juni 30, 2004

Semesterstängt Semesterstängt

Nu åker jag till Toscana ett par veckor. Lapar sol, dricker vin och äter ost som luktar.
Åter i slutet av juli.

Amen

juni 29, 2004

Eufemismer eller bladguld?

Allt är inte guld som glimmar. Jag ställer mig frågan: är det möjligt att få det mesta att omskrivas till det bättre? Som vilken simpel alkemist som helst, tror jag det.

Jag är en hopplös begagnare av eufemismer. Jag vet om det och på något sätt eller annat försöker jag motarbeta det. Jag skäms lite över det. Som om det korrekt beskrivande inte vore bra nog. Det leder ofta till att jag blir pedantiskt noga med att exakt återge varenda upplevd sekund, då jag skall berätta någonting eller annat. Vilket tyvärr sätter de jag språkar med på prov.
Allt detta för att undvika de eufemismer jag konfronteras med. En lite lortig hund blir lätt en skamfilad byracka, om du förstår vad jag menar. Men å andra sidan handlar det kanske mer om att förgylla vardagen. Ett baugettebak blir onekligen trivsammare med ett glas Bordeaux och en imaginär basker på sniskan. Men det förändrar inte situationen, förgyller snarare – som sagt. Kanske är det så det är: det handlar inte om eufemismer utan om bladguld. Fast för all del – bladguld är väl eufemismen förkroppsligad?

Ärligt vet jag egentligen inte om det spelar någon större roll. Jag försöker sätta piff på min vardag, men är samtidigt maniskt noga med att inte låta andra påverkas av mina småfalsarier till dagdrömmar och bladguldsbestrykningar.
Se där, jag fick ner det hela i en enda mening – det trodde jag inte.

juni 28, 2004

...och sjön är lika skön som du är naken...

Älskade favorit. Älskade älskling. Din kropp mot min kropp och det är kallt och rått i det lilla huset på prärien men du och jag är bara varm varm varm. Du tar på mig och jag tar på dig och vi växer redan i varandra, älskling. Kom till mig, stanna kvar, jag håller dig kvar i mig och jag håller mig kvar i dig.
Värm min själ och mina synkopa hjärtslag och jag skall tina all is som du kan tänkas ha.

juni 23, 2004

I mitt hjärta skapas tomrum

Frågorna är viktiga. Onekligen jätteviktiga, men jag får ändå känslan av att jag mest lallar omkring och på något sätt eller annat mer leker vuxen än tar tag i saker och ting som den vuxna person jag utger mig för att vara.

Jag skapar plats nu. Inte bara i lägenheten utan i hjärtat. Plats som skall fyllas av ett helt nytt liv. Plats att leka på. Plats för diverse turer mellan sängen, sången och hjärtkammarflimret. Jag vet vem och jag vet när och jag vet att det aldrig någonsin varit mer på sin plats att skapa utrymme för framtiden. Inte bara det att vi behöver en till garderob och plats i kvadratmeter. Det är i blodet lika mycket som i lägenheten som jag möblerar om. Just nu livsviktiga saker måste få ge vika och det faller sig säkert naturligt vad som får trilla ur korgen. Men för tillfället vet jag bara att det kommer att bli så. Allt kan inte hinnas med. Eller det är ju det det kan. Jag skall bara omprioritera vad allt är. Lite lätt sådär.

Men det är inga problem. Allt är nu faktiskt guld och gröna skogar och jag ser hur många levande hjortar som helt. Det är mer ett konstaterade. Jag skall slänga saker. Rena blodet. Klippa mig och skaffa mig ett jobb som jag redan har.

På något sätt känns det som att mina resonemang de senaste veckorna har fastnat i Magnus & Brasses gamla framåt-och-bakåt-vals. Jag griper tag i problem bara för att genast finna ett tjog nya som på ett eller annat sätt relaterar till det inledande problemet. Först så går det framåt och en, två, och tre, fyr. Sen så går det bakåt och fem, sex, och sju, ått...
Om sanningen skall fram så gör jag inte så himla mycket åt de identifierade problemen. Jag tar dem ad notam och sen händer inte mycket mer. De blir inregistrerade i min tvetydiga hjärnbalks gråceller...
...och sen så går det runt en liten stund, å sen så går det bakåt, och sen så är det stopp.

juni 22, 2004

Vinnarskalle

Jag måste plocka fram min gamla vinnarskalle igen. Stålmannenfiguren, som jag vet lurar där bakom. Jag har flängt runt i tankarna så länge att jag på något märkligt sätt har tappat insikten att jag redan hade insett hur allting ligger till. Jag vågade mer förut. Stod på mig. Beror det på att jag var mer ståndaktig förut och att jag nu har tappat både den ena och den andra sugen under resans gång, eller betyder det att jag vet mer nu och sålunda ser saker i perspektiv där all smolk skiner minst lika mycket som allt guld jag förut blev så bländad av? Situationerna har blivit mångt mer välfacetterade och nyansrika än vad jag kanske trodde för tio år sedan. Världen var enkel och jag var kung då. Jag är nog kung nu med, skillnaden är det där nog som jag precis smög in i början på denna mening. Det handlar kanske mest om att jag har börjat förstå priset. Priset det kostar att spela på en så pass hög nivå. För jag spelar med hela registret. Livet, kärleken, jobbet och allt går jag in i med etthundra procent. Det är så jag fungerar. Det är inte helt klart att det måste vara så. Jag skulle kunna sänka ambitionsnivån och fejka som vilken glidtacklad italienare som helst. Men det är inte jag. Jag kan göra så, men det är inte jag. Inte jag.

