oktober 23, 2005

Bli inte en föräldrafundamentalist

Jag har bara ett barn som är knappt ett år gammalt. Jag har betydligt mindre erfarenhet än de flesta föräldrar som finns i Sverige. Ändå känner jag mig säker på att den bästa föräldrametoden är att inte ha någon metod.
Glada barn kan man inte tillaga på recept.
Som förhållandevis nybliven förälder har jag inte kunnat undgå att bli mer eller mindre bombarderad av böcker, webbsidor, pamfletter, anslag och goda råd angående vilken färäldralinje man skall välja. Vad för tema man förväntas välja på sitt barns uppväxt och vad det kan få för konsekvenser om man väljer eller inte väljer det ena eller det andra.
För mig och min fru kom det där som en smärre chock och vi blev väldigt förvånade. Vem har bestämt att man skall välja en väg och sedan mer eller mindre bokstavskorrekt följa den vägen? Vem har ens sagt att det är bra?

Allra först, vilket jag antar är normalfallet i Sverige, möttes vi av Anna Wahlströms teorier. Dessa verkar dela de insatta i två läger: ett som hyllar och ett annat som fördömer.
Men ganska snart föll begreppen som spön i backen: Attachment parenting, kängurumetoden, Kontinuum-begreppet, samsovning och så vidare.

En fråga som känns väldigt viktig är vem som vinner på att sätta alla dessa stämplar på olika föräldrametoder. Att olika metoder, för till exempel läggning, matning och uppfostran buntas ihop till begrepp som Nära föräldraskap. För så fort man sätter ramar runt ett begrepp: det här är femminutersmetoden, blir man som begagnare av den lockad in i någon slags fundamentalism. Osäkra föräldrar får dåligt samvete för att de inte gör precis som det stod i boken, och blir föräldrafundametalister utan att de egentligen bett om det. För avviker man från de uppsatta reglerna, en enda liten bit, framhålls genast att det är det som gör att det inte fungerar som det skall.

Men många av dessa hopbuntade metoder har funnits i flera tusen år, och gått i arv som tips och goda råd. Ett tips kan man följa och förvanska om man vill, men alla dessa föräldrateman förväntas man följa till punkt och pricka.
Jag tror inte en sekund på att det är bra.
Visserligen förtränger man sin egen rädsla genom att följa en metod: jag kan inte göra fel, jag gör precis som det står i boken.
Men huruvida barnet mår bra eller inte av behandlingen lägger man åt sidan. Och fungerar det inte så var det helt enkelt inte rätt metod; dags att prova nästa metod, gå på nya kurser och köpa fler böcker.

Våga lita på ditt sunda förnuft
Jag tror att det är bra att i möjligaste mån försöka följa barnets signaler. Att använda sunt förnuft. Om han gråter, kliar sig i ögonen och klockan är halv åtta. Då tror jag att det är dags för att duscha och gå och lägga sig. Även om vi vanligtvis brukar lägga honom en halvtimme senare. Jag tror på att ge barnet mat på mer eller mindre fasta tider. Men jag tror också att om grabben verkar jättehungrig en timme innan är det ingen idé att vänta. Jag tror och vågar lita på att han kan ge mig och min fru tillräckliga signaler för att vi skall kunna förstå om han är hungrig, trött, sjuk, irriterad eller ledsen.
Självklart har även vi rutiner runt till exempel läggningen. Men det är inget vi följer som slavar. Visserligen somnar han nästan alltid väldigt bra, runt klockan åtta. Men jag är övertygad om att det är viktigt för barnet att det finns utrymme för improvisation. Han brukar duscha innan det är läggdags, men det händer att vi struntar i duschen. Han brukar ligga i våran säng och käka välling innan han somnar. Men det händer att han inte vill ha någon välling, utan somnar direkt. Det händer att han inte vill sova utan ligger och pillar på sina fötter, drar sig i örat och jollrar. Det händer att han somnar av att bli buffad på blöjbaken. Det händer också att han somnar först när man slutar buffa honom. När han väl somnat lyfter vi över honom till spjälsängen.
Han vaknar sen varje natt, ibland klockan ett, ibland så sent som fyra, och vill krypa ner mellan oss. Då lyfter vi över honom till våran säng så sover han där resten av natten. Inget mer med det.

