maj 31, 2005

Pappaledighetsfunderingar

Jag funderar vidare på det här med föräldraledighet. På ett jobbmöte idag efter lunchen drogs riktinjerna inför hösten upp. Onekligen ligger det många tunga poster på mitt bord inför oktober–december. Mycket känns träigt och ointressant, men vissa saker känns faktiskt ganska stimulerande. Visserligen inte så stimulerande att jag på något vis ens funderar på att tänka om, vad gäller föräldraledighet. Men tillräckligt skräddarsytt för just mig, för att inse att det kommer bli svårt att dels övertala mina kolleger om att någon annan kan göra jobbet i mitt ställe. Dels hitta någon som är tillräckligt flexibel och kompetent att han eller hon utan problem kan kliva rätt in i hetluften och ta de beslut som erfordras.
Inte för att jag tror att jag är oumbärlig. Men vi pratar om att lägga upp riktlinjerna för en tvåårsplan. Det kan vara svårt att styra upp en sådan sak det första man gör på ett nytt ställe. Men det får helt enkelt ge sig. Jag skall vara ledig september–december och ta hand om min lilla grabb. Punkt.

Jag ser väldigt mycket fram mot det. Att spendera mer tid med grabben. För det är svårt som det är nu: jag kommer hem från jobbet runt 18:00 och han dunar in runt 20:00. Jag har bara två intensiva timmar per vardag, som jag får försöka krama musten ur. Tyvärr måste dessa två timmar även innehålla andra vardagliga göromål så som att laga mat, diska, tvätta, damsuga och så vidare. Plus eventuella fritidssysselsättningar så som att spela i band och att titta på en och annan fotbollsmatch. Samt att umgås lite lagom sporadiskt spontant med vänner över en kopp kaffe eller en öl eller så.
Det är inte helt lätt att få tiden att räcka till som småbarnsförälder. Men det är ju ingen nyhet direkt.
Frågan är om man överhuvudtaget kommer ha tid att skaffa sig fler barn. (Men det skall man ju...) Och frågan är hur de barnen överhuvudtaget skall komma till, då man knappt har tid att tillverka dem. (Men det brukar ju ge sig...)

Säkert är iallafall att jag efter 10 års konstant arbetande verkligen förtjänar att ta en paus. Kliva ur ekorrhjulet och ställa mig vid sidan av och iakta. Reflektera över arbetslivet i stort och min egen arbetssituation mer konkret. Kanske ta mig tid att skriva något igen. Kanske ta mig tid att börja måla igen. Absolut göra roliga, lärorika och spännande saker med min son.
Sen kan man ju tort konstatera att det troligen mest kommer innebära blöjbyten, vällingvärmning och tårtorkning.
Men man måste ju få drömma lite.

maj 30, 2005

...and here comes the ice-pick in the forehead

Jag hade planerat att gå på Popaganda-festivalen den här helgen. Jenny Wilson och Jens Lekman var mina mål framför allt. Jag hade bokat in några vänner som skulle sluta upp och vi hade planerat trevlig italiensk picknic och allt. Men livet som småbarnsfärälder är många gånger inte så bra anpassat till inplanerade picknicar med goda vänner och god musik. Natten mellan fredag och lördag spenderade vi således tillsammans med en av feber glödhet och gnällskrikande grabbhalva. Av picknicen blev det givetvis inget. Vi kunde kunde knappast släpa med unge Herr Feberfrossa på galej. Och det var inte ens uppe för diskussion om ifall vi skulle dela på oss. Att någon skulle stanna hemma med honom och den andre kunde åka med våra vänner på festival kändes aldrig aktuellt.
Och det känns med facit i hand riktigt bra, tycker jag. Att vi slöt oss som familj och det kändes inte ens som en uppoffring. Visst är jag trött nu, efter en helg med ganska lie sömn. (Hon är nog ännu tröttare.) Men det är smällar man får ta. Därav rubrikens Zappa-citat.

