Något slags monster

Helgen flöt på i ett virrvarr av händelser.

I fredags var jag och grabbhalvan på min mosters mans 40-årskalas. De bor i närheten av den villaförort som jag har vuxit upp i således var det lite back to the roots över det hela. Jag är nästan aldrig hemma hos min moster eller i min gamla villaförort. Väl där bjöds det på mat och dryck och en massa ansikten från förr. Man blir förvånad av att träffa folk man kanske inte har sett på 20 år. Och det inte ens gamla vänner, utan det var mer folk av kalibern syskon till ens gamla ytligt bekanta. En märklig upplevelse onekligen.
När vi var i den delen av stan passade jag och syrrorna på att svänga förbi farsans grav. Där är jag inte heller speciellt ofta. Det såg ganska öde ut, onekligen.

I lördags hann jag träffa min just nu mycket arbetande fru ett par timmar. Vi hann med att umgås lite i huset, baka pepparkakor och bara vara lite.
I söndags åkte hon iväg på jobb igen och jag och grabbhalvan fick roa oss själva. Vilket inte var så svårt då vi var bjudna på glögg hemma hos P&M. Nu är inte glögg hos P&M en vanlig glöggtillställning med lite glödgat vin och ett par pepparkakor. Nej de bjuder runt 80 pers på sina tillställningar. (Och nästan alla kommer för det är så trevligt.) Sedan har de gjort en sisådär 20 olika sorters kakor, bullar, bakelser, tryfflar och allehanda läckerheter. Som de fint presenterar med namnskylt, innehållsförteckning och hela middevitten. Det är som att gå till ett kondis där allt är gratis. Mycket, mycket trevligt.
Jag, som är det kakmonster jag är, brukar oftast vara den som – helt utan att skämmas – äter flest kakor av alla. I år fanns det däremot en kille som gjorde mig sällskap vid kakfaten, ja han var nästan i min kaliber. Vem det var? Min son så klart! Jäklar vad vi käkade kakor.

Fram mot sjutiden rullade vi hem, lagade mat, käkade fiskpinnar och sedan slocknade grabbhalvan nästan direkt. Utmattad.

Jag fastnade i en dokumentär om mitt gamla favoritband som jag gillade skarpt 1987–1991 eller så: Metallica. De då hårdrockande ynglingarna har nu förvandlats till rockande multimiljonärer och familjefäder. Men då det enda de sysslat med verkar vara att sitta i en replokal, dricka bärs och lira rock, lyckas tämligen jättedåligt med att hantera situationen att tillsammans driva ett företag som drar in kopiösa mängder pengar. Och visst, dokumentären var vinklad så att de skall vara synd om dem. De slåss mot ångest och alkoholproblem när de egentligen bara vill lira rock n roll. Och det kan onekligen vara jättejobbigt att vara alkoholist: miljonär eller inte. Men vem kan känna någon jättesympati för någon som i ett led för att växa som människa och starta ett nytt kapitel i sitt liv säljer av lite konst för cirka fem miljoner dollar per tavla. Och detta för insikten att konstsamlingen inte är ett sätt att koppla av från musikens kreerande, den är en del av samma process. Och om det skall bli någon ändring måste han sälja tavlorna, snyft snyft.

Jag stängde av efter halva dokumentären och konstaterade torrt att hade jag fem miljoner dollar skulle jag aldrig i hela mitt liv köpa en tavla för de pengarna.