juli 07, 2005

Lappsjuka och spöregn

Inte helt oväntat fick jag en släng av stora nojan igår. Allt för mycket tid med mig själv och ingenting vettigt att göra brukar ofta leda till att det där svarta fula kommer som ett brev på posten.
Givetvis förstår jag att det är bakomliggande knutar som jag måste fundera upp. Att lösa dem på annat sätt finner jag omöjligt. Egentligen borde jag väl ta itu med det där en gång för alla, rensa ut allt gammalt mugg som ligger och skräpar i mitt huvud för att sedan vara ren som vilken anticimex-städad lägenhet som helst. Men det är påfallande frestande att göra en struts och sticka huvudet i sanden så fort möjligheten erbjuds.

Det brukar alltid bli såhär på mina semestrar. Efter fyra-fem dagar kommer Det Stora Fula och gör sig påmind i mitt huvud. Två dagars djupsuckande och hjärnarbete på huvudvärksvarv brukar det krävas. Sedan är jag faktiskt ute ur det igen, och semesterlunken sätter in så jag kan tuffa på i ett lite lagom lugnt tempo. Så imorgon blir det bättre. Jag lovar.

Det har varit sådär extremt tryckande varmt som det bara är innan det blir väderomslag med åska sedan igår. Vi påverkas väl alla, men det blir extra tydligt på lillgrabben. Han har varit extremt gnällig och lättutråkad. Tack och lov kom regnet i eftermiddags och det var som att han suckade ut också. Vi gick en promenad när regnet hade slutat och han skrattade så han kiknade nästan så fort jag tittade på honom i vagnen. Sen när vi kom hem lekte han väldigt entusiastiskt med tre tomma pet-flaskor. (Här köper man dyra specialdesignade leksaker, så föredrar han plastflaskor...) Efter en halvtimmes flaskdans på golvet så blev det en dusch följt av välling och sängen, han somnade direkt.
Vi har ett mönsterbarn! -- iallafall idag.

Mina egna små problem ovan känns larvigt pluttiga när man hör vad som hänt i London.
Vad är det med folk egentligen? Oavsett hur passionerat man än brinner för sin sakfråga, hur viktigt man än tycker att det är att upplysa världen om hur extremt jätteöverkörd man tycker att man har blivit i någon fråga av säkert jätteadekvat natur, hur kan man tro att terrorbomber är lösningen? Hur kan det någonsin vara en lösning? Vem vill lyssna på dem nu, vem vill ta deras argument på allvar?
Det är väl som vanligt något extremt luddigt religiöst motiv i bakgrunden. Usch.

1 kommentar:

Tomas sa...

I know the feeling.