Vad är motsatsen till pest eller kolera?

Jag står idag i valet och kvalet inför två trevligheter. Jag är dubbelbokad.
Jag har, eftersom jag har säsongskort, biljett till kvällens glödheta derby mellan gamla fina Djurgårn och de där kvasistockholmarna från norr. Det är, på något sätt, årets match. Iallafall i Stockholm. Även om Djurgårn vinner SM-guld så skulle det smolkas lite av förlust i de båda derbyna mot gnaget. Och även om Djurgårn skulle göra en platt säsong, och vara långt från guld, så kan det hela räddas en smula av vinna derbyna mot de gulsvarta.
Det är så lågt tillbaka i tiden, den här hatkärleken har funnits. Kanske redan sedan starten 1891 – ty Djurgårn och AIK är bildade samma år.

Min farfar var gnagare och min farmor var djurgårdare. Deras gnabbande på varandra resulterade i att min farsa blev blårandig och mina farbröder blev gulsvarta. Vilket i sin tur har gjort mig och mina systrar blårandiga.
Ett gnagetderby är med andra ord ganska stort i min värld.

Men sen är det det här med musiken. Vi har ganska nyss börjat repa med mitt nya band. Det går bra och är roligt. Förra onsdagen (vi lirar på onsdagar) hade vi för första gången med pianisten, och det lyfte oss alla ytterligare ett par snäpp. Det var jätteroligt att spela förra gången, och jag vill verkligen inte missa en repning. Dels för att det är så kul, men också för att jag på något sätt har tagit på mig bandledarhatten. Visserligen kan det kanske vara bra för de andra att jag inte är där och styr upp allt. Men då jag är den enda som sjunger lead – blir det onekligen lite tunt utan sång.

Så jag har dragits i valet och kvalet här. Men det blir ändå gitarren som vinner. Fotbollsmatcher kommer det fler av hela tiden, men repningarna går upp och ner. Och nu är vi inne i ett stim och jag känner att jag verkligen vill spela.

Min stol på Råsunda kommer således eka tomt ikväll...om jag inte hittar någon som vill köpa biljetten.