Baby got back

Ja men hej då var jag tillbaka. Stormen mojnade och drog sin kos och lika glad för det är jag.
Jag kanske skall memorera till nästa gång att stormen inte alls mojnade. Det var snarare så att jag – mol alena – motade blåsten i grind. Det kan nog vara viktigt att taga ad notam.

Strö lite socker på mig

Faller en faller alla. Men jag måste stå stadigt nu. Mina fötter skall snudd på armeras och gjutas i hårdaste betong.
Det är kanske just därför som sabiliteten svajar. Jag känner mig osäker på mig själv nu. Måste stå ut från stången. Hitta den där stålmannenkänslan som jag hittat så många gånger förut. Men det är inte lätt. Mitt huvud är stort och där i ryms många svarta hål och gropar som jag måste passa mig olika noga för att trilla ner i.
Jag måste se att detta är slutet på det gamla och början på det nya. Inte det gamlas nya forsättning.
Det handlar i mångt och mycket om att vara karl för sin hatt. Och egentligen är det bara att köra på – kom igen med rubbet, jag pallar! Men det är ändå det där lilla kornet av osäkerhet som gör att hela härligheten svajar. Med det i åtanke kan jag nästan förså prinsessan på ärten. Ett enda litet fult korn kan faktiskt ställa till med ett rent litet helvete om det vill sig illa.
Jag skall plocka upp mitt pick och pack nu. Skärpa ihop mig och allt det där. Det måste jag och det vill jag och det tänker jag och det skall jag.
Var lite varsam med mig under tiden bara.

Blessa mig mucho, jag kan inte vara utan
strö lite socker på mig som bara du kan

På tunnelbanefronten intet nytt

Jag hade haft det lite för bra i några månader nu. Medvinden var påtaglig, som jag brukar säga. Levande hjortar och hela baletten. Solstrålar nådde mig i höstrusket. Framsteg och glädjerika, fina upplevelser på rad. Som ett pärlband i en ask hade jag världen.

...så jag slog mig i ansiktet med en sten lite.

Men å andra sidan: varför inte

Mustasch eller helskägg. Rödvin eller konjak. Baugette eller rågbröd. Debussy eller inte. Stockholm eller Gotland. Sex eller hångel. Höst eller vår. Kostym?
Varför måste man välja?

Men å andra sidan: varför inte.

Skynda långsamt säger jag

Jag vet bäst själv, säger du och tittar på mig med dom där ögonen som betyder att jag klivit för långt över den där linjen som finns där för att vi båda skall ha något att förhålla sig till.
Det ligger givetvis någonting i det. Jag är på dig om det här. Jag tjatar nästan. Jag vet att jag balanserar på linjen mest hela dagarna och jag försöker på olika sätt påminna dig om samma sak: Jag är rädd om dig. Jag vill att du skall ta det lite försiktigare. Skynda långsamt.

Ibland tror jag att jag är bättre på att veta rätt tillfällen för dig att ta för dig. Att jag är snällare mot dig än du själv är. Du sätter ofta dig själv i andra rummet. Jag säger att du borde surra fast dig själv i första rummen. Låsa och kasta bort nyckeln.
Sen kan du sätta vilka du behagar i rum två, tre och fyra. Men det första måste vara vikt för dig allena.
Det säger jag utan någon som helst småfascistisk underton.

Det är bara så det skall vara.

Lugnet efter eller innan stormen

Det börjar lägga sig nu. De flesta bitarna har fallit på plats och nu har vi faktiskt ett par veckor med lite lugn. Elva månaders vansinnestempo har ju satt sina spår i både mig och henne. Vi måste vila nu, framförallt hon. Vila oss i toppform. Eller något ditåt iallafall.
Jag är helt utpumpad i kroppen. Färdig för slutförvaring. Men jag har faktiskt passerat den första mållinjen. Nu kan jag vila och sova ett par veckor.

Sen skall vi upp på Mount Everest, hon och jag.

