Något jag funderar på ibland är hur man som förälder skall tackla det här med balansen mellan egentid och föräldratid. Alltså hur man drar linjerna mellan när och vem det är som är i fokus.
Det som föranleder just dessa skriverier är det faktum att jag och en bandkamrat planerade att åka till en musikaffär i stan och införskaffa en ny sånganläggning. Min fru jobbar till 15.00 idag och det ställer alltså mig med alternativen att ta med sonen till musikaffären, alternativ ställa in det hela med hänvisning till att jag inte har någon som kan ta knodden medan vi provar sånganläggningar.
All right. Men vem går före. Jag kan absolut förstå att det inte kommer vara en speciellt rolig timme för honom i musikaffären. Affären är proppfull med en massa sköra elektroniska och akustiska instrument och attiraljer, alla belagda med ett se men inte röra-förbud för honom. Det är en svår frestelse och nej-ropen kommer troligen att dugga tätt. Upplagt för en tråkig stund, onekligen. Med allt detta i åtanke borde jag stanna hemma med honom och hitta på något roligare: gräva i sandlådan på baksidan, spela fotboll, bygga med duplo eller något ditåt. Givetvis förstår jag också att det inte kommer påverka honom negativt senare i livet. Man tar inte skada av en tråkig timme. Och jag behöver verkligen den där sånganläggningen.
(Nu är min son krasslig och var hemma från dagis igår, så det blir ingen musikanläggningshandling i dag hur som haver. Problematiken i det stora kvarstår dock.)
Är det rätt att helt sätta sina egna behov åt sidan?
Var drar man gränsen mellan vems behov det är som styr. Givetvis ingår det i konceptet föräldraskap att man avsätter iallafall en viss del av ens egna behov till förmån till barnets. Och jag lever verkligen helt annorlunda nu än innan vi hade barn. Är det inte också nödvändigt att inte avsätta alla ens egna behov? För då blir man snarare blir ett dygnetruntdagis än en förälder. Så var sätter man gränsen?
Det är inget lätt problem det här. Och onekligen känns det som att om jag vann på lotteri, så pass mycket att jag kunde säga upp mig och leva på vinsten. Då skulle jag spendera en del av summan på att klona mig själv i fem kopior. Då kanske – kanske – skulle jag känna att jag hann med mina viktigaste åtaganden: pappa, man, vän, kreatör, musiker och radhusägare.
Vilket påminner mig om att jag köpte en trisslott igår, som jag inte har skrapat än. Kanske är dags att boka tid för kloning nu på en gång?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Min filosofi har alltid varit att man ska ta med barnen på så många "tråkiga" vardagsaktiviteter man orkar med. Det blir ändå alltid oceaner med tid över för att leka med barnen.
Jag tror det är bra av två anledningar.
1. De lär sig att inte allt här i livet är kul lekar. Ibland är man tvungen att handla och göra vardagsärenden. Taskigt om det ska komma som en chock för dem senare i livet.
2. När man förr eller senare inte har något alternativ till att ta med sig barna kan det bli helt outhärdligt om de inte är vana vid detta sedan koltåldern.
En ytligt bekant till mig fick t ex börja "affärsträna" sina barn när de var 5 och 8 år. De hade aldrig förut följt med till affären, och nu blev mamma ensamstående och hade inget val.
Jag behöver nog inte berätta vilken tortyr det blev både för barn och mamma?
Dessutom - barn är fantastiska på att finna spännande upplevelser i vad vi ser som en tråkig vardagssituation. Kanske skulle köpa en PA skapa ett minne för livet hos grabben? You never know ...
Så här är det, och det kommer du särskilt märka om ni får fler barn, att man måste ta med barnen på saker som de inte alltid roas av. De behöver lära sig att det finns tillfällen då man måste uppföra sig fastän man inte vill och att det finns tråkiga vuxensaker man måste hänga med på för att de vuxna måste.
Dock behöver man ju inte alltid utsätta dem för dylika tråkigheter och i det här fallet hade jag nog lämnat honom hemma om jag hade haft möjlighet, mest med tanke på affärens innehåll.
i övrigt håller jag med Zio ovan.
Jo ni har ju rätt båda två. Såklart måste ungen lära sig att allt inte är en glad operett. Och vi har för visso varit ganska bra på att ta med honom när vi handlar eller gör något tråkigt – men det ger oss ibland en känsla av att man är en dålig förälder. Att man borde gjort annorlunda. Men det är väl så det blir helt enkelt.
/Herr R
ps. Konstigt; jag vann inte på triss den här gången heller. Jag förstår inte, det måste ha blivit något fel någon stans.
Jag förstår ditt resonemang och instämmer. Det är ett svårt dilemma.
Jag har ju oftast haft två att släpa med mig om jag skall någonstans och tro mig då har jag oftast låtit bli helt och hållet i ren självbevarelsedrift.
Bara tanken på att ta med Bill och Bull in i en musikaffär när de var säg 18 månader eller två år ger mig panikångest. De hade blivit ledsna och jag hade blivit vansinnig och inget hade blivit uträttat.
Kanske har det lite med planering att göra. Självklart ska du själv få gå och titta på din anläggning. Det är nödvändigt för att du ska må bra som vuxen men det får bli någon gång de närmaste sju dagarna.
Vad jag vill säga att självklart ska man ha "självisk" vuxentid den måste bara anpassas lite och kan kanske inte ske omedelbart utan med viss planering.
OCH nu när pojkarna är "nästan- fyra" skulle jag nog t.om kunna ta med åtminstone en in i en musikaffär. Det är liksom en åldersgrej.
Begränsningarna släpper ju äldre barnen blir. Med små barn är man monsterbegränsad och får VÄLDIGT lite själ-tid med det är i förhållande en väldigt kort period omman ser det i det STORA perspektivet.
Blir du något förståndigare av mitt svammel?
Tvillingmamman ->
Visst blir jag det! Och jag håller med, det är svårt att vara sådär spontan som man var förr samtidigt som man har en relativt liten knodd hemma.
Man får planera lite mer, det är bara att acceptera.
Och det låter onekligen hoppfullt när du säger att det skulle funka bättre med en fyraåring (iallafall med en (1) fyraåring ;).
Sitter som sagt i exakt samma sits. Mitt alternativ är att ta med pojkarna på så mycket som möjligt. Dom får följa med och se lite allt möjligt. Visst, är det specifikt svårt i en musikaffär. Men även i denna situationen funkar det. Man turas helt enkelt om att kolla knodden/knoddarna. vi åkte till Växjö förra året och handlade en massa grejjer. Då var vi 3 ur bandet som åkte och vi turades om att kolla Gabbe, alternativr bära honom eller underhålla honom medan de andra testa prylar. Problem är till för att lösas. Mitt sätt sätt se på det.
// P
Skicka en kommentar