mars 31, 2006

Please make it stop



Dora utforskaren är ett amerikanskt barnprogram från 2005 som är dubbat till svenska.
Dora är sju år och bor tillsammans med sin bäste vän, apan Boots, i en dator. De två hamnar ofta i olika äventyr där de måste lösa olika problem.
Det kan vara allt från att hitta en hemlig skatt till att finna en gris som rymt.


Och de är – tillsammans med den talande "yummie-yumie-yummie-deliiiicious"-ryggsäcken – ett allvarligt hot mot mitt morgonhumör.
Please make it stop!

En natt med Totte

Det började så bra igår eftermiddag. Jag slutade lite tidigt för att hinna hämta på dagis. När jag kom fram till dagiset satt grabbhalvan ute på trappan och käkade äpple med en polare. Han såg säkert fem månader äldre ut än han gjorde när jag lämnade honom vid frukostbordet på morgonen. Han bara satt där och käkade äpple som vilken liten grabb som helst. När han såg mig sprack han upp i ett leende och ställde sig upp och började "dansa" lite. Det vill säga stampa snabbt med benen på ett och samma ställe.
Sedan promenerade vi hem. Det är inte speciellt långt, det tar kanske tre minuter om man har bråttom. Men det hade inte vi, och han fick knalla i sin egen takt. Det tog kanske en halvtimme att gå hem. Men så fort vi kom in i radhuset visade han sitt missnöje – så vi gick ut igen.
Efter en halvtimmes lek på baksidan tyckte han att det var okej att gå in. Efter lite lek med ukulelen och pianot blev det dags för mat. Kyckling med pasta och morötter slank ner hur bra som helst. Sedan gick vi upp i vardagsrummet och medan jag kollade lite på TV lekte han runt med sina vardagsrumsleksaker (har en liten låda där).
Vid sjublecket frågade jag honom om han ville duscha och han svarade "uscha!" med ett leende och kastade sig ner från soffan.
Efter en halvtimmes lek i duschen var det dags för tandborstning och pyjamas.
Han verkade inte speciellt trött så jag satt mig med honom i soffan och satt på DVD:n med Totte som min fru köpte för någon vecka sedan. Han är som trollbunden av Totte. Efter tre avverkade avsnitt började han klia sig i ögonen, så jag frågade om han ville ha välling. Det ville han.
Efter en flaska välling i sängen och ett par minuters runtbökande för att hitta rätt sovställning somnade han som en liten gris.
Vilken perfekt kväll, tänkte jag. Sedan lagade jag mat till mig själv, då min fru var borta över natten på jobb. Käkade och fixade lite deklarationsgrejer. Kollade på TV och spelade lite ukulele. Efter ett godnattsamtal med frugan somnade även jag som en gris.

Klockan 03:00 vaknade jag av att han skrek för full hals. Jag hoppade ur sängen och sprang in till honom. Tog upp honom och la mig sedan med honom på hans lekmadrass (det är egentligen en 160x200-säng utan ben). Men han ville inte lugna sig. Han var helt galen. Så jag frågade efter en stund om han ville ha välling (det händer ganska ofta att han käkar på natten – det är en hungrig grabb jag har!) och det ville han ju.
Väl nere i köket verkade han relativt lugn. Så fort vällingen var klar slet han åt sig flaskan och drack upp den i stort sett på en gång. På vägen tillbaka till hans säng pekade han på vårat sovrum och skrek till. Han ville sova hos mig. Men väl nerbäddade i sängen ville han inte alls sova. När vällingen var nästan slut kastade han ifrån sig flaskan och började vansinnesskrika igen. Och så höll det på. Jag provade alla knep jag kan. Sjunga, gå upp och vagga, hålla om, buffa, klia på benet, skaka lätt på rumpan, inte röra honom alls och alla andra knep som har visat sig effektiva tidigare. Men ingenting fungerade. Efter en timmes vrålande insåg jag att det inte kommer att fungera. Så vi gick upp, klockan 04:00. Och satt oss i soffan och kollade på Totte. Klockan 04:00! Jag var ju vansinnigt trött men grabben var klarvaken. Dock blev han lugn av att titta på Totte, så då gjorde vi det ett par avsnitt. Sedan insåg jag att Totte är lite för spännande för att han skall kunna somna. Så jag stängde av DVD:n och slog på ettan i stället. Där var det lokalnyhetersrepriser från hela landet. Jag drog av ljudet och efter en halvtimme av Mittnytt utan ljud somnade han äntligen i soffan...och jag med. Så där sov vi från kanske klockan 05:00 tills det att väckarklockan ringde 06:30.
Jag är jättepigg idag.

