God Jul

Sista dagen på jobbet innan julen. Det är inte en kotte här än, men de kommer väl. Jag tror jag tar bloggledigt nu ett par dagar.

Gud Jul på er alla, jag är så glad att ni gillar att läsa mina skriverier.

På återseende i mellandagarna.

Aj

Jag fick en segdragen historia av vatten i örat när jag duschade i morse. Det i kombination av att jag slarvade med hörselskydden när jag repade igår och att det var en ilsken sidvind när jag gick till tunnelbanan gör att mina öron värker nu. Aj.

Man skall inte slarva med hörselskydden när man repar – jag vet. Men det är så mycket lättare att sjunga när man lättar lite på dem och släpper in lite diskant. Rätt ipluggade hörselskydd släpper bara igenom ett lågfrekvent muller. Och hur lätt är det att sjunga till det? (Om man nu inte är i lågfrekventbuller-genren – och det är man ju inte.)

Sovrutiner

Skrev ett långt och genomgående utlägg om det här med vår sons läggningsrutiner förra hösten. Jag tänkte att det kunde vara dags för en uppdatering. Vi har precis bytt rutiner, nämligen.

Efter att han slutade amma har vi i stort sett haft exakt samma läggdagsrutiner: Sju–halv åtta blir det en dusch (ungefär varannan dag), följt av tandborstning och pyjamas. Sedan blir det välling i sängen. Jag eller min fru (vi tar varannan kväll) lägger oss bredvid grabbhalvan på hans säng och ligger kvar där till han somnar. Det brukar ta ca 20 minuter. Ibland lite mindre, ibland lite mer – men däromkring.

Nu har vi funderat ett tag på att låta honom somna själv i stället. Mest för att han vaknar på nätterna och har svårt att somna om. Vi tänkte då att om han lär sig att somna själv, kanske det kommer automatiskt att han somnar om själv.
Vi har läst om och har hört talas om flera olika sovrutinsprinciper: femminuterspricipen, Anna Wahlgrens SHN-upplägg och så vidare. Men vi är inte så förtjusta i principer. (Läs här om varför.)

Vi bestämde oss helt sonika för att prova rakt av. Utan en massa knep – bara raka puckar. Vi känner ju vår son ganska bra, och vi hoppades att det skulle räcka.
Sagt och gjort, för en vecka sedan bytte vi rutiner. Tiden, duschen, tandborstning och det är precis som förut. Men när han väl låg i sängen med vällingflaskan sa jag så här: Sov gott nu lilla du (ja, eller något ditåt) nu skall du sova. Jag är nere i köket så länge. Sov du så finns jag där nere om det är något, okej? Han svarade då: pappa sova här?! Nej, sa jag. Jag skall inte sova. Du skall sova och jag skall gå ner till köket. Mmmm, svarade han då. Då gick jag ut och stängde dörren.
De första två kvällarna ropade han och grinade lite tills vi kom in och sa hej, som för att kolla att vi verkligen var kvar i huset. Men han somnade själv! Sedan har det flytit på, och ropen har avtagit.

Nu går det som en dans. När jag skulle lägga honom igår sa han vid pyjamaspåsättningen: Jag sova, pappa i köket. (Eller snarare: Aj hova, pappa höket.)

Läggningen tar mindre än fem minuter. Det är helt underbart! Nu hoppas vi bara att han skall börja somna om på natten också.

Jag avslutar med en liten nyss insedd regel:
Köper man för små blöjor läcker det ut kiss i sängen på natten. Bara så att ni vet.

En relativ tanke

Om jag la våra besparingar på en M88:a, ett par SM57:or, en 1987 och en renovering av min Strata, skulle jag onekligen bli strålande glad.

Frågan är om glädjen skulle delas av resten av familjen.

Julfest

Julfest på jobbet igår. Ingen vidare vild tillställning men väl en trevlig middag tillsammans med mina arbetskamrater. Det var julbordspremiär för mig i år. För att vara cateringjulbord var det riktigt bra. Janssonen var kalasgod.

Inte många dagar kvar nu.

Julstök

Det är mycket nu. Julfest på jobbet ikväll. Julstök på tisdag. Repning med bandet på onsdag. Julstök på torsdag, fredag och lördag.

Men vi hann med en hel del i helgen. Vi köpte all julmat – cirka 3.000 kronor, swisch. (Och det exklusive julspriten.) Sedan köpte vi en julgran. Vi bakade knäckebröd också. Samt fick en ny liten extra frys hemlevererad, tillsammans med en åttondel av en ko vi varit med och delat på. Så ny har vi kött så det räcker till i sommar – minst.

Heja tomten friskt humör – skjortan hänger utanför.

Extremt dåligt

Hur kan man göra så här?

Extremt pinsamt för honom givetvis. Och med tanke på avslutningen i ursäkten: "...vi får hoppas att boken kommer ut så jag får chansen att såga den på riktigt." känns det inte direkt som att han tar chansen att krypa till korset heller.
Hur kan de ha kvar honom som recensent efter det här?

Fem snabba

5 Saker jag skäms för
Kommer bara på en just nu:
Att jag inte köpte en ny pepparkaksdeg som jag lovade, när jag åt upp den gamla. Förlåt frugan.

5 saker som jag har gjort det här året:
Varit och kollat in morsans hus i Thailand
Startat ett nytt band
Blivit bättre på att spela piano
Reonoverat en massa hemma
Umgåtts med min familj

5.Saker jag vill göra nästa år:
Börja på ett nytt jobb
Kunna tjäna pengar på att skriva
Ta körkort
Köpa bil
Bygga klart på landet

5 saker som jag är stolt över:
Min son
Min fru
Vårt fina radhus
Ett par av alla texter jag har skrivit i år
En låt av de jag har skrivit i år

Listan är från Sandra

Skitunge

Detta är en film med en tolv år gammal trummis.
Vem som helst kan höra att han är riktigt duktig på trummor. Är man desstuom musikintresserad och hyfsad trummis själv hör man också att han inte bara är duktig - han är helt sjukt jäkla dukig för att vara tolv år!
Jag hade varit imponerad av spelet även om han var vuxen.
Ja jäklar i min lilla låda.

Inspelning

Vi spelade in i replokalen igår. Det var första gången vi gjorde det. Sitter nu på jobbet och väntar på helspänn på ett mail från vår trummis. Han har tagit på sig uppgiften att göra mp3:or av det hela så det skall bli lätt och smidigt att lyssna på.

Vi la inte ner sådär jättemycket tanke på hur vi spelade in, så det är ingen fantastisk ljudupplevelse jag väntar på. Vi satt upp kanske nio mickar runt om i lokalen på strategiska platser och körde det rätt in i en mixer. Sedan från mixern in i datorns musikstudioprogram. Nivåerna blev väl kanske inte hundra, knappt nittio ens, men det spelar inte så stor roll nu. Det är ju bara en replokalsinspelning.
Men jäklar vad kul det skall bli att lyssna!

Luciamorgon i SVT

Var det bara jag som tyckte att Lucia i årets luciamorgon var betydligt mer lik Athelstone i Ivanhoe än något helgon från Sicilien.
Vad var egentligen tanken med den där järnringen till krona som dessutom hade nässkydd i bästa riddarmanér?

Hålla

Efter ett par månaders halvjobbig tvåårstrots börjar grabbhalvan nu glida in i en fas av lugna gatan. Han sover bättre än på länge. Somnar lätt, igår kväll somnade han helt själv för första gången. Han äter bättre. Ja på det stora hela verkar han för tillfället extremt harmonisk.

När vi gick till dagis i morse demonstrerade han ytterligare en ny färdighet: hålla.
Vi bor inte alls långt från dagis, det tar kanske fem minuter att gå dit. Men när man skall gå med honom dit kan det ta upp mot en halvtimme. Han skall hoppa i alla vattenpölar, bära omkring på alla pinnar, utforska alla stenar och så vidare. Men de senaste veckorna har detta magiska "hålla" vuxit fram. Hålla innebär att han går bredvid vagnen och håller i den. Då går han stolt och rakt och fint och fort. Då och då upprepar han ordet: hålla!
Idag gick han bredvid mig med ett stadigt tag om min cykels pakethållare. Det tog tre minuter att gå dit idag. Och det är en ganska stor skillnad mot 30 om man är stressad och skall iväg till jobbet.

Helgbestyr och nedräkning

Vi firade helg med att vara lediga samtidigt min fru och jag. Trevligt att umgås med henne. Lördagen spenderade vi med julklappshandling i Vällingby. För att sedan somna framför Harry Potter-filmen som gick på femman.

Igår gjorde vi en utflykt tillsammans med min storasyster. Alla in i bilen och sedan iväg till Uppsala. I Uppsala knallade vi runt och kollade på ditten och datten. Jag köpte ett par handskar för det var kallt. Vi käkade på Gyllene Måsen. Vi kollade in något luciajippo och besökte museet som ligger uppe i ett av domkyrkans torn.
Sedan åkte vi hem och mumsade glögg och lussebullar.

Julen kryper närmare med stormsteg för varje dag som går och det känns som om vi har, i runda slängar, en miljon saker som måste fixas, lagas och köpas innan tomten kommer.
Det verkar som att det blir två veckors panikstress innan någon julefrid kan komma ifråga.

Vi måste våga ställa frågan

När man tänker på alla de problem som vi brottas med i samhället: hemlöshet, våldsbrott, segregering, depression, arbetslöshet, utbrändhet och så vidare, är det lätt att torrt konstatera: vad är det vi har gjort – varför har alla blivit så kalla mot varandra.
Men det är faktiskt inte så. Dessa problem fanns redan för hundra år sedan. Folk slet och svalt och gjorde varandra och sig själva illa i brist på arbete, på grund av arbetsöverbelastning, utanförskap eller depression.

Tiden har förändrats men misären har bara skiftat utseende. Visserligen har kanske en sorgsen, ensam, hemlös av idag i större utsträckning möjlighet till att få komma inomhus på härbärge och få en bit mat och en dusch. Men svider det inte lika mycket i 2000-talets hemlösa när folk springer förbi på gatan, som det gjorde för de som var hemlösa i början på nittonhundratalet? Är det inte lika kallt om kvällarna? Är inte regnet lika vått? Har inte dagens invandrare samma problem och brottas med samma förakt som de som invandrade för hundra år sedan?

Trots den enorma utveckling som skett på i stort sett alla andra plan: forskning, framsteg och ekonomiska uppsving för alla samhällsklasser, så mår vi inte bättre.
Om inte målet med hela den här resan var att få folk att må bättre kan jag inte se någon mening med den. Vi mår bättre rent fysiskt. Mediciner gör att vi lever längre än någonsin – men inte är vi gladare för det. Vi har haft fred i Sverige i flera hundra år. Vi har ett fantastiskt välstånd. Men trots allt detta har vi samma samhällsorienterade problem som för hundra år sedan. De verkar ha glömts bort på vägen.

Roten till allt ont tycks vara att vi av naturen är egoistiska och lata. Det är en obehaglig sanning – icke desto mindre sann. Vi söker den enkla, snabba vägen. Den med mest möjlig avkastning med minst möjlig insats, och det för mig allena.
Det är den inställningen vi måste bort från!

Vi måste börja höja blicken. Vi måste våga göra oegoistiska saker. Vi måste ta vårt ansvar, du och jag. För det är inte någon annan som gör det åt oss. Det är allt för lätt att säga: det där är inget jag kan påverka. Vad jag gör, gör varken från eller till.
Men det är precis vad det gör.

Om alla funderar över sina val i framtiden, i stället för att bara rusa på i masskonsumtionen och söka snabba, privata, kickar. Ja, då skulle vi rusta det sociala välbefinnandet i rekordfart. Om du ställer dig frågan: vad kan jag göra? – och sedan gör något, kommer du bidra till ett bättre samhälle. Vare sig du köper en ny tvättmaskin, köper en ny bil, planerar ekonomin, väljer fritidsaktiviteter, söker jobb eller möter personer. Om du tar i beaktning hur ditt agerande påverkar andra personer och miljön, kommer du dra ditt strå till den gigantiska stack av riktigt välbefinnande vi måste sikta på att resa i Sverige.

Jag skriver det här lika mycket för att påminna er som för att påminna mig själv: vad är det egentligen som är viktigt?
Vi måste våga ställa den frågan.

Reflektioner kring siffran 400

Igår när jag skrev inlägg 399 tänkte jag att nästa blogginlägg, 400-inläggsjubileumet, skulle bli något alldeles extra. Men sedan drabbades jag av nostalgi – så idag blir det lite reflekterande över mina skriverier. Imorgon skall jag som inlägg 401 skriva det där brinnande och intressanta blogginlägget. Idag tänker jag skriva om mig.

