december 16, 2005

Sista bloggen?

Det här kan vara sista bloggen från Johanneshov. Sedan blir det kanske lite tunnsått med skriverier under jul.
Men sen är jag tillbaka med glödgad penna (snarare glöggade tangenter) lagom till mellandagarna. Då skriver jag från nya kåken, det ni!

Just nu är vår gamla lägenhet ett extremt kaos av kartonger, bubbelplast, dammråttor och prylar till förbannelse. Inte en helt optimal miljö för grabbhalvan. Man märker att han inte känner sig helt bekväm med att lägenheten ändrar skepnad hela tiden. Varje gång han vaknar är det mer saker som försvinnit ner i magarna på de där märkliga fyrkantiga flyttkartongmonsterna.
Men det får vara så i ett par dagar nu. Det är inget att göra någonting åt.
Min storasyster tar iallafall grabben på själva flyttdagen. Det är bra, så får han vara iväg och göra något roligt med henne. Så kan jag och frugan koncentrera oss 100 procent på flytten.

På återseende.

G O D J U L !

december 13, 2005

Decemberstress och vandalisering

Tiden rullar snabbt nu, men ändå på ett sätt märkbart långsamt. Allt handlar givetvis om flytten nu. Vi har packat ner ungefär en tredjedel av vårat bohag. Resten återstår och skall avklaras under denna vecka.

Annars har jag hunnit med lite brödbak, glöggavsmakning, besök på Skansens julmarknad, och att vandalisera en bil. Jo, du läste rätt.
Jag gick i godan ro, vid Enskederondellen här om kvällen. Grön gubbe och jag knallade orädd ut i gatan med barnvagnen. Plötsligt får en av bilisterna för sig att köra. (Mot knallrött, i en rondell dessutom.) Han stod längst fram vid övergångstället och behövde bara vänta på att jag skulle gå över och att det skulle bli röd gubbe och sedan då grönt ljus. Men plötsligt så bara körde han, jag var mitt ute i gatan (den är tvåfilig). Jag skrek rakt ut. Han hörde mig genom rutan och tvärnitade. Han missade barnvagnen med kanske två decimeter. Jag blev vansinnig och smällde näven allt jag kunde rätt ner i hans baklucka. Han öppnde dörren och ropade, utsäkta -- mitt fel.
Dra åt helvete sa jag och försvann på andra sidan gatan. Han stängde dörren och körde vidare i rondellen.
Som tur var upptäckte han nog först när han kom hem den knytnävsstora, djupa bucklan han just fått på bakluckan som en present från mig och min grabb.
Så kan det gå. Don't mess with my boy, skitskalle!

december 08, 2005

Bar karl fast i ett badkar

Det var en kväll för några år sedan. Jag var trött efter mycket jobbande och bestämde mig för att ta ett varmt och ångande bad. Jag tappade upp ett varmt bad, hällde upp en brottarwhiskey och kröp ner.
Efter en skön stunds avkoppling och med en kroppstemperatur började närma sig 800 grader tyckte jag att det fick vara nog, och drog ur proppen.
Jag tycker det är lite trevligt att ligga kvar i badet när vattnet rinner ut. Dels för att det äntligen kommer lite kall luft på min överhettade lekamen, dels för att det är lite lustigt hur tung man blir när vattnets bärkraft försvinner undan för undan.
När allt vatten hade runnit ut låg jag kvar i badkaret en lång stund och lät den tilltagande kylan från emaljen svalka mig. Det varma badet hade gjort mig dåsig och svalkan gjorde mig avkopplad…jag somnade. Det var inget vatten kvar i badkaret, så drunkningsfaktorn var lika med noll och jag lät mig småvaggas in i drömriket – något som jag en kvart senare bittert skulle ångra.

Ungefär femton minuter – så länge låg jag och slumrade där i badkaret. Sedan vaknade jag till lite och tänkte att här kan jag ju inte ligga och sova. Speciellt med tanke på att badkaret jag hade i den lägenheten jag bodde i då inte var ett badkar, snarare en tvålkopp. Samt att en naken 182-centimerters jag, i ett tvålkoppsstort badkar, inte kan vara en speciellt vacker upplevelse.
Således tog jag tag i badkarskanten för att resa mig upp. Men det gick inte. Jag försökte igen – lönlöst. Jag satt fast som i ett skruvstäd. Mitt nyvakna huvud hade lite problem att förstå vad som egentligen hände. Men efter ett par sekunders ryckande och slitande insåg jag att när vattnet hade runnit ut ur badkaret bildades det på något märkligt sätt ett vakuum mellan min rygg och badkarsbotten. Hur otroligt det än må låta så satt jag ohjälpligt fast. Jag provade att försöka klämma in en hand under ryggen för att få en glipa där luft kunde sippra in och på så sätt upphäva vakuumet. Men ingenting funderade.
Jag blev smått panikslagen av situationen tillslut så ett sista drastiskt försök var att helt sonika rycka fort – som man gör med plåster, du vet. Jag vilade några sekunder och samlade krafterna, sen tog jag i för kung och fosterland och satt mig upp med ett kraftigt ryck. Jag kom loss men det gjorde så ont att jag på fullaste allvar förväntade mig att hitta en stor bit avsliten rygghud kvar i badkaret. Det gjorde jag inte.
När jag äntligen kommit upp ur badkaret började jag fundera på vad som skulle ha hänt om jag verkligen inte kommit loss. Grannarna hade fått rycka in. Men hjälp av låssmed hade de kommit in i min lägenhet och funnit mig hjälplöst fastnaglad, naken i ett tomt pyttelitet badkar. Jag skrattade så jag grät. Jag ringde min syster och försökte förklara men jag kunde knappt prata för jag skrattade så jag kiknade. Jag skrattade och skrattade.

Två dagar senare, i duschen på gymmet
Efter ett slitigt pass gick jag i sällskap med en vän in i duschen.
Vad i helvete har du gjort! nästan skrek min vän när han såg min rygg. Jag hade inte tänkt på det men efter en titt i spegeln förstod jag vad han menade. Hela min rygg var ett enda stort blåmärke. Det såg rent ut sagt förjävligt ut. Tyvärr hörde hela omklädningsrummet skriket och alla spetsade öronen. Jag blev tvingad att berätta vad jag råkat ut för. Att jag först vägrade fick förväntningarna att trappas upp. Vad hade hänt? Hade jag blivit misshandlad av skurkar när jag var i färd att hjältemodigt avstyra ett bankrån. Hade jag träffat en ny fröken och haft sex utan dess like hela helgen? Och så vidare.
När jag sedan tillslut berättade hur oglamouröst det hade hänt, tjöt hela omklädningsrummet av skratt – för alla hade lyssnat.
Och där stod jag med mitt jätteblåmärke.

december 05, 2005

Den viktigaste revolutionen
är den som händer i huvudet

Visst är det av största vikt att vi som insett meningen med jämlikhet, fred, ekologisk balans och solidaritet manar på folk att tänka efter. Men det är givetvis av ännu större vikt att alla som kan, vågar stå upp och efterleva dessa livsviktiga ideal. Dessa fyra stora hörnpelare är praktiskt taget helt oomkullrunkeliga, och något som varenda tänkande människa på jorden kan skriva under på. Oavsett religion, politisk inriktning, kön eller hudfärg. Fyra stora punkter med ett ganska simpelt, men mycket viktigt innehåll: vi måste vara solidariska med oss själva och vår natur om vi skall kunna överleva. Jag menar inte att alla skall bli veganer, vänstersympatisörer och hoppa på omkring barrikaderna nu, inte alls. Det är bevakandet av den lilla revolutionen jag i första hand eftersöker – den som händer varje dag. Tanken som slog dig när du låg i badkaret igår kväll. Den glasklara formulering som du efter att ha beskådat ett tag, snabbt sopade under mattan med ursäkten: vad spelar det för roll hur jag agerar, det finns ändå så många som inte bryr sig.
Visst är det så. Det finns jättemånga som inte bryr sig. Det finns även många som står på barrikaderna med en flagga i den ena handen och en falafel i den andra. Men bara för att du inte visar dina sympatiserar med samma handlingar som de flaggviftande falafelätarna måste det inte betyda att din röst inte räknas.
Tvärt om: din röst är viktigast!

Om du bara vågar stå upp när någon fäller nedlåtande kommentarer om någon annan i samlingen runt kaffebryggaren på jobbet. Om du vågar säga ifrån när någon blir orättvist behandlad i krogkön. När någon fäller sexistiska kommentarer. Blir nedslagen på tunnelbanan. Om du vågar stå upp för dina åsikter och på ett fredligt och intelligent sätt lösa dina konflikter – ja, då kommer världen automatiskt bli lite mer som du hoppades på där i badkaret igår kväll. Vare sig det gäller världskrig eller tjafs om torktumlarludd i tvättstugan.
Den viktigaste revolutionen är faktiskt den som händer i huvudet. Glöm aldrig det.

Johanneshov farväl

Nu är jag bara söderortsbo i någon vecka till. Sedan bär det av till andra sidan stan.

Den 19 juni 1993 flyttade jag till Midsommarkransen. Sedan dess har jag bott söder om Slussen, på totalt sju olika adresser (visserligen gjorde jag en månads avstickare till Sumpan 1999, men det gills knappt).

Jag har inte vuxit upp söder om stan, jag är mälaröbo från början. Det faktumet har på något vis gjort Söderort till mitt eget ställe. Här har jag lärt mig att hitta och att tycka om själv. Mälaröarna och delar av Västerort har jag ju så att säga fått genom mina föräldrar. Söderort är min del av stan, på ett annat sätt.
Det gör det onekligen lite vemodigt att flytta här ifrån. Men Söderort lär finnas kvar och vi kan alltid återvända någon gång, om vi nu skulle vilja det.
Radhuset vi har hittat på andra sidan stan är verkligen en pärla, oavsett stadsdel. Och det är alltid positivt att lära sig hitta på nya ställen.

Vad är det som gör Söderort i allmänhet och Johanneshov i synnerhet till ett sådant gemytligt tillhåll då?
Ett stort argument är onekligen priserna. Det tar ungefär en kvart att knalla in till Söder här ifrån, men lägenhetspriserna är i runda slängar en miljon mindre här. En lägenhet som kostar 1.500.000:- här kostar 2.500.000:- fem minuters cykelväg bort. Det är ganska galet egentligen.
Andra fördelar är att det är så lugnt här. Det ligger jättenära innerstan men ändå är det ett helt annat lugn här. Det är inte mycket som stör på nätterna och det är inte mycket busliv ute på gatorna. Faktum är att detta troligen är en av Stockholms lugnare stadsdelar. Det enda gångerna det kan vara någon slags tryckt stämning här är väl när det är någon speciellt jätteviktig fotbollsmatch på Söderstadion, men oftast är det lugnt även då.

Närheten till Globen, Hovet och Söderstadion gör att här rör sig, nästan varje kväll, en väldig massa människor. Alla dessa har rest hit från andra delar av stan (och Sverige) och alla är inställda på en trevlig kväll. Det sätter givetvis lite stämpeln på den här delen av stan: uppsluppen och förväntansfull.

I anslutning till de tre arenorna finns gallerian Globen City Shopping. Det är ingen jättegalleria a´la Kista och Täby, utan en lagom stor galleria med det nödvändigaste: ett dussin klädaffärer, skivaffär, McD’s, Apoteket, Expert, Kitchen, en handfull restauranger och fik. Samt Ica.
Ica Globen är en av de saker jag onekligen kommer sakna rent direkt här ifrån. Jag undrar mig om det inte är en av Sveriges bättre mataffärer, vad gäller utbud och sortiment. De har specialiserat sig på mångfald och kvalité. I princip allt i matväg går att köpa här och i de flesta fall finns det inte bara udda produkter utan flera olika märken av de udda produkterna; valmöjligheterna är många. Dessutom har de satsat stort på ekologisk mat. De har en avdelning med ekologiska specerier som har fler varor än mitt närmaste snabbköp. Den enda nackdelen med Ica Globen är priserna, som är bland de högre i Sverige. Men det är det många gånger värt. På sanning.

Förutom trevlig och lugn stämning, gångavstånd till Söder och en jättefin mataffär tycker jag verkligen om omgivningarna här. Det finns många fina promenader här omkring. (Det beror ju givetvis på hur man är: jag gillar verkligen att gå, och gör det ofta.) Årstaviken runt är en skön promenad. På årstasidan är det kuperat och man går ungefär 20 meter från vattnet på små backiga skogsvägar. Liljeholmsbron sedan ger ju en fin utsikt och på Söder på tillbakavägen är gångvägen inte speciellt kuperad. Men man går å andra sidan mycket närmare vattnet (bitvis till och med över det, på en meterhög träbrygga). På Södersidan kan man också göra en paus och insupa en kaffe eller så på någon av fiken som ligger längs vattnet: exempelvis reggaefiket Tubby.
Andra fina promenadstråk är Gamla Enskede, Enskedefältet, Kärringstan, Skogskyrkogården, Hammarby sjöstad med flera. Det är många fina områden här omkring. Sedan en promenad in till stan kvällstid är något alldeles extra. Att komma ut på Skanstullsbron i vintermörker och se hela Söder, Hammarby sjöstad och Nacka glittra av tända fönster, reklamskyltar och trafikljus åt alla håll, det tycker iallafall jag är genomcharmigt.

