De första yrande minuterna efter det att jag vinkat adjö laddade mig med ett euforiskt sken som skulle räcka ända in i novembermörkret. Jag visste att jag skulle blåsa som ett gulnat löv och jag höll i så hårt jag vågade.
Jag dricker mitt kaffe klockan åtta varje morgon. Ensam med min punktlighet blir kaffet min bas. Jag dricker igen vid tio. Vid köksbordet. Samma plats.
Nyfiken går jag omkring här. Allt gammalt är nytt och jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Inget är mitt men det är bara jag här. Inget är någons och vad kan väl jag göra förutom att flytta någon ting från en plats till en annan. När jag väl åker måste ändå allt vara kvar. Jag går omkring och inspekterar. Inventerar. Räknar stenar på en strand som inte är min. Just i detta nu är den dock det. I det stora hela är det någon annans. Fast på längre sikt är vi den förgänglig. Ägarna kommer och går men öar består. Jag lagar en god middag.
Jag har ont i lederna. De ger mig ingen ro om natten och tappad ork på dagen. Det blåste ned ett träd igår. Stormen tog mitt humör. Allting luktar brasa. Allting är en eld.
Jag dricker kaffe.
Allt förmultnat och blött. Alltigenom tryckt av vinden. Det sista av glädjens sommarspår blåses bort nu. Målas svart och blöts ner. Gråskalad ter sig varje kvällning, mörkare och mörkare för att sedan endast lätt brunbestrykas med morgonens ljusning. Ljusning inte rodnad. Här rodnar igen.
Kaffet håller mig fokuserad. Kaffet är min ledstav. Klockan är tio och jag dricker kaffe. Klockan är fem och jag dricker igen. Sen lagar jag middag.
Med snön kom ljuset som åter. Liten brasa i spisen bara. Finare pinnar ger varmare händer. Jag tänder med en tändsticka. En tändsticka bara. Om den nu inte slocknar förstås, då tar jag en till. I nödfall en tredje. När brasan väl brinner sprider sig lugnet igen. Oron från en slocknad brasa kan bara mätas med lugnet från en sprakande.
Det snöar fortfarande.
Allting tycks fruset. Allting som förstelnat. Inte ett spår av något annat. En isande skare som skorpa på allt ruttet hösten glömde.
Jag står inte ut med mig själv längre. Den här ön. Den här promenaden. Varje dag samma vända. Jag dricker mitt kaffe klockan tio. Dricker igen vid fem. Oron från en slocknad brasa kan bara mätas med lugnet från en sprakande. Bara skare. Här rodnar ingen. God middag.
Våren, skriker jag. För full hals över dästa vintervågor. Våren, hitåt!
Jag går inte ut längre. Jag sitter klockan tio och kaffet darrar i min hand. Ingen vår i sikte alls.
Första knoppen har kommit på trädet utanför farstun. Det jag längtat efter så länge; ett tecken på sommarens stundande seger över vintern, fick mig att stanna upp. Jag tittade länge på kvisten och bestämde mig för att jag måste ge upp. För min egen skull. Jag klarar inte det här längre.
Sommaren skulle vara avskedsfesten. Dom hämtar mig i slutet på sommaren. Men jag stiger av på upploppet.
Jag tar i och lyfter. Jag kånkar och bär. Jag planerar egentligen inget. Jag packar i all hast bara kaffe och ved. Nu ska jag åka, skriver jag stort på dörren. Signerar med "Om Våren". Sedan far jag.
Ute på vågorna gungas jag fram. Jag ror mot det håll jag tror jag ska nå. Horisonten är oändlig som ön jag bebodde. Jag åker så sakta jag kan. Jag ror så jag blöder.
Framme är jag väl aldrig men de möter mig ändå med vördnad. Tillslut. Jag är skäggig och sur. All packning blöt av dimman som krängt min båt.
Jag tänker om, kalibrerar allt som gick om intet. Stillatigande tankar skriker mitt namn hårdare. Lättflugen blir detta bojorna som fjättrar min frihet. Det bästa sättet att bestiga ett berg är att börja i motlut.
Så jag bestämde mig för hösten. Det måste vara hösten.
Jag packar min packning till slut. Den vilande fridlysenheten överfaller.
De första yrande minuterna efter det att jag vinkat adjö laddade mig med ett euforiskt sken som skulle räcka ända in i novembermörkret. Jag visste att jag skulle blåsa som ett gulnat löv och jag höll i så hårt jag vågade.
Dom hämtar mig i slutet på sommaren.
december 28, 2011
november 29, 2011
Aningslöst
Hela världens samlade lugn
pulserar trofast i varje andetag
mitt sovande barn tar.
