juli 09, 2005

Svettighet och nattbrallor

Det är så otroligt tryckande hett nu. Det där åskvädret som blåste förbi i förrgår laddade tydligen bara tillfälligt ur luften från det här lufttrycket from hell. Det måste vara nära nog 100 procent lunftfuktighet nu.
Jag personligen störs inte så där vansinnigt mycket av att det är så här varmt. Eller nu ljög jag. Jag personligen störs egentligen så inihelvete av värme. Jag fryser hellre än svettas, alla dagar i veckan. Och jag är tyvärr en sådan person som svettas som en svettig gris. Det är helt sjukt. Och pinsamt. Men vad kan man göra åt saken?
Idag gick jag faktiskt och drällde extra länge i två oilka livsmedelsaffärer bara för att få livsnjuta lite genom att hänga mig ner över frysboxarna. Man tar vad man har i brist på luftkonditionering.

För ett par år sedan hyrde jag och min -- då blivande -- fru ett hus i Visby. Vi var nykära och precis lika körkortslösa som nu. Så för att slippa gå över allt – och för att ändå vara liksom nära-nära varandra hyrde vi en tamdencykel. En blå tjusig historia.
En dag fick vi för oss att lindra den tropiska värmen genom att slippa laga lunch själva. Vi tog vår blåa tamden och trampade iväg till närmaste hamburgerkedja. Väl framme gick vi in och ställde oss i kön. Kön var kanske inte så lång men jag var även då rejält svettansatt i varma miljöer och att vi hade cyklat dit gjorde det knappast bätte. Jag kämpade och kämpade och försökte intala mig sjäv:
-- Det är ingen fara. Jag är ju ren. Det är iallafall inte svett som luktar, utan rent svett från en som är lite varm. Eller helt otroligt jävligt varm, snarare.
När vi äntligen kom fram till kassan satt islossningen igång. En stor ansamling svettpärlor gled ner från min panna, förenade sig med grönlandsstora öar av perspiration från näsan och gav sig, nästan lite som en lavin, ut för nästippen och landade med ett stort plask, s p l a t t, mitt på brickan som den hamburgarerestauranganställda hade förberett framför oss. Reklambladspappret som låg på brickan började genast suga upp min stora svettblaffa och liksom höja sig så där som det gör när det blir väldigt blött.
Jag funderade en sekund, som kändes längre, på vad jag skulle säga... Min -- då blivande -- fru såg inte spektaklet då hon var upptagen med menyn. Eftersom jag inte kom på något normalt att säga till den anställda som sett svettlavinens framfart (oj vad det är varmt idag), eller något roligt med samma syfte (om det börjar brinna i fritösen sedan, så ring mig så kan jag komma och svetta bort lågorna...) så tog jag det säkra kortet och vände på klacken och gick rakt ut ur restaurangen.
Sen fick jag givetvis förklara mig varför jag plötsligt avvikit, vilket ledde till ett par rejäla asgarv.
Så kan det gå.

Men hur som haver, det jag menande i början med att jag inte störs så mycket personligen av värmen i år är att jag har grabbhalvan att fokusera på. Han tycker att det är mycket jobbigt med solen och värmen. Vi försöker så gott vi kan att täcka över honom med vita filtar och mössor som vi dränkt i kallt vatten. Men det är inte lätt.
Stackarn måste ju slagga med en blöja också. Tänk på det själv, det är typ det sista man överhuvudtaget skulle kunna tänka sig att sova med när det är såhär varmt. Ett par rejält tjocka fillingar i syntetmaterial. Usch.

juli 07, 2005

Lappsjuka och spöregn

Inte helt oväntat fick jag en släng av stora nojan igår. Allt för mycket tid med mig själv och ingenting vettigt att göra brukar ofta leda till att det där svarta fula kommer som ett brev på posten.
Givetvis förstår jag att det är bakomliggande knutar som jag måste fundera upp. Att lösa dem på annat sätt finner jag omöjligt. Egentligen borde jag väl ta itu med det där en gång för alla, rensa ut allt gammalt mugg som ligger och skräpar i mitt huvud för att sedan vara ren som vilken anticimex-städad lägenhet som helst. Men det är påfallande frestande att göra en struts och sticka huvudet i sanden så fort möjligheten erbjuds.

Det brukar alltid bli såhär på mina semestrar. Efter fyra-fem dagar kommer Det Stora Fula och gör sig påmind i mitt huvud. Två dagars djupsuckande och hjärnarbete på huvudvärksvarv brukar det krävas. Sedan är jag faktiskt ute ur det igen, och semesterlunken sätter in så jag kan tuffa på i ett lite lagom lugnt tempo. Så imorgon blir det bättre. Jag lovar.