mars 29, 2006

Det går framåt

Min grabb är nu knappt ett och ett halvt år gammal. Och han har hunnit skaffa sig ett högst imponerande ordförråd. Det började lite trevande med mamma och pappa och titta och sådant. Men ganska tidigt kom oväntade ord med i hans vokabulär. Strumpa kunde han säga innan han fyllt ett år. Han löser fonetiken tämligen galant genom att först göra ett pruttande ljud med läpparna. Som om han leker med en bil. Sedan mynnar det där ut i ett "uum" och sedan lägger han bara till ändelsen -pa. Resultatet blir således ptrrrruum-pa, eller någonting ditåt.
Men nu de senaste veckorna har vi insett att han snabbt lärt sig många fler ord. Han förstår utan problem: mamma, pappa, hår, näsa, öra, mun, mage, navel, lampa, hund, strumpa, stol, bord, dricka, sked, mat, tallrik, välling med flera mat-, djur- och kroppsrelaterade ord.
Men han säger dem inte.

Om jag frågar honom var hunden är, så pekar han på den. Han kan inte säga "hund".
Han pratar relativt mycket, men det är absolut mest rappakalja. Mamma, pappa, titta, tack, duscha och strumpa – är egentligen de enda ord han säger själv. Var av det bara är mamma, pappa och strumpa som han säger varje dag. Titta säger han lite då och då, när han hittat något spännande själv och vill att man skall engagera sig. Då kommer det ett kort stötande ord, med väldigt mycket attack och uppspelt engagemang: Tyhttahh!
Han säger också sporadiskt "tack tack" när man ger honom något – men absolut inte alltid.
Duscha – eller "uscha" snarare – säger han däremot nästan varje kväll, tittandes uppfodrande på oss. Han älskar att duscha!

Det är lite lustigt att han förstår så relativt många ord, men inte har förmågan att uttala dem själv. Det måste vara ganska frustrerande om man tänker efter.

mars 28, 2006

Här har jag bott

Visserligen har jag bott i flera år på vissa av nedan platser och på andra ställen bara några månader -- eller ännu mindre (!). Men det är ändå på dessa platser som jag haft mitt base camp och mina pinaler.

Spånga, Stockholm
Smedjebacken, Dalarna
Sånga, Ekerö
Stenhamra, Ekerö
Midsommarkransen, Stockholm
(Nio månader i Boden)
Södermalm, Stockholm
Johanneshov, Stockholm
Västberga, Stockholm
Midsommarkransen igen, Stockholm
Sundbyberg, Stockholm
Johanneshov igen, Stockholm
Rågsved, Stockholm (två veckor -- personligt rekord)
Johanneshov än en gång, Stockholm
...och nu bor jag alltså i Västerort -- i Stockholm.

Var har du bott?

mars 27, 2006

Zombie Woof

Jag är så trött. Jag har verkligen inte fått min skönhetssömn på länge...och hela arbetsveckan är kvar.
Det känns sådär.

Jag skulle onekligen behöva en vecka på något spa eller liknande. Med bra och nyttig mat. En massa vatten av bra kvatitet och en massage om dagen.
En säng att sova i och ingen som stör.

Men å andra sidan – vem behöver inte det?

mars 24, 2006

Bygg inte här – bygg där!

Det finns två saker som jag tycker är väldigt stockholmsspecifika.
1. Klaga så fort tillfälle ges, och så mycket du orkar, på bostadsbristen och de sjuka lägenhetspriserna.
2. Så fort någon förslår att bygga någonting bostadsliknande i närheten av dig, ditt jobb, dina ungars skola, din hunds favoritpromenad eller liknande: klaga så fort tillfälle ges, och så mycket du orkar.