Varenda någonsin förvildad tanke
skulle falla platt för henne här och nu.
Jag leder henne rakt in i den här världen
och inser att det är hon som är den.
Jag bestryker det släta, rena
med vår världs knölighet.
Vad mer kan jag göra?
pulserar trofast i varje andetag
mitt sovande barn tar.
Varenda någonsin förvildad tanke
skulle falla platt för henne här och nu.
Jag leder henne rakt in i den här världen
och inser att det är hon som är den.
Jag bestryker det släta, rena
med vår världs knölighet.
Vad mer kan jag göra?
november 16, 2011
Omvädersanalys
Kulingvinden blåser upp sanning,
den sanning vi valde vi såg.
Allt kan man tolka in till förbanning,
men jag är inte meteorolog.
den sanning vi valde vi såg.
Allt kan man tolka in till förbanning,
men jag är inte meteorolog.
november 02, 2011
Variationer på ett tema
Pappas pappas pappas far
samma hållning, samma stol.
Se min son har minen kvar
på skolfotot ifrån i fjol.
Timglassand flyger alla i ögat
som blåser i tidens segel.
Samma grimasch som dagen nödgat
fanns i gårdagens spegel.
Inget nytt har kommit fram
sex generationer förbi.
Axel mot axel i rullornas damm
blott mutationer är vi.
samma hållning, samma stol.
Se min son har minen kvar
på skolfotot ifrån i fjol.
Timglassand flyger alla i ögat
som blåser i tidens segel.
Samma grimasch som dagen nödgat
fanns i gårdagens spegel.
Inget nytt har kommit fram
sex generationer förbi.
Axel mot axel i rullornas damm
blott mutationer är vi.
oktober 25, 2011
Drömmen om jazzmusik som skvalar genom ett öppet köksfönster
Vi far omkring och letar hus, men inte för att bo.
Någonstans att sätta önskan söker vi.
Behovet är avlastningsplats för sköra förhoppningar om en
egenhet att rå om så sött.
Snarare meditativt än målmedvetet drar vi vidare,
kammar sidor i våra livs tidningar
efter något som redan finns i vårt inre.
Någonstans att sätta önskan söker vi.
Behovet är avlastningsplats för sköra förhoppningar om en
egenhet att rå om så sött.
Snarare meditativt än målmedvetet drar vi vidare,
kammar sidor i våra livs tidningar
efter något som redan finns i vårt inre.
oktober 20, 2011
Utan besök
Söker kusten genom långsträckt skog.
Ser den stora lilla naturen bara flyktigt.
Håller spikraka blickar på stigens långsamma virvlande,
noterar någon snedtall men knappt något mer.
Lyssnar inte efter fågelns långa svala svada
söker havsbrus i skogssus, filtrerar barrträdens vassa visslande.
Finner inget vatten någonstans.
Kusten, finns den bakom kröken,
eller är vi vilsna i vårt letande.
Hittar inte fram till slut. Hittar inte ut.
Söker baklänges till trygghet, sakta säkras gamla spår.
Snart till kända marker, isen spricker inte här.
Hoppa klart nu sista lilla roten välter inte foten mer.
Vi vandrar bakåt ända hem. Ett besök i skogen utan att besöka den.
Ser den stora lilla naturen bara flyktigt.
Håller spikraka blickar på stigens långsamma virvlande,
noterar någon snedtall men knappt något mer.
Lyssnar inte efter fågelns långa svala svada
söker havsbrus i skogssus, filtrerar barrträdens vassa visslande.
Finner inget vatten någonstans.
Kusten, finns den bakom kröken,
eller är vi vilsna i vårt letande.
Hittar inte fram till slut. Hittar inte ut.
Söker baklänges till trygghet, sakta säkras gamla spår.
Snart till kända marker, isen spricker inte här.
Hoppa klart nu sista lilla roten välter inte foten mer.
Vi vandrar bakåt ända hem. Ett besök i skogen utan att besöka den.
oktober 12, 2011
Lykta. Ledljus.
Bördighetens stora fält finns utom mitt armfångs räckvidd.
Genomgödslad utan ängar är jag bara frön och dynga.
Värmestrålar når ej min köld nog för att tina tjälen som nupits sen sist.
Frostbiten står jag ensamt kvar och vilsnar.
Lykta! Ledljus! Led mig rätt. Så mitt inre allt.
Tina upp och bädda in kom sjung din sång igen.
Genomgödslad utan ängar är jag bara frön och dynga.
Värmestrålar når ej min köld nog för att tina tjälen som nupits sen sist.
Frostbiten står jag ensamt kvar och vilsnar.
Lykta! Ledljus! Led mig rätt. Så mitt inre allt.
