Semesterpappa

Det börjar bli dags för mig att skriva lite nu igen. Det har onekligen hänt en del sedan i torsdags. Vi har (tillfälligt) övergivit storstaden för en betydligt mindre stad. Hon har intensifierat sina repetitioner och jobbar mycket-mycket nu. Jag har börjat min semester, och jag har samtidigt börjat min pappaledighet.
Onekligen kräver det en större skärpa av mig än tidigare. Visserligen har jag hela tiden varit delaktig i mitt barns utveckling och jag har givetvis tagit mitt ansvar som pappa från dag ett. Men allt blir mer uppenbart nu när jag, iallafall mestadels, har huvudansvaret om dagarna. Jag har tyvärr behövt jobba. Jag inser nu hur mycket jag har missat när jag varit på jobbet.
Men nu är det Hon som knegar och drar in stålarna -- så jag står för barnvagnspromenaderna, gråttröstningen, vällingblandningen, blöjbyten och spyupptorkningen. Och med det följer ju 100% ansvar!

Det är jättenyttigt för mig att, hands-on, få förstå hur Hon har haft det om dagarna sedan november förra året.
Jag inser nu hur mycket enklare allting är när man är två. Det slår mig att det inte kan vara lätt för alla ensamstående föräldrar. Att alltid behöva göra allt själv måste vara fruktansvärt tid- och tålamodskrävande. Jag menar bara en sådan enkel sak som att gå och handla blir till ett litet äventyr i miniatyr när vi bor, som vi gör nu, på fjärde våningen i ett hus utan hiss. Det tog säkert tjugo minuter bara att släpa ner barnvagnen en halvtrappa, låsa fast den där och sedan kånka upp unge och ett par matkassar fyra våningar.

Det är ställt utom allt tvivel att det är nyttigt för mig det här. Att få ta den här tiden med min son är helt underbart! Vi kommer så mycket närmare varandra.
Att denna sommarmånad blir som en försmak och ett träningsläger inför höstens fyra pappalediga månader är ju bara ett plus.