Stockholm och jag

Jag är utflyttad. Förr var jag från Stockholm kort och gott. Nu är jag från Stockholm men boendes på Gotland. Det är ingen större skillnad kan tyckas, men skenet bedrar.

Jag trodde innan jag flyttade att förändringen skulle följa med. Alltså, jag är jag och mina förändringar följer naturligt var jag fysiskt befinner mig. Men det är inte riktigt så. För i samma stund som vi tömde radhuset i stockholmsförorten och åkte mot gotlandsfärjan så klöv jag mig i två. Ett liv här och nu på Gotland med fru, barn, dagis, skola, jobb, vänner, bil och allt vad det innebär. Men samtidigt ett parallellt liv i Stockholm. Med mina gamla vänner, mina syskon, föräldrar, rockband och fotbollslag och så vidare. Jag tänkte inte på det innan vi flyttade och det slog mig inte direkt när vi flyttat heller. Men nu har vi bott borta så pass länge att saker sakta börjar förändras i Stockholm. Det byggs lite nya hus. Tunnelbanan ändrar biljettsystem. Någon vän flyttar, någon annan får ett barn. Sakta sakta, men säkert som berget, förändras mitt Stockholm till något annat. Något som jag inte är en naturlig del av.
En stad är självklart alltid i förändring. Men eftersom jag alltid bott där har jag varit ett med stadens flöde, och förändringar är då inget man tar ad notam. Det var först när jag flyttade som jag på sätt och vis frös en ögonblicksbild.
När jag senare nås av uppdateringar känns det märkligt.

Det här är inga revolutionerande insikter. En självklarhet för alla som flyttat från sin hemstad, men det hade inte slagit mig för än nu.

Å andra sidan minns man ju alltid saker och ting i ett nostalgiskt skimmer. Visserligen älskar jag den där stan, och har alltid gjort. Men visst har vi haft det motigt ibland, Stockholm och jag.
Läs till exempel här.