Några personliga favoriter i min absoluta närhet är Livs på Blåsutvägen, en liten minilivs med trevlig personal. Gous garden på samma gata, en klassisk förortskina. Pastellen på Pastellvägen, en annan bra (och ännu mindre) minilivs med en egensinnig föreståndare. Nere på Sofielundsplan ligger Sofi grill. De gör Stockholms kanske godaste kebaber. (De bakar pitabrödet själva, när man beställer.) Uppe på Burspråksvägen finns charmiga Chili Pizza, som står sig år efter år. Samt vår gamla favorit Chilenskan, i Johanneshovs livs och kaffebar.

Nu handlar det mesta om att packa ner allt vi äger och har i flyttkartonger, för att sedan packa upp allt på andra sidan stan.
Och även om jag verkligen gillar den här delen av stan längtar jag så jag håller på att krevera till vi byter postort.
Johanneshov farväl!

december 02, 2005

Osentimentala CSN

Hej Sverige.

Jag har nu gjort det, äntligen. Betalat min sista CSN-räkning. Skuldfri (nåja) och leende skickade jag iväg den sista kronan till 5175-4141.

Vet ni vad det stod på mitt papper? Min sista CSN-räkning. På ett vitt A4-papper stod det med svarta bokstäver:
Räkningen är lika med ditt återstående skuldbelopp.

Men herre gud CSN. Här har jag duktigt betat av varenda jäkla krona på min skuld och ni kan inte ens bjuda till lite på examen? Jag menar inte att det måste vara ett guldpapper och ritade levande hjortar. Men å andra sidan varför inte?
Måste det vara så byråkratiskt jättetråkigt datagenererat:
Räkningen är lika med ditt återstående skuldbelopp.

Här är ett förslag:
Hej Herr R och grattis! Nu har du betalat av hela ditt studielån och vi föreslår att du firar med champagne. Du är en hyvens prick!

Kram
CSN


Jag menar, vem skulle inte dra på smilbanden åt ett sådant meddelande? Det är inte direkt dyrare att skriva med gladare bokstäver i ett datagenererat brev.
Det är bara trevligare.

Insikter en fredag

Det börjar gå upp för oss nu att det trots allt inte är speciellt långt kvar till vi skall flytta. Alltså; tänker man på att vi inte kommer att bo i radhuset innan den 20 december så känns det väldigt långt. Tänker man att vi innan den 20 december måste packa ner allt vi äger och har i lådor och kartonger, ja då känns det nästan som att det börjar bli lite brådis.
Själva ihopplockningen och nerpackningen tar väl knappast mer än högst ett par dagar. Men det skall bokas flyttbilar, flyttstädning, hittas flytthjälp, barnvakt och det ena med det tredje. Det är lite saker som måste ordnas med nu, onekligen. Innan vi ens kan komma igång med själva flyttandet.

december 01, 2005

Glögg, mitt recept

Ja, okej, det är klart. På allmän begäran kommer här receptet:

HERR R:s JULGLÖGG 2005
(recept för två buteljer, 75 cl)

DAG 1
Lägg 3 dl Görnstedts trestjärniga konjak och 2 dl russin i en ren glasburk med tättstlutande lock. Låt stå i rumstemperatur över natten.

DAG 2
Ta 2 dl farinsocker och bränn det lätt i en stekpanna (ej teflon) tills de första sockerkornen precis börjar smälta. Ta då bort pannan från plattan och låt svalna en stund.

Häll detta i en stor kastrull:
2 flaskor Periquita (var varsam med korkarna, dra inte korkskruven hela vägen igenom)
6 kanelstänger
Det brända farinsockret
10 cm skalad ingefära, delad i fyra bitar
Ca 35 kryddnejlikor
Cesten från en väl rengjord apelsin, gärna i en kryddpåse
3 msk hela kardemummafrön
1 dl vanliga russin
De konjaksmarinerade russinen från dag 1 (spara själva konjaken till senare)

Sätt kastrullen på spisen på svag låga (alternativt lågt nummer, om man har elspis)
Värm glöggen sakta upp till 70 grader (kolla med termometer). Det skall ta cirka en timme att komma upp i temperatur. Ha tålamod! Rör om då och då.

När glöggen kommit upp i 70 grader drar du bort kastrullen från plattan och låter den svalna sakta. Ta upp kryddpåsen med apelsincesten (låter du den ligga kvar blir det antagligen lite mer glühwein-stuk på glöggen).
Låt glöggen svalna av till den har nått ungefär 20 grader (rumstemperatur). Det tar ett par timmar.

När glöggen är nere i rumstemperatur silar du av kryddorna. Sedan blandar du i konjaken från dag 1:s russin- och konjaksblandning. Rör om.

Tappa upp glöggen på de tomma Periquita-flaskorna. Tryck tillbaka korkarna i flaskorna, hela vägen. Det går, även om det är trögt (se till att bli lite lagom förbannad bara skall du se).
Det är frestande att trycka tillbaka dem upp och ner – då de blivit aningen konformade sedan du drog upp dem. Men den sidan är torr och då finns risk att flaskorna inte håller tätt.
Lägg glöggen i ett vinställ och låt den ligga till jul. Håll vinstället borta från direkt solljus.

Lycka till!

Ett tips är att lägga de tomma flaskorna i vattenbad under tiden du gör glöggen. Då lossnar etiketterna lätt, och du kan sätta på egna fina etiketter sedan.

november 30, 2005

Julglögg


Jag gjorde klart julglöggen igår. Hoppas att den smakar när det är dags. Jag gjorde ett eget recept och jag hoppas innerligt att det blev bra.

Tanken var att göra en glögg som inte är så där vansinnigt söt, men ändå smakrik. Inte så vinglöggsfjunig men ändå avvägd så att man kan dricka stora muggar utan att börja svaja påtagligt.
Jag tror jag lyckades ganska bra, även om jag nu bara avsmakat hur den är idag. Flaskorna är igenkorkade och får ligga till jul, då kan vi ge det riktiga betyget.

Vinter och radhuslängtan

Äntligen kom snön. Det här jäkla novemberrusket som har varit, och som är vartenda år, gör mig bara deprimerad. Snön gör dagarna så mycket ljusare. Snön gör nätterna så mycket vackrare. Kvällarna så mycket klarare och kaffet så mycket godare.
Idag skall vi gå en långpromenad grabben, frugan och jag. Hon börjar inte jobba förrän klockan 13:00 idag, så vi har hela förmiddagen på oss att umgås.

Det börjar närma sig så smått nu. Det är mindre än en månad kvar. Den tjugonde drar vi. Då är det goodbye stan, här kommer förorten! Det kommer att kännas konstigt att bo så långt från stan, onekligen. Det är säkert 20 minuter med tunnelbanan in till närmaste tull.
Men vi längtar till vårat fina radhus. Den underbart charmiga och svenssonsexiga planlösningen, de många praktiska små prången och undanstuvningsmöjligheterna, öppna spisen och gräsmattan utanför altandörren.

november 28, 2005

Två grisar


Det var äntligen dags för snöpremiär för grabben. (Även om det snöade förra året var han inte riktigt i ålder att uppskattaa det då, nyfödd som han var.) Vi pälsade på oss och gick ut. Grabben i vinteroverall och beredd på premiärturen i sin födelsedagspulka. Pappan i sin nya, supervarma, vinterjacka.

Efter cirka halva promendaden (vi gick en och en halv timme) sov grabben som en liten gris i pulkan...och pappan svettades som en något större dito i vinterjackan.

november 26, 2005

Jisses

Jag är helt slut. Vi hade inte en aning om att ett barnklas kan vara så här jobbigt. Det var jättelyckat och trevligt hur som haver. Men nu är vi ju så slut att chips i soffan känns som det enda alternativet.
Återkommer med några vettigare skriverier imorgon. Fast då skall vi iväg på årlig första-advents-glögg.
Så det kanske blir först på måndag.

Pust.

november 25, 2005

Tårta och kanelbullar

Igår fyllde ju den lilla pajsaren ett år. Men det är imorgon som kalaset skall stånda. Vi riggar och planerar för vårat barns första födelsedagskalas. Balonger och serpentiner. Flaggor och trumpeter. Tårta och kanelbullar.

Hej och hå och en flaska med rom.

november 24, 2005

Ja må han leva...

Jäklar vad tiden går fort. Grabbhalvan fyller ett år idag.
Jisses.

GRATTIS, GRATTIS, GRATTIS till min älskade lilla grabb!

november 22, 2005

Barnledig

Jag fick några timmars barnledighet. Jag har verkligen ingen aning hur jag skall spendera dem.
Det känns konstigt.

Jag borde ha en plan -- men det har jag inte. Jag drar väl in till city och ser om jag kommer på något.
Förvirrande.

november 21, 2005

Mammigheten

Min lilla grabb är extremt mammig av sig. Speciellt nu när hon jobbar mycket och är borta på kvällar och nätter. Så länge hon är borta funkar det i regel bra. Han är ett extremt glatt barn, min son. Det är när hon kommer hem som det börjar.
Han blir jätteglad när hon kommer och är som ett plåster på henne de första tio minuterarna. Hon får således kånka honom så fort hon kommer hem, och det går naturligtvis bra – hon har ju saknat honom också.
Efter ett tag går han med på att bli nersläppt på golvet. Då kan han knalla runt lite som han vill, men han håller örnkoll på henne precis hela tiden. Om hon inte finns där hon fanns när han senast kollade blir det krokodiltårarna direkt. Om hon ens bara går ut i köket för ett glas vatten blir han ledsen. För att inte tala om hon skulle få för sig att gå på toaletten, eller ännu värre; duscha.

Det är givetvis skönt och mysigt att vara saknad, men inte in absurdum. Det är inte direkt njutbart för min fru. Hon går runt med dåligt samvete precis hela tiden, även om hon vet att hon inte behöver det.
Magkatarren kom, inte helt otippat, som ett brev på posten.

november 19, 2005

I alla hast

Jag har kaos här hemma. Vi stressar för att hinna bli klara till 12.30 för då blir vi hämtade för avfärd till Norrköping.
Min mormor och min morfar flyller båda 80 bast nu i höstvinter och det firar de alltså idag med ett ståhej. Det gäller att hinna till Norrköping innan klockan två, det tror jag inte att vi hinner.

Till råga på allt är grabbhalvan terrorist idag. Det är helt obegripligt vad en liten parvel hinner ställa till med i tidningskorgen, leksakslådan och sina klädlåder under tiden pappa skryker en (1) skjorta och tror han har full koll på läget.
Jag har röjt upp hela lägenheten tre gånger på två timmar nu.
Kaos!

november 17, 2005

Klappat och klart

Jag hade ett möte med mäklaren nu klockan tio. Mäklaren och den person som skall köpa vår lägenhet. Vi gick igenom hela proceduren, hur det kommer att gå till, vem som gör vad och så vidare. Sedan skrev vi på. Det mest väsentliga för mig var givetvis att hon skrev på – och det gjorde hon. Så nu är lägenheten såld och vi har finansieringen av radhuset mer eller mindre på det torra. Det känns helt underbart!

Som tur var fick vi ut så pass bra med pengar för lägenheten att vi kommer ha någon krona över. Givetvis kommer vi behöva låna för att köpa radhuset, vi är ju inga miljonärer direkt. Men när vi lånar så kommer vi slippa topplån, som det ser ut. Och vi kommer ändå ha någon krona kvar att till exempel skaffa oss varsitt körkort för. Det är ju fantastiskt!

Jag var ändå noga med att påpeka att vi har stormtrivts i lägenheten och att jag innerligt hoppas att hon kommer göra detsamma.

Ikväll blir det skumpa, Bollinger.
Mumma!

november 16, 2005

Baby I'm a rich man...

Nu är budgivningen avslutad. Det blev riktigt, riktigt bra kan man säga. Man kan också säga att man inte skall ropa hej innan man knallat över plurret.
Vi skriver köpekontrakt imorgon klockan 10:00.
Sen jäklar skall jag ropa hej!

Här har jag varit i hela mitt liv...


...om man nu bara räknar med Sverige alltså.

Det ser onekligen pinsamt tomt ut i Norrland. Även Skåne är överraskande tomt. För att inte tala om i stort sett hela Småland. Det finns en hel del av Sverige kvar för min del. Jag jobbar på det.

Kriterierna för mina prickar är att jag skall ha spenderat minst en natt på orten, eller varit där så många gånger att jag känner mig väl hemma på orten.
Exempelvis har jag aldrig sovit i Luleå, men varit där över 20 gånger. Därför har Lule en prick.
Malmö har jag varit i två gånger, men bara som hastigast och på genomresa. Ingen prick till Malmö således.


Idén snodde jag från Lotten Bergman.

Jag som South Parkare


Jag hittade en South Park-generator. Den var lite underhållande. Ungefär såhär skulle jag se ut om jag var med i ett South Park-avsnitt.
Grattis.

