De svedda skinkornas livsfilosofi

Jag funderar över hur jag skall göra här framöver. Det är så många saker som jag måste ta ställning till. Så många saker som måste utredas och undersökas, jämföras och utslutas. Pappaledig eller semester med barn? Dagisplats på dagis nära huset med liten uteplats, eller dagisplats längre bort men med större uteplats. Större lägenhet, villa eller bo kvar i liten lägenhet. Jobba kvar eller säga upp mig. Ta körkort i vår som privatist, eller ta körkort i vår på intensivkurs?
Det finns onekligen en hel del att ta tag i.

Egentligen borde jag väl helt sonika göra en lista med punkter:

• Punkt 1, göra en lista.

Nej men det är inte riktigt så jag fungerar. Eller egentligen är det så jag vill att jag skall fungera. Jag önskar att jag var välorganiserad och att allting var uppmärkt och stod i bokstavsordning. Men det är inte jag. Jag kankse inte är raka motsatsen heller, jag står nog någonstans mitt emellan.
Jag har en förmåga att vänta till precis innan det är försent innan jag gör något. Jag vet inte varför egentligen, men jag måste på något självspäkande vis gilla när jag har eld i baken. De svedda skinkornas livsfilosofi. Som om jag trodde att det blir bättre gjort om det är bråttom och det verkligen gäller.
I och för sig kan jag ha en poäng här. Det blir ett spänningsmoment som sporrar min kreativitet till stordåd – eller något. Fast det är nog ganska långsökt att försöka komma undan med den ursäkten när det gäller att söka dagisplatser. Visst kan mitt kreerande må bra av en svag doft av bränt bacon. Men att söka dagisplatser är knappast kreativt. Det är bara någonting jag måste se till att få gjort.
Vilken dag som helst.

Cruising with Ruben & The Jets

Jag lever inne i en bubbla nu. Bubblan hon-jag-och-han. Det är mycket fint. Vardagen kryper sig på med badstunder och talböcker. Jag är inte rädd. Det är otroligt men jag är inte rädd för vardagen. Det vardagliga, det som varit mitt stora svarta så länge skrämmer mig inte längre. Jag blir liksom lugn och harmonisk bara för att vi han somnar klockan halvtio. Min kropp säger tack så mycket det här har jag längtat efter – och mitt huvud håller för en gångs skull med.
Jag brukade få ångest av vardagen. Vardagen var min fiende. Nu sitter jag förundrat och läser en krönika jag skrev 2000 och inser hur annorluna allting är.

Med en lätt generalisering skulle man kunna säga att jag har blivit äldre. Klokare. Men jag tror inte att det är så ändå. Jag tror inte att jag var oklok då och den stora klokheten nu plötsligt har slagit klorna i mig. Jag tror att olika tider kräver olika personlighetsdrag – och att man färgas av sin situation.
Trist är nog den som sitter stilla i stormen och hoppas att det blåser över. Jag tror på en känslomässig kameliontism av något slag. Det behövs nog för att må bra.

Myten om stenrika småbarnsföräldrar

Det är inte okej att stjäla barnvagnar.
Det är till och med mycket lågt.
Vi är fattiga och du är helt jävla
dum i huvudet och har ingen skam i
kroppen överhuvudtaget.

Urpluggad

En framgångssaga.
En underskön blick att fästa på mina hornhinnor.
En bild av allt det där fina som fladdrar fjärran.
Ett hus med en dörr och ett piano i köket.
En känsla av gamla golvplankor mot nakna, morgontrötta fötter.
Kaffe i morgonrocken i stället för i all hast.
Att få raka sig grundligt och sakta.
Att nyrakad sitta och dra streck i svart bläck i stället för att slarvrakad vansinneskreera bakom en jätteskärm.

Skall det vara så jävla svårt att åstadkomma?
Plugga ur mig, tack.