Tina upp och bädda in kom sjung din sång igen.
oktober 06, 2011
Oktoberstorm
Som som bubblande vatten, som kolsyra under huden
ligger hela hösten och väntar; pockandes illavarslande.
Som oktobervinden trycker havet
viner även tankarna på mina minnens ocean.
Latent sökandes efter borttappade djuphavsgravar
ger mig höstrusket ingen ro.
Jag drar ner novemberhatten över ögonen
och håller andan till Lucia.
ligger hela hösten och väntar; pockandes illavarslande.
Som oktobervinden trycker havet
viner även tankarna på mina minnens ocean.
Latent sökandes efter borttappade djuphavsgravar
ger mig höstrusket ingen ro.
Jag drar ner novemberhatten över ögonen
och håller andan till Lucia.
oktober 05, 2011
Ett andra hands liv
Jag har en vän som är nyskilld. Han bodde i en villa, och villan stod på frun. När dom sålde huset fick hon vinsten och han fick lösa den akuta bostadsbristen med ett andrahandskontrakt. Det löste sig bra för honom. Han bor nu något kvarter från dagis, och något kvarter åt andra hållet ligger exfruns nya boende. Läget är perfekt och det har blivit, under förutsättningarna, jättebra.
Men det var något märkligt med hans andrahandskontrakt. Den välvilliga förstakonktaktstsinnehavaren visade sig nämligen vara värden själv. Det vill säga, värden hyr lägenheten av sig själv, i första hand. Sedan hyr värden ut lägenheten till min vän, i andra hand. En något ovanlig lösning och det hela lät först som en olycklig slump; även värdar kan hamna i livssituationer då de vill hyra ut sin lägenhet. Men det visade sig, efter en liten undersökning i huset, att detta var verkligheten för över hälften av de boende i huset. –Bara vi som har bott här jättelänge har förstahandskontrakt, sa en gammal dam i trapphuset.
Värden har alltså satt i system att hyra ut förstahandskontrakt, med andrahandsvillkor.
Varför gör man det?
För värden finns det faktiskt bara fördelar med att hyra ut i andra hand. Man kan slippa problematiken med hyresgäster som klagar på att standarden är undermålig i lägenheterna. Man kan säga upp oönskade hyresgäster på ett mycket enklare sätt än om de haft förstahandskontrakt. Man kan ta ut mer hyra per lägenhet än vad man redovisar att man gör.
Var den överskjutande delen av hyran hamnar kan man bara spekulera i.
Som förstahandskontraktsinnehavare har man en mängd rättigheter jämte värden. Som andrahandshyrare har man ingenting.
Visserligen riskerar värden att bli anmäld för att ta ut överhyror, eftersom det är otillåtet även för andrahandskontrakt. Men trilskande hyresgäster blir lätt av med lägenheten när man inte har ett uppbackande förstahandskontrakt att hålla i handen.
Så man betalar och biter ihop. Och det i en lägenhet som man inte kan ställa några som helst krav på.
Obildat ombildande
Det är föga förvånande att den omfattande ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter resulterat i ett underskott av hyresrätter. Men borde man inte kunnat räkna ut att situationer som den min vän just nu sitter i skulle dyka upp i ombildandets kölvatten. Det råder en akut brist på hyreslägenheter. Det gör att de få privata hyresvärdar som finns, i stort sett kan göra vad de vill, oavsett regler och gängse normer.
När folk tröttnat på de dyra lägenheterna med undermålig standard, fylls lägenheterna snabbt med nya intressenter, eftersom underskottet på hyresmarknaden är så enormt. Och inte heller de kommer knorra nämnvärt. För har man lyckats hitta ett eftersträvat andrahandskontrakt vågar man inte protestera, för rädslan att bli av med lägenheten.
Precis som min vän som biter ihop och betalar överpris för sin lägenhet med förstört golv och genomslitna tapeter. Men det får väl gå, han ska ändå inte bo där så länge...
Men det var något märkligt med hans andrahandskontrakt. Den välvilliga förstakonktaktstsinnehavaren visade sig nämligen vara värden själv. Det vill säga, värden hyr lägenheten av sig själv, i första hand. Sedan hyr värden ut lägenheten till min vän, i andra hand. En något ovanlig lösning och det hela lät först som en olycklig slump; även värdar kan hamna i livssituationer då de vill hyra ut sin lägenhet. Men det visade sig, efter en liten undersökning i huset, att detta var verkligheten för över hälften av de boende i huset. –Bara vi som har bott här jättelänge har förstahandskontrakt, sa en gammal dam i trapphuset.
Värden har alltså satt i system att hyra ut förstahandskontrakt, med andrahandsvillkor.