Det här är inlägg nummer 400 på den här bloggen. Det är en ganska stor siffra om man tänker efter. Om man läser ett inlägg om dagen, räcker det i över ett år. Det känns överväldigande.

Det första inlägget här på Blogger skrev jag den 19 mars 2004 (det går att hitta i arkivet till höger). Det lät såhär:

Vad är det jag håller på med egentligen ­det kan man faktiskt fråga sig. Detta kan bli större än allt annat. Det kan bli helt sjukt stort. Eller så blir det inte alls. Jag kan inte göra så mycket mer än att vänta nu ­men oj vad jag väntar!

Det handlade förstås om det där stundande blå strecket på graviditetstestet. När det var så nytt att det nästan inte var på riktigt. Det känns som tio år sedan. Mycket vatten har flutit under bron sen dess.

Men jag började inte blogga den 19 mars 2004. Jag började blogga någon gång i mars (osäker exakt när) 1998. Men då hette det förstås inte blogg, ty ordet var inte uppfunnet än. Jag kallade det för min ”kreativa halkbana, en slags publik dagbok”. Jag skrev på engelska i början. Men tröttnade ganska snabbt, då mitt behov av att uttrycka mig i skriven svenska var betydligt större än att skaffa mig en stor, internationell, läsarskara.

Den 17 juni 1998 skrev jag mitt första inlägg på svenska:

Jag lyckades att kirra frilansjobbet, det var ju jädrans bra! Så nu behöver jag inte fundera på vad jag skall göra här framöver – jobba häcken av mig.

Och sedan rullade det på, och det i takten cirka fem inlägg i veckan. (Det är något jag fortfarande strävar efter, och relativt ofta lyckas leva upp till.) Efter ett år av mer eller mindre obesökta skriverier började besökarantalet sakta men säkert skjuta i höjden. Efter två år hade jag en läsarkrets av cirka 100 unika läsare varje dag.

Åren gick – jag skrev om mitt liv och hur jag levde det där mitt i IT-bubblans glada Stockholm, då varje medieföretag svämmade över av både pengar och framtidsutsikter. Jag jobbade, bloggade och gick på krogen – det var mitt liv då. Mycket jobbrelaterade fester, branchmingel hit och representationsmiddagar dit. Sedan tog det stopp både jobbmässigt och privat. Jag jobbade för mycket och levde lite för hårt: allt hamnade i bloggen.

Jag var publik då. Hade mitt namn och min bild snyggt presenterat bredvid mina texter. Men plötsligt drabbades jag av en serie mindre trevliga händelser. Jag blev igenkänd på stan och i vissa fall förföljd. Det var så obehagligt att det fick mig att sluta skriva på webben, i maj 2001.
Men det kliade i fingrarna.

2004 drog jag igång det hela igen, men då under pseudonymet R Skriverier. Givetvis hade jag förlorat hela min läsarskara – det var onekligen lite det som var meningen. Men idag är det ett nytt gäng som läser här, och besöksantalet har det senaste året stagnerat på cirka 100 läsare per dag. (Lustigt nog ganska exakt lika många som på min gamla sida.)
Och här är vi idag.

Varför fortsätter jag skriva då?
Jag skriver för att jag har ett behov av det. Jag skriver en kombination av publik dagbok och intellektuell anslagstavla. Jag skriver banala texter om vad som hände i helgen, men jag skriver också om dagsaktuella och för mig livsviktiga frågor. Ambitionen är att vara tankeväckande utan att för den skull vara förmanande. (Förutom då jag anser det rätt och riktigt att peka med hela handen.)

Just nu när jag tittar på min besöksräknare har jag haft 44.899 läsare sedan den 19 mars 2004. Och jag är er evigt tacksam att ni vill dela mina strapatser och tankar med mig.

Startfältet

Deltagarna till årets julfirande – som skall hållas hemma hos oss – är som följer:

Jag själv
Min fru
Min son
Min mor
Min mors man
Min storasyster
Min mors mans son
Min mors mans dotter
Min frus mor
Min frus mors man
Min frus halvbror
Min frus andra halvbror

Inbjudna men har tackat nej:
Min lillasyster samt sambo (som är i huset i Thailand)
Min ena plastlillasyster (som firar med sin pappa)
Min andra plastlillasyster (som firar med sin pappa)
Min frus halvbrors sambo (som firar med sina föräldrar)

Benämningarna ovan är för att påvisa släktskap, då det är lite krångligt. I verkligheten har min fru inga halvbröder, de är bröder. Jag har inga plastsyrror, de är syrror.
Min fru har utöver detta även en (halv) syster.

Det blir nog bra det här. Min lillasyster, med den R:ska tändvätskan i blodet, befinner sig i Thailand. Så självantändningsrisken har sjunkit lite med det. Speciellt då min frus mans (vuxna) barn har tillkommit. De är snarare vatten än bensin, om vi skall prata metaforer.
Men självklart är det tråkigt att inte fira julafton med lillasyster. Det kommer kännas lite konstigt.

Tolv personer verkar vi bli – det blir nog bra det här.

ps. det här är blogginlägg nummer 399. Nästa borde ju bli något extra festligt, onekligen.

Lång dags färd från gårdagen

Gårdagskvällen var mycket trevlig. Efter att ha lämnat grabbhalvan hemma hos farmor på Södermalm tog vi oss till Östermalmstorg och den lilla krogen Lisa på torget. Ett glas vin där och lite nedvarvning var precis vad som behövdes innan tre timmars kulturstorm drabbade oss. Föreställningen var helt fantastiskt bra. De förtjänar verkligen all fin kritik de fått. En mycket välskriven pjäs som jag ej var bekant med tidigare.
Gå och se den, är mitt tips.

Idag har trummisen i vårt band ordinerat att vi skall bryta repningen tidigare än vanligt för att sedan gå och ta ett par pilsner på någon sylta i närheten.
Ett strålande förslag tyckte vi andra.

Vuxenkväll

Ikväll har vi lyckats fixa barnvakt. Medan min morsa tar hand om grabbhalvan kommer jag och min fru att bege oss till Dramaten och se Börje Ahlstedt och Lena Endre i Lång dags färd mot natt. Det skall bli fantastiskt, dels att se pjäsen men också att få lite vuxentid tillsammans med min fina fru.

Något slags monster

Helgen flöt på i ett virrvarr av händelser.

I fredags var jag och grabbhalvan på min mosters mans 40-årskalas. De bor i närheten av den villaförort som jag har vuxit upp i således var det lite back to the roots över det hela. Jag är nästan aldrig hemma hos min moster eller i min gamla villaförort. Väl där bjöds det på mat och dryck och en massa ansikten från förr. Man blir förvånad av att träffa folk man kanske inte har sett på 20 år. Och det inte ens gamla vänner, utan det var mer folk av kalibern syskon till ens gamla ytligt bekanta. En märklig upplevelse onekligen.
När vi var i den delen av stan passade jag och syrrorna på att svänga förbi farsans grav. Där är jag inte heller speciellt ofta. Det såg ganska öde ut, onekligen.

I lördags hann jag träffa min just nu mycket arbetande fru ett par timmar. Vi hann med att umgås lite i huset, baka pepparkakor och bara vara lite.
I söndags åkte hon iväg på jobb igen och jag och grabbhalvan fick roa oss själva. Vilket inte var så svårt då vi var bjudna på glögg hemma hos P&M. Nu är inte glögg hos P&M en vanlig glöggtillställning med lite glödgat vin och ett par pepparkakor. Nej de bjuder runt 80 pers på sina tillställningar. (Och nästan alla kommer för det är så trevligt.) Sedan har de gjort en sisådär 20 olika sorters kakor, bullar, bakelser, tryfflar och allehanda läckerheter. Som de fint presenterar med namnskylt, innehållsförteckning och hela middevitten. Det är som att gå till ett kondis där allt är gratis. Mycket, mycket trevligt.
Jag, som är det kakmonster jag är, brukar oftast vara den som – helt utan att skämmas – äter flest kakor av alla. I år fanns det däremot en kille som gjorde mig sällskap vid kakfaten, ja han var nästan i min kaliber. Vem det var? Min son så klart! Jäklar vad vi käkade kakor.

Fram mot sjutiden rullade vi hem, lagade mat, käkade fiskpinnar och sedan slocknade grabbhalvan nästan direkt. Utmattad.

Jag fastnade i en dokumentär om mitt gamla favoritband som jag gillade skarpt 1987–1991 eller så: Metallica. De då hårdrockande ynglingarna har nu förvandlats till rockande multimiljonärer och familjefäder. Men då det enda de sysslat med verkar vara att sitta i en replokal, dricka bärs och lira rock, lyckas tämligen jättedåligt med att hantera situationen att tillsammans driva ett företag som drar in kopiösa mängder pengar. Och visst, dokumentären var vinklad så att de skall vara synd om dem. De slåss mot ångest och alkoholproblem när de egentligen bara vill lira rock n roll. Och det kan onekligen vara jättejobbigt att vara alkoholist: miljonär eller inte. Men vem kan känna någon jättesympati för någon som i ett led för att växa som människa och starta ett nytt kapitel i sitt liv säljer av lite konst för cirka fem miljoner dollar per tavla. Och detta för insikten att konstsamlingen inte är ett sätt att koppla av från musikens kreerande, den är en del av samma process. Och om det skall bli någon ändring måste han sälja tavlorna, snyft snyft.

Jag stängde av efter halva dokumentären och konstaterade torrt att hade jag fem miljoner dollar skulle jag aldrig i hela mitt liv köpa en tavla för de pengarna.

Tånaglar

Man inser att det är dags att klippa sonens tånaglar när man vaknar skrikandes av att ha blivit i det närmaste uppsprättad. Och det för att han sover lite oroligt och vänder sig om i sömnen.

Det lackar mot jul

Förkylningen börjar släppa och det är helt underbart skönt.
Jag nobbade repningen med bandet igår. Grabbarna blev lite griniga först men förstod sedan att det kanske inte var den bästa av idéer att spendera tre–fyra timmar tillsammans med mina baciller. Och det i ett rum som i det närmaste saknar luftgenomströmning. Jag hade antagligen smittat hela bunten.
Jag har inte hört något från dem än hur det gick, men det gick säkert bra. Jag är den enda i kvintetten som har närvarat på samtliga repningar hittills, så det var väl helt enkelt min tur att vara borta nu.

Det börjar så smått att lacka mot jul. Vi, som är husägare och enda familjen i släkten som har småbarn, har tagit på oss det festliga, vansinniga, kaosartade, stämningsfulla och traditionstyngda uppdraget att stå för julfirandet i år. Min släkt och hennes släkt kommer att fira jul i vårt stora lilla hus. Det kräver onekligen en hel del planering. Det är väldigt mycket mat som skall lagas, och köpas. Och det är väldigt mycket saker som skall planeras och fixas. Hej och hå och en flaska med rom, och vi som knappt har börjat.

Sedan oroas jag kanske lite av att min stora, bullriga och hetsiga familj skall skrämma hennes lugna sällskapsspelsfamilj. Men det får gå som det går helt enkelt.

Tillbaka på jobbet...

...och det är kaos.

Skriver något vettigare här senare ifall jag hinner.

Hej så länge.

Snörvlandet fortsätter

Fortfarande rejält risig, men det tar sig. Jag har ingen feber idag. Det är helt fantastiskt att det kan rymmas så mycket snor i...ja vad det nu är som genererar snoret (näsan!). Jag har snart snytit upp ett helt tiopack med tio-i-varje-paket med näsdukar. (Och det bara på en och en halv dag.)
Imorgon skall jag vara frisk och åter i verkligheten.

Sjuk

Snor, snörvel, host och feber. Smittad av grabbhalvan.
Suck.

Pest eller lindrig förkylning

Jag eftersöker något slags miljöråd, där man kan ställa saker emot varandra och på så vis bli lite mer ekointelligent.
Att det är smartare att köpa ekologisk arlamjölk än att köpa tysk lastbilshitfraktad mjölk kan till och med jag räkna ut. Men finns det logik i att köpa italienska ekologiskt odlade krossade tomater i stället för svenska oekologiskt odlade? De svenska bidrar ju inte till speciellt mycket transportrelaterat koldioxidutsläpp, något som de ekologiska italienska i allra högsta grad gör. Hur ekologiska blir de ekologiska italienska med den aspekten i åtanke. Vad är minst dåligt sett på det stora hela.

Min rätsticka är att köpa svenskt i den mån det går. Och så ekologiskt där det finns. Men kanske har jag fått det om bakfoten? Skall jag tänka tvärt om?