Prova själv!

november 15, 2005

Pust...

Nu är (förhoppningsvis) sista visningen avklarad. Mäklaren var väldigt nöjd och det verkar ju strålande!
Budgivningen förväntar ta fart imorgon, även om den tuffat igång så sakta redan idag.
Nu återstår bara att hålla tummarna.

Visning, dag 2

Ikväll är det alltså dags för den andra visningen.
Jag är tillbaka med dammsugare och skurtrasa således. Men det är inte så mycket att göra nu. Lägenheten var ju tip-top i söndags förmiddag och den har inte hunnit förfalla speciellt...även om grabbhalvan givetvis gjort sitt bästa med brödsmulor, intorkad gröt, leksaker över allt, otaliga blöjbyten och så vidare.
Men det är ju inget att göra något åt. Förutom att svabba på.

Budgivningen tickade igång igår kväll, och går ganska sakta än så länge. De flesta vill ju se lägenheten två gånger innan de börjar bjuda på den. Det är förståeligt.
Hoppas att de som köper den kommer att trivas lika bra som vi har gjort.

För den nyfikne är visningen på Pastellvägen 11, 4tr. Klockan 18:30—19:00.
Läs mer här.

november 14, 2005

Regnet och fotbollsgalan

Det är bara grabben och jag här nu. Frugan är på jobb över natten och kommer hem lagom till frukost imorgon, eller så.

Vi gick en lång promenad i regnet, grabbhalvan och jag. Eller jag gick, han låg i vagnen med regnskydd och varma kläder. Endast näsan stack ut ur regnskyddet. Han somnade nästan direkt.
Jag fick tillfälle att inviga mina gummistövlar ordentligt. De fungerar ju riktigt bra.

Jag blev tillfrågad om jag ville ha en fribiljett till fotbollsgalan, jag har en vän som fått tag på ett par stycken. Men jag måste ju vara hemma med grabben, så det gick inte.
Men det är inte hela världen, för även om jag gillar fotboll så har jag aldrig förstått mig på Fotbollsgalan. Vad är poängen, egentligen?
Fotboll är 22 personer som jagar en boll på en gräsplan. En gala är smoking och långklänning, champagne, artistuppträdanden och stela skämt från programledarna. Hur är det ens tänkt att det skall höra ihop, hur är det tänkt att det skall passa?

Visst är det en trevlig tradition med priser som Guldbollen och Diamantbollen etcetera, men behöver man verkligen en gala för att dela ut priset?
En intern middag på Svenska Fotbollförbundets kansli i Solna vore väl lagom? Det skulle säkert vara roligare för alla inblandade.

Men man kan ju stänga av teven...så man kan ju undra varför jag tittar ändå.
Märkligt.

november 13, 2005

Visning, dag 1

Jag och frugan spenderade gårdagen med att städa, plocka och pula. Kvällen avslutades med hämtmat och en flaska Coto de Imaz. Till efterrätt varsin rejäl skvätt Hennesy XO. Sen somnade vi som små grisar. Och sov som två också, då vi dagen till ära hade lämnat bort grabbhalvan till en av mina systrar.
I morse sov vi till klockan 08.30(!) och satt sedan igång med att putsa upp det sista samt att vädra ordentligt.
Sedan gick vi till Globen City för att avnjuta en god frukost på något utav fiken. Men på söndagar öppnar de först klockan elva, så det mesta var tyvärr stängt. Så det fick bli en halvslabbig McDonald’s-frukost. (Deras Sausage-n’-Eggs McMuffin var inte så dum faktiskt.)
Sedan spenderade vi någon timme i shoppingcentret, som öppnade så sakta. Vi provade vinterjackor på Stadium och tittade på collegetröjor till grabben och lallade runt där utan att ha något annat för oss än att försöka få tiden att gå och att distrahera den uppsmygande nervositeten för lägenhetsvisningen.
När klockan började närma sig tolv drog vi oss tillbaka hem. Vi gjorde en sista koll av lägenheten. Sedan kom mäklaren. Vi stämde av lite saker med henne, sedan gav vi oss iväg…och lämnade mäklaren och lägenheten åt deras öden.

Vi känner oss nöjda med hur vi har röjt upp. Vi har inte homestagat eller så, men vi har städat riktigt, riktigt noga. Vi har plockat undan grabbhalvans leksaker och fällt ihop hans matstol, etcetera. Vi är iallafall nöjda med resultatet, lägenheten känns lite extra trivsam nu, tycker vi.
Sen bryr sig ju inte alla om hur det ser ut. När vi köpte lägenheten 2002 var den ganska sunkig. Det var hiskeliga strukturtapeter i hallen och sovrummet. Köket var extremt trist a´la vit ikealaminat och bänkskivor i fejkad marmor. Dessutom luktade det rök i hela lägenheten, eftersom förra ägaren hade rökt inne. Men vi köpte den ändå, för att det var så himla charmig. Och vi fick buda ganska friskt för att få den.
Jag tror inte man skall lägga allt för stor vikt vid att göra fint inför visningen, trots allt. Även om de säger så på teve.

Vad sa mäklaren då?
Jo, det hade gått bra sa hon. Det har inte varit riktigt lika stor rusning de senaste helgerna som det var i mitten på september. Och hon hade kanske hoppats på att det skulle ha kommit ännu fler spekulanter än de som kom. Men hon tyckte å andra sidan att de som kom verkade mer fokuserade och mer köpsugna än de som gick på visningar för någon månad sedan.
—Folk verkar inse att det drar ihop sig mot jul och att det är dags att handla nu, om man skall flytta innan den 24:e, sa hon. Jag hoppas att hon har rätt.
Det hade iallafall varit ganska många som ville bli uppringda när budgivningen drar igång nu i morgon eller övermorgon. Det låter ju hoppfullt!

Men först har vi alltså kvällsvisningen. Den är på tisdag klockan 18:30—19:00.
Välkommen!

november 11, 2005

Konsten att inte vara hemma

Nu när vi har sådär fint och välstädat och undanplockat och allt vad det nu kan vara inför visningen på söndag klockan halv ett, vill man ju inte var hemma och stöka ner.
Det får bli långa barnvagnspromenader i stället. Skönt att det så påpassligt är bra väder för första gången på säkert tre veckor.
Igår spenderade vi dagen på Wayne's på Götgatan. Eller någon timma där iallafall och sedan en stor söderpromenad.
Idag blir det nog en sväng till någon lekpark i Gamla Enskede eller så.
Bara vi inte är hemma och stökar till det.

november 10, 2005

Chorizofalu

Det finns i handeln falukorv som skall vara chorizokryddad. Köp inte den. Den smakar inte chorizo alls -- den smakar helt vanlig falukorv.
Varken mer eller mindre.

Heja Sverige

Det var ju så himla viktigt. De skall resa bort i helgen förstår ni, och kan alls inte komma på visningen på söndag. De tiggde till sig en morgonvisning, special-special bara för dem.
...de glömde bara att komma hit. De gjorde en struts och stänge av telefonerna och försvann, lite käckt sådär.
Inte en tanke på vare sig mig, min fru, grabben eller mäklaren. Vi som alla har lagt ner mer eller mindre mycket tid på det här -- bara för dem, special-special.

Hur står det till med en människa om man gör så? Som om vi inte hade något bättre för oss klockan 08.30 på morgonen. Var tog respekten vägen?
Heja Sverige.

november 09, 2005

Stånk och stön

Efter en extremt tung dag kan jag iallafall konstatera att det börjar närma sig.
Lägenheten är i det närmaste klar för visning. Frugan lägger grabben medan jag skriver det här. Sen skall vi käka en sen middag och fixa det sista. Sen är det faktiskt klart.
Vi är väl inte hundra nöjda med allting, men det känns ändå helt okej.
Hoppas de som köper lägenheten kommer att trivas lika bra som vi gjort här.

Überweiss

En snabb reflektion så här mitt i städhetsen: varför är alla rengöringsmedel så starkt parfymerade? Det luktar inte lite-lätt-av-vårvindar i mitt badrum nu, det luktar Ä-P-P-L-E så att hela huset troligen känner det.
Varför finns det inte parfymfria rengöringsmedel?
Det känns faktiskt fräschare när man tänker efter – att det inte är någon überparfym som döljer eventuell smutslukt.
När det är helt rent så skall det ju rimligen inte lukta någonting alls.

november 07, 2005

Morgonvisning

Mäklaren ringde och frågade om hon kunde komma med några hugade spekulanter redan på torsdag. För de kunde inte komma på visningen i helgen.
-Jo det går väl bra sa jag.
-Kanon sa hon, vi kommer klockan 08:30.
-...paus...men HELVETE det fattar du väl att du inte kan komma så okristligt tidigt...sa jag inte. Men jag tänkte.

Vår lägenhet som var så fin och så städad i fredags när den plåtades, ser inte riktigt ut som på bilderna längre.
Det är märkligt vad en liten ettåring kan ställa till med på bara ett par dagar, trots att vi håller efter hela-hela tiden.

Planen var att få lägenheten i toppskick igen till söndag klockan 12.30. Men nu måste allt vara klart redan torsdag 08:30.
Merde!

Hastiga vuxenpoäng

Det går åter igen så där fort i mitt liv. Höstens pappaledighet har onekligen lindat in mig i något slags lugn. Det har varit jag och grabben mest varenda dag. Och dagarna har trillat på i en lite lagom fast ström sådär.
Men plötsligt försvann två veckor på dryga 48 timmar. Vad var det som hände egentligen? Vi skulle gå och titta på ett radhus förrförra söndagen. Ett hus i helt fel del av stan. Vi skulle titta bara för att det såg så charmigt ut. En sådan annorlunda och spännande planlösning. Ett radhus i fyra etage, det är inte det vanligaste. Men vi skulle bara titta på det på kul. Inget annat.
Två veckor senare står jag på Ikea och köper flyttkartonger och undrar vad det var som hände egentligen. Allt gick så fort.

Men det är inte ovanligt när det gäller oss. Vi är ganska noga med att det skall vara magkänsla på saker och ting. Känns det inte rätt i magen så blir det sällan något. Men om det som i detta fall, känns helt rätt. Ja, då kan det gå i princip hur fort som helst.

För lite drygt två år sedan var vi två pajsare som bodde ihop och levde ett glatt liv med mycket kvällar ute på krogen. Nu i november 2005 är vi gifta, föräldrar och radhusägare.
Kanske tur att vi inte har skaffat körkort än. Det skulle lätt kunna bli lite för mycket Svensson-Svensson på en gång.

november 06, 2005

Fixa och dona

Det blev plötsligt så bråttom allting, och jag hinner inte skriva riktigt så mycket som jag planerat just nu. Men det kommer, det kommer.
Idag skall körkortslösa jag och min lika körkortslösa fru åka med min körkortsuppbackade lillasyster till Ikea.
Vi skall införskaffa lite extra lampor till visningen tänkte vi. För det är ju en väldigt ljus och fin lägenhet vi har. Men novemberrusket får vilken lägenhets som helst att kännas aningen fördunklad.
Vi köper lampor således.

Och lampor lär vi behöva till radhuset, hursomhaver. För det är mer än en fördubbling på kvadratmeter och rum mot hur vi har det nu.
Mot Ikea!

november 03, 2005

Livet går i hundrafemtio

Igår var mäklaren här och fotograferade vår lägenhet. Den går ut till försäljning nu, det är visning söndag den 13 november.

Vi hade planerat att göra om en massa saker i lägenheten innan visningen. Plocka undan grejer. Kanske måla om något. Byta ut lite möbler och så vidare i sann home staging-anda.
Men vi hann inte med det. Vi får visa lägenheten som den ser ut när vi bor i den helt enkelt.
Hoppas det finns många intresserade ändå. Vi har trivts vansinnigt bra i lägenheten och i området. Men den passar inte oss nu, med växande barn och allt.

Tjuvkika på lägenheten - och kom gärna på visningen!

november 01, 2005

Nu går det undan

Kontraktsskrivning ikväll.
Slutbesiktning med en byggnisse senare i veckan.
Fotografering av vår lägenhet imorgon.
En hel del pappersarbete.
Städa, städa, städa.
Visning och försäljning av vår underbara, men i nuläget förtrånga, lägenhet.
Packning och flyttstädning.
Flyttning och hej och hå.
Sedan är allt klart. Innan jul skall vi sova på andra sidan stan.
Fram till dess är det vansinnestempo.

Men sedan blir det konjak framför vår nya öppna spis:
Lägger du på mer ved på elden, älskling?

Snabba kast och levande hjortar

Alltså det är helt sjukt. De som vann budgivningen på det där radhuset blev inte godkända av säljaren. De var tydligen extremt struliga och gav inget seriöst intryck.
Tvåa på listan var ju vi.
Mäklaren ringde och frågade om vi fortfarande var intresserade.
Och det var vi ju.
Så vi skriver på kontraktet ikväll.
Shit. Vi har köpt ett radhus.
I helt fel del av stan.
Haha, helt jäkla galet.
Och underbart!
Phew...
Åh!
?

oktober 30, 2005

Det blev inget

En helg fylld av förväntan, budgivning och inredningsplanering.
Men det blev inget.

