En bunt kassettband och en konjak

Jag spenderade gårdagskvällen med en gammal kompanjon, en stadig konjak och en bunt gamla kassettband från vår genomproduktiva period 1990-1997, eller så.

Vi har skrivit en rejäl mängd låtar ihop. Haft ett dussintal halvseriösa band tillsammans (varav cirka tre var riktigt seriösa). Spelat på en mängd demos, klubbar, kaféer, visaftnar, rockkvällar, festivaler och så vidare.

Det ligger onekligen ett slags melankoliskt skimmer över de där gamla inspelningarna. Det är absolut inte världens bästa inspelningar, varken det tekniska genomförandet eller låtsnickeiet. Men vår ambition var alltid skyhög och viljan så stark. Och det lyser igenom, i inspelning efter inspelning. Varje låt vi skrev och spelade in var inte världens bästa. Det visste vi redan då – vi var oerhört självkritiska mot oss själva och mot varandra. Men vi trodde att nästa låt möjligtvis kunde bli den bästa, någonsin. Att prefektionen fanns där någonstans bakom nästa ackord. Det slutade vi aldrig att tro, och det var en underbart skön känsla som jag saknar ibland.
Den där känslan av att allt är möjligt. Nu är man så vuxet snusförnuftig ibland. Men tack och lov inte alltid.

Det är intressant, såhär i efterhand, att iaktaga hur vi bar oss åt. Officiellt spelade vi i början metall. Hård metall, till och med dödsmetall ett par år. Senare gick vi över till någon förvirrad generekrossande hård-fusion-jazz-pop-rock-historia.
Men våra hemma-inspelningar skvallar om många, många fler generes.
Vi insåg det inte då, men det är uppenbart nu, att vi genom att laborera med andra musikgeneres lärde oss behärska musiken mer fulländat – än om vi bara hade grävt ner oss i vår favoritmusik. Då såg vi dessa genereexperiment mest som roliga tidsfördriv. Men jag inser nu att det handlade om någonslags självundervisning i musikhistoria och låtsnickeri.
Inspelningarna vi hittade igår skvallrar om mer eller mindre lyckade försök att skriva poplåtar, jazzlåtar, instrumentala missionlåtar, dansbandslåtar, schlagerlåtar, raplåtar, discolåtar, rock 'n' roll-låtar, funklåtar, visor, synthlåtar, punklåtar, countrylåtar...you name it. Och jag tror på något sätt att det var den där rastlösheten och nyfikenheten som före oss framåt. Men det förstod man inte då.

Med facit i hand kan man faktiskt lite imponerad över sig själv konstatera: vad ambitiösa vi var och vilken kreativ drivkraft vi hade på den tiden!
Det är dags att ta tag i det där lirandet igen. Jag har inte varit i en replokal på flera månader nu. Sorgligt egentligen, men då levde man ju för musiken dygnet runt. Jämt. Det finns det inte tid till längre.