagen och garvade till, medan mina vänner tittade nervöst på varandra och på mig; vad skulle jag säga och tycka om det?
Jag tar det med en klackspark. Det är väl inget tillmäle direkt, får jag hoppas. Och det stämmer onekligen. Av mina jämnåriga kamrater är det bara en till som har barn. De andra bor i stan och är singlar eller sambos utan barn. Så visst är det en lämplig etikett på mig då jag både är pappa och förortsbo.

I helgen var jag på en svensexa för – att vara exakt – min frus väns man. Jag har lärt känna honom tämligen väl jag också, men hans vänner känner jag desto sämre. Jag märkte då att i den femtonmannasamling vi var så var åtminstone hälften föräldrar och flera av dem dessutom boende i hus. Då insåg jag att jag saknar det lite bland mina egna vänner. Att vi var lite mer i samma situation, så vi kunde prata om det ibland. För det är ändå en stor del av mitt liv nu, min familj och mitt hus. Och det är skönt att ha någon att bolla erfarenheter och åsikter med. Men mia bollplank ger mig bara innerstadsfester och jobbproblem tillbaka, vilket inte riktigt är min sits just nu.

Så här är en uppmaning till alla jag känner: släpp på tyglarna och våga yngla av er lite.