Budgivningen blev lite för hög tillslut. Det var bara vi och ett par till kvar. Men dom bjöd över oss precis hela tiden.
Vi hade iallafall tillräcklig is i magen för att kunna hoppa av när vi hade nått vårat tak. Det är så lätt att dras med i budgivningsspiralen, men vi höll oss kalla.
Tyvärr räckte det bara nästan.

Vi får leta vidare.

oktober 28, 2005

Värdering

Idag kommer mäklaren hem till oss och skall göra en värdering av vår lägenhet. Det är ju bara att städa för glatta livet nu fram till hon kommer och hoppas på att hon tror att vi kan sälja lägenheten dyrare än vi köpte den.
Det borde vi, med tanke på all jäkla renovering vi trots allt har gjort.

Återstår att se alltså.

oktober 27, 2005

Radhus?

Det finns faktiskt en liten chans att vi kommer att köpa ett radhus här snart. Det ligger i helt fel del av stan, men vi smälte som smör för den charmiga planlösningen. Vi skall gå i klinch med mäklaren idag så får vi se hur det utvecklar sig.

Och som det verkar nu har vi fatktist råd -- bara en sådan sak.

oktober 25, 2005

Närbild på Nalle


Jag hade ett ärende på Skansen i morse, men kom lite tidigt. Jag passade på att gå en sväng och spana in djuren, husen och miljöerna.
Det var väldigt lugnt när klockan var så lite. Det inte hade kommit så mycket folk än. Detta verkade påverka djuren för de var väldigt närvarande överallt och inte alls sådär gömda bakom en gran, som de ofta är när man går på Skansen och det är jättemycket folk.
När jag kom till björnberget satt en av nallarna snällt lutad mot fönstret och väntade på mig. Magiskt! Det var bara några millimeter glas mellan mig och björnen och det var en märklig känsla, speciellt som jag var ensam och inte hade någon att dela ögonblicket med.
Som tur var hade jag med mig kameran.

oktober 23, 2005

Bli inte en föräldrafundamentalist

Jag har bara ett barn som är knappt ett år gammalt. Jag har betydligt mindre erfarenhet än de flesta föräldrar som finns i Sverige. Ändå känner jag mig säker på att den bästa föräldrametoden är att inte ha någon metod.
Glada barn kan man inte tillaga på recept.
Som förhållandevis nybliven förälder har jag inte kunnat undgå att bli mer eller mindre bombarderad av böcker, webbsidor, pamfletter, anslag och goda råd angående vilken färäldralinje man skall välja. Vad för tema man förväntas välja på sitt barns uppväxt och vad det kan få för konsekvenser om man väljer eller inte väljer det ena eller det andra.
För mig och min fru kom det där som en smärre chock och vi blev väldigt förvånade. Vem har bestämt att man skall välja en väg och sedan mer eller mindre bokstavskorrekt följa den vägen? Vem har ens sagt att det är bra?

Allra först, vilket jag antar är normalfallet i Sverige, möttes vi av Anna Wahlströms teorier. Dessa verkar dela de insatta i två läger: ett som hyllar och ett annat som fördömer.
Men ganska snart föll begreppen som spön i backen: Attachment parenting, kängurumetoden, Kontinuum-begreppet, samsovning och så vidare.

En fråga som känns väldigt viktig är vem som vinner på att sätta alla dessa stämplar på olika föräldrametoder. Att olika metoder, för till exempel läggning, matning och uppfostran buntas ihop till begrepp som Nära föräldraskap. För så fort man sätter ramar runt ett begrepp: det här är femminutersmetoden, blir man som begagnare av den lockad in i någon slags fundamentalism. Osäkra föräldrar får dåligt samvete för att de inte gör precis som det stod i boken, och blir föräldrafundametalister utan att de egentligen bett om det. För avviker man från de uppsatta reglerna, en enda liten bit, framhålls genast att det är det som gör att det inte fungerar som det skall.

Men många av dessa hopbuntade metoder har funnits i flera tusen år, och gått i arv som tips och goda råd. Ett tips kan man följa och förvanska om man vill, men alla dessa föräldrateman förväntas man följa till punkt och pricka.
Jag tror inte en sekund på att det är bra.
Visserligen förtränger man sin egen rädsla genom att följa en metod: jag kan inte göra fel, jag gör precis som det står i boken.
Men huruvida barnet mår bra eller inte av behandlingen lägger man åt sidan. Och fungerar det inte så var det helt enkelt inte rätt metod; dags att prova nästa metod, gå på nya kurser och köpa fler böcker.

Våga lita på ditt sunda förnuft
Jag tror att det är bra att i möjligaste mån försöka följa barnets signaler. Att använda sunt förnuft. Om han gråter, kliar sig i ögonen och klockan är halv åtta. Då tror jag att det är dags för att duscha och gå och lägga sig. Även om vi vanligtvis brukar lägga honom en halvtimme senare. Jag tror på att ge barnet mat på mer eller mindre fasta tider. Men jag tror också att om grabben verkar jättehungrig en timme innan är det ingen idé att vänta. Jag tror och vågar lita på att han kan ge mig och min fru tillräckliga signaler för att vi skall kunna förstå om han är hungrig, trött, sjuk, irriterad eller ledsen.
Självklart har även vi rutiner runt till exempel läggningen. Men det är inget vi följer som slavar. Visserligen somnar han nästan alltid väldigt bra, runt klockan åtta. Men jag är övertygad om att det är viktigt för barnet att det finns utrymme för improvisation. Han brukar duscha innan det är läggdags, men det händer att vi struntar i duschen. Han brukar ligga i våran säng och käka välling innan han somnar. Men det händer att han inte vill ha någon välling, utan somnar direkt. Det händer att han inte vill sova utan ligger och pillar på sina fötter, drar sig i örat och jollrar. Det händer att han somnar av att bli buffad på blöjbaken. Det händer också att han somnar först när man slutar buffa honom. När han väl somnat lyfter vi över honom till spjälsängen.
Han vaknar sen varje natt, ibland klockan ett, ibland så sent som fyra, och vill krypa ner mellan oss. Då lyfter vi över honom till våran säng så sover han där resten av natten. Inget mer med det.

Skall man hårdra det så ser man ovan att vi då av en slump oftast praktiserar något som kan definieras som ett mellanting mellan Wahlströms idéer och den så kallade attachment parenting-principen. Lite ironiskt att det är just de två metodernas anhängare som brukar stå på var sin sida i debatter och anklaga varandra för att vara dåliga för barnen.
Det är absolut inte så att vi har lusläst alla metoder och kommit fram till en egen supermetod. Vi har bara gjort det som verkat vettigast för stunden, för våran familj, för vårat barn. Och det fungerar jättebra; läggningen tar i stort sett aldrig mer än 20 minuter.
Lita på ditt sunda förnuft och lyssna på ditt barn. Gör vad som känns bäst just nu och fundera inte på vad för eventuella metoders regler du följer eller bryter mot.
Jag är övertygad om att det är bra att föräldrarna får en trygghet i sin direkta relation till barnet. I stället för att de känner trygghet i en uppfostringsmetod – som i sin tur är utformad för att hålla osäkerheten i relationen till barnet i schack.
Jag har också varit i bokaffären
När vi kom hem från BB och barnet var helt nyfött var vi väldigt osäkra. På vägen hem i taxin från BB sa jag till min fru att vi måste köpa en bok. En jättebok där alla svar står. Det var min fasta övertygelse. Den skulle få bort den gnagande oron som kom som ett brev på posten i samma sekund som vi lämnade tryggheten på BB.
Nästa morgon gick jag in på närmaste bokhandel för att köpa Boken. Men jag hittade den inte. Eller jag hittade en massa böcker om barn. Men ingen kändes som Boken. Den magiska bok jag letade efter, som skulle innehålla alla svaren (helst i bokstavsordning).
Jag köpte ingen bok då. Det var ett bra beslut. För allt eftersom dagarna blev till veckor kände jag mig mer och mer säker på att vi skulle klara det här på egen hand. Vi har ju dessutom egna föräldrar att ringa och fråga ifall något nu skulle kännas osäkert.

Idag är jag mycket glad att vi gjorde så. Att vi har lärt oss att lyssna på vårat barn och vårat sunda förnuft. Det tror jag både våran son och vi som föräldrar mår bra av.

oktober 22, 2005

Leve pappaledigheten!

Jag börjar nu, så smått, inse vilka stora fördelar det är att vara pappaledig.
De direkta fördelarna inser man ju tämligen omgående: jag får mer tid med mitt barn och mitt barn får mer tid med mig. Men det är inte bara det.
Innan jag träffade min fru har jag både bott själv och i ett annat samboförhållande. Jag vet vad som krävs för att hålla igång markservicen i en lägenhet där man bor en eller två. Jag har inga som helst problem med att klara av det. Men när vi blev tre och min fru blev mammaledig insåg jag att hon plötsligt var mycket mer angelägen om att städa-diska-tvätta-plocka än vad hon tidigare varit. Jag hade samma nivå som jag haft alltid haft, medan hon, som förut var nöjd med vår gemensamma nivå på städerier plötsligt skulle ha det skinande rent hemma.
Jag hade svårt att förstå det där, jag sa: du är hemma och är mammaledig nu, tagga ner lite med städandet och se till att umgås med grabben och vila om du får tid över. Läs en bok, lyssna på en skiva, lägg en patiens.
Nu efter några månaders pappaledighet förstår jag hennes städbehov. Om man skall vara hemma så här pass mycket som vi är, måste det vara rent i lägenheten. Speciellt om den är så liten som vår. Det går inte att koppla av framför teven så länge köket är kaos. För om köket är kaos när han är vrålhungrig om två timmar blir det jättejobbigt att fixa mat till honom.
Det måste gå smidigt. Så jag förstår hennes städande tidigare i våras.
Jag menar inte att vi är som familjen Skugge nu. Men pappaledigheten har fått mig att inse varför hon plötsligt la städribban så högt i våras. Vi är mer kalibrerade nu, och det är ju strålande.
Vi har på sätt och vis gått igenom samma resa min fru och jag. Iallafall vad det gäller att vara hemma med barn. Sedan om några månader när vi båda jobbar för fullt igen har vi med oss denna gemensamma erfarenhet i bagaget. Det tror jag är bra. Det är som en investering i förhållandet. Båda vet exakt vad som krävs för att underhålla markservicen i en mamma-pappa-barn-familj. Det är lite skillnad, trots allt, mot att vara två vuxna.

Sedan är det inte ofta man får flera månader i rad att umgås med – iallafall i långa stunder – bara sig själv. Det är märkbart vad mycket saker man har i huvudet som man inte har prioriterat tidigare. Allt det där får fritt spelrum när vardagens rutiner inte är speciellt tankekrävande. Det har – iallafall i mitt fall – varit småskrämmande, men säkerligen väldigt nyttigt att beta sig igenom.

På pappagruppen jag var på för någon månad sedan pratade en av killarna (den enda som redan hade hunnit vara pappaledig) om att han var så extremt mycket bättre på jobbet när han kom tillbaka efter fyra månader hemma med sonen. Pappaledigheten gav honom en nödvändig paus från arbetslivet. Han kom tillbaka med en större hunger och större beslutsamhet än han haft tidigare.
Det får givetvis stå för honom – men jag hoppas att det stämmer även för mig.

Om pappaledigheten gör mig till en bättre pappa, en bättre make och bättre på jobbet, är den en överlägsen trestegsraket för vidareutveckling i livet.

Med detta konstaterat är det ännu märkligare att inte fler är pappalediga. Och kom inte dragandes med ekonomi. För jag är pappaledig samtidigt som min fru jobbar heltid men tjänar pengar för en normal halvtid. Vi har lån i miljonklassen på vår lilla tvåa och vi bor i Sveriges dyraste stad. Men vi klarar oss bra ändå. Visserligen är det inte champagne och kaviar varje dag – men det är det verkligen värt när jag får spendera tid med mitt barn.

Hjärnsläpp

Vi har slut på gröt. Grabbhalvan älskar gröt, han äter det två gånger om dagen. Är det slut på gröt så är det bara att köpa ny.
Så vi gick till Ica nyss.
För att köpa gröt.

Jag kom hem med mjölk, juice och några fruktpuréer.
Men gröten står kvar på Ica-hyllan.

Hur förvirrad får man vara?

Oväntad vändning

Frugan har varit på jobb hela natten. Jag var lite nervös för vad grabben skulle ha för åsikt i ämnet när han vaknade i natt för att bli överlyft till våran säng. Är han bara riktigt trött så somnar han direkt. Men vaknar han till ordentligt är det bara mamma som gäller...och hon var inte där i natt.
Visserligen har vi varit i samma situation förut och allt har gått bra. Men nu var det länge sedan och grabben är dessutom fortfarande småsjuk, och därför lite ängsligare än vanligt.

Hur som haver klockan ett vaknade han och tyckte att spjälsängen var trist. Tyvärr vaknande han till ordentligt när jag lyfte över honom. Full panik utbröt när han kröp över på hennes sida av sängen och den visade sig vara tom.
Ett hysteriskt barn klockan ett på natten är kanske inte vad man önskar sig, men det gick ganska bra ändå. Cirka 25 minuters gallskrik gick över i 10 minuters smågnäll, sen somnade han. Utmattad.
Jag tänkte: Hej det här kommer bli en kul natt om han skall hålla på såhär.