Varför gör man det?
För värden finns det faktiskt bara fördelar med att hyra ut i andra hand. Man kan slippa problematiken med hyresgäster som klagar på att standarden är undermålig i lägenheterna. Man kan säga upp oönskade hyresgäster på ett mycket enklare sätt än om de haft förstahandskontrakt. Man kan ta ut mer hyra per lägenhet än vad man redovisar att man gör.
Var den överskjutande delen av hyran hamnar kan man bara spekulera i.
Som förstahandskontraktsinnehavare har man en mängd rättigheter jämte värden. Som andrahandshyrare har man ingenting.
Visserligen riskerar värden att bli anmäld för att ta ut överhyror, eftersom det är otillåtet även för andrahandskontrakt. Men trilskande hyresgäster blir lätt av med lägenheten när man inte har ett uppbackande förstahandskontrakt att hålla i handen.
Så man betalar och biter ihop. Och det i en lägenhet som man inte kan ställa några som helst krav på.
Obildat ombildande
Det är föga förvånande att den omfattande ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter resulterat i ett underskott av hyresrätter. Men borde man inte kunnat räkna ut att situationer som den min vän just nu sitter i skulle dyka upp i ombildandets kölvatten. Det råder en akut brist på hyreslägenheter. Det gör att de få privata hyresvärdar som finns, i stort sett kan göra vad de vill, oavsett regler och gängse normer.
När folk tröttnat på de dyra lägenheterna med undermålig standard, fylls lägenheterna snabbt med nya intressenter, eftersom underskottet på hyresmarknaden är så enormt. Och inte heller de kommer knorra nämnvärt. För har man lyckats hitta ett eftersträvat andrahandskontrakt vågar man inte protestera, för rädslan att bli av med lägenheten.
Precis som min vän som biter ihop och betalar överpris för sin lägenhet med förstört golv och genomslitna tapeter. Men det får väl gå, han ska ändå inte bo där så länge...
september 28, 2011
Slätstruken kultur blåser ny kraft i högervindar
I hela den här långa debatten om hur kulturen ska kunna finansieras glöms en väldigt viktig aspekt bort.
Det råder ingen tvekan om att kraven om skärpt balansräkning på kulturyttringar kommer från borgerligare breddgrader. Det ligger i sin natur som högermänniska att instinktivt ogilla företagsamheter som egentligen inte har något ekonomiskt formulerbart syfte. Att högerfolk ställer kulturmänniskor mot väggen och säger what’s in it for me, när de blir tillfrågade om bidrag är inget konstigt. Sponsring av kultur har blivit en allt hetare debattpotatis de senaste åren. Man läser krönikor och lyssnar på tv- och radiodebatter där man gemensamt ingjuter någon slags förhoppning om att någon ganska snart kommer att komma på hur det här ska kunna gå till i praktiken. Ingen vill att Lång dags färd mot natt ska sponsras av Losec. Ingen vill ha Hamlet i Polarn o Pyret-trikåer. Det gäller bara att komma på hur det ska göras snyggt.
Vad kulturen och de kulturbärande debattörerna inte verkar förstå är att de sitter i fällan redan innan diskussionen har startat. Och det är kulturelitens eget fel!
Inte samma skärpa längre
Det är inte samma mod i teaterpjäserna. Det är inte samma skärpa i författarna. Det är inte samma nerv i musikerna. Det är viktig att förstå att när man filade ner taggarna i hopp om att dra till sig sponsorer, i samma veva bjöd in högeridealen inom kulturen med hela handen. Kulturen har blivit slätstruken och feg av rädslan för att sticka ut ur mängden.
Jag menar inte att det inte finns nyskapad uppseendeväckande kultur. Det finns det absolut! Men man vågar bara sparka in redan öppna dörrar. Är det reaktionärt höjer någon möjligen på ögonbrynen, men det blir ändå lättuggat eftersom ingen vågar peta i ämnen annat än där den stora massan i grund och botten har samma åsikt; sexuallibertet, lika behandling och så vidare. Ingen vågar vara politisk inom kulturen längre. Självklart finns det undantag. Men undantagen förekommer nästan aldrig i något större sammanhang.
Om kulturen ska kunna ta sig ur den här rävsaxen måste man inse att man bjuder in högerargumenten till matbordet redan vid diskussionen om sponsring.
Man måste börja agera ut sina idéer igen. Våga visa värdet av en bidragstagande kultur, från scenen. Skriv, gestalta, komponera och koreografera med mening. Det är som om hela kultursverige kalibrerat sina kreativa instrument för att bättre passa de högerkrav på kulturen de själva säger att de föraktar. Det är lättare att skriva en deckare och namedroppa ett par teknikprodukter i texten än att skriva något från hjärtat. Det är lättare att sjunga ut en formelskriven tralala-hit i ett musiktävlingsprogram än att försöka sig på en egen komposition där man förmedlar vad man egentligen tycker.
