Den 18 oktober 1987

Jag vet inte vad jag gjorde dagen innan. Jag har ingen aning om vad jag gjorde dagen efter. Men den 18 oktober 1987 minns jag i stort sett var enda minut av.

Jag började dagen med att efter frukost åka till diverse bilhandlare i stan tillsammans med en kompis samt hans farsa. De skulle nämligen till att köpa en bil. Jag minns att de bestämde sig för en Fiat Croma. Jag tänkte då att jag skulle reta min egen far lite angående det, eftersom han några månader tidigare hade köpt en ny bil. Han också hade suktat efter den då ganska spännande Fiat Croma, men plånboken tillät inte det. Det fick bli Cromans lillebror Fiat Regatta för vår del.
Efter dagsutflykten till Stockholms bilhandlare blev jag hemskjutsad. Min kompis hoppade av han med, då vi tänkte umgås resten av dagen. Mina båda systrar var hemma men annars var huset tomt. Morsan och farsan var och sprang en sväng i spåret.
Vi satt oss i vardagsrummet – där den stora stereon stod – och hängde på Kiss (då) nya LP: Crazy Nights och inledde ett parti av det kinesiska kortspelet Mahjong. När nålen nådde fram till vinylens andra låt "I'll fight hell to hold you" kom min storasyster in och avbröt oss.
– jag pratade nyss med mamma, sa hon. Pappa har fått något paj på hjärtat när de var ute och sprang. Han åkte ambulans in, men morsan är med honom nu. Hon kommer hem senare. Moster och hennes snubbe kommer över till oss (de bodde i närheten då).
Tiden stod still. Jag visste inte vad jag skulle göra, säga eller tänka. Min kompis blev givetvis obekväm i situationen och ursäktade sig och åkte hem. Jag vet inte varför det blev så men jag var väldigt fokuserad på de sista orden min morsa sade till min syster: ni måste äta. Det var som den andra informationen var för komplex för att ta in. Det var det enda min reptilhjärna kunde hantera: mat. Jag tog en banan. Strax efter det ringde det på dörren. Jag gick till dörren för att öppna, men då jag såg att det var min lillasysters kompis vände jag bara mitt i hennes mening "hej är M hemma...?" och gick därifrån utan att vare sig säga något eller stänga dörren. Jag bara gick. Och mosade bananen i handen, för att jag klämde den så hårt, utan att tänka på det. Jag släppte den bara rätt ner på köksgolvet utan att registrera att det egentligen hände. Min storasyster informerade lillasysters vän ganska kort att vi har en familjekris, du får gå hem.
Strax efter kom lillasyster ut från sitt rum och hade gjort en liten tavla. Det var ett eller två kort på farsan, och så hade hon skrivit "Pappa ljuva pappa" under.
Jag och min storasyster skällde jättemycket på henne. Han var inte borta – bara dålig. Idiot!
Min storasyster föreslog idén om att om farsan klarar det här så skall han få världens finaste julklapp i år. Vi andra höll med. Vi var bara 13, 12 och 9 år gamla.

Sedan gick jag in på mitt rum och la mig på sängen. Jag noterade att min moster och hennes man anlände. Jag noterade att de pratade i köket. De skulle få i oss mat, var de informerade om. De grävde i frysen och tydligen var det varmkorv de fastnade för. Jag hörde att samtalet plötsligt brusade upp. De talade högre och intensivare. Jag låg blick stilla på sängen och vågade knappt andas. Deras samtal crecenderade i fyra ord från min moster. Fyra ord. Det gick någon sekund. Det kändes som en evighet. Sedan exploderade luften med mina systrars gallskrik.
Och jag förstod. Det hon hade sagt var: han är redan död. Hon trodde att vi visste. Men vår mamma hade inte vågat säga något över telefonen, hon ville vänta till hon kom hem för att berätta det själv.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag flög upp ur sängen och gick bort mot dörren. Jag fick någon slags konstig känsla i näsan, som om det knöt sig i luftvägarna. Som om hela jag fick kramp. Jag hejdade mig en smula. Jag kunde inte bara komma ut i köket utan reaktion. Jag måste få ur mig något på samma sätt som mina systrar fick ur sig sitt gallskrik. Men jag hade inte fått informationen sådär direkt, och jag kände mig konstigt snuvad på den där direkta reaktionen – jag kände mig ensammast i världen. Det hela resulterade i ett tafatt slag i väggen med knytnäven.
Denna stund har farit många varv genom mina tankar sedan dess. Att jag inte fick vara med när orden sas. Att jag inte fick några armar att kasta mig i när beskedet nådde mig. Att jag låg stilla på min säng och knappt vågade röra mig. Hur hårt slog jag i väggen egentligen? Jag var bara 12 år och inte alls så stark som jag skulle behövt vara för att med ett slag få ur mig alla känslor jag kände då. Hur mycket jag älskade farsan.
Det blev inte ens ett märke i väggen. Den borde rasat samman.