Någonslags konklusion får väl bli att jag visserligen inte levererar med samma intensitet som tidigare, vare sig på jobbet eller i livet utanför. Men jag gör det med större erfarenhet och med en kalibrerad finess som jag tror alla uppskattar.
Jag måste lära mig att inse det själv.

juni 18, 2004

Komplett med nygamla gismos och allt

Jag väntar på sommaren som alla andra. Jag väntar på semester och huset vi har hyrt i Toscana. Jag väntar på en flaska rötjut och ost som luktar. Espresso. Nybakat bröd. Parmaskinka och solvarma tomater. Hinkvis med olivolja. Oj, vad jag längtar.

Jag har en ny ring. En nygammal ring. Det är en lång historia och jag varken orkar eller vill dra upp den igen. Men hur som haver så sitter den på mitt lillfinger som den aldrig hade gjort något annat. Kanske inte helt hundra imagemässigt, inte min stil riktigt. Men det struntar jag i. Den betyder så mycket för mig och är lugnande som vilken oum-tatuering som helst.

juni 11, 2004

Fredagsövningar

Vi har flyttdag här på jobbet. Egentligen har vi flyttdag på måndag, men det är ingen som verkar ha tagit det ad notam – så vi gör det redan nu. Och jag är inte den som sätter mig på tvären. Jag tar hellre flyttstånk än sitta framför skärmen – alla dagar i veckan.
Jag bär lådor således.

Inte för att jag tror att det har hänt något revolutionerande, men det känns ändå som om det blåser lite mer medvind nu. Jag mår bra av omväxling och det är märkligt att så lite som att vi byter våning i huset får mig att bli gladare. I och för sig är jag inte förvånad. Jag gillar att flytta. Eller att möblera om. Eller att bo in mig i nya situationer. Dagarna blir kortare. Omväxling förnöjer heter det ju – och jag skriver ivrigt under.

Planerna för helgen är obefintliga. Eller på söndag kommer de ställa en stor kontainer utanför vårat hus. Så på söndag skall jag slänga en massa saker. Exakt vad vet jag inte än, det beror på hur det känns på söndag. Men att slänga saker är mycket förnöjsamt om man är jag. Och det är ju det jag är.

Om vädret är bra tror jag att jag skall sätta mig i en park med lite vänner och dricka ett glas rötjut och äta baugette. Det låter trevligt.

På återseende.

juni 08, 2004

Som kallt regn över mina axlar

Uddlös står jag stampande. Trolösa ord myllrar mitt inre. Att inte känna är stora skräcken personifierad. Att inte veta vad som spelar roll. Ståndaktig är mannen. Försvagad är han inte. Beslutande. Betagande. Bedragande. Viljan att veta – men oförmögen att nå fram. Naken.

Som kallt regn över mina axlar faller alla mina ord ihop i en hög som växer sig större och starkare för varje dag. Kampen är lika gammal som gatan, men hur bra jag än känner den hittar jag ändå inte någon nödutgång ibland. Jag står fjättrad vid alltings hopplöshet bara för att jag inte vet hur jag gör när jag går här ifrån.

Tanken var att jag inte skulle titta. Inte tänka. Inte se. Men som den odiciplinerade dåre jag är stirrar jag rätt in i eländet i stället.

juni 07, 2004

I de bästa av världar – och så vidare

Att vakna varje dag och vara glad. Att vakna varje dag och se fram mot dagen som kommer och samtidigt kunna se på gårdagen som en lyckad tillställning.

Jag är ganska dålig på att prioritera. Att kunna välja vad som är viktigt för mig och inte bara se till stunden som är nu utan att kunna lista ut nu vad som känns viktigt imorgon. Men jag måste bli bättre. Måste bli bättre på att se på saker lite lagom halvfokuserat. Tittar genom solglasögon hej och hå – ungefär. Inte alltid så där ruskigt realistiskt kritiskt som jag tenderar att göra allt som oftast. Det är inte så att jag inte lägger märke till alla trevligheter som finns. Jag ser dem nog allihop – men jag ser ju gruset i hörnorna också. Jag måste öva på att låta bli att se det ibland. Låta solglasögon eller liknande bli mitt filter. Inte alltid registrera allt. Trampa på gasen och lätta ankar sätt inunder pannan fyr, fem, sex, sju, åtta, nio.

Men en studsbollsreflexion känns på sin plats. I och med att jag skriver detta så bevisar jag ju för allt och alla att jag inte alls går omkring med solglasögon. För detta som jag skriver om är onekligen gruskorn så det sjunger om det och jag är hur naken som helst. Det är alltså det här jag tänkte missa. Eller iallafall ignorera.
I de bästa av världar ­ och så vidare.