Det här är inte någonting jag hittar på. Det händer hela tiden. I varenda lokaltidningsblaksa i stan kan man se ett uppblåst snyftreportage om någon unik grodart som blir lidande. Eller en stackare vars kollonistugeområde får en fulare utsikt för att det bestämts att det skall byggas bostäder intill. –Ja det kommer ju bli ett fasligt liv här. Med två stora hus och hundar och dagis. Mina fikapauser kommer att bli lidande. Jag kommer höra och störas av människor och liv.
Sedan kan nästa uppslag i tidningen – helt utan vidare reflektioner – handla om bostadsbristen och någon politiker uttalar sig om att vi måste bygga mer.

Nu tänker jag tala klarspråk. Så här är det:
En stad är ett samhälle där asfalt, stenhus och anlagda parker har tagit över naturen. Att bygga en stad handlar om att röja skog, och driva undan eventuella djurbesättningar. Det är sant! Vare sig du gillar det eller ej. Stadsholmen, som Gamla Stan egentligen heter, var faktiskt en jätteidyllisk skärgårdsö innan de började hugga ner alla träd och skrämma bort de djur som bodde där. Detsamma med Södermalm och Kungsholmen och alla andra öar med stadsbebyggelse i området.
Jag förstår givetvis att inte alla skriver under på att det är en bra idé att skövla skog och köra iväg djur för att bygga städer. Men det är de facto det som stadsbyggande går ut på. Det är inget att hymla om.

Här om året läste jag i tidningen Söder om Söder ett citat som jag tog till mig. Det handlade om att Nackareservatet började naggas lite i kanten och att ett planerat bostadsbygge kom lite väl nära naturreservatet.
–Måste man alltid bygga hus på ställen som detta? Kan man inte i stället bygga där det inte finns skog eller annan orörd natur?
Jo visst. Vi bygger här borta i stället, där det lägligt nog finns en bit natur som inte är natur utan mer liksom ett sopat betonggolv på ett par hektar. Förberett för stadsbygge.

Det kommer alltid att byggas i en stad. Stockholm växer, och Stockholm måste växa. Stockholm har alltid vuxit. Som alla levande städer.

Vi stockholmare måste lära oss att älska bostadsbyggen. Det är det som städer går ut på. Inget är för evigt. Njut av din utsikt idag – imorgon kan det stå ett hus i vägen. Det är det man måste lära sig att acceptera som stadsbo. Det går inte att både äta kakan och ha den kvar.
Bli i stället glad nästa gång du ser en byggkran utanför ditt fönster – så länge det byggs lever Stockholm. Och det är väl tur?

mars 23, 2006

Redan maskerad

Grabben har sin första maskerad idag. De skall ha maskeradlunch på dagis. Han är utklädd till cool svart katt; komplett med svans, öron, målad nos med morrhår och vita strumpor med påmålade klor.

Enligt uppgifter jamade han dessutom högst påtagligt ledsamt när han lämnades på dagis i morse. Men det berodde nog mer på att kattmamman skulle gå – än på kostymen i sig.

Redan dagismaskerad alltså. Var tog vår lilla bebis vägen?

mars 20, 2006

Frågor från Lotten

Lotten hade frågor på sin webb. Jag svara på dem nedan.

1. Den bästa bok jag läst
Det var ju en vansinnigt svår fråga att svara på. Det kan vara José Saramagos "Blindheten". Det kan också vara Mobergs utvandrar-kvartett, men det är ju fyra böcker. Nej jag säger John Fowles "Illusionisten", det är den bästa bok jag har läst.
Men det skulle också kunna vara en så pass enkel bok som Slas "Efter oss syndafloden" för den blev jag så härligt glad av att läsa -- och det är väl ändå det som är meningen?

2. Om man tog bort ordet "men" i det svenska språket
...så skulle folk bli rakare -- men inte klokare.

3. Finns det någon musikstil idag som du anser dominerar och om den på något sätt anses påverka den generationen som är ung idag, likt de stora banden på 70-80-talen anses påverkat den generationen som växte upp då?
Nja. Det var ganska länge sedan det kom någon ny musikstil. Den musik som finns idag är väl mest genmodifierade versioner av musikstilarna som fanns på 70- och 80-talet? Och de var i sin tur destillat av äldre stilar. Så jag tror inte jag kan svara på frågan.