Det har varit sådär extremt tryckande varmt som det bara är innan det blir väderomslag med åska sedan igår. Vi påverkas väl alla, men det blir extra tydligt på lillgrabben. Han har varit extremt gnällig och lättutråkad. Tack och lov kom regnet i eftermiddags och det var som att han suckade ut också. Vi gick en promenad när regnet hade slutat och han skrattade så han kiknade nästan så fort jag tittade på honom i vagnen. Sen när vi kom hem lekte han väldigt entusiastiskt med tre tomma pet-flaskor. (Här köper man dyra specialdesignade leksaker, så föredrar han plastflaskor...) Efter en halvtimmes flaskdans på golvet så blev det en dusch följt av välling och sängen, han somnade direkt.
Vi har ett mönsterbarn! -- iallafall idag.

Mina egna små problem ovan känns larvigt pluttiga när man hör vad som hänt i London.
Vad är det med folk egentligen? Oavsett hur passionerat man än brinner för sin sakfråga, hur viktigt man än tycker att det är att upplysa världen om hur extremt jätteöverkörd man tycker att man har blivit i någon fråga av säkert jätteadekvat natur, hur kan man tro att terrorbomber är lösningen? Hur kan det någonsin vara en lösning? Vem vill lyssna på dem nu, vem vill ta deras argument på allvar?
Det är väl som vanligt något extremt luddigt religiöst motiv i bakgrunden. Usch.

juli 06, 2005

Folkhemsprommenad

Vi gick en promenad idag. Jag, grabben och frugan. Hon hade hela dagen ledigt från rep så jag fick sällskap i mina upptäcksfärder i denna nya lilla gamla stad. Vi gick längs vattnet och pratade om hur fint det är med städer som ligger vid vattnet. För även om Stockholm ligger mitt i plurret, så att säga, så infinner sig aldrig den där känslan av att havet är närvarandes. Havet börjar ju faktiskt redan vid Skeppsbron, men känslan av hav infinner sig inte för än utanför Utö eller så. Nu är kanske inte skärgårdsmiljö så illa det heller. Men den där speciella känslan som infinner sig när man tittar ut över ett vatten och ser horisonten infinnner sig inte i Stockholm, och det kan jag sakna.
Hur som haver, vi gick där på en gångväg längs vattnet och småfilosoferade och blev glada och förundrade över hur fint det är här i Sverige. Men plötsligt så tog den idylliska gångvägen längs vattnet slut, pang-bom, i ett stort industriområde. Vi undrade länge om vi var tvugna att vända, men alla väg- och påbudsskyltar tydde på att det var helt okej att gå där genom, så vi gjorde det.
Jag blev förundrad ingen. Industrierna ligger så väldigt nära vardagslivet här. Det är inte mer än fem minuters gångväg från centrala staden, till industriernas territorium.
Där gick vi iallafall i ett väldigt märkligt område med en väldigt märklig känsla. Det var flera gigantiska traktorer med lika gigantiska skopor som körde någonslags stenaktig last. Hon gissade på kol, och jag höll nog med.
Ena sekunden kändes allt så Per Albin Hansson-folkhemsaktikgt att man nästan såg sig omkring efter en ström av folk på cykel med unikaboxar på pakethållaren, och jag gick där smånynnandes på Springsteens "Factory"
Early in the morning factory whistle blow
man rises from bed and puts on his clothes..

...andra sekunden blev jag livrädd att de där gigantiska maskinerna skulle göra illa min fru och mitt barn. Dessutom passerade vi en skylt där det stod "Varning för stoftutsläpp" -- och vi kände oss plötsligt väldigt rädda för att socialen skulle komma och befria vår son från oss, de sämsta föräldrarna i världen. Men stoftutsläpp? Hur kan man skriva det på en skylt bara sådär helt apropå ingenting.
--Här går gång- och cykelvägen ner till strandidyllen, varsågod, och du förresten; varning för stoftutsläpp!