Situationen var knappast lätthanterlig för min moster. Hon är 15 år yngre än min morsa. Hon var alltså 20 år när hon stod där med tre grinande systerbarn vars pappa just hade dött knall och fall. Inget drömscenario direkt.

Timmarna flöt på och vi var i chock allihop. Min farmor och farfar kom hem till oss. Farmor visste inte för än hon kom in genom vår ytterdörr, att han hade dött. Farfar hade inte vågat säga något. När hon fick beskedet stod hon i vår hall. Det gjorde jag också. Hon sparkade av sig skorna och sprang in i huset och bort mot vardagsrummet för att gömma sig, skrikandes nej, nej, nej. Jag var inte gammal nog att hantera alla intryck. Alla märkliga känslor.

När morsan kom hem var huset mer eller mindre fullt av släktingar och vänner. Min far var lokalkändis i den villaförort vi bodde i då. Han jobbade med ungdomar och var mycket omtyckt. Det ringde på dörren säkert tio gånger under kvällen. Eftersom flera ungdomsgäng var ute och vankade och bestämde sig för att gå till vårt hus och höra om ryktena som gick på stan var sanna.
Och det var de ju.

Man kan tänka sig att det var en jobbig stund för morsan när hon kom hem efter att ha lämnat sin blott 38-årige make på akuten och nu åkt hem som en 35-årig änka och trebarnsmor. Än tyngre var att huset kryllade av folk – alla där för att visa sitt stöd givetvis. Men vi ville bara vara själva. Hon samlade snabbt ihop oss ungar och föste in oss i min storasysters rum. Hon bodde längst in i huset, längst bort från ytterdörren.
Vi satt oss på sängen och mamma höll om oss och utbrast gråtande: vi har ingen pappa länge. Hon trodde att vi inte visste! Hon ville bli den första som berättade för oss. Ingen av oss tre vågade säga att vi redan visste. Vi spelade med. Och jag kände mig väldigt illa till mods över att behöva låtsas. Jag var ju genomledsen på riktigt – men allt blev fel och min 12-åriga hjärna resonerade inte som den gör nu 19 år senare.

Sedan ville vi gå och lägga oss. Vi tre intog mammas och pappas säng. Vi bråkade om vem som skulle få sova på pappas sida. Jag fick det. Mina systrar delade på hans pyjamas. Jag vaknade efter någon timma och undrade var morsan var. Allt var så konstigt och allt var så läskigt och det kändes som om jag skulle kvävas.
Jag sprang ut ur rummet för att leta rätt på henne. Men överallt, i hallen, i köket, i vardagsrummet var det fullt med folk jag inte kände igen. Vilka alla var och varför de var där förstod jag inte. Jag hittade inte heller morsan så jag sprang tillbaka till sängen.
Sedan somnade jag och minns lika lite av dagen som kom efter som jag gör av dagen som var innan.

Farsan var inte sjuk. Inte sjuklig. Ingenting. Ingenting som kunde ha fått oss att ana att hans tid var på väg att ta slut. Obduktionen visade att han hade ett medfött hjärtfel, något med klaffarna. Det är tydligen högst ovanligt och inte ärftligt. Man vet inte om det, och man känner inget av det. Förr eller senare blir det fel i blodflödet, och hjärtat mer eller mindre exploderar. Man dör inom någon minut. Det går att upptäcka vid en hjärtröntgen – men vem som är frisk och kry går och röntgar hjärtat?
Han var en ganska sportig farsa. Han spelade fotboll i korpen. Han spelade hocke-bockey på vintern. Han tränade mitt hockeylag. Han joggade ofta med morsan. Och även om han dog under en joggingtur kunde det, enligt läkarna, lika gärna ha hänt om han var hemma och lyfte en stol.

Det här är min version. Som jag i mitt 31-åriga minne tolkar denna dag jag upplevde och såg med ett par då 12-åriga ögon.
Jag har aldrig skrivit om det här förut. Det var en märklig känsla att göra det nu, efter alla år.
Tack för att du läste det.