4. Om jag var Gud för en dag ...
...så skulle vi ha fred på jorden imorgon.
Men det borde vi kunna ha redan idag. Alla tvistande länder borde lära sig från vilken arbetsplats som helst -- när man har problem låter man alla komma till tals och sedan löser man det genom kompromisser. Ingen blir helnöjd men ingen blir missnöjd. Det behöver inte vara svårare än så. I all aggression och affekt bör man ställa sig frågan: är det värt det? Måste vi slåss om den här landplätten eller är det okej om vi delar på den och ingen behöver fara illa? Vem kan svara nej på en sådan fråga, och varför?
Se där då fick jag in lite världsmoralspredikan också.

Tapeter i lager i dager

Vi har en hiskelig åttiotalsstrukturtapet i vårat blivande musikrum. Väggarna i övrig är bara vita, men på långsideväggen är det en fondvägg med en tapet som har gått ur tiden.

Den hiskeliga 80-talaren


Vi bästämde redan vär vi flyttade in att den skulle ner och något roligare skulle upp. Men sedan har vi haft fullt med annat, så den har fått hänga kvar på nåder. I fredags kväll pillade min fru dock lite i en skarv för att se hur hårt den satt och vad som satt under. Bakom satt någonting storblommigt och vi belv genast jättenyfikna och började riva för fulla hus.
Bakom 80-talaren satt en genomcharmig storblommig sjuttiotalstapet och skvallrade om hur huset sett ut förr i tiden.

Gröna vågen-tapeten


Men rätt som det var hittade vi ytterligare ett tapetlager. Denna gång en diskretare 60-talare i ett snyggt handmålat rutmönster.




Ivriga rev vi vidare. Fanns det fler tapeter under denna? Ja visst fanns det det. En vansinnigt tjusig femtiotalstapet. Denna skulle vi lätt kunna tänka oss att återtapetsera väggen med. Om det vore möjligt att få tag i nya rullar.

Någon som känner ingen mönster eller formgivare?


Den där grå-gröna femtiotalstapeten borde vara den sista. Huset byggdes ju 1957 och tapeten borde vara där ifrån någon stans. Men vi rev lite till och hittade en sista tapet. Den satt dock direkt på gipsskivan, så denna måste vara den första. En väldigt diskret femtiotalstapet med ovala mönster i vitt på en beige bakgrund. Vi tror att denna satt uppe när huset var nytt, och att de första ägarna tapetserade om tämligen omgående med den tjusigare grå-gröna tapeten ovan.

Originaltapeten


Snacka om tapetmysterier! Jag och min fru tycker iallafall att det är vansinnigt roligt och intressant att inredningsforska så här. Huset blir mer levande och man får en klar inblick i hur huset har förändrats genom ägarbyten och årtionden.

Tre genereationer tapeter. I mitten en rutig sextiotalare, under den till vänster en grå-grön femtiotalsskönhet, och under den till höger den diskreta originaltapeten.

mars 17, 2006

Fredagsfunderingar

Jag längtar hem. Till min fina lilla sjuka familj. Till hostattacker och feberglansiga ögon. Till huset med alla våningarna, den nya tvättmaskinen och vårt alldeles egna piano.
Till tavlorna vi inte har hängt upp än. Till de tre dyra trappgrindarna som står och skäms – ouppskruvade – i en garderob. Till berget med flyttkartonger som mer är som en vägg.

Jag längtar efter den stora mjuka soffan. Konjaksflaskorna i matkällaren och grundvattenpumpen i den andra källaren.
Jag längtar efter grillen som står på terrassen, orengjord sedan korvgrillningsfesten för någon vecka sedan. Värmeelementen med de konstiga droppande ljuden, toaletten med märklig ingrodd rengöringsmedelslukt. Vår hostande kaffebryggare.

Jag saknar er faktiskt jättemycket. Jag har verkligen ingen lust att jobba.

mars 15, 2006

Förortskärlek

Vi staplar framtid nu
bygger bo och sätter stora och små saker
på väggarna och på pränt
Även om jag hade drömt
även om jag kunde ha önskat
kunde jag aldrig ha önskat så här bra

mars 14, 2006

Helt fel ute

Jag såg just att någon hamnade på min blogg genom att söka på "lösa mina skulder".