Det är mycket nytt för mina stockholmsögon nu. Efter idag begriper jag bättre hur illa det verkligen kan vara när storindustrier lägger ner sin verksamhet i bruksorter. Det är så förknippat med staden på något sätt. Som om hela orten är upphängd på fabrikens axlar.

juli 05, 2005

Ribbträff

Det börjar gå upp för mig nu att jag övergivit min stad. Utan att hymla så måste jag säga att det är ganska stor skillnad. Vi kom hit i fredags eftermiddag och käkade lunch nästan direkt. Sedan blev det uppackning, middag och en kort liten promenad. På lördagen såg jag fram mot en heldag på stan. Jag gillar verkligen städer, stora som små, och jag var verkligen jättesugen på att få se hur det är här i staden jag skall spendera hela juli. Döm av min förvåning när allting helt plötsligt stängde klockan 14:00. Vad är det som händer? Jag som hade intalat mig själv att det inte skulle vara så stor skillnad mot Stockholm. Det skulle ju bara vara lite färre affärer och kanske inte någon Biblioteksgata. Men här gör tydligen småstaden precis tvärt om på en gång.
Fast det var kanske lika bra. Affärerna har öppet måndag-fredag 10.00-18.00. Lördagar 10.00-14.00. That's it. Om jag skall vara ärlig så är det kanske nyttigt för mig att man inte kan smita iväg lite då och då och gömma sig själv och sina tankar bland skivor, kläder och annan shopping. Nu får jag ta itu med mig själv och grabben, varje dag. Det är inte lite det.

Jag gick en långpromenad igår när Hon hade dragit och repat. Inte alls långt från oss ligger det ett lika folktomt som gigantiskt gräsfält. Jag räknade till 12 fotbollsplander (i varierande storlek). Jag blev givetvis vansinnigt sugen på att kicka lite boll, det är något magiskt med övergivna gräsplaner. Sagt och gjort, i eftermiddags besökte jag Stadium (jag hann precis innan klockan 18:00) och införskaffade ett stycke fotboll.
Min tanke var att grabben skulle somna i vagen, ligga där och nanna så gott på gräsfältet och jag skulle lubba runt och latja med bollen, testa dassiga överstegsfinter och skjuta lite lagom i ribban sådär...
Det varit hur roligt som helst för mig att jazza loss lite där på bollplanen, men efter första ribbträffen vaknade han till och blev jätteledsen. Så jag fick snällt plocka upp min nyinförskaffade boll och rulla hem med vagnen och bollen och allt. Så kan det gå när pappa vill leka.

Jag insåg när jag väl var hemma att jag fortfarande inte lärt mig att vi inte har hiss. Ett stycke grinig grabbhalva, sex stycken en-och-en-halv-litersflaskor kolsyrat vatten, ett stycke nyinförskaffad fotboll och en liter jordgubbar. Det är ingen vidare kombination att släpa upp för fyra trappor.
Men det gick ganska bra trots allt. Om man bortser från några mosade jordgubbar och någon svordom eller så.

juli 04, 2005

Semesterpappa

Det börjar bli dags för mig att skriva lite nu igen. Det har onekligen hänt en del sedan i torsdags. Vi har (tillfälligt) övergivit storstaden för en betydligt mindre stad. Hon har intensifierat sina repetitioner och jobbar mycket-mycket nu. Jag har börjat min semester, och jag har samtidigt börjat min pappaledighet.
Onekligen kräver det en större skärpa av mig än tidigare. Visserligen har jag hela tiden varit delaktig i mitt barns utveckling och jag har givetvis tagit mitt ansvar som pappa från dag ett. Men allt blir mer uppenbart nu när jag, iallafall mestadels, har huvudansvaret om dagarna. Jag har tyvärr behövt jobba. Jag inser nu hur mycket jag har missat när jag varit på jobbet.
Men nu är det Hon som knegar och drar in stålarna -- så jag står för barnvagnspromenaderna, gråttröstningen, vällingblandningen, blöjbyten och spyupptorkningen. Och med det följer ju 100% ansvar!

Det är jättenyttigt för mig att, hands-on, få förstå hur Hon har haft det om dagarna sedan november förra året.
Jag inser nu hur mycket enklare allting är när man är två. Det slår mig att det inte kan vara lätt för alla ensamstående föräldrar. Att alltid behöva göra allt själv måste vara fruktansvärt tid- och tålamodskrävande. Jag menar bara en sådan enkel sak som att gå och handla blir till ett litet äventyr i miniatyr när vi bor, som vi gör nu, på fjärde våningen i ett hus utan hiss. Det tog säkert tjugo minuter bara att släpa ner barnvagnen en halvtrappa, låsa fast den där och sedan kånka upp unge och ett par matkassar fyra våningar.

Det är ställt utom allt tvivel att det är nyttigt för mig det här. Att få ta den här tiden med min son är helt underbart! Vi kommer så mycket närmare varandra.
Att denna sommarmånad blir som en försmak och ett träningsläger inför höstens fyra pappalediga månader är ju bara ett plus.