Och det handlar inte bara om livsmedel: bilar, vitvaror, husköp, uppvärmning etcetera – vad är det man egentligen skall tänka på? Strömsnål visst, men vad spelar det för roll miljömässigt att tvättmaskinen är tillverkad i Indonesien och inte i Motala.
Vem kan svara på detta? Det borde upprättas en lättillgänglig skattefinansierad informationskanal som man kan kontakta och få hjälp av med de här frågorna.

Som ett sidospår har jag en annan miljöorienterad fundering. Varför kallas ekologisk mjölk, för att ta mjölken som ett exempel, för "ekologisk mjölk" och den andra fulmjölken för "mjölk" rätt och slätt. Skulle det inte vara en bra idé att göra ett namnbyte? Den ekologiska heter mjölk och den andra heter något i stil med icke-ekologisk mjölk. Det skulle säkert göra stor skillnad tror jag. Är det ändå inte dags att ändra synsättet? Att skifta fokus på vad som är normalt.

För att jämföra med ägg måste det ju, nuförtiden, stå på kartongen om det är ägg från burhöns. Och vem vill köpa det?

Jag behöver en konstpaus

Fly mig en tyst minut. Fly mig en sekund.
Tid att tänka till. Kontemplera.
Tryck på paus och vänta lite medan jag får smälta
intryck, ställa in fokus och räta upp bland leden.

Allting har sin gång och det går så fort så fort.
Kanske kunde jag få andas djupa långa andetag ibland
– och inte alltid dessa korta, stressade.

Stanna klockan och måla tavlor med mig. Låt mig få
en stund utan den dagliga mammonifierande ruljansen.
Ge mig en sommaräng och vi har fest i vita kläder.
Spelar krocket, dricker portvin, sjunger sånger –
vad du vill.

Ge mig sill och nubbe och ett piano.
Doften av oljefärger och rödvin saknas mig.
Allt kreatvitetskrystande på jobbet kväver min
spontana kreativitet.
Jag behöver skriva fint ibland. Måla i olja och
spela gitarr.

Kreera, konversera, kontemplera och kopulera.

En dag till tårtan

Det är en dag kvar nu, sedan fyller min lille son två år. Det är egentligen helt märkligt. Hur kan tiden gå så fort? Det känns som bra någon dag sedan han började krypa. I morse hade vi följande diskussion:

– Hur gammal är du nu?
– Edd...(visandes ett finger i luften)
– Jaa, men hur gammal blir du imorgon då?
– Dvå!!! (dock fortfarande visandes ett finger i luften)

Det är inte klokt vad tiden går fort.

Dock är han sjuk. Riktigt rejält sjuk, och har varit det sedan i måndags. Halvmyckt feber och en hes, dov, läskig hosta. Tydligen är det något som går på dagis, för där var det bara fem barn som var friska. Resten var hemma med feber och hosta. Hoppas han tillfrisknar snart, så inte födelsedagskalaset på lördag är i fara.
Han verkade lite piggare i morse iallafall.

DN, lite väl optimistiskt kanske?

Saxat från dn.se för någon minut sedan:

Lost in (wv) translation

Jag skrev ett helt blogginlägg från min nya mobiltelefon igår. Trött efter en snabbvisit i replokalen och less på att tunnelbanan alltid står stilla för "köbildning" satt jag och klickade runt på den i söndags införskaffade mobilen. Jag brukar aldrig använda wap-funktionen, för i min gamla telefon gick det så sakta och osmidigt att mobilsurfa att det helt enkelt inte var värt besväret. Men nu gick det plötsligt bättre. Jag provade att knappa in blogger.com och det funkade ju utmärkt: här skulle mobilbloggas.
Jag författade ett långt (relativt) och välskrivet (nåja) blogginlägg. När allt var klart för publicering skulle jag bara verifiera publicerandet med en kod från word verification.
Men det kom ingen kod. Det var bara en röd kryssruta där wv-bilden skulle vara. Så jag fick svälja min mobilbloggariver och inse att hela försöket föll på mållinjen.

Men det känns lite synonymt med hela den här teknikhetsen. Man har så bråttom att få det att fungera att man glömmer alla småsaker. Och i detta fall, som i många andra, välter små tuvor fortfarande stora lass.

Ett hett filmtips

Igår såg jag Spielberg-rullen War of the Worlds.
Gör inte det.

Back in business

Tillbaka på jobbet efter ett par dagars kurs. Inte helt otippat möts jag av ett mindre kaos och elände. Inget har rullat på och det är märkligt hur mycket saker som kan hinna staplas i min inbox på två ynka dagar.
Nåja, det är ingen nyhet direkt.

Helgen spenderades med familjen. Stora morsan-och-syrrorna-familjen i lördags. Lilla jag-frugan-och-grabbhalvan-familjen igår. Vi hade en hel massa saker att göra hemma i helgen. Vi skulle göra något åt tvättstugan/hobbyrummet, som blivit lite av en veritabel katastrof. Men vi orkade inte. All energi tröt och vi suckade suckande suckar. Det får vara kaos där ett tag till.
Vi gick en långpromenad i stället. Lunchade ittokrubb på foodcourten i Vällingby och införskaffade en Laminofåtölj på Stalands.
Så nu är vi panka igen.

Fortfarande på kurs

Fick en fråga vad det är för kurs jag är på.
På mitt jobb skall vi (som många andra) byta från den gamla trotjänaren QuarkXpress till InDesign. Så nu är jag på en InDesign-kurs för att lära mig hur man jobbar i detta program.
Det är alltså layoutprogram för grafisk formgivning vi pratar om.

Fortfarande på kurs

Fick en fråga vad det är för kurs jag är på.
På mitt jobb skall vi (som många andra) byta från den gamla trotjänaren QuarkXpress till InDesign. Så nu är jag på en InDesign-kurs för att lära mig hur man jobbar i detta program.
Det är alltså layoutprogram för grafisk formgivning vi pratar om.

Kurs

Sitter på kurs och det är segt så segt.
(Får nog inte blogga här så jag kanske skall sluta.)

Ni kan börja springa

Gamla fina Djurgårn har fått en ny tränare, islänningen Siggi Jónsson. I en artikel i Aftonbladet utlovar han hårdare tag på träningarna framöver, och urslipper sig detta:

"Jag har islandshästar hemma på Island. Om de inte presterar eller visar vilja så måste jag ju skjuta dem. Det är likadant med spelarna."

Jag tror inte att han får sympatisörer varken hos djurvänner eller lingvistiker med det uttalandet, men en och annan djurgårdare hajar ju till.

Snarare hagelbrakare än visselpipa på vinterträningen alltså.

Vi gör slut

Efter över tio år tillsammans klipper vi nu banden. Du har skänkt mig glädje och skratt. Men också svårmod och sorg. Du har gjort mig orolig och du har fått mig att tänka i nya banor. Du är full av inspiration och kunskap.
Men det senaste året har en känsla av slentrian smugit sig in. Att vakna med dig på morgnarna har inte känts lika lockande som förr. Du känns mer oinspirerad och du tillfredsställer mig inte som du brukade. Du har tappat din udd och den jag lärde känna för tio år sedan finns inte riktigt längre.
Dessutom har jag träffat någon annan.

Hej då DN och tack för de här åren. Nu blir det Svenskan ett tag framöver – jag hoppas att du repar dig snart. I så fall kanske vi ses igen.

Ett liksom hattande

Det är lite märkligt det här med bloggvärlden. Vissa dagar är det som om alla har sina egna fantastiska berättelser att dela med sig av. Vissa roliga och underfundiga – andra tänkvärda. En del sorgsna. Men alla fantastiska.
Andra dagar är det som att det enda som finns att blogga om är någon gammal lista och vad tycker du om Zlatan: bu eller bä.
Men ibland blir det temadagar, och det är dessa dagar som bloggvärlden känns så liten. Som en tätt sammanhållen grupp. Idag är det temadag. Temat är huvudbonader i allmänhet, och baskrar i synnerhet.

Men då jag sällan bär hatt, eftersom jag snarare ser ut som Brasse Brännström, än Humphrey Bogart i hatt, har jag inte mycket att komma med i frågan.

Jag har visserligen ett par huvudbonader: tre–fyra vintermössor som jag inte gillar. En panamaaktig hatt som hade passat Hemingway. Och en keps. Kepsen är ingen vanlig keps utan en Propper-keps som jag köpte på Gulan för ett par år sedan. Den har ganska kort skärm och är egentligen den enda keps som fungerar hyfsat på min huvudknopp. Men jag använder den ganska sällan.

Se där det blev lite huvudbonadsbloggande idag, trots allt.

En händelserik helg

Efter jobbet i fredags tog jag tåget mot Västerås för att ansluta till resten av familjen – de var redan där. Min fru är bördig från Aseas stad och således huserar merparten av hennes släktingar där.
Fredagskvällen spenderades hemma hos svärmor med god mat och gott vin.

I lördags åkte vi in till ett ålderdomshem där min frus mormor för tillfället bor (det är något slags visstidsboende). Där spelade vi kort med henne och snackade. Hon verkade hur pigg som helst och kan inte ha det speciellt lätt då de andra som bodde där alla var mer eller mindre jättegamla och inte alls i speciellt bra skick. Det måste vara tungt som relativt pigg gamling att dagarna i ända umgås med folk som är så illa däran att de inte riktigt klarar av att umgås. Men som tur är är detta bara en tillfällig lösning.
Efter ålderdomshemsbesöket åkte vi tillbaka hem till svärmor som bjöd på paj med kåtarökt öring. Sedan tog vi tåget tillbaka till stan.
Väl hemma fixade vi lite med ditten och datten och efter någon timma anslöt min storasyster för att vara barnvakt. Jag och min fru begav oss in till Vasastan för att se en av hennes gamla kollegor som hade föreställning på Teater Giljotin. Efter föreställningen var det mingel och vin ackompanjerat av en strålade liten jazztrio. Efter ett par timmar där vek vi av och åkte hem, då vi lovat min barnvaktande storasyster en ost-och-vin-kväll. Det var trevligt och det är så härligt nu när det är tillräckligt kall för att kunna tända öppna spisen.

I går vaknade vi till en härlig storfrukost. Ett litet kaffebryggarhaveri gjorde att jag fick brygga tre omgångar innan det verkligen blev något kaffe. Sedan passade vi på när vi hade gäst med bil och tiggde till oss en sväng till Återvinningscentralen. Väl hemma igen vinkade vi av storasyster och satt genast igång med att spika de sista listerna runt golvet vi har lagt i den inre hallen. Sedan satt vi upp den nya lampan där nere, så nu är det klart. Skönt!
Efter det gjorde vi det sista i grabbhalvans rum. Så nu har han inte bara berikats med en ny säng, utan blåmålade väggar i det hörn där sängen står. Sedan satt min fru upp en massa moln i olika storlekar som hon skurit ut i självhäftande vinylplast. Som kronan på verket satt hon en stång mitt över sängen, där hon hängde upp ett flygplan och den där papier-maché-luftballongen som hon gjorde för någon månad sedan.
Jag hängde om tavlorna i hans rum och satt upp en sänglampa. Så nu har grabben ett helt nytt sovrum, och det med en egen riktig säng (den är faktiskt jätteskön).

Allt som allt en relativt händelserik och trevlig helg.

Efter Planeten

Efter att ha sett programmet Planeten på SVT1 igår känns det svårt att inte blogga om miljöfrågan idag.

Vad är det vi gör med vår värld –
och när kommer vi att inse att vi gör det.

Vad är det som rättfärdigar vår västerländska livsstil egentligen? Allt vi gör är uppbyggt på lathet och innovationer som hjälper oss med de, enligt oss, mest tråkiga och monotona sysslorna. Maskiner som sköter tvätten, disken, transport, städning och så vidare åt oss. Maskiner som underbygger vår lata sida - men som samtidigt betalar med försurning av sjöar, växthuseffekter och minskad artrikedom.
Vad har vi för rätt att påverka naturen så mycket som vi gör och när skall vi komma till insikt att det enda hållbara är en livsstil som gör så lite åverkan på naturen som det bara är möjligt.
När vi såg programmet igår sa jag och min fru i munnen på varandra: vi skiter i det här, vi flyttar till Gotland. Köper en gård på Sudret och bor med ungar, får och ett par höns. Och gör allt vi kan för att inte bidra mer till det här eländiga miljömonster till västvärld som vi bidragit till att skapa.

Det är lätt att tänka att det inte är den lilla människan detta rör. Utan att det handlar om industrialismens intrång och således är industriernas ansvar. Att det handlar om pengar. Men industrierna producerar bara det du efterfrågar.
Om du köper en biobränslebil nästa gång du köper bil. Om du köper en handjagare i stället för en bensindriven gräsklippare. Om du köper ekologisk mjölk och ekologisk mat alla gånger du har möjlighet att göra det. Funderar en extra gång nästa gång du åker till Thailand på semester. Vad finns det för alternativ? Det går åt mer än dubbla mängden flygbränsle om du jämför med att flyga till exempelvis Mallorca. Är det värt det? Det är viktigt att ställa den frågan.

