Jag är min egen grund

En tanke slog mig i lördags morse. Kanske inte av världsfilosofisk vikt. Eller kanske just precis så.
Det handlar alltid om mitt eget fönster. Om mina egna val. Om mina egna prioriteringar. Det kan aldrig vara annorlunda – för jag är inte ni. Och ni är inte jag.
Det går inte att med ord förklara den plana platsen jag hamnade på. Det går kanske att förklara det rent bildligt, med det där torget jag såg: det var nästan ingen där, någon person långt borta och jag tror det var på morgonen.
Men jag tror inte att någon annan än jag förstår vad det betyder.
Det esensiella är iallafall att jag är min egen grund.
Sug på den du.