Tyvärr min vän, måste jag säga, det här är inte rätt blogg om du vill ha hjälp med att lösa dina skulder.

Jag har aldrig spenderat så mycket pengar i hela mitt liv som jag har gjort de senaste tre månaderna. Och då menar jag bara inte radhuset. Säng, piano, TV, barnbilstol, Thailandsresa, skorstensrenovering och fan och hans moster.

Är det någon som behöver skuldsanering är det jag. (Även om det faktiskt inte är så illa som man skulle kunna tro.)

Ta det piano

Igår var skorstensfixarna hemma hos oss och tätade vår skorsten. Den öppna spisen har inte blivit eldad i på väldigt länge (av någon outgrundlig anledning) så skorstenen hade fått torrsprickor och läckte i rökgångarna. För tre år sedan var sotaren där och sa att no way, José. Sedan dess har det varit eldningsförbud i huset.
Nu har vi ägt huset i två månader och redan är skorstenen lagad! De var där igår och drog någon slags fogmassa genom pipan så att alla håligheter täpptes igen.
Idag kommer Herr Sotaren och skall inspektera hantverkarnas arbete. Säger sotaren bara okej, kommer vi att tända första brasan ikväll.
Tur att vi har tre flarror konjak i källaren, för de lär behövas. Åh vad mysigt.

Igår köpte vi dessutom ett piano! Det var onekligen lite bökigt at få hem – men det står där nu. I köket. Ett piano i köket är, i min mening, något av det charmigaste man kan ha.
Tänk dig att du står och skär lök. Sedan langar du ner löken i pannan med en klick smör. Och medan det bryner går du bort till pianot och drar ett par ackord.
Ja jäklar i min lilla låda.

mars 13, 2006

En sanning

vi har spenderat helgen hemma och försökt oss vidare på uppgiften att bo in oss i huset.
Jag kan summera det såhär: Det är så jäkla mycket skönare att bo i kåk än i lägenhet!
...och det är fortfarande vinter, så användandet av tomten är fortfarande nere på ett minimum.

mars 07, 2006

Fiskpinnar under strumporna

Detta är skrivet som en del i bloggstafetten på Farsor som bloggar. Mitt tema var "Faderskapets största överraskningar – Varför blev det inte som jag planerat...?"
När jag berättade för nära och kära att vi var med barn fick vi, strax efter de första hurra-ropen, höra hur jobbigt det skulle komma att bli. Ni kommer inte få sova på flera år. Ni kommer inte kunna gå ut och ta en öl med vännerna som ni brukar. Ni kommer inte få tid att göra det ena…och ni kommer definitivt inte hinna med det andra heller!
Jag försökte leva mig in i den verkligheten. Jag funderade mycket på hur jag skulle reagera på att bli väckt mitt i natten av någon som är jätteledsen. Saken är att jag har ett vansinnigt dåligt morgonhumör. Om min fru så väcker mig i bara mässingen och säger ”god morgon älskling” med den sensuellaste röst hon kan uppbringa – kan jag utan att ens vakna be henne att dra åt helvete. Det är en dålig egenhet jag har. Två minuter efter det att jag slagit upp ögonen är dock det goda humöret återställt och allt är frid och fröjd igen. Men jag har ingen vidare kontroll över det där. Det gjorde att jag var mycket nervös för att jag skulle slänga ut knodden genom närmaste fönster när han drog igång sirenen klockan halv tre på natten.
Alla sa ju att det skulle bli så jobbigt.
Jag försökte förbereda mig på att byta bajsblöjor. Det måste lukta pyton. Visserligen är jag inte så kräsmagad, men alla sa ju att det skulle bli så jobbigt.
Jag försökte förbereda mig på att få hela köket nerkletat med mat. Jag försökte ställa min in på en jättejobbig, lång och segdragen förlossning med en massa blod och äckligheter. Och så vidare.