Men nästa gång jag vaknade sov han fortfarande. Klockan var 07:15 och han hade ju faktiskt sovit hela natten. Kanon!

oktober 20, 2005

Snor och jazz

Förkylningen har satt sina klor i oss. Vår familj består nu mest av snörvelljud och hostattacker. Tack och lov har jag klarat mig bra. Men min fru låter snarare som en baryton än den sopran hon är. Och lillgrabben tränar inför världsmästerskapen i tvåhundra meter snorsträng. (Att döma av träningsresultaten kan han bli en vinnare!)

Men det är jobbigt. Han är ledsen för att snoret och febern gör att han inte kan sova speciellt bra, och det i sin tur gör honom trött och grinig.
Frun kan inte sjunga med den där whiskeyrösten – och det gör henne nedstämd. (Ursäkta den dåliga ordvitsen.) Alternativet är väl att hon byter röstfack och genre – för till jazz funkar rösten för tillfället perfekt. Men jag tror inte att hon är så intresserad av det.

Vi har iallafall lyckats boka in en långhelg på landet nu. Onsdag till söndag nästa vecka kommer vi att spendera på landet. Bland vänner, mat, krattor, äppelträd, åkrar, sjöar och några flaskor vin.

oktober 19, 2005

Disk och tvätt i höstvackert Stockholm


Idag har jag diskat, diskat, tvättat, hängt tvätt, lagat lunch, diskat, tvättat mer, hängt mer tvätt, lagat middag, diskat och givetvis tagit hand om grabben.

Vi hann gå en promenad runt Årstaviken också. Eller iallafall runt delar av den. Stockholm passade på att visa upp sig i sin allra bästa höstskrud.
Men jag är trött nu.

oktober 18, 2005

Ensam långpromenad

Alla mammagruppsmammorna kom över på lunch idag. Så jag passade på att gå en långpromenad. Fem mammor och fem ungar blir lite mycket i våran lilla lägenhet.

Jag gick med en packe filmer till en vän som är sjuk. Jag gick genom parker och stadsmiljö ner till Årsta. Jag klev in på ett fik och beställde kaffe och morotskaka. De hade ganska många gratistidningar. Jag läste en underhållande intervju med gamla rocklokomotivet Ozzy Ozbourne. Jag läste en annan underhållande intervju med Cattis Brandelius alterego Miss Universum.
Sen gick jag gick därifrån.

Jag gick in i biblioteket och läste några bokryggar. Jag lånade bibliotekstoaletten. Bibliotekstoaletten hade låst dörr, man fick fråga efter nyckel i kassan. Det rostbruna kranvattnet, den instängda lukten och den gammaldags tvålbehållaren skvallrade om att det nog inte är så många som lånar bibliotekstoaletten.

Jag gick vidare ner mot Årstafältet. Jag gick över den numera, till förmån för Södra länken, nedlagda Årstalänken. Det är märkligt att stå mitt på en stor fyrfilig väg utan att se en enda bil. Jag önskade att jag hade tagit med mig kameran.
Jag gick vidare till planerna som är avsedda för så kallad amerikansk fotboll. De var översållade med höstlöv och märkligt öde. Jag klättrade högst upp på läktaren och tittade ut över det stora fältet.
Sen vände jag och gick hem till fru och barn.

SM-guld

En dag som denna kan man bara utbrista i ett: tack för allt, alla! Det började knackigt i våras men det ordnade ju upp sig riktigt fint.
Lycka är att vara djurgårdare!

oktober 17, 2005

Försenat födelsedagsfirande

I lördags hade jag en försenad födelsedagsmiddag för att fira att jag passerat 30-strecket. Tanken var att jag skulle gå ut och äta en bit mat med mina systrar, min fru och en av mina äldsta vänner. Tyvärr var en av syrrorna uppbokad på någon stor tillställning ute i skärgården. En annan av dem var mitt uppe i en dunderhalsfluss och var därför inte särskilt välkommen. Som tur är har jag två systrar till. Vi blev ett litet gäng på fem personer som käkade en försenad födelsedagsmiddag på restaurang Pelikan på Söder.
Det var trots allt flera veckor sedan jag fyllde år så epitetet födelsedagsmiddag kändes kanske en aning påklistrat. Men jag fick en hel hög med presenter och det bidrog onekligen till att det kändes lite som min födelsedag trots allt. Jag fick många fina saker. Höjdpunkten var ett två timmar långt studiebesök på Skansens gamla grafiska tryckeri.
Jag jobbar som grafisk formgivare och har ett genuint intresse av det där. Många är gångerna jag gått förbi den där kåken i Skansens stadskvarter och tänkt att: fasen, man borde gå dit och kolla lite i lugn och ro och ha tid att prata med dem som driver det där. Men det är sådant som man sällan tar sig tid och råd till att göra. Men det hade mina systrar listat ut. Jag är inbokad på ett besök i slutet av oktober. Strålande!

Maten på Pelikan är fantastisk och – Stockholm till trots – inte speciellt dyr. Vi satt kvar ganska länge. Det blev mycket mat och god dryck. Efter ett par timmar bestämde vi oss för att lalla vidare, och hamnade efter en stund på mitt gamla stamlotus Mellis. Någon pilsner och ett par samtalsämnen senare var det stängningdags, och vi bestämde oss för att åka hem.
På vägen hem svängde vi in på 7-Eleven och tankade Ben & Jerry’s-glass, chips och cheeseballs. Väl hemma drog jag och frugan i oss det mesta av ovanstående akompanjerade av teven. För en gång skull kunde vi titta på teven i sängen eftersom lillgrabben var hos farmor. Strålande!
Vi hade svullrace där tills vi somnade proppmätta och utmattade.

Klockan sex vaknade vi båda två av skrikande magkatarr, hjärtklappning och gruvligt illamående. Vilken överraskning!
Att man aldrig lär sig.

Sjukstuga

Vi är mer eller mindre sjuka här idag. Frugan har det värst. Hon är supersnorig och hemma-från-jobbet-sjuk. Jag är inte så speciellt snorig men lite feberfrossig och har ont i halsen. Grabbhalvan visar tack och lov inga tecken på att vara risig. Men han sov jättedåligt i natt och det brukar, i hans fall, vara ett tecken på att han är på väg att bli sjuk.
Vi håller tummarna och dricker Gute-te med honung i.

Återkommer under dagen med en intressantare text.

oktober 14, 2005

Eureka!

Han går! Våran lilla grabb har just tagit sina första stapplande steg. Visserligen har har snubblat fram 3-4 steg i ett par dagar nu. Men ikväll gick han säkert tio och stannade till och med för en konstpaus innan han knatade vidare.
Vi riggade upp videokameran för att filma det hela: det första han gjorde var att knalla fram till kameran och slå ner den.
Inget blivande filmstjärnematerial kanske, men väl en gångare av rang.

Tio månader och tre veckor. Vilken kille!

50 kvadratmeter tankar

Jag känner mig ibland som huvudpersonen i Jean-Philippe Toussaints debutroman Badrummet. En man i sena tjugoårsåldern bestämmer sig en dag för att flytta in i sitt badrum. Han tar med sig lite böcker och får täta besök av sin sambo. Han bor inte i badrummet för att stänga sig ute, snarare för att stänga ute världen.

Inte för att jag försöker stänga ute världen, men jag känner mig en smula instängd i den här lilla lägenheten efter två månaders pappaledighet. Visserligen går jag varje dag en lång promenad och visst träffar jag folk. Men det är ändå ett digert antal timmar per dag som jag är instängd här. Våra 50 kvadratmeter som kändes så stora när vi flyttade hit, (innan vi flyttade ihop bodde jag på 23 minimalistiska kvm) känns nu märkbart uppmätta och planerade in till minsta millimeter. Vi har flyttat runt och möblerat om i flera, flera omgångar och har kommit fram till någonslags inredningsmässig status quo – rör vi minsta sak fallerar hela lägenheten.
Men allt är bra. Inget går egentligen att ändra på i möblering eller rumsfördelning. Sovrummet är sovrummet och det har vi avdelat med ljusa tyger i en del som är hans och en del som är vårat sovrum. Vardagsrummet är bra balanserat, en arbetsdel med stort arbetsbord/skrivbord samt stringbokhyllor på väggen, och en del med mer vardagsrumskänsla; bestående av soffa, bord, fåtöljstol, tv, stereo, alla skivor etcetera. Allting är mycket bra möblerat, det känns klart. Kanske är det därför som tristessen kommer smygande efter ett tag? Det finns inte så många fler smarta lösningar att komma på i den här lägenheten. Vi är klara med den helt enkelt.

Osökt glider vi in på husplanerna igen. Efter att ha läst de utlandsflyttrelaterade inläggen på Bodil Malmstens blogg får man onekligen lust att bara strunta i Stockholm och flytta till vägs ände, eller liknande. Kanske är det en bra idé – frågan om det är det för oss – eller om vi skulle få stora nojan efter ett par månader i busken. Jag skulle säkert få det. Men det är å andra sidan nyttigt att bita ångesten i hängläppen ibland.
Fast vägs ände för oss, det är Gotland. Och pratar vi Gotland är det nästan bara Visby som är aktuellt…och där kostar husen lika mycket som här. Och så var vi tillbaka där vi började.

På tal om var vi började insåg iallafall huvudpersonen i Toussaint-romanen att han inte löste några problem genom att bosätta sig i badrummet. Inte jag heller skall för evigt vara i denna lilla lägenhet. Jag skall ta med mig grabben, som just vaknade, ut på en promenad till en lekplats.
På återseende!

oktober 13, 2005

Tjejkörd?

Hittade denna bilannons. Tjejkörd, det var det mest korkade jag har hört på länge!

Välkommen till 2000-talet din försoffade pajas.

En fd arg ung man

Ett för mig obekant namn. Harold Pinter. Never heard of him.

Såsigt pappaledig-ledig

Min fru har tagit med sonen till en lunchträff med mammagruppsmammorna. Jag har således fått ett par timmar utan vare sig barn eller vidare planer.
Det är ju strålande tider och faktiskt ganska välbehövligt. Igår när jag inte ens kunde gå på muggen utan att grabbhalvan började yla önskade jag att en dag som denna skulle komma snart. Och nu kom den.
Men jag har inga viktiga möten att avklara. Inga inplanerade och genomspännande möten med intrikata personer och samtalsämnen, över ett glas pilsner eller kaffe eller så. Inget alls.
I samma sekund som de två gick ut genom ytterdörren här hemma var det som om luften pös ur mig.
Jag satt mig i soffan och kliade mig i håret lite förstrött. Jag ringde ett par vänner; kanske ville de hitta på något? Men de har inte ens svarat i telefon.

Hade jag haft någon spännande brevledes korrespondens att sköta, kunde jag satt mig ner och författat ett brev. Men det har jag inte.
Hej och hå och en flaska med rom.

I eftermiddag skall vi iallafall åka en sväng till Ikea, men det är ju först efter att de har kommit hem. Till dess skall jag försöka spendera dagen med att duscha och spela gitarr, samt kolla in nobelprisutnämningen nu klockan tretton.

Jag vill tipsa om en mycket bra blogg:
Bodil Malmstens Finistère. Läs den!

Glasstips

Det är ingen hemlighet att jag är ganska stor på glass. Glass är egentligen det enda snacks jag behöver. Godis håller jag inte på med. Chips någon gång okej. Men glass är överlägsen etta på min lista av onyttiga saker som jag inte kan vara utan.

Mina favoriter sedan länge har varit:
Häagen-Dazs Macadamia nut brittle
Häagen-Dazs Strawberry cheesecake
Häagen-Dazs Cookies and cream

Men nu har det seglat upp en ny favoritglass på listan:
Ben & Jerry's Chocolate Fudge Brownie.
Den är vansinnigt god. Jag som inte är sådär jätteförtjust i chokladglass inser att det bara har handlat om vilken chokladglass man köper.

En annan god Ben & Jerry's-glass är Cookie dough; vaniljglass med kakdegsklumpar. Mumma!

Ben & Jerry's kan du köpa på 7 Eleven (iallafall i Stockholm). Häagen-Dazs finns på Ica.

Nobelprisat?

