Att övertala mig om mitt eget lugn kräver...

Det är nu tomhetskänslor som sveper stumt runt mitt huvud. Egentligen borde jag ju vara glad. Nöjd.
Men det är inte riktigt så det känns. Likstilla tomhet. Avdankad hjärnbark.
Inte veta någonting. Inte känna alls.

Skrämmer jag bara mig själv? Är det så att jag väntar tusen sekunder på att jag skall inse att jag bedrar mig själv. Blodet är ju rött – även om jag bevisligen är färgblind ibland.

Nog borde jag veta att tolka tomheten som interpunktion. Konstpaus, snarare än hålrum.
Kanske så, men känslan av raserade luftslott är ändå överhängande. Ihärdigt ihålig.

Drömmen är asylum men varje vaken stund nu delfierar mina tankar någon gång eller annan förbi det där fula svarta.
Står på randen. Tittar ner. Aldrig falla.
Men varför tittar jag så ihärdigt?
Ihåligt.

Att övertala mig om mitt eget lugn kräver...