Skall man hårdra det så ser man ovan att vi då av en slump oftast praktiserar något som kan definieras som ett mellanting mellan Wahlströms idéer och den så kallade attachment parenting-principen. Lite ironiskt att det är just de två metodernas anhängare som brukar stå på var sin sida i debatter och anklaga varandra för att vara dåliga för barnen.
Det är absolut inte så att vi har lusläst alla metoder och kommit fram till en egen supermetod. Vi har bara gjort det som verkat vettigast för stunden, för våran familj, för vårat barn. Och det fungerar jättebra; läggningen tar i stort sett aldrig mer än 20 minuter.
Lita på ditt sunda förnuft och lyssna på ditt barn. Gör vad som känns bäst just nu och fundera inte på vad för eventuella metoders regler du följer eller bryter mot.
Jag är övertygad om att det är bra att föräldrarna får en trygghet i sin direkta relation till barnet. I stället för att de känner trygghet i en uppfostringsmetod – som i sin tur är utformad för att hålla osäkerheten i relationen till barnet i schack.
Jag har också varit i bokaffären
När vi kom hem från BB och barnet var helt nyfött var vi väldigt osäkra. På vägen hem i taxin från BB sa jag till min fru att vi måste köpa en bok. En jättebok där alla svar står. Det var min fasta övertygelse. Den skulle få bort den gnagande oron som kom som ett brev på posten i samma sekund som vi lämnade tryggheten på BB.
Nästa morgon gick jag in på närmaste bokhandel för att köpa Boken. Men jag hittade den inte. Eller jag hittade en massa böcker om barn. Men ingen kändes som Boken. Den magiska bok jag letade efter, som skulle innehålla alla svaren (helst i bokstavsordning).
Jag köpte ingen bok då. Det var ett bra beslut. För allt eftersom dagarna blev till veckor kände jag mig mer och mer säker på att vi skulle klara det här på egen hand. Vi har ju dessutom egna föräldrar att ringa och fråga ifall något nu skulle kännas osäkert.

Idag är jag mycket glad att vi gjorde så. Att vi har lärt oss att lyssna på vårat barn och vårat sunda förnuft. Det tror jag både våran son och vi som föräldrar mår bra av.

15 kommentarer:

Anna Toss sa...

Du har helt rätt och tänker som en hel karl, som min mamma skulle säga. Som nybliven förälder är man så himla osäker, och så lyssnar man gärna på alla experter som talar om hur det SKA vara och hur man SKA göra. Mer sällan får man höra att man ska lyssna på sig själv och sin bebis!
Jag var med och startade det första svenska forumet för föräldrar, och det byggde egentligen på en enda idé: Att det finns många sätt att göra rätt på. För det gör det!

Anonym sa...

Det finns inget i skrivspråket som heter våran. Våran används i talspråk. Det heter vår i skriftspråk. Jag läser din blogg kontinuerligt men har inte kunnat låta bli att irritera mig på återkommande användning av ordet våran.

R Skriverier sa...

Anna Toss ->
Tack för fina ord, och vilken bra idé att starta ett forum med en så bra grundidé.
Kan du inte posta adressen här?

Anonymous ->
Där ser man. Bonniers svenska ordbok har dock listat ordet "våran". Så helt oexisterande är det nog inte, trots allt.

Anna Toss sa...

Adressen dåförtiden var www.foraldrar.com och forumet hette föräldraNätet.
Nu drivs det av andra människor, heter Allt för föräldrar och adressen är www.alltforforaldrar.se.

luxia sa...

Amen

R Skriverier sa...