Klockan tretton idag är det alltså dags.
Mitt tips är nog att det är dags för Joyce Carol Otes. Men om jag fick välja skulle jag ge det till Tranströmmer. Snart får vi se.

oktober 12, 2005

Läggdagsproblematiken

Vi kanske är en ovanlig familj men vi har inte alls haft de där problemen som så många pratar om angående barns somnande. Vi införde ganska snabbt läggdags-rutiner för våran lille grabb. Varken jag eller min fru är speciellt förtjusta i rutiner och har aldrig brytt oss om att lägga oss innan vi är svimfärdigt trötta. Kanske just därför lät vi grabben somna när han ville under de första tre månaderna. Han sov inte så bra och nattningen tog ganska lång tid.
Sedan insåg vi att barn kanske mår bra av rutiner. Han skall givetvis inte behöva lida av att vi är ganska ostrukturerade i våra egna läggningstider.
Vi införde därför sovdags klockan åtta. Då är det duschen som gäller. Efter en stunds duschande blir det pyjamasen och ny blöja. Sen bär det av till sovrummet. Där det är släckt i taket och nerdragna persienner. En flaska välling och lite buffning på böljbaken, sedan somnar han på 10 minuter.
Detta har vi gjort nu i 7 månader. Han somnar alltid bra. Visserligen har han sämre dagar, då det skall gnällas och stånkas lite innan han somnar (det är ju trots allt jätteroligt att vara vaken) men en sådan dag tar kanske 20 minuter, max. Och det händer kanske en gång i veckan.
Jag menar på intet sätt att slå mig för bröstet för att vi är så bra min fru, mitt barn och jag. Snarare kanske som ett tips, då många verkar har läggdagsproblem, men få tänker på att barnen behöver ett visst mått av rutin. Även om vi föräldrar kan vara nog så spontana i våra förehavanden.

Sen är det självklart att just våra rutiner kanske inte fungerar lika bra på alla barn. Men rutiner i sig tror jag är viktigt. Våran son förstår redan när han sitter och leker i duschen att han snart skall sova, men han gillar verkligen att duscha så det bekommer honom inte så mycket. Han hinner förbereda sig på vad som komma skall, och får inte panik när det sedan är dags för sängen.

Detta är iallafall min erfarenhet. Vad är din?

En annan milstolpe

Idag har jag och min fru varit ett par i fyra år. Och fler lär det bli.
Det känns som igår, ändå, den där festen på Teaterhögskolan. Jag var lite avigt inställd till en början den kvällen, jag var lite ur humör. Men hon var så angelägen och fuldansade så charmigt att jag inte kunde låta bli att falla som en fura.

Men med tanke på vad vi åstadkommit på de här fyra åren, känns det mer som om det vore tio år...och fler lär det bli.
Hurra för oss!

oktober 11, 2005

Milstolpe



Grabben har just fixat sitt första hål på brallorna. Jeansen pallade inte med allt krypande. Och hål på knät känns ju coolt i dessa åttiotalsretrodagar.
Jag har en cool grabb!

Tack men nej tack

Vi var och tittade på en ny kåk i söndags. Billigare och i betydligt bättre skick än den förra. Men det kommer med all sannolikhet inte att bli någonting ändå. Det är lite för tidigt för oss att köpa något nu. För det första har vi inte pratat med banken än, så vi vet inte ens vad vi har råd med. För det andra borde vi kolla upp allt lite noggrannare. Varken hon eller jag har köpt ett hus förut. Och det är onekligen lite andra saker man måste kolla på om man jämför med lägenhetsköp. Det är värmepannor, tak, isolering, fukt, mögel, driftkostnader, tomträttsgäld och fan och hans moster som måste tas i beaktning.
Så det bli nog till att säga tack men nej tack när mäklaren ringer mig idag. Även om både jag och hon blev väldigt charmade av det där huset.

oktober 07, 2005

Gourmetdrömmar och storhandling

Just nu längtar jag ganska friskt efter det där lilla huset på landet. Visserligen är sommaren bortblåst och gräsmattorna fulla av övermogna äpplen och körsbär. Men det är så det brukar vara där ute. Jag vill åka ut dit och, iförd stickad tröja och halsduk, kratta lite löv, klippa någon buske och kånka in utemöblerna för vinterförvaring. Känna lugnet och laga en saftig Boeuf Bourgogne. Dra i mig ett mustigt rötjut till maten. Coto de Imaz på förslag, fast det borde ju vara ett franskt vin så låt gå för Les Cabrettes då. Hur som haver en smaskig måltid. Som avslutas med en liten bit chokladtryffel, starkt kaffe och en rejäl konjak.
Det vore grejer det.

Vi storhandlade igår. Nytt personligt rekord igen, 2.274 kronor. Dyrast i kassarna var lövbiff för 78.62, billigast var Risifrutti för 7.50.
Vi kan inte hålla på såhär och slå kassarekord hela tiden. Nästa månads storhandling måste ligga under 2.000 kronor.

oktober 06, 2005

Ordblind var namnet

Igår hade jag en gammal vän över på middag. Vi satt väl och snackade om gamla minnen eller vad det nu var då han väckte ett par ganska pinsamma minnen till liv. Min fru hade inte hört historierna och var idel öron. Det handlar om att jag, som skriver väldigt mycket, och alltid har skrivit väldigt mycket, har någon mild form av dyslexi. Visserligen avhjälper mina glasögon det där tämligen bra…men jag är tyvärr ganska dålig på att använda dem.

På en fest för länge sedan fastnade jag framför en gammal affisch. Affischen var en kopia på en gammal sekelskiftesannons. Annonsen bestod en man och en kvinna i fina kläder, mannen hade hög hatt och monokel, kvinnan någonslags vit, lång och kompakt klänning. Båda hade varsin kopp i handen. Över det hela stod det med stora bokstäver: Chockad.
Jag förstod ingenting, och antog att det var en nytillverkad affisch. Jag letade efter någon humorpoäng som jag möjlighen hade missat. Jag stod och tittade länge på den där affischen innan jag insåg att det inte stod Chockad. Det stod Choklad.
Plötsligt blev affischen fullt förståelig och jag började garva åt min taffliga miss. Glad i hågen berättade jag detta för min vän, och pekade på affischen. Han svarade något förbryllad: Men det står ju inte Choklad, det står ju Cacao, hur är det med dig?

Lite mer nyligen, då min vän bodde vid Odenplan, låg det en copywriterbyrå på Surnbrunnsgatan. (Det är möjligt att den ligger kvar, det har jag inte koll på.) Hur som haver, vi gick förbi där och jag stannade framför copybyråns dörrskylt och konstaterade förvånat: Vad konstigt att en copywriterbyrå kallar sig Ordblind. Min vän svarade torrt: Det står inte ordblind, det står Ordbild!

oktober 04, 2005

Man blir knäpp

Trots all tid jag spenderar med barnet. Trots allt jag tvättar och diskar och håller i ordning och plockar in leksaker och plockar ut leksaker. Trots allt gullande med grabben, alla kittlingar, alla pruttljud på magen, kastande i luften och gåstolsrally.
Trots allt hurra och levande hjortar kan jag inte hjälpa att jag blir smått tokig att inte umgås med vuxna människor på dagarna.

Det finns inget jobbrelaterat problem för min hjärna att ta tag i. Det finns inget som måste kluras ut men min hjärna går på högvarv ändå. Och finns det inga problem att lösa, skapar min hjärna dem av sig själv...och tillslut blir jag knäpp.
Hoppas jag kan lära mig att ta det lite cool bananas någon gång.

Just nu känns det som jag har tänkt tillräckligt för de kommande tre åren, eller så.

Sa du sova?

Han har sovit så dåligt i natt. Legat och rullat mellan mig och frugan och slitit henne i håret och slagit mig i ansiktet. Inte med flit förstås, men det hjälper ju inte oss.
Ingen har sovit bra och det är onekligen något som påverkar. Det lilla utsövda som vi hann bli i Visby i helgen, det är som bortblåst efter i natt.
Det blir till att försöka sova middag idag.
Gäsp och suck.

oktober 03, 2005

41 timmar drömmar

41 timmar i Visby som kändes som en vecka. 41 timmar i Visby som mest bestod av promenader, mat och sängen. 41 timmar ensam med min vackra fru. 41 timmar utan vårat barn. 41 timmar av saknad.
41 timmar av rofylldhet. 41 timmar av känslan att Stockholm bleknar i jämförelse. 41 timmar nära havet. 41 timmar omgiven av byggnader som berör.

Det är något med den där lilla staden som rör både mig och henne betydligt mer än att man skall kunna ignorera det. Synd att jobbsituationen i Visby är katastrofal; iallafall för en grafisk formgivare och en operasångerska.

oktober 02, 2005

Ååå...


Nyss hemkommen. Frugan nattar knodden och jag passar på att tanka över bilder från digitalkameran.
Här promenerade vi igår. Varför åkte vi hem egentligen?

september 30, 2005

Flaggor och trumpeter!

Idag fyller jag 30 år. Det är obegripligt så gammal man har blivit bara över natten. Igår var jag 20-någonting, nu, en sömn senare, är jag på väg mot 40-strecket med stormsteg.
Nåja, det är väl ett par år kvar dit i och för sig.

Ikväll åker vi till Gotland. Åter på söndag kväll.

/Herr R

september 29, 2005

Möte med pappagruppen

Igår var den där dagen som jag funderat på ett tag hur den skulle komma att bli. Det var dags att träffas på BVC med pappagruppen. Pappagruppen bestod av ett gäng, sju när jag tänker efter, mer eller mindre nyblivna pappor samt en handledande überpappa; en fyrabarnsfar som hade koll på det mesta.

Om man gör en snabb jämförelse med mammagruppen som samma BVC-avdelning har haft under våren, var det ganska direkta skillnader. Mammagruppen träffades på vardagar, runt lunch, med knoddarna. För att prata igenom hur de första stapplande dagarna i mammalivet ter sig. Men också för att dricka kaffe, umgås och att låta ungarna leka med varandra.
Pappagruppen träffas först nu (spannet var 6–10 månaders ålder på barnen). Vi träffades också en vardag – men klockan 19.00, efter jobbet. Utan knoddar. Och utan fika, vi fick i stället mackor och öl. (Jo, det är sant!)
Det ställer det hela lite på sniskan direkt: Hej könsroller!

Inte för att jag har någonting emot öl, inte alls. Men det kändes som att just igår kväll var kanske inte den bästa dagen att bli serverad bira. Nåväl, mammagruppen hade kanske också druckit öl om det inte var så att de ammade allihop. Men jag tvivlar på det. (Hej könsroller igen!)

Hursomhaver, om man bortser från den tämligen grabbiga inramningen med pilsner och mackor så var det faktiskt en väldigt trevlig upplevelse. Det är nyttigt att höra hur andra har det. Vissa hade det bättre och vissa betydligt sämre och det känns skönt att kunna få lite tips, men också att kunna dela med sig av sina egna erfarenheter. Många hade problem med att få barnen att somna på kvällarna, men det där flyter på väldigt bra för oss. Jag kunde ge lite tips och råd och jag kände mig genast lite rakare i ryggen. Skönt att jag har lärt mig något om det här, som någon annan verkligen tar till sig och blir glad av att få höra. Och vice versa.

Jag satt hemma timmarna innan pappagruppen skulle börja och skrämde upp mig rejält. Vad skulle detta vara för något egentligen? Jag kände det som att jag skulle bli granskad och liksom godkänd som pappa. Något som jag givetvis blev skitnervös för. Men det var helt onödigt. Jag kände mig som en bättre pappa efter de där timmarna på BVC...och alla i gruppen verkade tycka samma sak.

Mammagruppen har träffats flera, flera gånger under våren och sommaren. Pappagruppen är ett engångstillfälle. Det är lite märkligt, varför är det inte fler gånger egentligen?

Som en konklusion kan jag undra lite hur det kommer sig att de tror sig behöva ta i oss pappor med silkesvantar. Som om vi inte skulle komma om det inte vankades pilsner och mackor. Som om vi inte skulle klara av att träffas fler än en gång.
Som om vi skulle vara de som har haft det jobbigast med graviditeten, förlossningen och de första tio månaderna.
Om det är några som verkligen förtjänar silkesvantar och pilsner är det väl mammorna?

september 28, 2005

Ingen barre för oss

Vi var och tittade på en kåk igår kväll. Den var så fantastiskt perfekt för oss. Sliten, onekligen. "Visst renoveringsbehov" var ett grov underdrift. Men det spelade liksom ingen roll. Skall man bo i en kåk i kanske 25 år behöver ju inte allting vara perfekt när man köper den. Vi skulle med glädje renovera lite pö om pö.
Men det var ganska mycket som var akut. Båda muggarna måste renoveras. Och badrummet. Och tvättstugan. Och hela kåken borde tilläggsisoleras. Och det var microorganismer på vinden. Och man skulle behöva åtgärda pannan lite.
Men annars var den en drömkåk. Hade man någon halvmiljon över för att renovera, så skulle vi bo så fint att det inte var klokt.
Men nu blir det inget. Det hade vi väl inte räknat med heller. Men det går så lätt att mentalt flytta in i en kåk sådär.
Jag har redan sett mig själv sittandes i bersån läsandes DN tillsammans med ett glas portvin...med lite skvalande jazz som sipprar ut från vardagsrummet via de öppna altandörrarna.
Ja, ni hör ju.

september 27, 2005

Morgonljuset

Morgonljuset strilar in genom de där små öppningarna i persiennerna som är gjorda för att trådarna skall kunna löpa fritt.
Utanför gryr morgonen och hela utsikten är täckt av höstkallt morgondis.
I den stora sängen ligger vi tre under det stora täcket och sover.
Mamma och pappa, lika nakna som den dag vi föddes.
Vackra, så otroligt vackra.
Mitt emellan oss ligger sonen. Den fantastiska sonen. I blått polarn o pyret-nattlinne.
Vacker, så otroligt vacker.

