maj 29, 2008

Tjuvar och banditer, hav förtröstan!

Jag kunde naturligtvis inte låta bli att kolla i mitt gamla pengagömmehål i morse, när jag nu fiskat fram det ur minnets bakgårdar. Det enda som låg där i var ett visset löv och gammal spindelväv. Tjuvar och banditer! Nej då. Det var uppenbarligen någon som behövde den där kronan tillräckligt mycket för att orka leta rätt på den. Det var den väl förunnat. Både kronan och dess kollektor.

Men imorgon är det jag som går förbi igen och petar i en ny bunt med småpengar. Man vet aldrig när tiderna blir kärvare. Och blir de det – hav förtröstan: det ligger nog för en kopp kaffe i ett hålrum på Riddarholmen.

maj 28, 2008

Dubbla svar

Jag har blivit bloggfrågeutmanad av Sandra. Och det två gånger om. Så här kommer mina svar, så sanningsenligt jag förmår.

5 saker på min “Att göra lista” idag:
1. Att hämta fotoboken på Posten Tobaksaffären.
2. Köpa någonslags tröja
3. Göra klart alla små stressjobb som jag har liggande på jobbet
4. Städa toaletterna
5. Hämta grabbhalvan på dagis

5 dåliga egenskaper:
Rastlös, odiciplinerad, svårfokuserad, ostrukturerad och egocentrisk.
Låter som en helfestlig kille det där.

5 platser där jag bott (kortast tid)
1. Västberga 1998, ett år
2. Södermalm 1996, fyra månader
3. Midsommarkransen andra vändan 1999, två månader
4. Sundbyberg 1999, en månad
5. Rågsved 2002, två veckor (personligt rekord)

5 jobb som jag haft:
1. Trädgårdsmästare
2. Repronisse
3. Lagerarbetare
4. Duracellkanin
5. Arkiverare


Utmaning nummer två var vad jag har gjort för bra saker de senaste sex månaderna. Eftersom jag mest har varit sjuk januari--april så känner jag att jag kanske inte har gjort så där värst många knop den senaste tiden. Men här kommer några skrytprestationer:

- Vi hade runt 30 personer hemma på middag under jul och nyår. Uppdelat på tre tillfällen. Allt blev superlyckat och jätteuppskattat.
- Vi har sakta men säkert tragglat oss närmare, och närmare en badrumsrenovering.
- Jag har börjat promenera en knapp halvtimme på vägen till jobbet och jag har lagt om mina kanske inte kostvanor, men ättider och måltidsmängder. Vilket resulterat i att jag gått ner från halvstabbiga 85 till mer normalsvarvade 77 kilo. (Att det inte beror så jättemycket på min fantastiska karaktär som på det faktum att jag diagnostiserades med diabetes typ 1 i påskas, ser jag med blinda ögon på.)
- Jag har skrivit bloggserien om Amerikabrevet och blev väldigt nöjd med den och det faktum att jag faktiskt gjorde det. Tillslut.


.

Stockholmspromenader är det nya transportmedlet

Jag har börjat knata till jobbet. Eller det har jag inte alls, det bor jag för långt bort för att göra. Men jag åker bara tunnelbana in till Fridhemsplan, och går sista biten till Slussen. Det är en promenad som tar cirka 25 minuter, om man inte stressar allt för mycket. Med tunnelbanan tar det ungefär en kvart – så tidsförlusten är ungefär tio minuter. Det är en ringa kostnad med tanke på hur mycket trevligare det är att gå igenom sin gamla stad, än att trängas i smockfulla vagnar i tunnlar under densamme.

