När jag var nitton

När jag var nitton år tog jag studenten vid ett västerortsgymnasium i Stockholm.
När jag var nitton år var jag en happy-go-lucky grabb som inte visste så mycket om livet och världen. Många såg mig mest som en hårdrockande musiksnubbe. Konstnärssjälen fanns där redan då, men den var kanske svår att se för allt hår och svarta jeans med hål på knäna.

När jag var nitton år gav jag mig av på ett tåg med destination Boden, endast av det enkla faktum att jag var för ordentlig för att totalvägra. Jag ville absolut inte lära mig kriga, men jag ville ännu hellre inte låtsas att jag på något sätt var obrukbar.

När jag var nitton år lärde jag mig att med en AK5:a träffa ett föremål stort som ett öga. Och det på trettio meters avstånd, utan något som helst sikte som hjälpmedel annat än kornet längst fram på pipan. När jag insåg att jag kunde blev jag äcklad och började skjuta utanför med flit. Resten av krigslektionerna misslyckades jag avsiktligt, varje dag. Mitt befäl övervägde att skicka mitt vapen till serviceavdelningen, eftersom jag plötsligt börjat skjuta så mycket sämre. Han förstod aldrig att det var osmakligt att med statliga medel och lagen i ryggen tvinga nittonåriga fredliga hårdrockare att lära sig skjuta folk i ögat.
När jag var nitton år hade jag min Fender-strata inlåst i vapenskåpet på ING 3 i Boden.

När jag var nitton år blev jag upp över öronen förälskad för första gången. Det fick min avsmak för militärlivet i Boden att gå från mild avsky till uttryckligt förakt och panikslagen hemlängtan. Den hemlängtan byggde upp en stockholmskärlek som jag trodde aldrig skulle gå över.

När jag var nitton år började jag bygga mig en värdegrund att stå på i resten av livet. Och faktum är att jag står här än idag, 16 år senare, på den grunden. Visserligen har jag kanske byggt om och ut och till, men grunden ligger kvar. Hörnstenen la jag när jag vägrade skjutas i ögat, i skogen, i Boden.