Det viktiga är att han frisknar till. Och det är på bättringsvägen, hoppas jag.
Febern var nere på 38.1 i morse.

maj 26, 2005

Sökes: Mentor utan vinstintresse

Jag var på ett seminarie imorse. Där tre glada figurer föreläste om varför det är en bra idé att förse sig med en mentor. Visserligen inte något som gemene man har råd att hålla sig med, men många företag erbjuder dock någon form av mentorskap, om så önskas. (Gäller givetvis inte där jag jobbar.)
Fördelarna är ganska uppenbara med en bra mentor. Det enda problemet är troligen att hitta någon som man trivs med, litar på, ser upp till – och har råd med.
Jag började genast ransaka och analysera min bekantskapskrets, nuvarande och föredetta arbetskollegor eventuella gurus och så vidare. Det är inte många som jag tror skulle kunna fungera som min egen privata mentor. Sållar jag dessutom bort de som jag inte kan/vill/vågar fråga så blir det ännu färre. Men det återstår – kanske – ett par personer.
Eftersom jag inte har någon ekonomisk ersättning att erbjuda, och mitt nyblivna civilstånd inte tillåter mig att betala i natura, får jag på annat vis försöka få fram svaret på frågan: What's in it for them?
Visserligen är jag en genomtrevlig person och alla blir väl glada av att prata med mig (nåja), men jag måse troligen erbjuda någonting mer.

För man kan ju knappast räkna med att någon, av pur godhet, skall vilja ställa upp med en sådan hedersam och seriöst viktig uppgift.

maj 18, 2005

Go your own way

Jag hade givetivs räknat med att mitt liv skulle bli annorlunda i samma sekund som jag blev förälder. Det säger sig ju själv och det är inget konstigt med det. Men jag trodde kanske att det var detaljerna som skulle komma att omformas – att jag skulle vara som vanligt, men genom att förutsättningarna förändrats skulle detaljerna komma att omprioriteras. Men jag inser nu, efter ett halvår som förälder, att det snarare är precis tvärt om.
Detaljerna kvarstår i mångt och mycket. Jag jobbar med mitt jobb och jag har ungefär samma intressen som tidigare. Men det är på det stora som förändringen skett.

Egentligen känns det skitläskigt. Men konstigt nog också väldigt skönt. Det känns som att jag är på väg att bli den person som jag strävat efter att vara under en ganska lång tid. Även om jag nog inte vetat om det. Alls.
Jag får andra infallsvinklar och gillar faktiskt det som de nya infallen verkar ge mig. Jag ser små saker, som jag tidigare rusat förbi. Jag lägger inte ner Mount Everest-stora funderingar på saker som, med facit i hand, verkligen inte var värda några berg av tankekraft. Jag betar av mina gamla jobbigheter. En för en. Det går visserligen sakta. Men det går – och varje tanke på hur mitt huvud såg ut för fem år sedan får mig att känna mig som vilken guldmedaljör som helst.
Jag lär mig sakta men säkert att fokusera på rätt saker. Att inse vad som är av värde en längre tid och vad som bara skänker mig fem minuters haleluja.

Visserligen tar det tid. Jag är långt ifrån mål och långt från perfekt. Men jag springer på – och jag tror faktiskt att jag vet åt vilket håll det ligger.

maj 16, 2005

Vidare funderingar kring slott eller koja

En tanke slog mig för någon dag sedan. Om jag bara ser till att skaffa körkort, (jag är faktist inte så långt därifrån som man kan tro – har fiffigt ihopsamlade pengar och allt) öppnar sig helt nya möjligheter vad gäller bostäder för oss. För om man plötsligt har körkort (och bil) kommer vi inte att känna oss lika isolerade en bit utanför stan som vi annars skulle göra.
Jag menar såhär: det tar hemifrån mig cirka fem minuter att gå till tunnelbanan. Sedan tar det kanske tre minuter in till Söder. Med väntetid så kanske en kvart från dörren till Skanstull. Det är lyxigt tycker jag och jag kan absolut sträcka mig till att ha lite länge än så till stan. 20–25 minuter känns helt okej. Då hamnar man någonstan vad brukar kallas för yttre närförort. Nu bor jag i närförort med betoning på när. Men om man tänker att man åker bil i stället. Då kommer man ju hiskeligt långt på 25 minuter. Långt ute i Nacka eller så. Huddinge till och med. Och då förändras onekligen möjligheterna för oss.
För det är billigare längre ut. Sockholm fungerar lite som en pricktavla i det avseendet. Närmast mitten vinner och Gamla Stan är bullseye.
Det kanske blir en villa ändå till slut.