Allt medan ljuset intensifieras och vi vaknar en i taget slår det mig att det är vi tre som är nummer ett nu.
Vi tre skall bygga på den framtid som kommer.
Jag älskar er så mycket!

september 26, 2005

3 saker från då

FÖR 10 ÅR SEN:
1. Hade jag precis muckat från Lumpen, 9 månader som kock i Boden.
2. Började jag på mitt första jobb, som repronisse på ett tryckeri.
3. Kände jag mig ganska vilsen.

FÖR 5 ÅR SEN:
1. Jobbade jag på en snajdig reklambyrå på Söder.
2. Hade jag ett kraschat samboförhållande bakom mig.
3. Bestod mitt liv av mitt jobb...och krogen.

FÖR 3 ÅR SEN:
1. Hade jag träffat mitt livs kärlek.
2. Hade vi köpt en lägenhet och flyttat ihop.
3. Frilansade jag ett tag, innan jag fastnade på samma företag som jag fortfarande jobbar på.

FÖR 1 ÅR SEN:
1. Blev vi gravida och fick en son.
2. Gifte vi oss.
3. Totalrenoverade vi köket.

FÖR 1 MÅNAD SEN:
1. Började jag min pappaledighet.
2. Hade jag svårt att varva ner, jag var så van vid all jobbstress.
3. Bokade vi biljetter till en helg på Gotland. Vi åker nu till helgen.

IGÅR:
1. Hade jag, frun och knodden pruttljudstävling i sängen på morgen. (Pruttljud med munnen, alltså.)
2. Spenderade vi dagen på IKEA.
3. Käkade vi falukorv och makaroner till middag.

IDAG:
1. Vaknade min son lite för tidigt, 6:12.
2. Blir det omelett till lunch.
3. Borde jag dra mig in till stan för att köpa ett regnskydd och en dörrmatta.

IMORGON:
1. Hoppas jag att jag får sova liiite längre. 6:50?
2. Skall vi kolla på en villa på kvällen. (Mest för att titta, dock.)
3. Borde jag dra mig in till stan för att köpa ett regnskydd och en dörrmatta. Om jag inte gör det idag, alltså.

september 24, 2005

Den 24 november 2004

Jag insåg att det kanske var dags att skriva ner hur det var den där dagen för exakt tio månader sedan. Så här är hela redogörelsen.

Prolog
En vecka innan vår son föddes var vi på besök hos min frus släkt i Västerås. Där träffade vi hennes kusinbarn. En fin liten grabb på tio månader. Vi var så fascinerade av honom. Han satt på hörnet av långbordet där vi alla satt och åt. Hon satt bredvid honom. Vi tänkte båda två att sådär liten och fin kommer vårat barn att vara. Så litet och skört, men ändå så glatt och spralligt.


Vi hade som sagt varit på släktkalas i ett par dagar. På vägen hem började hon känna sig lite dålig. Febrig satt hon där på tåget och huttrade så att jättemagen skumpade underhållande.
Nästa morgon vaknade hon av att allt var fel. Ont i ögonen, som rann. Ont i kroppen som var febrig. Ont i halsen som var sårig och framför allt bevärad av blåsbälgshostan som kommit som ett brev på posten.
Jag var tvungen att gå till jobbet, men hade verkligen lust att ringa min chef och i stället för VAB föreslå VAJGJSF, Vård av jättegravid och jättesjuk fru. Men det gick ju inte.
Någon dag senare härjade en elakartad bakterie i DN-skrapan där jag jobbar. Över 150 personer gick hem samma dag med vinterkräksjukan. Så och jag.
(Smittskyddsinstitutet spårade sedan bakterierna till restaurangen som ligger i gatuplan. Trevligt.)
Hur som haver, jag var alltså hemma en dag den veckan med min sjuka fru. Medan hon hostade och hade var som såg ut som smält smör som rann ur ögonen spenderade jag dagen sprutspyendes på toaletten. I det ögonblicket kände vi oss verkligen som en mysig familj för det lilla barnet att födas hos!

Givetvis hade mitt immunförsvar gått ner av vinterkräkeriet så pang-bom hade även jag blåsbälgshosta och såriga blåsor i hela halsen. Så där satt vi båda två. I en vecka. Fullproppade med penicillin och med en streptokockinfektion som inte ville ge sig.

Dagarna gick och tids nog började hon äntligen känna sig lite bättre. Hon såg friskare ut och var trots ett sönderhostat revben och jättemage, uppe på benen för första gången på över en vecka. Hon verkade väldigt uppåt och började röja lite i våran lägenhet som var tämligen härjad efter att ha agerat sjukstuga så länge.
Hennes uppröjande blev snabbt ganska maniskt och rätt vad det var exploderade hon i en kaskad av ord om hur dåligt förberedda vi var. Hur dåliga föräldrar vi var som inte ens hade fixat vaggan som barnet skall sova i. (Vaggan stod fortfarande i hennes farmors källare.) Det var mer än så: hon skulle hinna sy något lakan och det var inköp som måste göras och allt blev panik på fem minuter. Jag var fortfarande rejält tagen av sjukdomen och satt mest i soffan och konstaterade att Hej vad är det som händer? Jag kände verkligen inte igen min fru. Någonstans lågt bak tänkte jag ändå tanken att hon, lite som en katt som skall till att föda, plötsligt blev tvungen att boa in sig. Göra en hörna där barnet kan födas. På något sätt.
Men det kan vara en efterhandskonstruktion från min sida. Jag vet inte riktigt.

Klockan två den natten blev jag väckt av min fru. Vad fan är det, eller något annat intelligent, sa jag – jag ville ju sova. Men hon svarade med klarvakna ögon: vattnet har gått! Jag blev lite tyst först, men började ganska snart att skratta. Glad men skärrad. Är det verkligen dags nu?! Vad skall vi göra? Ringa till BB sa hon samlat och plockade upp telefonen.
Efter ett ganska kort samtal med Södersjukhuset fick vi veta att eftersom hon inte hade några värkar än, kunde vi gott vänta till morgonen.
Hur skall vi kunna somna nu, sa vi till varandra. Sedan somnade båda innan huvudet hade nått kudden. Vi bytte inte ens lakan.
Morgonen blev högtidlig. Vi åt en stadig frukost och pratade inte så mycket med varnandra. Vi blev liksom tysta av allvaret.

Klockan tio hade vi besökstid på SöS. Väl inne på BB gjorde de ett par undersökningar av henne. De berättade att vi skulle få åka hem igen, till värkarna satt igång. De skulle bara kolla så att barnets huvud var fixerat.
Men det var det inte. Det satt tämligen jättelöst. Ja, då är det en annan femma, sa barnmorskan. Då är det en förhöjd infektionsrisk, mycket liten visserligen, men ändå. Så det blir till att stanna. Oj då sa vi. Hon hade ju inte ens värkar än.
Vi blev visade till ett rum vi kunde husera i. Det var inte inne i själva förlossningsavdelningen, utan en avdelning utanför där det låg flera blivande mammor som min fru, och liksom mognade den sista biten. Vi insåg ganska snabbt att det kunde bli en lång dag och natt. Så vi bestämde att jag skulle lämna henne där ett par timmar för att åka och köpa portabla högtalare till vår bärbara CD-spelare. Sedan svänga förbi lägenheten och hämta CD-spelaren, CD-skivor och ett backgammon-spel. Så vi hade lite tidsfördriv. Det var en konstig känsla i våran lägenhet den gången. Jag åt lite lunch hemma, men jag var verkligen inte hungrig. Allt kändes så märkligt.
När jag kom tillbaka hade egentligen ingenting hänt. Hon låg där på sängen i rummet och läste. Vi satte genast på en skiva, Norah Jones. Det var mycket uppskattat av mig, henne och personalen som då och då tittade till henne.

Jag funderade på hur jag skulle göra med jobbet. Detta var min sista sjukdag, jag hade ringt dagen innan och sagt att jag kommer den 24:e, helt säkert. Men här satt vi på BB kvällen den 23:e och det fanns liksom inte på världskartan att jag skulle kunna lämna min fru nu. Även om barnet inte var riktigt på gång än, och barnmorskan sa att det kan ta tid. Om det skulle hinna bli morgon. Skulle jag vara tvungen att gå till jobbet då? Jag var förvirrad.
Någonstans hann jag också oroa mig för att jag skulle smitta barnet. Jag var visserligen symptomfri förutom en segdragen rethosta, men vi hade varit så sjuka, så pass nyss, att jag inte riktigt kände mig säker.
Lagom till kvällsmackan som vi avnjöt i uppehållsrummet tillsammans med Martin Timell och Äntligen hemma kom så de första riktiga värkarna. Äntligen var det på gång!

Jag masserade henne över ryggslutet under värkarna och hon sa att det hjälpte. Värkarna blev ganska snabbt värre och kom allt oftare. Vi kallade på barnmorskan som genast kopplade på CTG-maskinen. Efter lite undersökning och tittande på apparaten konstaterade barnmorskan att det tyvärr rörde sig om pinvärkar. Alltså de hade samma styrka och samma smärta som vanliga värkar, men de gjorde absolut ingenting för att hjälpa barnet att komma ut. Kanon!
Barnmorskan föreslog en morfinspruta så att hon kunde sova, trots värkarna. Eftersom värkarna ändå inte gjorde någon nytta, var det dumt att trötta ut sig med dem. Vi var väl inte helt överlyckliga över att behöva ta morfin. Det kändes fel. Men efter stunds överläggning bestämde hon sig för att ta den iallafall. En spruta senare kunde hon somna en stund och samla sina krafter.
Fram mot klockan ett gick det dock inte att sova längre. Värkarna var nu så kraftiga att morfinet, som var på väg ur kroppen, inte hade en chans. Som tur var hade värkarna börjat göra lite nytta också. Det var dags för att bege sig till förlossningsrummet. Äntligen!

Barnmorskan ringde in till förlossningen för att förvarna om vår ankomst. Det finns ingen plats nu, fick hon till svar. Hjälp! Tydligen var det så, att det var fullt i alla lokaler. Tack och lov att vi redan var inne, för de som kom till SöS då på kvällen blev ivägskickade till Huddinge eller Danderyd.
Minuterna gick och klockan tickade extremt sakta. Min fru var så slut att hon skakade i hela kroppen. Värkarna var väldigt starka och det fanns ingen lustgas att tillgå i det rummet vi var i. Jag försökte på alla sätt att göra det lättare för henne. Jag visste inte riktigt vad skulle göra utan improviserade. Mest behövde hon min hand att hålla i när värkarna var som värst. Jag hade märken efter hennes naglar på min hand i flera dagar.

Efter en timme var klockan runt två och vi fick äntligen bli inrullade på förlossningen. Strax efter att vi kommit in ordnade de med lustgas och hon begravde ansiktet i den där masken så hårt att hon fick röda ränder runt näsan som var kvar i flera timmar.
Men vi kom för sent. Lustgasen fungerar tydligen bäst om man har den under hela värkskeendet. Det hade gått för långt, värkarna var för starka och det enda gasen gjorde var att hon blev nästintill okontaktbar, eftersom hon desperat drog allt djupare andetag i den där masken.

Jag själv började bli orolig för henne. Hon är grymt stark och tål väldigt mycket, men den där gasen gjorde henne helt väck. Barnmorskan föreslog en epiduralbedövning. Min fru var väl inte jättesugen på det egentligen men insåg att det kanske ändå vore det bästa. Epidural fick det bli.
Men för att lägga en sådan behövs en narkosläkare och detta var den natten i november 2004 som det stora snökaoset var. Det hade fallit massor med snö och alla sjukhusets narkosläkare var upptagna med operationer av folk som krockat eller blivit påkörda av snösliriga bilar.
Vi fick snällt vänta även på det. Efter kanske 45 minuter kom han tillslut. Min fru var i det närmaste medvetslös av gasen, och jag tyckte att det var ganska otäckt. Barnmorskan sa åt mig att be henne ta bort gasmasken så fort värken var över, men hon var inte så lättövertalad, om jag säger så. När väl epiduralen var på plats somnade hon nästan direkt. Hon sov i kanske en timme och jag satt maniskt och stirrade på CTG-maskinen. Den gick upp lite ibland och ner lite ibland och jag vet inte vad jag tittade efter egentligen. Men jag kände mig lugn med den där böljande upp- och nergången. Jag kände mig tvungen att ha koll. Det kändes livsviktigt. Och jag visste inte ens vad de där siffrorna betydde.

Efter någon timmes sömn var hon mirakulöst nog ganska pigg. Hon gick upp en sväng och vi hasade fram och tillbaka i korridoren med en gåställning. Hon stannade till och med och skämtade med några sjuksköterskor om hur mycket hennes gåställning gnisslade. Jag var väldigt glad att hon verkade piggare och klarare i huvudet.

Timmarna rullade på och hon öppnade sig sakta, så sakta. Tyvärr tar epiduralen udden av värkarnas kraft och fram emot sex på morgonen fick hon värkstimulerande dropp, för att skynda på det hela. Vi lyssnade på Norah Jones och Joni Mitchell flera gånger om den natten. Och musiken bidrog till den magiska stämning som infann sig i det där rummet. Som ett varmt lugn med ett passande soundtrack.

