Oförklarligt märkligt

Det var i Boden juni 1995, jag hade precis avklarat åtta månader och tre veckor av militärtjänstgöring. Tiden hade gått relativt snabbt. Även om den i mitten någonstans kändes oändlig, hade jag nu tillslut nått vad som i lumparkretsar kallas sju pinnar muck – det vill säga en vecka kvar till allt elände var över och man fick åka hem och vara sig själv igen.
Jag gjorde lumpen som stabskock vilket betyder att medan de andra kockarna var ute och frös i kokvagnar så stod vi inne i restaurangkök och stekte kycklingfiléer till besökande Finska befäl. Eller kokade ärtsoppa åt de bassar som inte låg i fält för tillfället. Det var helt okej, och jag fick en ordentlig kockutbildning på kuppen – vilket jag har haft mycket glädje av senare.

Men där var jag då, sista veckan och allt gjorde att jag och mina kamrater kände oss aningen luttrade och tyckte att vi kände till alla de kryphål vi behövde för att göra den sista veckan så smärtfri som möjligt. Det gick ett rykte på luckan på söndagskvällen; det nalkades långmarsch och skytte för morgondagen. All right, tänkte vi, det är väl ändå ganska lugnt. Vi bestämde oss för att packa ryggsäcken med en nedknölad kudde plus dito täckjacka. Så att packningen skulle se full ut – men inte tära så mycket på ryggmuskulaturen.
Det hela såg ut att bli en rätt lovande tillställning när vi traskade ut på måndagsmorgonen. Vi gick väl i en tre timmar innan vi nådde skjutbanan.
Efter några timmars skjutning skulle vi ge oss av tillbaka. Då svängde plötsligt en lastbil upp på grusplanen framför skjutbanan. Vi kunde med glada rop klättra upp på flaket för transport tillbaka – vi som var beredda på en tretimmarsmarsch! Väl framme på kaserngården fick vi vänta onödigt länge på att någon av befälen skulle komma och fälla ner flakluckan så att vi kunde klättra ner. Vi hade lärt oss att uppmärksamma dessa tvivelaktigheter. Om något inte gick som planerat var det något som var fel – och det hade vi tyvärr alldeles rätt i.
En fänrik klättrade upp på flaket, rev demonstrativt sönder några permisansökningar framför ögonen på oss och sa »vi kommer nog inte tillbaka hit på ett tag…«.
Vi vände tillbaka ut på vägen, och körde rakt ut i skogen i ungefär en och en halv timma. Vi visste ingenting.

När lastbilen äntligen stannade hade vi ingen aning om var vi befann oss. (Visst, vi var några mil utanför Boden, men vad är det för stockholmare?) När vi kom av lastbilen fick vi förklarat för oss att detta var en sista överlevnadsövning. Vi fick inte veta hur lång den var, vad vi förväntades göra eller ens när vi fick äta nästa gång. Vi fick ett par tält att resa och ombads att vila ordentligt.
Vi hade haft två tidigare överlevnadsövningar – båda hade varat i fyra dagar så vi gissade att denna troligen var lika lång. Muck var hur som helst om sju dagar – längre än så var omöjligt.
När tältet var rest och tankarna började samla sig insåg vi, som bara några timmar tidigare hade fnissat glatt åt våra fuskpackade ryggsäckar, att det kanske inte hade varit så dumt med en riktig packning. Skall man vara i skogen i kanske fem dagar känns det fräscht med iallafall rena kallingar, tandborste, strumpor och liknande attiraljer. Vi hade bara med oss en kudde och täckjackan. Min vän Lundin fick en ingivelse och fejkade migrän så pass bra att inte bara befälen, utan även vi, gick på det. Strax innan han fick åka tillbaka till luckan sa han »ses i morgon grabbar, då har jag duschat, packat bra och köpt med mig lite kexchoklad...«. Då förstod vi att han fejkat migränen och dessutom gjort det med bravur. Jag tänkte att detta måste kunna gå att upprepa. Inte med migrän dock, det var för uppenbart. Jag bestämde mig för att försöka med magont – detta var något som jag senare gruvligt skulle få ångra. Befälen var inte roade av mina skådespelartalanger. Jag vet inte om det var att jag var ljusår ifrån en Oscar eller ifall de var trötta på folk som försökte tricks för att komma hem. Befälen skrattade iallafall åt mig och kastade några Novalucol till mig med orden »Det är iallafall inte blindtarmen…«. Jag fick tyvärr krypa in i tältet denna kväll och svära över att jag inte lyckats bättre med mina skådespelarövningar.