maj 12, 2005

Tre i tvåa söker trea eller fyra

Det börjar bli dags att röra på sig. Vi hade tidigare 50 kvadratmeter på två personer. Det är 25 var och det är ju helt okej. Numer är vi tre på samma yta. Plus att den tredje personen har medfört sig saker som hoppgunga, gåstol, sittstol, bilstol, spjälsäng, leksaker, ligga-på-golvet-mattor och lite mer leksaker. Allt det är ju glatt och tjosan, men det är onekligen trångt och tjosan. Därför måste vi flytta.

Det är ingen panik eller så. Vi klarar oss nog ett år till. Men det kommer att bli mångt mer påtagligt när den lille pajsaren börjar krypa – och så småningom gå. Än så länge ligger han mest på golvet och bökar. Alternativt blir runtkånkad av två föräldrar med begynnande ryggproblem.

Egentligen vill både jag och Hon flytta till en villa. En villa som är lite sådär lagom stor och lite lagom billig. Sådana växer ju på träd. Speciellt i Stockholm.
Det är samma gamla visa som vanligt egentligen: Där vi vill bo har vi inte råd att bo, och där vi har råd att bo vill vi inte bo.

Ilandsproblem-problematiken glimtar till här, men det är ändå så att vi är jäkligt medvetna om att dit vi flyttar nu kommer vi bo kvar länge. Vi kommer vara fast i säkert fler än tio år. Så det gäller att välja med omsorg.

maj 10, 2005

Avbön

Jag har inte varit speciellt intresserad av vad jag kreerar på jobbet på säkert ett halvår. Det brukar gå i vågor i och för sig. Men denna undertow är betydligt större än tidigare. Visserligen gör jag väl fina saker – tror jag. Men lusten att skapa är borta och jag tror att det på något sätt påverkar vad jag presterar. Eller det är ju helt självklart att det gör det. Det är ju så det fungerar.
Egentligen är det inte lusten att skapa som är borta, det är bara det att alla möten och allt ointresse från inblandade parter jag möter mest hela dagarna gör att jag tillslut ger upp. I stället för att prestera det bästa jag kan, kopplar jag bara på autopiloten – trots att jag egentligen inte vill. Det värsta är kanske att ingen annan än jag verkar märka någon skillnad. Och är det bara jag som bryr mig här i reklamlådan, är väl inte risken direkt överhängande att kunderna bryr sig heller.
Då faller mina argument. Jag ligger ensam kvar, besegrad av min egen autopilot. Så kan det bara inte vara, för så får det inte vara. Jag vägrar att tro att det stämmer. Jag vägrar att tro att estetiken är värdelös.

Således borde jag vara karl för min hatt och stå för min sak. Ordning i ledet och de rakaste av ryggar. Men när allting skall vara a´la quick & dirty och alla bara tänker röda och svarta siffror självdör kampen om den vackra formen.

Vad är det med folk?

maj 09, 2005

Känsloansamlingar

Samla ihop i en hög. I en hög av kärlek ligger mina känslor ihoptvinnade som garnnystan med era. Mina tankar är rena och fina men dom är också dina. Precis som dina tankar springer kors och tvärs genom mina tankebanor och huvudvarv.
Vi delar stora saker med varandra – hela härligheten ligger ju faktiskt och sover knappt en meter bort och jag längar efter er. Vi delar de stora sakerna men också tandborstmugg. Det är viktigt att komma ihåg, får jag för mig. Att inte blunda för det lilla.