Förkylningen börjar släppa och det är helt underbart skönt.
Jag nobbade repningen med bandet igår. Grabbarna blev lite griniga först men förstod sedan att det kanske inte var den bästa av idéer att spendera tre–fyra timmar tillsammans med mina baciller. Och det i ett rum som i det närmaste saknar luftgenomströmning. Jag hade antagligen smittat hela bunten.
Jag har inte hört något från dem än hur det gick, men det gick säkert bra. Jag är den enda i kvintetten som har närvarat på samtliga repningar hittills, så det var väl helt enkelt min tur att vara borta nu.
Det börjar så smått att lacka mot jul. Vi, som är husägare och enda familjen i släkten som har småbarn, har tagit på oss det festliga, vansinniga, kaosartade, stämningsfulla och traditionstyngda uppdraget att stå för julfirandet i år. Min släkt och hennes släkt kommer att fira jul i vårt stora lilla hus. Det kräver onekligen en hel del planering. Det är väldigt mycket mat som skall lagas, och köpas. Och det är väldigt mycket saker som skall planeras och fixas. Hej och hå och en flaska med rom, och vi som knappt har börjat.
Sedan oroas jag kanske lite av att min stora, bullriga och hetsiga familj skall skrämma hennes lugna sällskapsspelsfamilj. Men det får gå som det går helt enkelt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
OJ vilket "COMITTMENT!"
Shit, en logistisk mardröm det där med julfirande.
Jag föreslår att ni portionerar ut maten på de andra gästerna.
"Ni tar med skinka och köttbullar, och ni tar med prinskorv och sill, så står vi för potatis, gröt och dricka" så slipper ni åtminstone lite av det där...
Vi lyckas varje år avstyra alla sådana där gemensamma event på julafton mest för att det sedan pojkarna varit små blir så stökigt, så vi firar julafton all by our lonesome (med mormor som gäst för första och enda gäst förra året). Sen kör vi hälsa-på-alla-racet i mellandagarna.
Vi har ju dessutom dubbelkalas att fira den tredje så det brukar bli nog med stök med det.
Lycka till. Jag ser fram emot att få rapporterat hur det fortskrider!
Tredje januari för att förtydliga!
...man kan faktiskt hjälpas åt... som du vet.
/s
Planen är att portionera ut lite av matlagningen, men bara lite. Vi vill bjuda på det här, det är iallafall vår avsikt. Men sedan kommer alla få någon liten uppgift av typen: du får köpa tre flaskor julmust, du får göra en Janson osv. Men vi planerar iallafall att göra det mesta själva. För att vi vill. Sedan får vi väl se med facit i hand om det var en bra eller dålig idé.
Jag är mer orolig för eventuella kulturkrockar än för logistiken.
Hur många blir ni?
Det låter så mysigt och jag blir lite avundsjuk!
Jag önskar att vi kunde få till en sån jul, inte bara för barnens skull men, vi har en väldigt stor sk. extended family och där krockar det sig totalt.
Tänk Falcon Crest på min sida och Dallas på J's sida så har du vårt släktträd på ett ungefär.
Min mamma pratar fortfarande inte (efter 13 år) med min pappa utan referera till honom som "Din Far" även om han råkar befinna sig i rummet. Pappas "nya" fru behandlas som radioaktivt avfall.
Svärmor tål inte svärfars nya fru som allmänt går under benämningen "Skatan" och Skatan, ja hon tål ingen annan i familjen.
Svägerskan har två barn som hör och häpna är om möjligt vildare än våra monster (släktegenskap?) och måste dessutom alltid inkludera sin mans HELA iranska familj i alla festligheter. Denna iranska familj vägrar äta svensk mat utan vill bara ha sin egen iranska festmat...
såååå... vi fortsätter med vårt race, men jag är avundsjuk så jag är blå! Det låter så mysigt!
C ->
Det verkar onekligen som lite Dallas över det hela, ja. Haha.
Min släkt är också ganska brokig och min frus är nog än mer så. Men alla här håller sams på så sätt och kan umgås. Och det är ju jätteskönt!
Problemet är att min sida släkten har en ganska hård och rå jargong. Vi har alla eld i blodet och kan explodera lite lagom sydlänskt sådär. Sedan är min frus familj lugna och snälla personer.
Äh, det här är för svårt för att förklara såhär i en kommentarsruta, men summa sumarum är att jag är lite nervös för att min sida släkten har en tendens till att självantända ibland. Inte att det blir bråkigt jobbigt så, inte alls, men det kan absolut bli stojigt, och högljutt. Men även tjafsigt och grinigt. Garanterat stora gester och hög volym. Det är bara så det är.
Men på köpet kommer å andra sidan mycket snack och en massa garv också. Så det är ju alls inte bara negativt.
Jag är ju van vid det där (och till viss del en del av det) men jag är bara lite rädd för att min frus familj kommer att bli skraja för de mina. Men å andra sidan är nog inte min frus släkt så lättskrämda. Det är nog bara jag som oroar mig lite i onödan.
Vi verkar bli 12-13 personer som det ser ut nu. Kanske några färre.
HAHA
jag förstår vad du menar...
Släkten är alltid värst.
Jag tror nog att de kan stå på sig.
Vad tror din fru vars familj vi faktiskt talar om?
Min sida av fmiljen är också lite mer "sydländsk" i temperamentet än J's som är sådär genomsvensk och lagom som en familj bara kan bli.
Dessutom har jag ju världens största Besserwisser(fast han har oftast rätt dessutom) till pappa och svärmor är gift med en som tror han vet allt men inte har en aning. Lägg till det att jag alltid har en åsikt och är konstant övertygad om att det jag säger är rätt så kan du ju på ett ungefär räkna ut stämmningen runt vårt middagsbord på släktmiddagar...
Jo det låter ju lite rörigt bland alla besserwisserar ;)
Min fru är inte alls lika orolig för det här som jag är. Och hon har dessutom genomlidigt ett par jular med min galna familj, så hon vet ju vad som väntar. Och hon säger att det kommer gå bra...så det gör det säkert.
Jag håller helt med: be om mathjälp, gör det!
Ett annat tips för att få alla att "stå ut" (om det nu är det det handlar om) är att anordna små dra-sig-undan-platser. Någon vill sova middag på maten, någon vill titta på tv en stund, någon vill sätta sig i ett hörn och bläddra i veckotidningar. Och apropå det: ha massa rolig litteratur för alla generationer på toa.
Skicka en kommentar