Ta tillbaka initiativet i debatten
Skulle högerförespråkarna vara så intresserade av att prata sponsring om det rörde sig om allvarligare nyskrivna alster. Vill man ha sin logotyp exponerad i en föreställning som lämnar en i andra sinnesstämningar än vad en tralala-hit gör. Vill man ha sin elektronikpryl omnämnd i en roman om trasiga människor. Jag tror inte det.
Men tro inte att företagare inte är intresserade av kulturen som sådan. Det tror jag är ett misstag många gör. På femtio-, sextio- och sjuttiotalen bidrog stora företag till kulturyttringar för de förstod nyttan av den. Men de bidrog inte genom sponsring, som per definition kräver någon slags motaktion. Man gav bidrag eller köpte konst. För man behöver kultur. Vare sig man röstar blått eller rött.
Man säger så lätt att det var annorlunda då. Det var en annan tid. Men jag säger att det är annorlunda nu. Det är nu som kultureliten har gått med på kapitalismens spelregler, och försöker anpassa sig och skydda sina intressen utefter det faktumet. Man begråter att de gamla kulturidealens fackelbärare går i pension och dör bort, men ingen är modig nog att ta över elden.
Jag tror att om man bara vågar brännas igen, så har förutsättningarna för en diskussion om värdet av kultur radikalt förändrats. Det är inte en ekonomisk diskussion om man inte nödvändigtvis lägger sig platt för det påståendet från första början.
Men det är klart, man riskerar att inte få vara med i det där underhållningsprogrammet på TV4 om ens senaste krönika kritiserar just det multinationella företag som annonserar i reklampausen.
Det råder ingen tvekan om att kraven om skärpt balansräkning på kulturyttringar kommer från borgerligare breddgrader. Det ligger i sin natur som högermänniska att instinktivt ogilla företagsamheter som egentligen inte har något ekonomiskt formulerbart syfte. Att högerfolk ställer kulturmänniskor mot väggen och säger what’s in it for me, när de blir tillfrågade om bidrag är inget konstigt. Sponsring av kultur har blivit en allt hetare debattpotatis de senaste åren. Man läser krönikor och lyssnar på tv- och radiodebatter där man gemensamt ingjuter någon slags förhoppning om att någon ganska snart kommer att komma på hur det här ska kunna gå till i praktiken. Ingen vill att Lång dags färd mot natt ska sponsras av Losec. Ingen vill ha Hamlet i Polarn o Pyret-trikåer. Det gäller bara att komma på hur det ska göras snyggt.
Vad kulturen och de kulturbärande debattörerna inte verkar förstå är att de sitter i fällan redan innan diskussionen har startat. Och det är kulturelitens eget fel!
Inte samma skärpa längre
Det är inte samma mod i teaterpjäserna. Det är inte samma skärpa i författarna. Det är inte samma nerv i musikerna. Det är viktig att förstå att när man filade ner taggarna i hopp om att dra till sig sponsorer, i samma veva bjöd in högeridealen inom kulturen med hela handen. Kulturen har blivit slätstruken och feg av rädslan för att sticka ut ur mängden.
Jag menar inte att det inte finns nyskapad uppseendeväckande kultur. Det finns det absolut! Men man vågar bara sparka in redan öppna dörrar. Är det reaktionärt höjer någon möjligen på ögonbrynen, men det blir ändå lättuggat eftersom ingen vågar peta i ämnen annat än där den stora massan i grund och botten har samma åsikt; sexuallibertet, lika behandling och så vidare. Ingen vågar vara politisk inom kulturen längre. Självklart finns det undantag. Men undantagen förekommer nästan aldrig i något större sammanhang.
Om kulturen ska kunna ta sig ur den här rävsaxen måste man inse att man bjuder in högerargumenten till matbordet redan vid diskussionen om sponsring.
Man måste börja agera ut sina idéer igen. Våga visa värdet av en bidragstagande kultur, från scenen. Skriv, gestalta, komponera och koreografera med mening. Det är som om hela kultursverige kalibrerat sina kreativa instrument för att bättre passa de högerkrav på kulturen de själva säger att de föraktar. Det är lättare att skriva en deckare och namedroppa ett par teknikprodukter i texten än att skriva något från hjärtat. Det är lättare att sjunga ut en formelskriven tralala-hit i ett musiktävlingsprogram än att försöka sig på en egen komposition där man förmedlar vad man egentligen tycker.