Om du gör allt du kan, och jag gör allt jag kan så är det iallafall en bra start på det mycket tunga och tröga jobbet att vända den här miljökatastrofpråmen åt rätt håll.
Håller du inte med?

Fokusera rätt del 2, new and improved

Roligt att komma till jobbet nu på morgonen och se att min originalare i detta projekt (ja, hon från igår) har skickat ut ett mail till hela huset (ca 100 personer) med det här projektet bifogat. Givetvis tog hon åt sig all ära för det hela. (Hon nämnde mig i en bisats – copyn och projektledaren nämndes inte alls). Jag, copyn och projektledaren har jobbat i tre veckor med det här. Hon har varit med sedan i fredags eftermiddag.

Det kanske märkligaste av allt; det är inte helt klart än. Visserligen var hon uppenbarligen nöjd redan igår, men vi skall ha en stor genomgång av hela jobbet idag under dagen och finslipa det sista. (Det var ju det blogginlägget från igår handlade om.) Deadline är idag klockan 17.00.

Sedan är det inte heller hennes jobb att besluta om vi skall skicka ut det till hela huset för påsyn eller inte. (Det är inte alltid vi gör så, utan brukar bedöma från fall till fall).

Jag och projektledaren väntar på att hon skall komma till jobbet snart, så att vi kan skära öronen av henne.

Fokusera på rätt saker

Hade just en märklig maildiskussion med min originalare. Hon påstod att vi kanske borde strunta i mina sista små korrigerigar, då kunden redan har godkänt och sagt "okej den kör vi på".

Som om vi skulle släppa ett jobb med uppenbara brister i det grafiska utförandet – bara för att en enögd kund sagt att det ser bra ut.

Om vi inte jobbar för att vilja lämna ifrån oss de bästa och snyggaste grejerna vi överhuvudtaget bara kan; vad är vi då här för? Om inte vår egen ambition är att göra det bästa vi kan, varför då hålla på alls?

Jag blir helt matt...

Impulsköp och varubrist

Gårdagskvällen spenderades på Ikea. Vi skulle köpa en säng till grabbhalvan, och ett par mattor, diverse kuddar och täcken, ett plåtskåp, ett lackbord samt en Bennohylla.

Bennohyllan var slut. Eller den fanns i alla olika färger utom just den tråkvita vi ville ha. Lackbord fanns det också massor av, utom just det ärtgröna vi villa ha i grabbhalvans rum. Täcken fanns det hur många som helst av. Utom just det vi tittat ut, för det var slut. Då hittade vi ett annat...som också var slut. Efter en stunds fundering hittade vi ett tredje, men hej; det var slut. Fjärde täcket vi sa okej till fanns iallafall. Det lustiga var att alla andra täcken fanns. Ikea har kanske 40 olika täcken, eller så. Men just de tre som vi bestämde oss för – ja just de var slut; alla andra fanns.
Lampor skulle vi också köpa...men märkligt nog var de också slut. Två av fyra lampor var borta med vinden. Precis som plåtskåpet, som vi överhuvudtaget inte hittade i varuhuset.

Men vi fick iallafall tag i en säng. Och en bäddmadrass. Mattorna hittade vi också! Sen slank det ner lite extrasaker som vanligt när man är på Ikea: toaborstar, batterier, glödlampor och lite andra mer eller mindre onödiga bra-att-ha-grejer.

Men visst är det märkligt att cirka femtio procent av de saker man har åkt dit för att köpa inte finns i lager. Iallafall inte för tillfället.
Det kan i och för sig ligga någon slug köpmönsterundersökning bakom det där. För de vet att man kommer tillbaka. Och då impulsköper man nya toaborstar, värmeljus och billiga servetter.

Mitt skrivbord

Inspirerad av Lotten blottar jag här mitt skrivbord.



Hur ser ditt skrivbord ut?

Inte smalband ens

Vi är bredbandslösa hemma. Fortfarande. Bredbandsbolaget förbarma dig över oss.
Det är märkligt hur www-beroende man har blivit. Med en veckas internetfrånvaro märker man hur mycket man faktiskt begagnar det. Internet är inte bara nyhetswebbar, bloggar och e-post. Det är min tv-tablå, min bussturlista, min resebyrå, min skivaffär, mitt uppslagsverk bland annat.

Hoppas verkligen att problemen, vad de nu kan vara, löser sig nu inom ett par dagar.

Calling Freud: Kakmonstret-utredning

När jag var liten var jag livrädd för Kakmonstret. Helt hysteriskt rädd. Jag älskade Svenska Sesam men när Kakmonstret dök upp blev jag paralyserat skiträdd.

Sedan när jag blev lite äldre insåg jag att jag helt enkelt är Kakmostret.
Jag älskar kakor – ja faktiskt lika mycket som kakmonstret!

Undrar vad Freud skulle sagt om det här?

Var är alla ungar?

Efter påskens märkliga påskkärringsbrist antog jag motvilligt att det skulle krylla av knoddar runt vår husknut nu till den nyss importerade högtiden "Halloween". Och surgubben i mig fick nästan fäste: jaha, nu passar det att komma ser jag. Och det slarvigt utklädda till spöken också. Bus eller godis? Ja godis kunde ni ha fått i påskas, men då passade det inte. Nu får ni inte ett äpple ens. Adjö!

Men det kom inte ens några amerikaimporterade skrämselbarn. Det kom ingenting. Och denna gång hade vi inte heller köpt en stor godisskål. Vi hade inte köpt någonting.
Men så plötsligt igår (det var väl fel dag) så ringde det på dörren och där stod det två små pajsare: bus eller godis?
Jag visste inte ens vad jag skulle svara. Skulle jag svara? Jag hasplade ur mig ett "åh...godis!" och blev glad att min fru kom till undsättning. Vi grävde upp en gammal påse vingummin från matkällaren. Den vann jag på ett lotteri i midsomras. Jag ber om ursäkt ifall de var en aning sega.
När de fått godiset lämnade de över en teckning. Ett vitt papper med en teckning där det stod: Glad Halloween, bus eller godis.
Så gör de väl inte i Amerikat? Detta måste ju vara en påskkortshybrid. Alla traditioner går inte att sudda ut så lätt, tydligen.

Men frågan kvarstår: var håller alla ungar hus? Är det inte längre gott med godis? Sitter alla inne och spelar datorspel och knaprar fullkornslimpor?

November

Kritvit nysnö virvlar kallt utanför mitt fönster. Inte för att det egentligen gör någon större åsamkan men snön kommer mig som en illavarslande påminnelse om novemberrusket. Det kryper allt trängre kring våra knutar. Lägger sig som en smolkande dimma runt huset, runt själen. Rusket som kyler ner, blåser på och förmörkar. Förfrysta sitter vi inne och eldar brasan i hopp om värme och ljus. Dricker te och pratar mer eller mindre klokt om saker som berör oss på ett eller annat sätt. Men vi väntar. Vi väntar på att november skall blåsa förbi. Vi väntar på snö som ligger kvar. Vi väntar vi.

Återkoppling

Den 24 augusti skrev jag en projektlista inför hösten. Här kommer en återkoppling – hur har det gått med allt?

Bygga säng åt sonen - nej vi har beslutat att köpa en i stället. Det finns inte tid riktigt nu.
Måla fönster - check.
Täta runt skorstenen - vi har iallafall köpt tätmassa.
Helg i Visby - check.
Byta packning på vattenkranen i badrummet - det löste sig självt. På något märkligt sätt.
Måla arbetsrummet - det blir nog efter jul. Men vi har köpt färgen så det är bara att daska på egentligen.
Ta körkort - Hrmm...
Måla vardagsrummet - det bli innan jul.
Helg i Frankfurt - det var inplanerat men fick lov att skjutas upp då det krockade med min frus föreställningar.
Fixa banklån för skattesmällen - check!
Få igång mitt nya band - check på den med.
Bygga lite på husbygget på landet - vi har inte varit där sedan i somras, och vi kommer nog inte hinna åka ut innan årsskiftet heller, tyvärr.
Köpa bil - va? Vem?

Vara en bra pappa - Jag gör det bästa jag kan, och hoppas att det räcker.

Vara en bra make - Jag gör det bästa jag kan, och hoppas att det räcker.

Det var ju lite saker på listan som blivit avbockade iallafall. Sedan har det onekligen tillkommit en hel del saker. Vi skall renovera hela vardagsrummet – inte bara måla om. Men det är klart i huvudet nu, så det handlar bara om att göra det.
Sedan har vi målat om den inre hallen, och köpt nytt golv som vi kommer lägga vilken dag som helst. Kanske redan ikväll.

Men det är ju det där med bil och körkort. Det går så lätt att skjuta upp - men förr eller senare måste vi ta tag i den där biten. Det här håller ju inte i längden.

Hej och hå och lycka till

Vår internetlina hemma har legat nere under helgen – inte helt tillfredsställande.
Annars har jag inte gjort så mycket upphetsande i helgen. Min fru har haft föreställningar på kvällarna så jag har mest varit hemma med grabben. Igår införskaffade vi en ny dammsugare á 2.000 kronor. Ingen höjdare direkt, men det är ju sådana utgifter man får leva med helt enkelt. Hoppas denna håller lite längre än den förra.

Nu klockan elva har jag en stor presentation hos kund. Jag har spenderat förmiddagen här skärandes utskifter och monterat dem på panå i ett moln av spraylim. Men jag klagar inte – det luktar ju så gott. 3M Spray Mount, varje reklamares favorit-boff.

Jag är kär i en 31-åring

Man skulle kunna tro att det är min fru jag pratar om. Hon är också från 1975 nämligen. Men det här är något annat. Det är en tung, svart låda. Det står Marshall 1987 på den och den låter helt underbart fantastiskt bra.
This is it.

En liten påminnelse

En liten påminnelse för alla berörda parter under höstens avslutning: hellre gulsvart än svartgult. Alla dagar i veckan.

Skärpning!

Ett dygn sedan jag postade senaste bloggen och inte en levande själ har tipsat mig om att jag gjort en engelskagroda i den beatlesinspirerade rubriken. Trots över hundra läsare.
"you're" skall det naturligtvis vara. Upptäckte det av en slump när jag klickade förbi min egen sida.
Skärpning goda läsare – om jag skriver som en kråka vill jag naturligtvis veta det.

Baby I'm a rich man...and baby your a rich man too

Lånet gick igenom. Och det helt utan ekonomisk gallimatias. Efter ett par telefonsamtal och ett par e-postkonversationer gick de med på att helt enkelt skriva ut lånehandlingarna och skicka dem per post.
Vi fick lånepapperna igår och skall lämna dem – signerade – på bankkontoret i morgon. Strålande tider och levande hjortar!

Vi har fått en ny kulturminister, igen. Visserligen tror jag att det är ett bättre val än Stegö Chilò, men någon egentlig tanke att backa upp det påståendet med har jag ej. Adelsohnskan har iallafall bredare kulturbakgrund än sin företrädare – och det bådar ju gott.
Men att fylla Paggans kulturministerskor blir en tung uppgift. Han var en föredömlig kulturminister i mina ögon.

Hur kunde de förbise mig?

Årets Augustprisnomineringar är utsedda. Förvånad hittar jag inte mitt namn bland de sex i klassen "skönlitterär bok".
Det kan förvisso ha att göra med att jag inte skrivit någon skönlitterär bok i år. Eller något annat år.
Det går utför med kulturen på alla möjliga plan, onekligen.

Skogen är bara skit!

Vi har planerat in en skogspromenad i min lilla familj till söndag. Då skogsmulles hemvist inte är mitt favorittillhåll tog jag med mig sonen för en minirunda redan idag, då min fru åkt in till stan för kvällens föreställning. Tanken var att jag skulle aklimatisera mig en smula så jag inte skulle få lappsjuka direkt imorgon.

Det gick riktigt bra; grabbhalvan visade mig pinnar som tydligen var jätteintressanta och vi tittade på några stora träd. Efter cirka en kvart i den lilla skogsdungen bakom vår kompost kände jag att det var något som luktade extremt äckligt. Först tyckte jag att det var en av pinnarna som grabbhalvan släpade på. Det luktade rent överjävligt äckligt. Men det var inte pinnen. Nedan för grabbhalvan låg årtiondets bajskorv – förra årets modell. Givetvis hade han krälat runt i den där. Han hade bajs överallt! Mest på stövlarna, men även rejält på galonbrallorna och händerna. Allt luktade så fruktansvärt skarpt och äckligt.
Jag vet inte vad det var som åstadkommit den där korven:
hund, människa eller grizzlybjörn. Och ärligt talat vill jag inte veta.

