november 21, 2004

Streptokockinfektion och blåsbälgshosta

Sängliggande sedan en vecka tillbaka. Eller nej, inte sängliggande - jag måste sitta upp annars kan jag inte sova för allt hostande. Inte heller kan jag sova för allt sittande. Moment 22, onekligen.
Det började så glatt förra fredagen då 150 personer i DN-skrapan (jag jobbar där) hade en gemensam vara hemma med vinterkräksjukan-dag. Trevligt. Det har startats utredningar av både Smittskyddsinstitutet och AntiCimex för att fastställa orsaken. Det verkar vara något med maten från restaurangen som ligger i själva huset. Men det är väl inte helt fastställt än. Trevligt.
Samtidigt i fredags låg Hon hemma med en streptkockinfektion from hell. Vinterkräkeriet fick mitt imunförsvar att gå ned och pang bom i tisdags så hade jag också såriga blåsor i hela halsen. Penicillin, Strepsils och stora mängder Vicks-produkter hela veckan lång.
Men igår kom alltså hostan. Hostan som aldrig verkar vilja sluta. Hostan som känns torr och meningslös. Hostan som håller mig vaken hela natten. Hostan som river upp den stackars halsen som just blivit fri från sin söndriga blåsbelägring.

november 09, 2004

Att övertala mig om mitt eget lugn kräver...

Det är nu tomhetskänslor som sveper stumt runt mitt huvud. Egentligen borde jag ju vara glad. Nöjd.
Men det är inte riktigt så det känns. Likstilla tomhet. Avdankad hjärnbark.
Inte veta någonting. Inte känna alls.

Skrämmer jag bara mig själv? Är det så att jag väntar tusen sekunder på att jag skall inse att jag bedrar mig själv. Blodet är ju rött – även om jag bevisligen är färgblind ibland.

Nog borde jag veta att tolka tomheten som interpunktion. Konstpaus, snarare än hålrum.
Kanske så, men känslan av raserade luftslott är ändå överhängande. Ihärdigt ihålig.

Drömmen är asylum men varje vaken stund nu delfierar mina tankar någon gång eller annan förbi det där fula svarta.
Står på randen. Tittar ner. Aldrig falla.
Men varför tittar jag så ihärdigt?
Ihåligt.

Att övertala mig om mitt eget lugn kräver...