Ta tillbaka initiativet i debatten
Skulle högerförespråkarna vara så intresserade av att prata sponsring om det rörde sig om allvarligare nyskrivna alster. Vill man ha sin logotyp exponerad i en föreställning som lämnar en i andra sinnesstämningar än vad en tralala-hit gör. Vill man ha sin elektronikpryl omnämnd i en roman om trasiga människor. Jag tror inte det.
Men tro inte att företagare inte är intresserade av kulturen som sådan. Det tror jag är ett misstag många gör. På femtio-, sextio- och sjuttiotalen bidrog stora företag till kulturyttringar för de förstod nyttan av den. Men de bidrog inte genom sponsring, som per definition kräver någon slags motaktion. Man gav bidrag eller köpte konst. För man behöver kultur. Vare sig man röstar blått eller rött.
Man säger så lätt att det var annorlunda då. Det var en annan tid. Men jag säger att det är annorlunda nu. Det är nu som kultureliten har gått med på kapitalismens spelregler, och försöker anpassa sig och skydda sina intressen utefter det faktumet. Man begråter att de gamla kulturidealens fackelbärare går i pension och dör bort, men ingen är modig nog att ta över elden.
Jag tror att om man bara vågar brännas igen, så har förutsättningarna för en diskussion om värdet av kultur radikalt förändrats. Det är inte en ekonomisk diskussion om man inte nödvändigtvis lägger sig platt för det påståendet från första början.
Men det är klart, man riskerar att inte få vara med i det där underhållningsprogrammet på TV4 om ens senaste krönika kritiserar just det multinationella företag som annonserar i reklampausen.
september 21, 2011
Stockholms drivkraft ur ett landsortsperspektiv
Som den utflyttade stockholmare jag är blev jag glad åt möjligheten att för första gången på länge få möjlighet att återse min kära hemstad. Jag har flytt stressen och larmet för kalkstenslunken på Gotland. Visserligen stod försenade tunnelbanetåg och igenkorkade färdvägar mig upp i halsen när jag flyttade – men på det stora hela älskar jag stan. Hur som haver, återvändandet till Stockholm berodde på min lillasysters trettioårsfest. Men eftersom min fru och jag hade bröllopsdag i krokarna så passade vi på att förlänga huvudstadsvistelsen med en extra natt och fick således en dag för oss själva – eftersom barnen redan var bortlämnade.
Glad i hågen traskade vi runt i stan vi båda känner oss hemma i. Jag har alltid uppskattat drivet i Stockholm. Känslan av att det aldrig blir klart tycker jag känns lugnande. Det byggs hela tiden men man kommer aldrig fram till färdigt. Projekten är så stora, så omfattande och så tidsödande att inget projekt hinner bli klart innan något annat tar vid i dess exakta närhet. Följden är att det i i stort sett varje gathörn är något byggprojekt på gång. Är det inte ombyggnad, så är det nybyggnad. Är det inte byggställningar så är det uppgrävda gator. Först river man ner, sen bygger man nytt, sen bygger man om och så lite reparationer på det. Runt, runt, runt. Stockholms siluett brukar målas med Globen, Västerbron, Stadshuset och Hötorgsskrapor. Men det som alltid saknas är lyftkranar! Jag tror att jag aldrig har sett en stockholmshorisont utan lyftkranar.
Det som slog mina lite destockholmifierade ögon hårdast är den konkreta känslan i stan. Det som driver allt och alla – konsumtion. Det förvånade mig. Jag tänkte mig att det skulle vara tempot som var det jag skulle reagera på. Men det sitter så pass i mitt blodomlopp att jag efter trettio meter på Cityterminalen var inne i pulsen igen.
Men, hej vad det konsumeras raffinerat!
Vad menar jag med konsumtion?
Det är tydligt att det sitter som fastnaglat i Stockholms innersta väsen att sälja sig själv. Jag bor nu i Visby, en handelsstad äldre än Stockholm och en sommarstad med en kaosartad kommers under ett par sommarveckor. Men det är en annan kaliber i Stockholm. Det är ett så väloljat, finslipat och utstuderat maskineri som driver det att det nästan driver sig själv. Det är inte bara fina varor som säljs. Det säljs fina varor, i rätt typ av butik med passande inredning i rätt stadsdel, med rätt vinkling till rätt målgrupp. Allt är så genomtänkt utstuderat att det slår emot en direkt som oförberedd utomsoknes. Jag förstår plötsligt känslan av att stockholmare kan kännas dryga. En tanke som alltid förut känts mig så främmande. Stockholmare är inte dryga; vi är snälla, inbjudande och jättetoleranta. Men om man inte kan koderna uppfattas det kanske som dryghet, mot bättre vetande.