Jag tog grabbhalvan under armen och raskade mot huset. På altanen drog jag av kläderna ner till mässingen – på oss båda två – och sedan raka vägen in i duschen.
När jag sanerat oss båda satt jag grabbhalvan framför Grodan boll på TV:n. Sedan fick jag springa ner i källaren och plocka upp trädgårdsslangen som vi så fint städade undan förra helgen. Jag spolade av hans och mina stövlar. Nu ligger hans galonbrallor och stövlar i jättestarkt klorinbad.
Sedan skall hans och mina kläder från skogspromenaden åka på långa programmet i vår Cylinda.
Stövlarna och galonbrallorna får en egen åktur sedan.

Nu är det alltså bevisat: skogen är bara skit!

Jag stal denna

Denna A-Ö-lista är stulen från en annan blogg.

Här är mina A-Ö-svar.

A is for age: 31.
B is for booze of choice: Konjak, rötjut och tjeckisk pilsner.
C is for career: Grafisk formgivare.
D is for your dad's birth date: 1949.
E is for essential items to bring to a party: Ett glatt humör är väl det väsentligaste.
F is for favourite song at the moment: "Country Roads" John Denver.
G is for favourite game: TP tror jag.
H is for home town: Stockholm.
I is for instruments you play: Gitarr, bas, trummor och piano (hyfsat).
J is for jam or jelly you like: Salmbärssylt.
K is for kids: Grabbhalvan, snart två bast.
L is for living arrangements: Radhus i västerort.
M is for mother's date of birth: 1952.
N is for name of your crush: Frugan.
O is for overnight hospital stays: En natt med en ilsken blindtarm på Bodens lasarett.
P is for phobias: Nej jag har klarat mig ganska bra.
Q is for quotes you like: Life is too short to spend with a crappy guitar.
R is for relationship that lasted the longest: 5 år and counting.
S is for sartorial style: Vad garderoben har att erbjuda. Jag har ingen uttänkt klädstil. Min fru kallade min stil för rockig söderslacker en gång. Men jag vet inte. Jag köper det jag gillar och blandar hej vilt.
T is for time you wake up: Mellan halv sex och åtta – det beror vems tur det är att gå upp med grabbhalvan.
U is for underwear: Ja det anväder jag.
V is for vegetables you love: Det mesta som är färskt.
W is for weekend plans: Denna helg har jag och min fru planerat en skogsprommenad. Detta trots att jag känner mig lika hemtam i skogen som skugsmulle gör på Stureplan.
X is for x-rays you've had: Vet inte riktigt. Det skall vara tänderna då – dom har ju röntgats en del.
Y is for yummy food you make: Köttfärssåsen brukar uppskattas, Bouillabaissen på min födelsedag var uppskattad. Dock lagar jag sällan samma sak två gånger - så det finns ingen riktig paradrätt. Skulle vara min fläskfilé i dragonsås då.
Z is for zodiac sign: Våg.
Å är åt dem du vill skicka listan vidare till: Nej jag skickar inte till någon. De som vill skriva egna svar kan ju sno den härifrån och sedan skriva en kommentar om det här, så jag kan läsa svaren.
Ä är för älsklingstrend: Jag gillar verkligen trenden nu med stora, relativt knipna, extra feta, versala rubriker.
Ö är för en önskan just nu: Att det skall lösa sig med det där lånet inom de närmaste dagarna, så jag inte behöver tänka mer på det sedan.

Pengarelaterade samtal ligger över mig som ett solkigt överkast gör över en jätteskön säng

Vi skall ta oss ett litet lån. Eller halvstort snarare. Vi får ju betala tillbaka en hel del på skatten och vi resonerade som så att när vi ändå skall låna kanske det är lika bra att låna lite extra så att det täcker de där andra grejerna också. (Vi har lite saker som ändå måste fixa förr eller senare.) Men många bäckar små och plötsligt blev det en hyfsat rejäl summa vi skall låna.
Men det är inte så mycket summan egentligen, som det är själva handhavandet med banken. Transaktioner, lånekalkyler, skattesatser, säkerheter och hela det där pengarelaterade drevet ger mig utslag. Jag får magkatarr bara av att tänka på det.
Det spelar mig ingen roll om allt trasslande ger oss lön för mödan i form av lägre månadskostnader. Jag skulle gladeligen ta en högre månadskostnad bara jag slapp befatta mig med det där kalkylerandet.

Kan man vara allergisk mot samtal om pengar? Jag tror jag är det. Jag blir trött, matt och illamående bara jag tänker på att jag måste gå till banken.

Men det är bara att bita ihop.

Den långa svarta mittdelen av nittiotalet

Lotten skriver idag om Expressens misslyckade rubrik. ("Hamilton betalar sin barvakt svart".)

Dn.se vill inte vara sämre och publicerade nyss denna korrläsargroda:



Att nittiotalet var långt, det kommer jag ihåg. Men jag trodde inte att det var så illa att någon smög in 23 år i mitten där någonstans.
Eller var det månne de anlitade personerna själva som var under 23 år gamla – under mitten av nittiotalet?

Over-nite senstation

Det är nu nästan ett år sedan den där höstruskiga måndagskvällen i oktober förra året. Då vi tre åkte tvärs över hela stan för att titta på ett radhus min fru hade fått syn på i en tidningsannons. Ett radhus i fyra etage. Byggt 1957 i senfunkisstil. Det lät så himla märkligt. Så intressant. Tyvärr låg det i helt fel del av stan – så det kunde verkligen inte bli tal om något annat än en nyfiken blick.

Västerort visade upp sig från sin allra sämsta sida den dagen. Det var mörkt och ruggigt. Det regnade och blåste iskalla sidvindar. Dessutom gick vi en omväg så att vägen till huset från tunnelbanan blev det dubbla mot verkligheten.
Vi som hade tänkt detta som ett kvällsnöje, ångrade oss nästan då färden från dörr till dörr tog över en timme. Grabbhalvan var inte direkt stormförtjust i att sitta still i en barnvagn som stod still i en tunnelbanevagn i 45 minuter.

När vi väl kom fram parkerade vi barnvagnen utanför dörren och klev in.
Vi var hemma. Det kändes direkt. Magskänslan var överväldigande, och den bara växte när vi såg resten av huset. Alla våningarna med alla trapporna. Mat-, grov- och fulkällarna. Tomten på baksidan.
När jag stod på tredje våningen, i det som idag är grabbhalvans rum, och blickade upp mot fjärde våningen med vardagsrummet och det höga taket och samtidigt såg köket en våning ner genom de öppna trappstegen visste jag att vi hade hittat rätt.
Fel del av stan eller inte – det här huset skall vi ha!

Och efter många turer med en strulig budgivning och ditten och datten flyttade vi in lagom till jul. Vi trivs fantastiskt bra i vårt fina radhus.

Tiden går så fort – min son med

Ett år och två dagar sedan nu. Det känns som två månader sedan.

En hund på scenen grävandes i komposten

Vi var hundvakter i helgen. Min lillasyster gav sig iväg på. Han heter något hollywood-orientaliskt men jag kallade honom mest för skuggan. Det efterson han likt en osalig ande var mig i hasorna hela helgen. Han lämnade mig knappt ur sikte en sekund. Trevligt att vara poppis!
Mindre trevligt att hunden hade vissa problem med att inse det här med att man får pinkmarkera utomhus – men absolut inte inomhus. Så vi har haft ett par turer med rengöringsmedel och skurtrasa mellan varven. Ingen hjödare direkt.
Men det är ju inte mycket att göra något åt. Man kan inte uppfostra en hund på en helg. Det där får min lillasyster ta hand om – det är ju trots allt hennes hund.

I lördags hade min fru premiär! Jag hade fixat barnvakt för att kunna vara på plats i publiken. Strålande tider och levande hjortar – jag är så himla stolt över min fina fru. Hon strålade!
Efter föreställningen gick jag och en vän jag hade med mig och åtnjöt ett par pilsner på lika många ölhak. En allt igenom trevlig kväll.

Igår efter frukost insåg vi att den där höga höstdagen var kommen. Jag skrev om den här dagen redan för en månad sedan. Det är ingen hemlighet att jag har längtat lite. Det blev väl inte riktigt som jag romantiserade om där för en månad sedan. Men om man byter grytkoket mot pizzabudet och struntar i tjocktröja och halsduk så kom vi ganska nära ändå. Skönt att ha det gjort, och fantastiskt skönt att spendera en hel dag ute i friska luften. Nu längtar jag redan till det är vår och vi får plocka fram allt vi nu för vintern röjt undan.

Otroligt sporrad

Jag sprang på den här bloggen, och blev väldigt sugen på att göra en liknande sida. Men tid är inte det jag har mest av direkt. Jag skall fundera lite på det. Tänka igenom det. Skall jag driva en sådan blogg vill jag göra det intressant: med piffiga tips om korsbefruktningar i musiken av typen: gillar du det här borde du även gilla denna skiva, och så vidare.
Problemet (med också den stora utmaningen) är givetvis att jag har rätt många skivor. Och nu menar jag inte nedtankade mp3-mappar på datorn, utan faktiskt, fysiskt och lagligt inhandlade CD- och vinylskivor. Jag gissar på kanske 250 vinyler samt bortåt 600 CD-skivor. Det blir en hel del bloggande det. Även om jag skriver om en skiva om dagen, skulle det ta mig över två år.
Visserligen är det kanske skönt med tanke på eventuell skrivkramp, att redan innan man startar ha uppslag för över sjuhundra blogginlägg.
Men det hela ter sig en aning monumental.

Vi får se, jag skall fundera.

För övrigt skrev jag lite om mina skivor för någon vecka sedan. Läs det här.

Back in business

Tillbaka på jobbet efter ha varit hemma sedan i fredags. Märkligt att de inte, med tanke på den knappa tiden till deadline, jobbar på så att så mycket som möjligt är gjort till jag kommer tillbaka och bara styr upp det sista. Nej, allt ligger nere och alla blir handlingsförlamade och allt ligger i en stor hög i min mailbox.
Familjepappan spenderade den gångna veckan med att hjälpa sonen att bli frisk.
Nu skall jag spendera resten av veckan med att vara pappa åt de på jobbet också.
Tjohooo!

Feber och Kalle Anka-kex

Grabben är fortfarande febrig. Idag går vi till vårdcentralen och kollar av – bara ifall att.

Jag hade ett längre samtal med min projektledare på jobbet och hon var väl inte överlycklig att jag är hemma när jag har två stora projekt på gång på jobbet. Men vad gör man? Min fru är mitt uppe i en jätteintensiv rep-period nu innan premiären på lördag och det finns inte att hon kan vara hemma. Det är bara att sätta på sig superpappa-kläderna och köra.
Jag har dock lyckats fixa barnvakt till ikväll, så att jag kan träffa grabbarna en sväng i replokalen och jama lite. Jag har ett hyfsat behov av att träffa vuxna människor efter fyra dagar tillsammans med en febrig och grinig matvägrande son.

På tal om mat så bjuder den där matlistan på oanade överraskningar. Fem Kalle Anka-kex. En macka med köttfärsröra. Stod det plötsligt på listan. När åt jag dom? Jag kommer knappt ihåg.
Småäta is my middle name, verkar det som.

Jag mår fint

...min son gör det däremot inte. Då min fru har det stressigt värre eftersom det är premiär på lördag, har jag fått run the show ensam här ett par dagar.
Grabben har nya tänder på gång och varje gång det är så får han rysligt hög feber och svårt att äta. Det gör honom självklart genomkrasslig och relativt jättematt.
Men det är på bättringsvägen nu. Förhoppningsvis är han tillbaka på dagis imorgon -- och jag kan jobba igen.

Jag har -- inspirerad av min nyfikenhet i allmänhet och tv-programmet Du är vad du äter i synnerhet -- börjat att skriva ned allt jag äter. För att sedan efter en vecka eller en månad eller så kunna kanske kunna komma med några goda råd till mig själv.
Men redan efter två dagar kan man se tendenser: vad mycket kaffe jag trots allt dricker, jag hade ju i det närmaste slutat med kaffe trodde jag.
Allting är väl förstås relativt.

Alla trevligheter inställda

Jag är sjuk och tänker inte blogga idag. Så det så.
Alla eventuellt trevliga skriverier jag skulle kunnat leverera här idag har till förmån för yoghurtätning och kvicka turer till toaletten ställts in.
Jag är magsjuk, således.

Läs mina tidigare skriverier i arkivet till vänster. Eller varför inte några av mina länkar i stället. Läsvärda allihop.

