Jag kan inte låta bli att förundras. Allt känns så vanligt, så normalt, inarbetat. Att jag står och sköljer ur en gammal vällingflaska känns som det naturligaste i världen. Att jag ibland inte ens noterar en brunblöja utan rätt vad det är bara hittar mig själv bytandes blöjor. Att jag inte tycker att det är det minsta konstigt att hämta min son på dagis. Att göra mat till honom. Bara att prata med honom; det känns som om jag aldrig har gjort något annat.
Är inte det märkligt så säg?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Nä det är inte märkligt. För det är naturligt, det är så det ska vara. Kroppen vet innerst inne vad som är bäst och vad som egentligen är rätt.
Att vi sen väljer (för att vi oftast måste) gå till jobbet istället för att vara med våra barn är en annan femma...
Njut så länge det varar... Snart är det åter till saltgruvan.
Jo...
...men också fantastiskt normalt - härligt och mysigt... :)
...kan jag tänka mig. Jag vet ju inte... "på riktigt". ;)
/S
här är ord överflödiga så jag ligger lite lågt och låter dig vara i ditt vardagsrus :)
Skicka en kommentar