Jag menar så här
Om du kommer du in i den där genomtänkta lilla exklusiva kaffebutiken på Östermalm med rätt inredning och expediter i rätt utstyrsel från topp till tå. Om du inte känner igen koderna uppfattar du nog hela butiken som tillsluten och exkluderande. Men frågar du bara expediten efter ett gott kaffe att ha med som gå-bort-present, får du antagligen världens utläggning om just ditt presentkaffe. Det är ju faktiskt himla trevligt, hur välsmort och uttänkt det än må vara.
Glad i hågen traskade vi runt i stan vi båda känner oss hemma i. Jag har alltid uppskattat drivet i Stockholm. Känslan av att det aldrig blir klart tycker jag känns lugnande. Det byggs hela tiden men man kommer aldrig fram till färdigt. Projekten är så stora, så omfattande och så tidsödande att inget projekt hinner bli klart innan något annat tar vid i dess exakta närhet. Följden är att det i i stort sett varje gathörn är något byggprojekt på gång. Är det inte ombyggnad, så är det nybyggnad. Är det inte byggställningar så är det uppgrävda gator. Först river man ner, sen bygger man nytt, sen bygger man om och så lite reparationer på det. Runt, runt, runt. Stockholms siluett brukar målas med Globen, Västerbron, Stadshuset och Hötorgsskrapor. Men det som alltid saknas är lyftkranar! Jag tror att jag aldrig har sett en stockholmshorisont utan lyftkranar.
Det som slog mina lite destockholmifierade ögon hårdast är den konkreta känslan i stan. Det som driver allt och alla – konsumtion. Det förvånade mig. Jag tänkte mig att det skulle vara tempot som var det jag skulle reagera på. Men det sitter så pass i mitt blodomlopp att jag efter trettio meter på Cityterminalen var inne i pulsen igen.
Men, hej vad det konsumeras raffinerat!
Vad menar jag med konsumtion?
Det är tydligt att det sitter som fastnaglat i Stockholms innersta väsen att sälja sig själv. Jag bor nu i Visby, en handelsstad äldre än Stockholm och en sommarstad med en kaosartad kommers under ett par sommarveckor. Men det är en annan kaliber i Stockholm. Det är ett så väloljat, finslipat och utstuderat maskineri som driver det att det nästan driver sig själv. Det är inte bara fina varor som säljs. Det säljs fina varor, i rätt typ av butik med passande inredning i rätt stadsdel, med rätt vinkling till rätt målgrupp. Allt är så genomtänkt utstuderat att det slår emot en direkt som oförberedd utomsoknes. Jag förstår plötsligt känslan av att stockholmare kan kännas dryga. En tanke som alltid förut känts mig så främmande. Stockholmare är inte dryga; vi är snälla, inbjudande och jättetoleranta. Men om man inte kan koderna uppfattas det kanske som dryghet, mot bättre vetande.
Jag menar så här
Om du kommer du in i den där genomtänkta lilla exklusiva kaffebutiken på Östermalm med rätt inredning och expediter i rätt utstyrsel från topp till tå. Om du inte känner igen koderna uppfattar du nog hela butiken som tillsluten och exkluderande. Men frågar du bara expediten efter ett gott kaffe att ha med som gå-bort-present, får du antagligen världens utläggning om just ditt presentkaffe. Det är ju faktiskt himla trevligt, hur välsmort och uttänkt det än må vara.
september 13, 2011
Steglöst
Ovilliga steg mot lika höstna månader som förra året. Jag längtar nu snart efter snön, fast egentligen mest efter att den sen försvinner.
augusti 31, 2011
Sensommarblick
Sommaren spelar sina sista toner. Solen dallrar inte längre, den pyslyser snarare och skuggorna blir bara längre. Går vi allt snabbare mot mörkret eller är det bara jag som inbillar mig?
Hösten borde fortfarande ligga långt bort, men luften känns frostnupen fast det ännu är många siffror kvar till noll.
Hösten borde fortfarande ligga långt bort, men luften känns frostnupen fast det ännu är många siffror kvar till noll.
augusti 22, 2011
Lika märklig logik
Först röstar man på en politik som med hela handen påbjuder ombildning av hyresrätter till bostadsrätter. Sedan blir man jätteförvånad när det är jättebrist på bra billiga lägenheter att hyra, och enda alternativet är andrahandskontrakt till ockerpriser. Jag förstår fortfarande inte problemet – det var väl det ni ville?
februari 28, 2011
Märklig logik
Först röstar man på en politik som vill sälja ut statliga bolag till höger och vänster. Sedan blir man jätteförvånad när de nyprivatiserade gamla företagen plötsligt chockhöjer priserna och gör jättevinster. Jag förstår inte problemet – det var väl det ni ville?
februari 17, 2011
Sjuk vinter
Baciller fyller år i vår lägenhet. Virus hoppar från kropp till kropp tills penicillin sätter stopp. Men dagis och skola ger oss en aldrigsinande källa till nya bakterier och snorsträngar långa som spagetti.