Nästa morgon bar det av, vi gick väldigt långt – jag kommer inte ihåg hur långt men det tog i stort sett hela dagen. Vi stannade någonstans i skogen och sköt på rörande mål. Natten blev under bar himmel och insnärjda i ett svart, surrande moln – det var mygg. Mycket mygg.
Dag två var forsrännardagen. Vi hade fortfarande inte ätit och var fruktansvärt hungriga. Vi paddlade och gled i älvar och forsar i flera mil, vi blev mycket blöta och trötta. Även denna natt sov vi under bar mygga...förlåt himmel.
Den tredje dagen spenderade vi med att vänta på order i cirka fyra timmar. Detta var konstigt nog en normal del av lumpenlivet – vissa dagar kunde många, många timmar gå i väntan på att någon skulle säga vad som skulle hända eller vart vi skulle gå. Vi koncentrerade oss på att vila och att spara energi. Tillslut kom det ett befäl åkandes i en Volvo och gav oss en karta med två prickar, en var ni är här-pricken, och den andra var ni skall hit-pricken. Märkligt nog var det inte så långt dit. Två mil kanske, vi traskade på och roade oss med att fundera över vad som skulle hända när vi kom fram. Troligen skulle vi få en ny karta med en längre rutt, kom vi fram till.
När vi kom fram fann vi en trevlig liten vik där befälen stod och väntade, bredvid dem låg det potatis, färska fiskar och öl. Öl! Härliga tider och levande hjortar! Vi gjorde upp eld, hämtade vatten och kokade plugg och drack öl. Den grillade fisken var en av mina absolut bästa måltider. Vi satt uppe ganska länge, snackade skit, drack mer öl och brydde oss inte så mycket om myggen.
Klockan fyra på morgonen vaknade jag och hade så fruktansvärt ont i magen. Jag försökte somna om men det var lönlöst och jag insåg att det inte kan ha varit någon normal magsmärta. Fisken, tänkte jag. Det måste vara fisken! Jag gick upp till vägen ovanför sjön och väckte befälet som låg och sov gott i sin bil – säker för alla mygg. Han insåg allvaret denna gång och körde in mig till kasernen. Jag lämnade min packning, duschade och bytte kläder innan jag begav mig ner till militärens sjukstuga. Jag hoppades att magen skulle sluta göra ont om jag bara duschade varmt och länge. Men duschen hjälpte inte. Då var det nog hunger tänkte jag. Min mage fick smak av fisken och pluggen och insåg hur hungrig den verkligen var . Så jag cyklade till militärrestaurangen en bit bort för att äta. Men det hjälpte inte heller, jag blev nästan värre av det. Så jag bestämde mig för att jag kanske trots allt var sjuk, och begav mig till sjukan. När jag där förklarade mina smärtor för doktorn blev han genast skeptisk och jag skickades upp till Bodens Lasarett, per omgående. Bara för att säkerställa att det inte var blindtarmsinflammation. Omöjligt tänkte jag, men det vore lustigt med tanke på vad mitt befäl sagt till mig några dagar tidigare ute i skogen. Efter några tester på lasarettet och blodprover och vad det nu var, fick jag höra av en stressad läkare »Du har med all sannolikhet blindtarmsinflammation och skall opereras om en timme«.

Minuterna som följde var som ett virrvarr. Jag fick dropp, jag blev runtskjutsad i korridorer under lasarettet liggandes i en säng, jag träffade narkosläkare och allt vad det var. Plötsligt låg jag på operationsbordet och skulle genomgå mitt livs första operation. Efter att narkosen satts in domnade jag bort och försvann. Jag minns att jag vaknade strax efter operationen, jag bad om ursäkt för att jag inte somnat än och bedyrade att jag snart skulle somna in. Läkaren svarade att operationen redan var klar och jag försvann direkt efter det. Jag minns suddiga saker från någon hiss och det var någon tjej som drog mig tillbaka i kulvertarna under lasarettet, eller om dom var två. Sen minns jag uppvakningsavdelningen vagt. Plötsligt var jag på ett eget rum, med helt andra kläder än jag haft när jag somnade och en röst i en telefonlur som stacks in under mitt öra. – Hur mår du?

Det var några dagar senare som jag insåg det märkliga. Blindtarmsinflammation får man en gång per liv, ibland inte alls. Min inföll precis när jag som mest önskade den. Eller givetvis önskade jag den inte, men jag försökte ju förgäves intala mina befäl bara några dagar innan om att jag hade rysligt ont i magen. Somliga straffar Gud med detsamma – som man brukar man säga.
Jag kan fortfarande inte låta bli att tänka att det kanske var psykosomatisk på något sätt. Att jag framkallade den. Det är ju omöjligt tänker jag senare. Men jag kan heller inte förklara det mystiska sambandet. För jag hade verkligen inte ont i magen första gången jag sa det.
Dock fick jag glädjas över att mitt befäl trodde att jag haft ont i magen sedan jag först nämnde det. Han var väldigt skamsen när han kom och hämtade mig på lasarettet efter operationen.
Tyvärr missade jag muckarfesten som jag hade sett fram emot i nio månader, eftersom jag var nyopererad. Jag fick flyga hem ensam – medan de andra festade på tåget hem till Stockholm. Ett något snöpligt slut på det hela.

Jag tänker än idag på detta och det känns mycket som en dröm alltihop, vilket troligen förstärktes av att jag kom direkt från en överlevnadsövning och var virrig och utmattad redan som det var. Men det räcker att ta en titt ner på magen för att se ärret och inse att det i högsta grad var något som verkligen hände.
Fast ibland undrar jag.