/Herr R

En liten återkoppling

Jag fick ganska många reaktioner på det jag skrev om i förrgår. Det är en märklig känsla att få reaktioner på detta, som jag inte pratat om, annat med en handfull personer. Och kanske bara med min fru så ingående som jag beskrev det nedan.

Signaturen Eva går genom en väldigt tuff period i sitt liv nu. Hon skrev två direkta frågor bland kommentarerna igår som jag täkte försöka besvara här och nu.

Vad jag kan förstå av det jag läser om dig nu, så gick du igenom en sån svår händelse stark men ändå med en sorg och saknad i själen?
Det sammanfattar väl det hela ganska bra. Saknaden har gått upp och ner lite genom åren. Men det är ändå nitton år sedan nu. Jag har levt längre utan farsan än jag levde med honom. Det här är mitt liv och jag har inget att jämföra med. Så det jag saknar är honom som person. Inte så mycket en pappa. För det har jag inte haft på så länge att det känns som det normala.
Hela det här känns väldigt utagerat från min sida. Visst kommer det stunder då man tänker på honom. Men det går också långa stunder utan att han ens finns i mina tankar. Det har kanske förändrats en del nu när jag själv har fått barn. Släkten känns viktigare än någonsin, och jag hade verkligen velat att han fått träffa min son.


Vad hade du önskat att din mamma/familj hade gjort annorlunda för att underlätta för dig i din sorg?
Min mamma blev hux-flux ensam med tre barn och det som trettiofemåring. Ändå lyckades hon uppfostra oss till trevliga individer samt att hålla kåken i schack. Så jag kan jag inte säga något om det. Märligt att hon lyckades trösta och stödja oss så pass mycket som hon ändå gjorde. Det var kanske hon som skulle ha behövt mest tröst av alla.
Vi har aldrig mörkat om det här i min familj. Upp med hemskheterna på köksbordet bara, så vi fick prata om det. Vi har alltid pratat väldigt mycket om det. Första åren var det kanske mest sorgarbete, senare blev det mer inriktat på att minnas och glädjas åt det man minns av farsan. Mycket anekdoter och mycket garv. Att kunna skratta åt minnen och skämta om det hela har hjälpt oss mycket.
Jag har funderat lite på om det hade varit en bra idé att vi hade fått prata av oss med en barnpsykolog eller liknande. Men det är svårt att sia om nu så många år senare.

Jag och mina systrar tog oss igenom det här med hälsan i behåll – och det är väl egentligen allt som räknas?

Den 18 oktober 1987

Jag vet inte vad jag gjorde dagen innan. Jag har ingen aning om vad jag gjorde dagen efter. Men den 18 oktober 1987 minns jag i stort sett var enda minut av.

Jag började dagen med att efter frukost åka till diverse bilhandlare i stan tillsammans med en kompis samt hans farsa. De skulle nämligen till att köpa en bil. Jag minns att de bestämde sig för en Fiat Croma. Jag tänkte då att jag skulle reta min egen far lite angående det, eftersom han några månader tidigare hade köpt en ny bil. Han också hade suktat efter den då ganska spännande Fiat Croma, men plånboken tillät inte det. Det fick bli Cromans lillebror Fiat Regatta för vår del.
Efter dagsutflykten till Stockholms bilhandlare blev jag hemskjutsad. Min kompis hoppade av han med, då vi tänkte umgås resten av dagen. Mina båda systrar var hemma men annars var huset tomt. Morsan och farsan var och sprang en sväng i spåret.
Vi satt oss i vardagsrummet – där den stora stereon stod – och hängde på Kiss (då) nya LP: Crazy Nights och inledde ett parti av det kinesiska kortspelet Mahjong. När nålen nådde fram till vinylens andra låt "I'll fight hell to hold you" kom min storasyster in och avbröt oss.
– jag pratade nyss med mamma, sa hon. Pappa har fått något paj på hjärtat när de var ute och sprang. Han åkte ambulans in, men morsan är med honom nu. Hon kommer hem senare. Moster och hennes snubbe kommer över till oss (de bodde i närheten då).
Tiden stod still. Jag visste inte vad jag skulle göra, säga eller tänka. Min kompis blev givetvis obekväm i situationen och ursäktade sig och åkte hem. Jag vet inte varför det blev så men jag var väldigt fokuserad på de sista orden min morsa sade till min syster: ni måste äta. Det var som den andra informationen var för komplex för att ta in. Det var det enda min reptilhjärna kunde hantera: mat. Jag tog en banan. Strax efter det ringde det på dörren. Jag gick till dörren för att öppna, men då jag såg att det var min lillasysters kompis vände jag bara mitt i hennes mening "hej är M hemma...?" och gick därifrån utan att vare sig säga något eller stänga dörren. Jag bara gick. Och mosade bananen i handen, för att jag klämde den så hårt, utan att tänka på det. Jag släppte den bara rätt ner på köksgolvet utan att registrera att det egentligen hände. Min storasyster informerade lillasysters vän ganska kort att vi har en familjekris, du får gå hem.
Strax efter kom lillasyster ut från sitt rum och hade gjort en liten tavla. Det var ett eller två kort på farsan, och så hade hon skrivit "Pappa ljuva pappa" under.
Jag och min storasyster skällde jättemycket på henne. Han var inte borta – bara dålig. Idiot!
Min storasyster föreslog idén om att om farsan klarar det här så skall han få världens finaste julklapp i år. Vi andra höll med. Vi var bara 13, 12 och 9 år gamla.

Sedan gick jag in på mitt rum och la mig på sängen. Jag noterade att min moster och hennes man anlände. Jag noterade att de pratade i köket. De skulle få i oss mat, var de informerade om. De grävde i frysen och tydligen var det varmkorv de fastnade för. Jag hörde att samtalet plötsligt brusade upp. De talade högre och intensivare. Jag låg blick stilla på sängen och vågade knappt andas. Deras samtal crecenderade i fyra ord från min moster. Fyra ord. Det gick någon sekund. Det kändes som en evighet. Sedan exploderade luften med mina systrars gallskrik.
Och jag förstod. Det hon hade sagt var: han är redan död. Hon trodde att vi visste. Men vår mamma hade inte vågat säga något över telefonen, hon ville vänta till hon kom hem för att berätta det själv.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag flög upp ur sängen och gick bort mot dörren. Jag fick någon slags konstig känsla i näsan, som om det knöt sig i luftvägarna. Som om hela jag fick kramp. Jag hejdade mig en smula. Jag kunde inte bara komma ut i köket utan reaktion. Jag måste få ur mig något på samma sätt som mina systrar fick ur sig sitt gallskrik. Men jag hade inte fått informationen sådär direkt, och jag kände mig konstigt snuvad på den där direkta reaktionen – jag kände mig ensammast i världen. Det hela resulterade i ett tafatt slag i väggen med knytnäven.
Denna stund har farit många varv genom mina tankar sedan dess. Att jag inte fick vara med när orden sas. Att jag inte fick några armar att kasta mig i när beskedet nådde mig. Att jag låg stilla på min säng och knappt vågade röra mig. Hur hårt slog jag i väggen egentligen? Jag var bara 12 år och inte alls så stark som jag skulle behövt vara för att med ett slag få ur mig alla känslor jag kände då. Hur mycket jag älskade farsan.
Det blev inte ens ett märke i väggen. Den borde rasat samman.

Situationen var knappast lätthanterlig för min moster. Hon är 15 år yngre än min morsa. Hon var alltså 20 år när hon stod där med tre grinande systerbarn vars pappa just hade dött knall och fall. Inget drömscenario direkt.

Timmarna flöt på och vi var i chock allihop. Min farmor och farfar kom hem till oss. Farmor visste inte för än hon kom in genom vår ytterdörr, att han hade dött. Farfar hade inte vågat säga något. När hon fick beskedet stod hon i vår hall. Det gjorde jag också. Hon sparkade av sig skorna och sprang in i huset och bort mot vardagsrummet för att gömma sig, skrikandes nej, nej, nej. Jag var inte gammal nog att hantera alla intryck. Alla märkliga känslor.

När morsan kom hem var huset mer eller mindre fullt av släktingar och vänner. Min far var lokalkändis i den villaförort vi bodde i då. Han jobbade med ungdomar och var mycket omtyckt. Det ringde på dörren säkert tio gånger under kvällen. Eftersom flera ungdomsgäng var ute och vankade och bestämde sig för att gå till vårt hus och höra om ryktena som gick på stan var sanna.
Och det var de ju.

Man kan tänka sig att det var en jobbig stund för morsan när hon kom hem efter att ha lämnat sin blott 38-årige make på akuten och nu åkt hem som en 35-årig änka och trebarnsmor. Än tyngre var att huset kryllade av folk – alla där för att visa sitt stöd givetvis. Men vi ville bara vara själva. Hon samlade snabbt ihop oss ungar och föste in oss i min storasysters rum. Hon bodde längst in i huset, längst bort från ytterdörren.
Vi satt oss på sängen och mamma höll om oss och utbrast gråtande: vi har ingen pappa länge. Hon trodde att vi inte visste! Hon ville bli den första som berättade för oss. Ingen av oss tre vågade säga att vi redan visste. Vi spelade med. Och jag kände mig väldigt illa till mods över att behöva låtsas. Jag var ju genomledsen på riktigt – men allt blev fel och min 12-åriga hjärna resonerade inte som den gör nu 19 år senare.

Sedan ville vi gå och lägga oss. Vi tre intog mammas och pappas säng. Vi bråkade om vem som skulle få sova på pappas sida. Jag fick det. Mina systrar delade på hans pyjamas. Jag vaknade efter någon timma och undrade var morsan var. Allt var så konstigt och allt var så läskigt och det kändes som om jag skulle kvävas.
Jag sprang ut ur rummet för att leta rätt på henne. Men överallt, i hallen, i köket, i vardagsrummet var det fullt med folk jag inte kände igen. Vilka alla var och varför de var där förstod jag inte. Jag hittade inte heller morsan så jag sprang tillbaka till sängen.
Sedan somnade jag och minns lika lite av dagen som kom efter som jag gör av dagen som var innan.

Farsan var inte sjuk. Inte sjuklig. Ingenting. Ingenting som kunde ha fått oss att ana att hans tid var på väg att ta slut. Obduktionen visade att han hade ett medfött hjärtfel, något med klaffarna. Det är tydligen högst ovanligt och inte ärftligt. Man vet inte om det, och man känner inget av det. Förr eller senare blir det fel i blodflödet, och hjärtat mer eller mindre exploderar. Man dör inom någon minut. Det går att upptäcka vid en hjärtröntgen – men vem som är frisk och kry går och röntgar hjärtat?
Han var en ganska sportig farsa. Han spelade fotboll i korpen. Han spelade hocke-bockey på vintern. Han tränade mitt hockeylag. Han joggade ofta med morsan. Och även om han dog under en joggingtur kunde det, enligt läkarna, lika gärna ha hänt om han var hemma och lyfte en stol.

Det här är min version. Som jag i mitt 31-åriga minne tolkar denna dag jag upplevde och såg med ett par då 12-åriga ögon.
Jag har aldrig skrivit om det här förut. Det var en märklig känsla att göra det nu, efter alla år.
Tack för att du läste det.

Musikfrågor

Jag hittade frågorna hos Sandra, och snodde dem rakt av.

Vad lyssnar du på för sorts musik?
Allt. Det låter som en klysha men det är faktiskt sant. I min skivsamling samas Queen, Robyn, Whitesnake, Al DiMeola, James Brown, Napalm Death, Puccini, Doktor Kosmos, Peter Tosh, Jojje Wadenius, Maria Callas, The Shadows, Frank Zappa, Svante Thuresson, Stina Nordenstam, Jimi Hendrix, Debussy, Charles Mingus, Busta Rhymes och Serge Gainsbourg. Bland annat.

Favoritartist?
Det beror helt på situationen.

Låt som gör dig glad?
Det finns många Pepole Say med The Meters och Till havs inspelad med Jussi Björling var de första två gladlåtarna jag kom på.

Bästa låten?
Jo men eller hur.

Sämsta låten?
Det kan jag inte säga heller, men den där Crazy Frog-låten ligger väl bra till?

Bästa partyhiten?
It's your thing med The Isley Brothers är en av dem iallafall.

I din mp3-spelare?

Just nu:
Springsteens Darkness on the edge of town-skiva.
Tom Waits Blue Valentine-skiva.
Steely Dans Pretzel Logic-skiva.
Samt Eva Cassidys Songbird-dito.

Mer vatten

Grabbhalvan skall iväg med dagis och bada idag. Det är inte hans premiärtur till badhuset, han har åkt med min fru förut. Men det är hans premiärtur med dagis.
De åker tydligen fyra ungar och två fröknar åt gången. Nu är det alltså hans tur.
Lilla grabben.

