Go your own way

Jag hade givetivs räknat med att mitt liv skulle bli annorlunda i samma sekund som jag blev förälder. Det säger sig ju själv och det är inget konstigt med det. Men jag trodde kanske att det var detaljerna som skulle komma att omformas – att jag skulle vara som vanligt, men genom att förutsättningarna förändrats skulle detaljerna komma att omprioriteras. Men jag inser nu, efter ett halvår som förälder, att det snarare är precis tvärt om.
Detaljerna kvarstår i mångt och mycket. Jag jobbar med mitt jobb och jag har ungefär samma intressen som tidigare. Men det är på det stora som förändringen skett.

Egentligen känns det skitläskigt. Men konstigt nog också väldigt skönt. Det känns som att jag är på väg att bli den person som jag strävat efter att vara under en ganska lång tid. Även om jag nog inte vetat om det. Alls.
Jag får andra infallsvinklar och gillar faktiskt det som de nya infallen verkar ge mig. Jag ser små saker, som jag tidigare rusat förbi. Jag lägger inte ner Mount Everest-stora funderingar på saker som, med facit i hand, verkligen inte var värda några berg av tankekraft. Jag betar av mina gamla jobbigheter. En för en. Det går visserligen sakta. Men det går – och varje tanke på hur mitt huvud såg ut för fem år sedan får mig att känna mig som vilken guldmedaljör som helst.
Jag lär mig sakta men säkert att fokusera på rätt saker. Att inse vad som är av värde en längre tid och vad som bara skänker mig fem minuters haleluja.

Visserligen tar det tid. Jag är långt ifrån mål och långt från perfekt. Men jag springer på – och jag tror faktiskt att jag vet åt vilket håll det ligger.