Sedan föddes min son. Det tog ganska lång tid, men det vore respektlöst mot min fru att kalla det jättejobbigt. Hon hade det jättejobbigt – jag väntade mest och försökte underhålla henne med mitt sällskap. Visst var det blod och visst var det äckligheter men det alla glömde berätta var om känslan. Känslan när min lilla son, klibbig och något syrligt luktandes, för första gången fick träffa oss. Första gången jag såg hans små djupblå ögon smälte jag som en sten som smälter som isglass i solen. Hur skulle detta kunna vara någonting jobbigt?
Jag var så inställd på att allt skulle bli så tufft att jag inte för mitt liv kunde föreställa mig känslan. Känslan av att ha en liten hand som mjukt håller mig om näsan när han sover. Känslan av första gången han kramade mig, hur han höll kvar och inte ville släppa taget. Känslan när han tog sats och för fösta gången ordentligt sade: pappapappapappapappapappapaaaa! Den stora kärleken jag känner när han skriker av skratt när jag kittlar honom. Den stora kärleken.

Självklart förstod jag redan innan jag fick barn att man kommer älska sina barn som inget annat. Eller det är inte riktigt sant. Jag förstod det inte, men jag visste att det måste vara så. Men jag kunde inte för mitt liv föreställa mig att det skulle kännas så här. Att det kunde vara så fantastiskt fint, men också skrämmande fragilt. Gigantiskt stort, men också vansinnigt ömtåligt.

Jag tycker att de borde prata mer om det här på föräldraträffarna innan förlossningen. Man pratar bäckenbottenuppluckring och skengraviditeter men glömmer bort att nämna känslan. Den underbara känslan av att vara förälder. Man pratar om femminutersmetoden och akuta kejsarsnitt. Men säger ingenting om glädjen av att få barn.
Visserligen är det kanske en genomtänkt strategi – vi pratar bara om tråkigheterna nu så kommer de tycka att allt är en bit kaka sen när kärleken väl har gjort sitt.

Jag tycker på något sätt att den vägledning jag fick innan förlossningen var att jag skulle förbereda mig på att ha extremt mycket jobbiga situationer att se fram mot. Och jag var inställd på det. Jag var inställd på det värsta, av allt. Jag var beredd. Jag ville ha det här barnet och jag skulle möta honom med tvättlappar och allt tålamod jag överhuvudtaget kunde uppbringa.
Men det har inte ens varit jobbigt. Visst har det varit svårt ibland när han varit otröstlig. Och tungt när han varit sjuk. Men allting överskuggas hela tiden av en känsla att det här klarar vi – grabben, frugan och jag. Det är det jag tycker de borde prata om på föräldraträffarna inför förlossningen. Känslan av att det här klarar vi. Det här är kul!

Jag blir aldrig sur på min son när han väcker mig mitt i natten. Jag har inte sovit en hel natt sedan natten mellan den 23 och 24 november 2004. Men det gör mig ingenting. De få gånger jag har sovit själv sedan dess, och således har haft möjlighet att sova ut, har jag vaknat vid tresnåret och undrat var grabben är…och har haft svårt att somna om. Det handlar inte om att inte få sova. Det handlar om att inte kunna sova fast man får.

Och visst är det jobbigt att behöva städa hela köket efter varje mål mat. Men känslan av intrampade fiskpinnar under strumporna är mycket mer kärleksfull än man kan tro.

mars 06, 2006

Grillfest och hostkalas

Igår hade vi en relativt stor inflyttningsfest här. Eller det var snarare grillkorv och pilsner ute i snödrivorna på vår baksida. Genomtrevligt hur som haver. Det var allt som allt bort emot 40 personer här under gårdagen. Även om vi bor stort nu jämfört med förut, blev det nästan trångt igår. Men bara trevligt trångt givetvis!

En hel dag utomhus igår genererade dock att både jag och frugan är hemma och är sjuka idag. Host och snörvel, så kan det gå.
Grabben är frisk iallafall, det är väl det viktigaste.

mars 03, 2006

Det här med fyra årstider

Lottens blogg gick det varma diskussioner igår angående den aldrigsinande snön, fyra årstider och samiska.

Jag funderar över det här med fyra årstider och jag begriper det inte. Det finns, i min mening, åtta årstider i Sverige. (I första hand menar jag Mälardalen nu, eftersom det är här jag bor.)