Barnmorskorna bytte pass. Nattpersonalen gick hem och vi fick en ny uppsättning som skulle hjälpa oss. Klockan gick sin stilla gång och det kändes om det aldrig skulle bli dags. Men vi höll gott humör. Pratade och drack saft och jag masserade henne och vi lyssnade på musik. Värarna kom och gick, men plågade henne inte lika mycket nu.

Så plötsligt började det hända saker. Hon hade varit fullt öppen ett par timmar men barnet ville inte riktigt komma ner den sista biten. Men nu sa barnmorskan att det var dags! Hon provade olika förlossningsställningar för att hitta rätt. Det slutade med den klassiska på rygg med benen i vädret-ställningen. Hela tiden kom det in ny personal i vårat rum. Det vi två plus fem till i rummet. Alla höll på med någon egen liten manick av något slag och det var full aktivitet.
Vi hade äntligen nått den magiska stund när barnmorskan sa: Nu skall vi ha ut den där ungen, krysta på! Och min älskade fru tog i för kung och fosterland. Vi gjorde ganska snabbt en paus, för att sätta en sugklocka. Barnet hade väntat så länge, och när hon nu krystade visade det sig att den lille hade navelsträngen om halsen. Det var kanske inte helt nödvändigt med sugklockan, men de satt den för säkerhets skull. Ifall något skulle hända skulle de snabbt kunna dra ut barnet.
Resten gick som en dans. Det tog två jättekrystningar och sedan såg jag ett huvud mellan hennes ben. Det kändes som om tiden stod still. Huvudet var där säkert i bara ett par sekunder, men det kändes som en evighet. Hej älskade unge!
Sedan på den tredje krystningen kom hela barnet ut. Klockan 11.11 på förmiddagen. Exakt 25 timmar och 11 minuter sedan vi åkt in till SöS.
Barnmorskorna la honom direkt på hennes mage. Han var väldigt skrynklig, segt kladdig och ganska blå. Allt gick som i slow motion nu, med Joni Mitchell sakta akompanjerandes det hela i bakgrunden.
Jag hade förväntat mig att hans första skrik skulle vara först ett kraftigt andetag följt av ett starkt och högt skrik: uääähh! Men istället var det flera små, små rossliga andetag följda av ett med tiden växande och crescenderande Uaaaaaaaaahhhhhh! Underbart! Vi väntade flera minuter innan vi ens pratade med varandra. Vi bara tittade på denna lilla underbara skapelse, och tårarna föll ner för våra kinder. Vilket eforiskt lyckorus! Vilken känsla. Efter kanske fem minuter kom vi på att vi inte hade en aning vad det var för kön på barnet, så jag frågade. Du får väl titta efter, svarade barnmorskan skrattandes och det visade sig att vi hade fått en liten son. Vi tittade på honom, sedan tittade vi på varandra och sa hans namn samtidigt.

De påföljande dagarna levde vi som i en bubbla. Hon, han och jag. Det kom lite folk på besök, men mest bestod dagarna av att vara med honom, äta, duscha och läsa DN när han sov. Det var bara två dagar vi var där på BB, men det kändes som en vecka. Allt var mycket lugnt och mycket stilla och mycket vackert. Personalen var helt fantastisk, det kändes väldigt bra att ha dem precis runt hörnet om vi blev osäkra på någonting. Överallt var det nyfödda barn, med föräldrar med lika glansiga blickar som våra.
Även om vi bodde tätt inpå varandra och delade matrum, pratade vi inte med de andra paren speciellt mycket. Det behövdes inte. Allt var så lugnt och harmoniskt att det räckte med en blick över smörgåsbordet på kvällen. En blick som sa samma sak i allas ögon: detta är fantastiskt!

När vi sedan berättade om förlossningen för vänner och bekanta sade nästan alla samma sak: men gud så krångligt det blev, stackars er.
Vi förstod inte riktigt vad de menade. Vi hade den bästa förlossningen man kunde ha. Visserligen var det en del strul på vägen, men det var inget vi fokuserade på då - vi skulle ju få se vårat barn!
Nu i efterhand när jag skriver ner det här, känns det som att det kanske var en hel del som strulade, eller det ser jag ju att det var, när jag nu skriver det här. Men det är inte det esensiella. Känslan av förlossningen är inte alls så. Känslan är lugn och harmoniskt underbar.


Epilog
När vi två veckor senare träffade hennes kusins lilla barn igen, var det en ögonöppnande upplevelse. Den där lilla krabaten som mindre än en månad tidigare hade suttit och varit så uppenbart liten där vid släktmiddagen var nu en jätte. Vi var ju vana vid en nyfödd liten räka, och kusinbaret kändes plötsligt som en gigantisk jättebebis. Han skulle lätt kunna äta upp våran lille son, om han ville.
Han var tio månader då, så gammal blir mitt barn idag.

Nu kör vi...

Det här skall bli den bästa hösten på mycket, mycket länge.
Det bara är så!

september 23, 2005

Tillbaka utan granbarr

Nu är jag tillbaka i Stockholm igen efter ett par dagar som var tänkta att präglas av Värmlands mörka skogar och kanske en och annan varg. Men som kom att präglas av Västerås, barnvagnsköp, extremt mycket och god mat…och så en smak av Värmland trots allt.

Anledningen till att vi inte kom i väg har med elnätet att göra. Hennes familjs stuga ligger sådär rysligt långt in i storskogen att elbolagen verkligen inte prioriterar deras domäner när strömmen går. Strömmen gick för över en vecka sedan, men det är inte ordnat ännu. Och det lär nog dröja än ett par dagar, enligt de på elbolaget.
Med tanke på att det är kusligt ödsligt som det är där ute, kan man bara fantisera om hur öde det är nu – helt utan ström. Strömmen är dessutom den enda värmekälla de har, så det är inte bara öde utan lite lagom ruggigt sådär också.
Så vi ställde in i sista sekunden.

Men vi var ändå så pass inställda på att åka någonstans, att vi genast arrangerade något annat istället. Vi åkte och våldgästade hennes mor plus man samt hemmaboende vuxen lillebror i Västerås istället. Det bjöds på mycket god mat och vi gjorde inte sådär förfärligt mycket egentligen. Vi tog det mest lugnt. I torsdags åkte vi hem till Hennes farmor och hälsade på. Farmordern, som är den som ursprungligen är från Värmland, hade inte bara oss utan en gammal barndomskamrat just från Värmland på lunch. De hade bestämt att vara nostalgiska och äta klassisk Värmländsk mat. Så passande! Det bjöds på stekt fläsk, mutti (eller nävgröt som det också heter), bruna bönor, tjock vit sås och lingonsylt.
Det mest exotiskt Värmländska inslaget var ju mutti. Det var som någonslags extremt torr gröt. Torr men klibbig. Det smakade havre och smör, och var i konsistensen som tja…torr keso? Den var liksom klibbig men ändå så pass torr att man kunde ta i den utan att få klägg på händerna. Enligt värmlänningarna hade ofta skogshuggare med sig lite mutti i fickan när de var ute på jobb. Och tack vare den märkliga konsistensen kunde de bara sticka ner handen i fickan och grabba åt sig en näve utan vidare kladd. Därav nävgröt.
Hursomhaver, det var gott. Det var jättegott. (Jag backade två gånger.) Men jag gillar ju också i stort sett all mat. Eller egentligen: jag gillar all mat. Det bara är så, jag gillar allt.
Man kan ju kanske kosta på sig att konstatera att den där typen av kost passar bäst till skogshuggare. Inget att rekommendera till en stillasittande grafiker som mig alltså. Men någon gång ibland måste man ju kosta på sig lite fett och kolhydrater.
Till dessert fick vi två olika sorters äppelkakor och mandelflarn till kaffet.
Vi rullade där ifrån.

Vi gjorde ett klipp också. En ny och mindre barnvagn har varit på tapeten här ett tag. Och det slog oss att iallafall kolla om det möjligen var billigare att köpa en barnvagn någon annan stans än i Stockholm. Det brukar ju var så.
Mycket riktigt hittade vi vad vi sökte efter för 1.395:- i stället för 1.695:- som den kostar här. Så vi slog till. Nu har vi en barnvagn som går in i hissen! Förstå glädjen i den här familjen nu.

På tisdag skall vi kolla på ett hus. Det du!

Hur tänkte de egentligen? Del 2.

Jag fick ett underbart pizzareklamblad i brevlådan nyss. Är den inte fantastisk?

Innerligt saknad?

Nu är jag tillbaka i Stockholm igen. Jag skriver en längre blogg om Värmlandsäventyret (som aldrig riktigt blev något Värmlandsäventyr) senare ikväll när grabbhalvan har somnat.

Jag var ute och handlade lite mat samt kollade på en ny replokal (som tyvärr var för risig). När jag kom hem hade jag en lönespec från jobbet på golvet innanför lägenhetsdörren. Döm av min förvåning när det visar sig att jag får full lön för september – som jag ju har spenderat hemma med grabben!
Det låter som ett genomtrevligt initiativ – men givetvis är det något som har blivit fel. Om nu inte min chef saknar mig så innerligt att hon verkligen vill markera att jag är värd min lön även när jag inte är där, för att jag sköter mig så bra när jag är där.
Vi får hoppas på det. Skall ringa henne nu.

september 19, 2005

Vi drar till skogs

Imorgon drar vi man ur huset för att fara till ack Värmeland du sköna. Planen var att åka dit redan förra veckan. Men den planen sprack av lite olika anledningar. Nu gör vi alltså ett nytt försök.
Jag tänker inte ens skriva om att jag är lite nervös för de stora skogarnas mörkgröna lugn. Att det liksom river lite i mig när jag tänker på det, tänker jag inte ens registrera. För jag skall åka till skogen och ha trevligt. Jag skall strunta i eventuella måste-in-till-en-stad-och-trampa-trottoar-infall. Hej skogen här kommer vi!

Det kanske blir ett husköp nästa år ändå. Vi har räknat och funderat och pratat och tänkt ganska länge nu. Och hur vi än resonerar så kommer vi fram till att en kåk är det enda realistiska alternativet för våran familj. Nu återstår bara att se hur långt söder ut vi måste masa oss för att få en jämn balans i stockholmsgungbrädan ju längre bort desto billigare.

Satt och gick igenom lite gamla texter och hittade denna. Jag kan inte annat än att hålla med.

Skriver jag inte på ett par dagar så beror det på att vi lyckades med samordningen och befinner oss någonstans i de där stora mörka uppe i Värmland.

Tipsa mig gärna om en bra bilskola – för det är dags att sätta fart med det där körkortstagandet nu. Jag fyller ju 30 om en vecka.

september 18, 2005

Halsbrytande avstavning

Egentligen skulle jag ju koppla av jobbögonen och jobbhjärnan nu när jag är pappaledig. Men en sådan här märklighet kunde inte gå obemärkt förbi.
Man blir förundrad. Hur tänkte de egentligen?

Huslig söndag

Jag bakar scones till frukost. Hon öppnar en burk kastanjemarmelad. Jag drar om el-sladdar i fiffiga skenor. Hon röjer av i köket. Jag plockar in tvätten från balkongen och viker ner i respektive lådor. Hon lagar makaronilåda till lunch.
Allt medan grabbhalvan kryper runt på golvet och håller ställningarna.
Vad husliga vi är i vår lilla lägenhet.

Ikväll blir det restaurangbesök – vi firar vår bröllopsdag idag.
Det är ett år sedan. Oj vad tiden går fort.

september 16, 2005

Grinig natt och snorig dag

Grabben är småsjuk, förkyld och snorig. Och som alltid när han är snorig, sover han inte speciellt bra. Han hade jättesvårt att somna igår. Eller han somnade klockan åtta som vanligt, men vaknade igen redan klockan halv tio och var jätteledsen. Varken Hon eller jag ville gå och lägga oss så tidigt – men vad gör man? Så vi kröp ner i sängen och la honom mellan oss. Han lugnade ner sig direkt, men det tog ändå säkert en timme till innan han verkligen somnade. Sedan låg han hela natten som ett frimärke på Henne, och vägrade flytta sig en millimeter…så nu är hon också sjuk.
Hur som haver, de är inte jättesjuka, bara rejält snoriga. Men onekligen trötta efter en natt som denna. Jag har klarat mig bra än så länge. Men det finns väl risk att jag också går och snörvlar här om några dagar.
Men en liten förkylning känns fortfarande ganska bagatellartat om man tänker hur det var i november förra året, precis innan grabben föddes. Läs om det här.

Jag pratade med Vodafone nyss. Eftersom jag är en så lojal kund (jag har haft dem sedan 1998, fast då hette de ju Europolitan) så kommer jag få en helt ny telefon! En Ericsson V600i. Dessutom kommer jag att kunna ringa gratis till alla som har Vodafone från och med nu. Det är ju strålande – eftersom min fru har samma operatör, kommer alla våra samtal mellan varandra vara gratis.
Telefonen kommer på posten nästa vecka.
Strålande tider!