Det här är en väldigt märkligt sjuk vinter i vår familj.
Det här är en väldigt märkligt sjuk vinter i vår familj.
januari 27, 2011
Sjukt 575
Slemsega lungor
på mina fina ungar.
Bli friska nån gång!
Fina ungars far
kräks ikapp med deras mor.
Middagslaxens hämnd.
Fräscha familjen
luktar handsprit, slem och kräks.
Vilket härligt gäng!
på mina fina ungar.
Bli friska nån gång!
Fina ungars far
kräks ikapp med deras mor.
Middagslaxens hämnd.
Fräscha familjen
luktar handsprit, slem och kräks.
Vilket härligt gäng!
januari 20, 2011
Stockholm och jag
Jag är utflyttad. Förr var jag från Stockholm kort och gott. Nu är jag från Stockholm men boendes på Gotland. Det är ingen större skillnad kan tyckas, men skenet bedrar.
Jag trodde innan jag flyttade att förändringen skulle följa med. Alltså, jag är jag och mina förändringar följer naturligt var jag fysiskt befinner mig. Men det är inte riktigt så. För i samma stund som vi tömde radhuset i stockholmsförorten och åkte mot gotlandsfärjan så klöv jag mig i två. Ett liv här och nu på Gotland med fru, barn, dagis, skola, jobb, vänner, bil och allt vad det innebär. Men samtidigt ett parallellt liv i Stockholm. Med mina gamla vänner, mina syskon, föräldrar, rockband och fotbollslag och så vidare. Jag tänkte inte på det innan vi flyttade och det slog mig inte direkt när vi flyttat heller. Men nu har vi bott borta så pass länge att saker sakta börjar förändras i Stockholm. Det byggs lite nya hus. Tunnelbanan ändrar biljettsystem. Någon vän flyttar, någon annan får ett barn. Sakta sakta, men säkert som berget, förändras mitt Stockholm till något annat. Något som jag inte är en naturlig del av.
En stad är självklart alltid i förändring. Men eftersom jag alltid bott där har jag varit ett med stadens flöde, och förändringar är då inget man tar ad notam. Det var först när jag flyttade som jag på sätt och vis frös en ögonblicksbild.
När jag senare nås av uppdateringar känns det märkligt.
Det här är inga revolutionerande insikter. En självklarhet för alla som flyttat från sin hemstad, men det hade inte slagit mig för än nu.
Å andra sidan minns man ju alltid saker och ting i ett nostalgiskt skimmer. Visserligen älskar jag den där stan, och har alltid gjort. Men visst har vi haft det motigt ibland, Stockholm och jag.
Läs till exempel här.
Jag trodde innan jag flyttade att förändringen skulle följa med. Alltså, jag är jag och mina förändringar följer naturligt var jag fysiskt befinner mig. Men det är inte riktigt så. För i samma stund som vi tömde radhuset i stockholmsförorten och åkte mot gotlandsfärjan så klöv jag mig i två. Ett liv här och nu på Gotland med fru, barn, dagis, skola, jobb, vänner, bil och allt vad det innebär. Men samtidigt ett parallellt liv i Stockholm. Med mina gamla vänner, mina syskon, föräldrar, rockband och fotbollslag och så vidare. Jag tänkte inte på det innan vi flyttade och det slog mig inte direkt när vi flyttat heller. Men nu har vi bott borta så pass länge att saker sakta börjar förändras i Stockholm. Det byggs lite nya hus. Tunnelbanan ändrar biljettsystem. Någon vän flyttar, någon annan får ett barn. Sakta sakta, men säkert som berget, förändras mitt Stockholm till något annat. Något som jag inte är en naturlig del av.
En stad är självklart alltid i förändring. Men eftersom jag alltid bott där har jag varit ett med stadens flöde, och förändringar är då inget man tar ad notam. Det var först när jag flyttade som jag på sätt och vis frös en ögonblicksbild.
När jag senare nås av uppdateringar känns det märkligt.
Det här är inga revolutionerande insikter. En självklarhet för alla som flyttat från sin hemstad, men det hade inte slagit mig för än nu.
Å andra sidan minns man ju alltid saker och ting i ett nostalgiskt skimmer. Visserligen älskar jag den där stan, och har alltid gjort. Men visst har vi haft det motigt ibland, Stockholm och jag.
Läs till exempel här.
januari 08, 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)