Jag är vansinnigt nervös och känner att jag inte litar på att de där dagisfröknarna har full koll. Visserligen är de jättemeriterade och har onekligen en grymt mycket större erfarenhet av barn i allmänhet och barn i badhus i synnerhet än vad jag har.
För jag har aldrig varit med min grabb på badhus. Jag har aldrig varit med något barn på ett badhus.
Ändå önskar jag allt jag kan att det var jag och inte dagisfröknarna som åkte till badhuset. Jag skulle nämligen inte släppa honom med blicken för ens en sekund. Det gör säkert inte de heller – men det kan ju inte jag veta.

Min fru tycker att jag är harig, och kanske är det så.
Suck.

Vatten

Igår när jag hämtade grabbhalvan på dagis hade han nya kläder på dig. Eller nygamla snarare. Han hade sina reservkläder på sig, som vanligtvis ligger i ett skåp på dagis och inte används. Men han hade tydligen lekt ute. Fröknarna förklarade att han blivit lite blöt och att hans kläder hängde i torkskåpet. I torkskåpet hängde han fleecejacka, som han har under regnjackan. Hans regnbyxor, hans byxor, hans undertröja, hans stövlar och hans strumpor. Han hade med andra ord blivit dyngsur. Visserligen regnade det igår – men det var inte många minuter. Hur är det ens möjligt att bli så våt att till och med stövlar och regnbyxor inte pallar med. Strumporna var som ursköljda.

Det är mycket lär sig som småbarnsförälder: att regnkläder inte har en chans mot en (knappt) tvååring var gårdagens lärdom.

Hipp hipp hurra!

Det är lite märkligt nu för tiden eftersom min fru är ett par månader äldre än jag, men född samma år. Förr i tiden, när jag fyllde tjugofem exempelvis, blev det ett stort steg och jag kände mig faktiskt äldre den där dagen. 25 oj vad ofantligt gammal jag är – tänkte jag då.
Men nu hinner min fru på något sätt värma upp siffran och avdramatisera den. Det känns med andra ord som att jag redan var 31 innan i lördags. 32 däremot hade känts sådär everestaktigt som 25 en gång kändes. Men 32 det blir jag inte för än om ett år – och då har ju hon hunnit avdramatisera även denna siffra. Strålande tider, onekligen!

Helgen firades alltså med att fira min 31-årsdag.
I lördags morse blev det presenter på sängen av lilla familjen. Ja må han leva och grabbhalvan hade till och med signerat sitt paket. (Givetvis på ett sedan länge bortglömt språk, men dock.) Sedan spenderades dagen med lite städning och stök då mina systrar skulle komma på middag på kvällen.
Systrarna, minus en, plus en sambo och min kanske närmaste vän dök upp vid sextiden. Jag hade gjort en bouillabaisse som blev fantastiskt god, om jag får säga det själv. Till efterrätt bjöds crème brulé, då jag bland annat fått en gasbrännare i födelsedagspresent.
Sedan blev det vin och snack till ganska sent. En alltigenom trevlig kväll.

Igår hade vi onekligen en hel del disk att ta tag i. När det var uppröjt och klart begav jag mig in till stan för att se Djurgårn ta sin första seger på Stadion på flera månader. Det var trevligt.
Sedan begav jag mig hem och röjde upp det sista och det tvättades en hel del och sedan blev det pizza och en dålig svensk långfilm på hyr-dvd.
Sedan somnade vi som små grisar alla tre.

Väderlekskrigsförklaring

Visst är det lätt att förstå principen. Alla undrar väl vad det blir för väder imorgon? På SVT:s och TV4:s morgonprogram visas det väder med långa och korta prognoser varje halvtimme. Hur mycket kan vädret i rimlighetens namn komma att ändras under den tiden?
Visserligen förstår jag att det inte är tanken att man skall sitta som en hösäck och titta på alla de där sex vädersändningarna. Utan tanken är väl snarare att man tittar på morgon-tv i runda slängar en halvtimme för att sedan hasta till jobbet. Och vad vore väl värre att hasta till jobbet där på morgonen utan att vara säker på vad det kommer att bli för väder. För säkerhets skull kör de, iallafall på SVT, en lite längre vädersändning varannan halvtimme, så att man verkligen, verkligen inte missar vad det är för väder att vänta.
Som grädde på moset finner vi även meteorologiska tabeller i våra dagstidningar, gratistidningar (som Metro) samt på alla tidningars och i stort sett alla tv-kanalers hemsidor.
Och om budskapet, nu mot förmodan, inte bankats in har de även väderinslag på i stort sett alla radiokanaler.

Sedan när vi kommer hem går de i de långa nyhetssändningarna igenom dagens väder, för de som råkar ha glömt vad det var för väder tidigare den dagen. För att sedan övergå till en längre femdagarsprognos med – högst osäkra – prognoser för de kommande fem dagarna.

Varför översköljs vi av dessa väderprognoser? Vem tittar på tv på morgonen för att fastställa om det behövs paraply eller inte? Det gör man väl genom att titta ut och se hur vädret verkar. Jättestora gråa moln, okej det verkar bli regn. Inte ett moln så långt ögat kan nå och Tomas Ledin på stereon – ja då blir det soligt; ta fram sandaler av plast!

Kan inte tidningar, tv, radio med mera hitta på något mer väsentligt att rapportera om än vad det kanske kommer att bli för väder?

Visst förstår jag att SMHI har ett existensberättigande. Sjörapporten är ju viktig för de som skall ut till sjöss. Luftfartsverket är säkert väldigt väderintresserade. Högst troligt också en eller annan statlig institution samt en privatperson som planerar ett utomhusbröllop eller så. Men det skulle kunna lösas med att de helt sonika tittar in på smhi.se och själva aktivit söker upp informationen. Alternativt ringer ett väderjournummer.

Sedan kan tv, tidningar och radio fokusera på något vettigare än de högst osäkra väderprognoser som tar upp medialt utrymme.

En uppmaning till TV4 och SVT: använd de där väderminuterna till att till exempel låta de musiker och skådespelare ni trots allt har med i programmet få möjligheten att göra ett framträdande till.
Det skulle göra betydligt mer för folks morgonhumör än att behöva höra: från öster kommer, troligen, den hrmm..kallfront in, som vi trodde, kanske, skulle kunna komma redan förra veckan – tre gånger per morgon.

Jag är inte helt okänslig mot meteorologer om ni nu tror det. Min morfar var meteorolog till yrket. När jag var liten och undrade över vad det skulle bli för väder på fotbollslägret så ringde jag honom. Aldrig, aldrig att jag konsulterade tv:n.

Huston, we have no problem

Äntligen införskaffades den där sånganläggningen igår. Jag och den andra gitarristen i bandet drog till Jam på Surbrunnsgatan och införskaffade ett set från Alto med ett åttakanaligt slutsteg samt två 12"-högtalarlådor med bra klös.
Väl tillbaka i lokalen, när allt var uppriggat och klart, kunde vi konstatera att det inte bara lät bra utan riktigt strålande bra.
Strålande tider!

Födelsedagsmiddag och storhandling

Jag fyller år snart. På lördag närmare bestämt. Men födelsedagarna är inte riktigt vad de var. Jag hade funderat lite på någon stor fest. Eller inte stor kanske, men fest iallafall. Det är inte varje gång man fyller år på en lördag.
Men sedan rann tiden iväg och plötsligt var det försent med inbjudningar och planering och ditten och datten. Så det får bli en liten familjeföreställning. Jag bjuder in systrarna på syskonmiddag. Det blir nog trevligt!

Vi var och storhandlade igår. Vi besökte det nyöppnade Coop Forum Vinsta. Det var ett ganska trevligt storköp tycker jag. Stort men inte sådär extremt jättestort som till exempel City Gross är. Dessutom hade de en ganska välsorterad järnaffärsavdelning (i brist på bättre ord). Och det föll såklart oss på läppen. Vi spontanköpte ett eklaminatgolv. Det är inte varje dag man gör det. Visserligen var det till inre hallen och vi behövde inte många kvadratmeter, men ändå!
Så nu har vi lite mer att göra på huset. Och det är ju bra eftersom det blev regnväder precis när vi började projektet med att skrapa, olja och måla våra fönster. Så nu kan vi lägga golv under tiden det regnar. Eller något.

Vuxenbalansen

Något jag funderar på ibland är hur man som förälder skall tackla det här med balansen mellan egentid och föräldratid. Alltså hur man drar linjerna mellan när och vem det är som är i fokus.
Det som föranleder just dessa skriverier är det faktum att jag och en bandkamrat planerade att åka till en musikaffär i stan och införskaffa en ny sånganläggning. Min fru jobbar till 15.00 idag och det ställer alltså mig med alternativen att ta med sonen till musikaffären, alternativ ställa in det hela med hänvisning till att jag inte har någon som kan ta knodden medan vi provar sånganläggningar.
All right. Men vem går före. Jag kan absolut förstå att det inte kommer vara en speciellt rolig timme för honom i musikaffären. Affären är proppfull med en massa sköra elektroniska och akustiska instrument och attiraljer, alla belagda med ett se men inte röra-förbud för honom. Det är en svår frestelse och nej-ropen kommer troligen att dugga tätt. Upplagt för en tråkig stund, onekligen. Med allt detta i åtanke borde jag stanna hemma med honom och hitta på något roligare: gräva i sandlådan på baksidan, spela fotboll, bygga med duplo eller något ditåt. Givetvis förstår jag också att det inte kommer påverka honom negativt senare i livet. Man tar inte skada av en tråkig timme. Och jag behöver verkligen den där sånganläggningen.

(Nu är min son krasslig och var hemma från dagis igår, så det blir ingen musikanläggningshandling i dag hur som haver. Problematiken i det stora kvarstår dock.)

Är det rätt att helt sätta sina egna behov åt sidan?

Var drar man gränsen mellan vems behov det är som styr. Givetvis ingår det i konceptet föräldraskap att man avsätter iallafall en viss del av ens egna behov till förmån till barnets. Och jag lever verkligen helt annorlunda nu än innan vi hade barn. Är det inte också nödvändigt att inte avsätta alla ens egna behov? För då blir man snarare blir ett dygnetruntdagis än en förälder. Så var sätter man gränsen?

Det är inget lätt problem det här. Och onekligen känns det som att om jag vann på lotteri, så pass mycket att jag kunde säga upp mig och leva på vinsten. Då skulle jag spendera en del av summan på att klona mig själv i fem kopior. Då kanske – kanske – skulle jag känna att jag hann med mina viktigaste åtaganden: pappa, man, vän, kreatör, musiker och radhusägare.

Vilket påminner mig om att jag köpte en trisslott igår, som jag inte har skrapat än. Kanske är dags att boka tid för kloning nu på en gång?

I saw the sign

Jag såg en fantastisk skylt igår kväll. Jag plåtade den med mobilen, så jag kan kanske återkomma med bildbevis när jag tankat över den till datorn.

Hur som haver, på skylten stod, i stora bokstäver (och typograferat som nedan):

Barna
Vårdcentral

Iallafall i min värld är det där hysteriskt roligt. Märkligt att de låter, uppenbarligen skrivregelsomedvetna personer få i uppdrag att göra skyltar. Och är det inte märkligt att ingen av de andra inblandade (tryckeriet exempelvis) märker något och kommenterar innan det är försent?
Det gjorde min kväll igår iallafall!

Vad är motsatsen till motsatsen till pest eller kolera?

Repningen blev totalt oinspirerad. En förstärkare på lagning gjorde att min gitarr gick genom en avhängd gammal Yamahastärkare...med dassigt ljud som följd. En liten PA-kris gjorde oss utan sånganläggning och det hela resulterade i tre timmars oinspirerat jam med dåligt ljud. Ingen höjdare.

Och apropå avsaknaden av höjdare så är min enda kommentar till matchen igår att jag verkligen inte vill prata om det.

Vad är motsatsen till motsatsen till pest eller kolera?

Åh, en paus!

Efter lite drygt två och en halv veckas vansinnesjobbande har jag nu en liten paus. Från 15.00 till jag går härifrån vid 17.00 har jag inte något som är akut panik att göra. Inga trycktider att passa, inte ens en deadline i sikte. Skall dock ha ett möte imorgon 09.00 om nya projekt, så pausen är snart över. Men det känns skönt att kunna pusta lite.
Jag har till och med hunnit rensa på mitt skrivbord, som sett hyfsat kaotiskt ut under en tid nu.

Men så trevligt!

Vad är motsatsen till pest eller kolera?