Här är mitt förslag till de nya, numera åtta, årstiderna
Riktig vinter: rejäl vinter som det varit nu ett tag. (Vanligtvis december-februari.)
Mjukvinter: det är fortfarande snö, men plusgrader på dagarna. Solen är lite varmare.
Vår: Tussilagon i backarna står. Och gatorna är sopade från sand.
Försommar: det är början på juni och det är fortfarande för kallt i vattnet men en glad dag kan det bli upp mot 20 grader ute.
Högsommar: mer än 20 grader och tryckande svettigt. Myggor och getingar överallt.
Sensommar: det är svalare i luften men fortfarande varmt i vattnet. Getingarna flyger i ultrarapid.
Höst: tjocktröja, halsduk, lövkratta och rödvin.
Slaskhöst: novemberaktigt och snöblandat regn, mörker och elände.
Och sen börjar det om.

Håller ni med mig?

mars 02, 2006

Jag saknar min plats

Det är inte lätt att föreställa sig nu att det är allsvensk fotbollspremiär om lite drygt en månad. Jag saknar min plats på långsidan men jag ser inte ett enda grässtrå.

mars 01, 2006

Avsaknaden av en referenspappa

Det slår mig ibland att det är lite ensamt i papparollen nu. Visserligen har jag en nära vän som har en son som är någon månad äldre än min grabb. Men det är också allt. De bor dessutom på precis andra sidan stan - över en timme i resväg gör våra besök hos varandra tämligen tunnsådda.
Resten av mina vänner är kvar i samma ute-på-korgen-nästan-jämt-livssstil som jag också begagnade innan jag träffade min fru och skaffade barn. Det är kanske inte riktigt så att vi glidit ifrån varandra, men vi är i väldigt olika faser av livet. Visserligen är några av dem sambos sedan länge och lever mer eller mindre stadgat. Men är man ett par som bor i stan utan barn, har man onekligen ett annat fokus än om man är småbarnsföräldrar i spenaten, som vi.
På sätt och vis är allt som vanligt. Jag har nästan alltid varit först med alla sådana här saker, om jag jämför med mina vänner. Jag var först att flytta hemifrån. Jag var först med att börja jobba. Jag var först med att flytta ihop med någon. Jag var först med att flytta isär från någon. Jag var först med att gifta mig och skaffa barn. (Nej nu ljög jag. Min vän på andra sidan stan fick faktiskt barn 2 månader innan vi.) Och så vidare.
Nu låter det som att jag tror att det är någon tävling, så är det verkligen inte. Men jag känner igen mönstret. Jag drar ifrån och blir ensam i ett nytt sätt att leva. Efter en stund kommer mina vänner ikapp och så är alla på ungefär samma nivå…sen tar jag ett steg till och blir lite ensam igen. Och så håller det på.
Skillnaden nu är att när jag var först med att börja jobba gjorde det inte så stor skillnad. Jag behövde inte prata av mig om arbetsdagen med mina vänner – det fanns inget sådant behov. Men nu när jag är förälder och det finns en hel massa saker som jag skulle vilja prata med mina vänner om – lever de ett helt annat liv. Konversationer om föräldraskap kräver onekligen ett visst mått av erfarenhet. Annars blir det lätt tafatt. Men mina vänner har inga föräldraerfarenheter – de kan inte barn. Och har naturligtvis inget behov eller intresse av att prata om barn och föräldraskap. Där står jag själv med mitt pappapratsbehov, utan att någon direkt kan ta emot bollen jag kastar.
Visserligen pratar jag mycket med min fina fru – hon är den bästa vän jag har...men pappa är hon inte.

Jag tror kanske att mina behov är extra stora eftersom jag inte haft någon egen pappa sedan jag var 12 år. Papparollen och vad man skall fylla den med är relativt tom för mig.
Visserligen tror jag att jag sköter det där ganska bra ändå. Men jag har ett relativt stort behov av en referenspappa. Någon att stämma av med.
Gör jag rätt? Gör jag fel? Hur gör du? Och så vidare.

Nominerad

Blev just tipsad om att jag är nominerad här.

Det är någon som har utsett sig själv att utse Noblepriset bland bloggar. Det var ju onekligen hedrande. Även om det verkligen är väldigt lågt från Nobelprisklass på mina skriveier är det ju roligt att någon uppskattar dem.

Tack, tack!