Bygget är klart och barnen har ett rum var. Vår jättetrea har transformerats till en mer normal fyra. Lillbruttan sover hela natten i sin egen säng, i sitt eget rum och vi vuxna har ett sovrum igen.
Allt är jättebra och underbart skönt.
Dock skall erkännas att när jag vaknar till någon gång vid femrycket så saknar jag att ha den där lilla tussan snusandes brevid örat. Det går över och vägs med lätthet upp av att ha återerövrat vårt sovrum. Men just då, när man vaknar till klockan fem, ja då saknas hon. Det är sanningen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tussan kommer säkert vandrandes vad det lider. När vi hade 15 sängplatser och fem barn mellan 1 och 11, vaknade vi aldrig ensamma.
Nej det funkar faktiskt fortfarande. Eget rum och en riktig dunkudde, sen slaggar hon som klubbad. Iallafall än så länge.
/Herr R
Skicka en kommentar