Jag står idag i valet och kvalet inför två trevligheter. Jag är dubbelbokad.
Jag har, eftersom jag har säsongskort, biljett till kvällens glödheta derby mellan gamla fina Djurgårn och de där kvasistockholmarna från norr. Det är, på något sätt, årets match. Iallafall i Stockholm. Även om Djurgårn vinner SM-guld så skulle det smolkas lite av förlust i de båda derbyna mot gnaget. Och även om Djurgårn skulle göra en platt säsong, och vara långt från guld, så kan det hela räddas en smula av vinna derbyna mot de gulsvarta.
Det är så lågt tillbaka i tiden, den här hatkärleken har funnits. Kanske redan sedan starten 1891 – ty Djurgårn och AIK är bildade samma år.

Min farfar var gnagare och min farmor var djurgårdare. Deras gnabbande på varandra resulterade i att min farsa blev blårandig och mina farbröder blev gulsvarta. Vilket i sin tur har gjort mig och mina systrar blårandiga.
Ett gnagetderby är med andra ord ganska stort i min värld.

Men sen är det det här med musiken. Vi har ganska nyss börjat repa med mitt nya band. Det går bra och är roligt. Förra onsdagen (vi lirar på onsdagar) hade vi för första gången med pianisten, och det lyfte oss alla ytterligare ett par snäpp. Det var jätteroligt att spela förra gången, och jag vill verkligen inte missa en repning. Dels för att det är så kul, men också för att jag på något sätt har tagit på mig bandledarhatten. Visserligen kan det kanske vara bra för de andra att jag inte är där och styr upp allt. Men då jag är den enda som sjunger lead – blir det onekligen lite tunt utan sång.

Så jag har dragits i valet och kvalet här. Men det blir ändå gitarren som vinner. Fotbollsmatcher kommer det fler av hela tiden, men repningarna går upp och ner. Och nu är vi inne i ett stim och jag känner att jag verkligen vill spela.

Min stol på Råsunda kommer således eka tomt ikväll...om jag inte hittar någon som vill köpa biljetten.

Två år och några timmar

Det är två år sedan idag. Och jag är minst lika kär i henne nu som jag var då.

Älskar dig fantastiska du.

/R

Ett år och tio månader

Jag satt med sonen i hans säng och läste böcker. Han har en lär dig räkna-bok som han tycker mycket om. Visserligen är han lite liten för att kunna räkna än, men det är gott om bilder i boken och de är han förtjust i.
På en av sidorna är det en bild från ett bygge. Det är fem av allting på bilden. Fem byggkranar, fem spadar, fembyggare med fem bygghjälmar och så vidare. Vår rutin är att jag frågar och han pekar, enligt mönstret: "ser du någon...spade då?". Och han pekar och utbrister glatt "där!", och så går vi vidare till: "ser du någon...grävskopa då" osv.

Jag tyckte att byggarna på den där sidan liknade allas vår Byggare Bob (de hade gula hjälmar och flanellskjortor och verktygsbälten), så jag frågade sonen: "ser du...Byggare Bob, då?".
Han tittade länge och noga. Sedan puttade han undan boken och reste sig och gick därifrån. Han blev kanske förvirrad av att det fanns fem byggare i boken. Han tröttnade -- tänkte jag. Men när grabbhalvan gått ner till fotändan av sängen stannade han, böjde sig ner och pekade och sa "där!".
Och mycket riktigt pekade han på Byggare Bob-boken som låg där.

Ett år och tio månader och redan smartare än farsan!

Suck.

Nära havet vill jag bo

Vi spenderade helgen i Visby. Och jag kan inte förstå att vi inte bor där. Det tog mig cirka tolv timmar på Gotland, sedan var det som om all stress rann av mig. Havet, färgerna, luften, husen, gatorna och maten på G:a Masters.

Åh vad underbart fantastiskt det är där.

Pandora my love

Pandora Internet Radio är, i min mening, en av de absolut bästa sakerna som har producerats på nätet i form av interaktiva tjänster. Och egentligen den enda interaktiva tjänst jag använder regelbundet.

Såhär fungerar det
Du loggar in. Sedan tipsar du Pandora om en artist eller en låt som du gillar. Pandora spelar genast upp låtar av andra artister som är indelade i samma genre som den av dig angivna låten. Gillar du inte låten som kommer klickar du på tummen ner-ikonen. Då kommer en ny låt. Gillar du det du hör klickar du på tummen upp.
Det finurliga är att Pandora lär sig av dina val. Ju mer du lyssnar och klickar tummar desto bättre ny musik möts du av. Och vad som är bra, ja det bestämmer du själv! Ett helt enkelt strålande sätt att hitta ny bra musik.

Och som om inte det vore nog så är tjänsten givetvis helt gratis!

Besök den och hitta ny musik här: pandora.com.

Jobb, jobb, jobb

Hinner knappt tänka nu. Hinner knappt andas ens. Men jag hinner blogga om att jag inte hinner med någonting, ty jag har en 5-minuterspaus nu i väntan på slutkorr.

vojne vojne...aja, det kunde varit värre.

Gammal goding

Jag satt och kollade igenom bloggarkivet lite, och hittade denna goding rörande onödiga lånord. Den skrev jag för nästan exakt ett år sedan.

Läs här!

Potatis och hönor

Igår spenderades merparten av dagen i Aspuddsparken tillsammans med min ena syrra, en vän till mig samt hans son och alla de hönor, getter, hästar, kaniner, katter, ankor och andra djur och som finns där i parken. Det var jättetrevligt. Dom är ju relativt kända för sina mocka-rutor de säljer i fiket. Men de nya kardemummakakorna gick ju verkligen inte av för hackor de heller.
Idag har vi haft en liten komma ikapp med trädgården-dag. Vi har klippt gräs och ansat rabatter och skördat lite potatis och så vidare. Vi tog även ett par av tomaterna som inte hade hunnit bli röda än och lunchade på lite stekta gröna tomater tillsammans med gräddstuvad pyttipanna. Mumma!

Nu nyss var jag hemma hos en av grannarna. Dom har visning på sin kåk och skall sälja. Jag passade på att kolla in deras hus för att se hur det skiljer sig från vårat. De är ju planlösningsmässigt relativt identiska, medan de inredningsmässigt skiljer sig markant. Det var roligt och lite märkligt att se sitt hus hur det skulle kunnat se ut om det vore andra personer som ägt det tidigare. Jättekul och intressant att se!

I morgon blir det min första fotbollsmatch på en månad -- jag är faktiskt jättesugen. Sedan blir det repning med bandet på onsdag och sedan drar vi till Gotland över helgen, det skall bli fantastiskt!

Vilken dag

Jag har haft en extremt stressig dag här på jobbet. Var på plats klockan 07.00 och har kört i ett vansinnestempo fram till nu. Men jag kirrade min (extremt osalta) deadline med tio minuter till godo!
Nu är allt skickat till tryckeriet – och luften pyser, medan jag skriver detta, ur mig som ur en vissen ballong.

Oj vilken dag.

Lost and found

I förrgår skrev jag om nyckeln till vår balkong som mystiskt har försvunnit. Och då vi inte har någon reservnyckel blev det tack och hej för balkongen på ett tag.
Jag och frun har vänt upp och ner på hela översta våningen och även letat igenom de kläder vi använt de senaste dagarna, ifall nyckeln skulle hamnat i någon byxficka eller så. Men utfallet har varit noll. Ingen nyckel.

Igår när min son började knorra för att Bolibompa körde program för lite äldre barn, som han inte riktigt kunde hänga med i, kom jag på en sak. Tänk om det nu är så att det är han som har slarvat bort nyckeln – det är väl egentligen ganska troligt. Jag provade att helt enkelt fråga honom: du, har du sett nyckeln? Grabbhalvan svarade med ett raskt: Mmmm...och hoppade ner från soffan. Väl nere på golvet gick han runt soffan och in bakom den (den står på sniskan en bit ut från väggen). Därbakom har vi gömt den sista flyttkartongen samt vår stora stereo (vi har två). Den stora stereon har vi inte riktigt kommit oss för att plocka ihop än, så den står i en trave där. Hur som haver så klämde sig grabben in bakom soffan, klättrade över flyttkartongen, kilade ner handen mellan förstärkaren och vinylspelaren, pekade och sa högt och tydligt: Där!

Och mycket riktigt, där mellan stereodelarna låg nyckeln. Är det inte fantastiskt!

Denna lilla händelse ger oss två insikter:

1. Dags att byta förvaringsställe för balkongnyckeln då han uppenbarligen når upp till hyllan där den hittills legat.
2. Grabben har betydligt mycket bättre koll på saker och ting än vad vi tror. Det var ändå två dagar sedan han "gömde" nyckeln där bakom soffan.

Oj vad han börjar bli stor!

Skördedags

Det är faktiskt en helt underbarkänsla som infinner sig nu när höstluften börjar blåsa in. Det är många som sörjer att sommaren säger tack och hej för den här gången. Men jag kan inte låta bli att älska den här årstiden. Visserligen är sommarsverige väldigt fint, men om jag skall välja favoritårstid så blir det nog antigen tidig höst eller sen vår. Den här höga svala höstluften som blåser in nu. Den är fortfarande ljummen, men inte tryckande. Himlen är ljusblå men solen steker inte. Jag bara älskar det.

Och nu när vi har villa är det än mer påtagligt. Våra tomater, som bara var små frön i våras, är nu mäktiga och meterhöga. Det hänger många röda härligheter på grenarna. Vad fantastiskt hemodlade tomater smakar! De på Ica känns som uppblött frigolit i jämförelse.

Nu längtar jag faktiskt lite grann efter den där helgen om några veckor när vi bestämmer oss för att göra i ordning tomten inför vintern. Ni vet klippa gräset en sista gång, kratta ihop gamla löv, ansa och gödsla lite, ställa in utemöblerna för vinterförvaring, elda löv, ris och kvistar i ett hörn av trädgården...etcetera. Iförd en skön tjocktröja, halsduk, gummistövlar och hela det kittet. På spisen puttrar en Beauf Bourgogne och en flarra Châteauneuf-du-Pape ligger på lut. Ja jäklar.

Antagligen kommer det vara så att det spöregnar, grytan koka över, halsduken kliar och jag halkar och ramlar med ansiktet rätt ner i gödslet.
Men man måste väl få drömma lite?

Från min sons rum

Det är mörkt så mörk i det lilla rummet,
jag ser dig knappt alls.
Men det där blänket från dina ögon
säger mig att du ligger och studerar mig.
Och här ligger jag och ser på dig.

Du söker min blick och jag tittar tillbaka
så vuxet jag kan.
Jag försöker skänka dig lugn, försöker ge dig ro.

Med ett litet ryck och en liten suck somnar du in,
och jag kan inte förstå hur klarade mig innan du fanns.

Rapport från en nästan-helg

Helgen spenderades med att göra en massa nästan-saker. Vi åkte nästan till Ikea, för att börja planera inredningen av vardagsrummet, som är tänkt att bli höstens stora husprojekt. Men det kom av sig då vår inbokade chaufför avbokade. (Det börjar verkligen bli dags för familjen oss att ta tag i det där med körkort.)

Vi gick nästan på en husvisning. Vi var klara att gå och stod påklädda i hallen när hon kom på att det var säkrast att dubbelkolla tiden. Var det 13:00–14:00 eller var det 13:30 till fjorton dito? Efter att ha konsulterat annonsen konstaterade min fru att det var 13:00–14:00, nästa söndag. Vilken tur att vi dubbekollade! Det har hänt förut, kan jag säga, att vi har stegat fram till en till salu-kåk, ringt på och mötts av en förvånad kvinna i storstädartagen som påpekat att visningen är imorgon – ni får snällt vänta.

I stället för husvisningen gick vi en promenad och inhandlade saker för att förvandla minsta delen av grabbhalvans Trofast-möbel till en leksaksugn med spisplattor. Men sen när vi kom hem, med inhandlade utensilier var det som om luften gick ur oss. Så det får vänta till ett annat tillfälle.

Jag spenderade lördagskvällen på den där numera omtalade kräftskivan. Det var – sådär – om jag skall vara ärlig. De som anordnade det hela har äldre barn: 18–20-årsåldern. Skivan blev på något sätt deras första försök att festa tillsammans med sina barn. Vilket givetvis ledde till att mor, dotter, far och son blev ordentligt på pickalurven och hade en väldigt sentimental och familjeintern jargong. Medan vi andra mest satt (mer eller mindre förvånade) och tittade på. Så kan det gå. En nästan-kul fest, denna nästan-helg.

Helgen avslutades med att inse att någon (hmm...) har slarvat bort nyckeln till balkongdörren. Vi vände upp och ner på hela övervåningen igår kväll men den är borta med vinden. Vi har ingen reservnyckel, så det kan nog dröja innan vi kan öppna dörren igen. Tur att det börjar bli svalare ute nu.

En fantastisk sak: vi har bokat in en resa för att fira bröllopsdagen. Åh vad vi längtar dit!