Inte ens gammal jag går

Drömmande, sökande tankar.
Finner svar på frågor jag aldrig ställt – men ändå alltid vetat att de funnits.
Tittar djupare i vilken byggrop som helst. Mest av nyfikenhet men också för att stilla ett behov av livets gång. Framskridandet. I lättbetong eller annat.
Stilla på en plaststol i sommarvärmen. Ännu bättre trä. Tänk en tanke och vifta bort den samt en fluga. Inspirationsrikt. Till synes innehållslöst, men detaljrikt så det förslår.

Ensam

Huvudet lugnt. Dricka rött. Somnar snart. Vaknar trött.
Sitter still. Kaffekopp. Ringer dig. Vaknar opp.
Vackra du. Säger hej. Puss på munnen. Älskar dig.
Skiljs igen. Arbetsdag. Möte möte. Hjärnan svag.
Kommer hem. Säger hej. Ingen där. Jävla tjej.
Ensamhet. Laga mat. Äter mer. Jag är lat.
TV TV. Läser bok. Sitter still. Efterklok.
Huvudet tungt. Dricka rött. Somnar snart. Vaknar trött.

Åderlåt mig

Använd mig. Låt mig få låna dig mina muskler. Mina tankar.
Jag kan diska.
Jag sitter brevid nu och tittar på när du sover eller när du inte sover. Jag kan inte göra så mycket åt det faktum att vi har satt dig en smula i klistret. Vi båda är att skylla – men det är bara du som får betala.
Låt mig vara handtag och käpp.

Mervärdeskomplex kan hända – men jag känner mig outnyttjad brevid din överbefolkade lekamen.
Låt mig hjälpa på mitt sätt. Åderlåtning eller ej.

Låt mig sova en stund

Jag är i hopplöst behov av vila nu.
Allting har tuffat på framåt, vidare, nedförsbacke, nedförsbacke.
Men nu finns det en punkt när energidepån är uttömd.
Jag känner mig redo för slutförvaring. Skjut mig nu. Skjut mig i sängen. Jag stannar kvar.
Mina tankar är liksom dimhöljda.

En mindre människa

Mellan våra vita lakan ligger gårdagens tankegångar kvar som gammal disk framför altarskåpet
Ingenting annat än fertila sälar är vi
Hela vår frys och vi är fyllda av kött och liv
men också av mortalitet på något sätt
I synnerhet frysen

Alltmedan mina tänder och dina händer värker
alltmedan jag målar i pastell och kulörer som jag hade glömt existerade
sitter det en mindre människa bakom och väntar på sin tur
Sparkar och skriker ljudlöst att jag skall ta mitt ansvar och stå för all rättvisa i världen
Att jag skall vårda ömt och döda alla som kommer för nära

Stomförtjust men också livrädd står jag här

Sju svåra år (nåja)

Jag är inne på mitt sjunde år med att publicera mina skriverier på nätet. Det är ganska länge om man tänker på det. Om man tänker på hur jag hade det då, när jag började skriva. Vem jag var och hur jag levde. Så kan man ganska lätt konstatera att det verkligen har hänt en hel del under den sol som jag definierar som min.

Jag är faktiskt vuxen nu. Fullvuxen. Det var jag nog inte när jag började skriva. Även om jag trodde det då. Tyckte och tänkte det. Men med facit i hand så behövde jag gå på ett par törnar till innan jag blev så pass hådhudad och livsvan att jag vågade se mig själv i vitögat riktigt på riktigt.

Det senaste året har så många saker fallit på plats att det egentligen är otroligt.
Självklart är inte allt guld och gröna skogar. Men det är ändå något som i grunden har förändrats till det bättre. Rakare i ryggen på något sätt. (Även om den kanske är precis lika krokig som vanligt.)

Visserligen skall man inte ropa hej kom och ta mig innan man har skrivit sitt namn på papper, men jag tror att jag har lärt mig det där nu.
Jag hoppas att jag kan ta till vara på alla imaginära levande hjortar som nu hopar sig utan att för den skull måla dem svarta med insikter av tvivelaktig karaktär.

Flaggor och trumpeter

Det är många spänningar som släpper nu. Det är över på något sätt. Det gick vägen. Vi grejade det.

Men det känns inte alls så där tomt, som jag kanske hade trott. Det känns mer som att vi är starka och friska (nåja) och med ett par helgers vila är vi nog i bättre form än någonsin.
I alla fall i sinnet; flaggor och trumpeter.