En hälsning från mitt valpiga jag

I helgen såg jag en videoinspelning från studion när mitt band spelade in en demo, våren 1997. Det var en märklig upplevelse.
Jag var 21 och ett halvt år då. Om jag tänker spontant så tycker jag inte att jag har förändtrats så mycket sedan dess. Gymnasiet var avklarat sedan några år. Lumpen med nio månader som kock i Boden var avklard. Jag hade börjat jobba och bodde på Södermannagatan i min första andrahandsetta. Visserligen har det hänt saker sedan dess som färgat mig. Men ändå känns det inte som att det är så rysligt stor skillnad.
Men när jag såg den videon, som jag inte sett på många år, blev jag nästan chockad. Jag var verkligen helt annorlunda då. Så valpig på något sätt. Glad och oförstörd visserligen, men även utan de tio års kantstötningar som slipat mig till den mer solida person jag är idag. Då var jag så sprallig och spattig. Både i huvudet och i benen. Jag är betydligt skarpare idag.

Det är väl i och för sig inte något konstigt. Att man förändras på tio år är väl ganska vanligt. Speciellt de där första tio åren i vuxenlivet. Det märkliga är att jag själv inte reflekterat över att jag har förändrats. Att jag var tvungen att se mig själv på video, tio år senare, för att inse vilken skillnad det är.

Det läskigaste är kanske att jag med stor sannolikhet säger samma sak om tio år, om jag tittar på en film inspelad idag.