Anna Toss ->
Intressant information. Tack för den!

Luxia ->
Tack tack :)

hj sa...

Stor fet flip till bra text!

Anonym sa...

Ang. "våran": Då får jag ta tillbaka det jag skrev tidigare. Då har flera s.k. språkexperter på TV och i tidningar fel i så fall, så kan det vara. Hur som helst så fortsätt skriv (med eller utan våran ;) ) för det är intressant att läsa din blogg!

R Skriverier sa...

Anonymous ->
Det är väl så att det inte finns något egentligt rätt eller fel vad gäller vissa språk- och skrivfrågor.

Tack så mycket för att du uppskattar det jag skriver -- med eller utan våran.

/Herr R

Pallas sa...

Och jag säger: Börja med dig själv - vem är du? vad står du för? - och du har hela upplägget för ditt föräldraskap klart för dig. Eller ja, nästan, för sen kommer det där lilla knytet som kan föra dig rakt in i fundamentalitet. I mitt fall var det barnet som var en bebisfundamentalist och han hade siktet inställt på Attachment Parenting minsann. Inte för att jag visste vad det var eller ens att det fanns nåt som hette så. Det fick jag reda på först efter 13½ år som mamma och fy tusan vad skönt det var att hitta andra föräldrar som gjorde som jag och som också kände sig kritiserade av en oförstående omvärld.

När man är förälder till ett närabarn, då finns inga val. Det går inte att härda och lära och uppfostra, för att överleva och orka måste man följa barnet. Gör man det får man en skön balans, gör man det inte fylls dagarna av idel frustration, dåligt samvete och ångest. Så, för min del är jag gärna fundalist om mina barn anser att jag behöver vara det. Det är ett billigt pris att andra tycker jag är stollig.

R Skriverier sa...

Pallas ->
Jag tror du missförsod hur jag menade. Jag menade just att man skall göra det som känns bra och det som verkar bra för en själv och sitt barn. Att våga lita på att man förstår sitt barn och kan avtyda dess behov.
Och som jag förstår det är det precis vad du har gjort. Med andra ord tycker vi likadant.

Det jag opponerade mig mot var dessa föräldrabegrepp som "begrepp". Trenden att etikettera sitt föräldraskap medför att många föräldrar som känner sig osäkra förhåller sig till reglerna i ett "begrepp" i stället för att förhålla sig till barnet, och dess konkreta behov.

Du verkar ha hittat en rytm i ditt liv som fungerar för dig och ditt barn. Och det är ju strålande!
Det är säkert många som önskar att de hade kommit så långt som du.

:)

/Herr R

Anonym sa...

det viktiga är att man är snäll mot sina barn och älskar dom i alla lägen . Då fixar det sej!

hanna sa...

Jag tycker det du skrev var väldigt fint och stämmer otroligt bra. Just nu behövde jag läsa just det här, vår lillkille sover med oss i sängen trots hela släktens attacker (som dock gör en lite uppgiven stundtals)..

R Skriverier sa...

Hanna ->
Så bra att du blev glad av att läsa min text. Stå på dig angående barnet. De andra kan tycka vad de vill, men det är ditt, och din mans, barn. Ni bestämmer!

/Herr R

Anonym sa...

Hej,

jag håller med om att "lyssna in sitt barn" och att "följa barnets rytm" men det är inte så jäkla lätt alla gånger tycker jag. jag vet ärligt talat inte exakt vad mitt barn mår bra av, vilka tider osv vi försöker nu få till rutiner för vår 6-mån gamla son och vi har testat olika saker som visst har väl funkat, men samtidigt tror jag inte man "får" ett "närabarn" utan det blir ju lite vad man gör det till. allt handlar nog om inställning, så på den punkten håller jag med.
att inte ha en metod, är ju också en strategi och med eller utan metod så är det nog ett sätt att övertyga sig själv att man gör rätt, för vilken förälder har inte känt dåligt samvete?

mamma mu