När jag gick förbi Riddarholmskyrkan idag mindes jag att jag i mina tonår gömde pengar i ett litet hålrum jag hittade en bit upp på en av de teglade kyrkomurarna. Jag tyckte då att det var en fiffig idé att på något ställe i stan ha en liten pengagömma, om tiderna blev kärva. Vill inte minnas att det var mer än någon tia där i hålrummet – eller att pengarna någonsin kom till användning. Men jag gillade tanken på att det fanns en kris-tia gömd på Riddarholmen, om den nu skulle behövas. Senast jag kollade i hålet var någongång runt 2002 (jag vet att min fru var med, så det kan inte varit innan oktober 2001) – då fanns där en endaste krona kvar. Jag gillade verkligen tanken på att några, men inte alla, pengar var borta. Någon hade hittat gömman och tagit vad den behövt, och lämnat resten. Det är väl charmigt?

Undrar om det finns några pengar kvar idag? Måste nog kolla i det där hålet imorgon.

maj 27, 2008

Amerikabrevet del 5 – sida 4

Här kommer då sista sidan i det här lilla brevet från Signe som övergav Stockholm för Los Angeles i oktober 1910.

Klicka på bilden för att se den större.

Uppenbarligen hade Signes mamma dött, strax innan hon reste. Då hon ber Hanna (Hertas storasyster) om hon kan åka ut och fotografera graven finns där en artig ironi, som inte framgår för er ej insatta i min släkt. Hanna och Hertas bröder var nämligen båda fotografer och reste runt i stort sett hela Sverige och fotograferade allt och alla. Så givetvis är det egentligen en passning till bröderna.

Det märkliga med det här brevet är att det är sparat under alla år. Det låg i en kartong som jag fick från min farfar. I kartongen låg ungefär hundra av brödernas samlade släktfotografier, det äldsta fotografiet är från mitten av artonhundratalet. Mannen på bilden (min farfars farfars far) dog 1859, så det måste varit innan det. Det yngsta fotografiet är på min farfar runt 1925. Efter det verkar lådan ha blivit bortglömd.
Så bland dessa gamla kort låg ett endaste brev – detta. Det finns ingen annan information om brevet, eller brevskriverskan Signe. Det finns inte ett andra brev. Dömma av den kärvänliga tonen i brevet, och Hertas förmodade svar, borde de onekligen fortsatt brevskrivandet iallafall ett par år. Varför är inte de breves sparade? Signe borde ha haft mycket att berätta om det nya landet.

Signe skriver sin adress och jag har givetvis kollat upp den. West 28th street ligger i centrala Los Angeles, vid University of Southern California ungefär.
Eminenta Google maps, kan ge oss en gatubild från adressen i fråga. Det ser ut som en traditionell amerikansk villagata. (Baserat enbart på min föreställning om amerikanska villagator genom film och tv, ty jag har aldrig varit där.)


Visa större karta

Avslutningsvis kommer här en bild på mottagaren. Här är Herta och storasyster Hanna på promenad på Blasieholmen 1904. Sex år innan Signe reste. Grand Hôtel i bakgrunden.



Klämmer in en mer sentida bild på Herta, i hennes lägenhet på Scheelegatan, Kungsholmen (där hon bodde i stort sett hela sitt liv). Fotograferat i början på sjuttiotalet, något år innan hon dog. I bakgrunden min farbror med fin frisyr.

maj 26, 2008

Amerikabrevet del 4 – sida 3

Båtresan kan inte varit något vidare trevligt. Visserligen är hon väldigt hemlighetsfull, men raden ...så otrevligt var det på den båten, så när jag kom ombord så ryste det inom mig... ja, det säger väl ändå det mesta.

Klicka på bilden för att se den större.

Om Los Angeles inte skilde sig nämnvärt från Stockholm på den tiden så var det annat med New York, eller Neyork som Signe skriver. New York var redan då en fantastiskt stor och bullrig stad. Men det verkar som om hon mest satt och väntade på berömda Ellis Island. Där alla nyanlända blev inskrivna och bokförda ordentligt.
Det finns relativt bra imigrationsregister att söka i. Och jag vet ju vilken dag hon blev inskriven. Men jag har inget efternamn, så det går aldrig att med säkerhet hitta henne i listorna.

Ellis Island, 1910

Fyra och en halv dag med tåg från New York till Los Angeles. Undrar hur lång tid det tar idag?

maj 23, 2008

Amerikabrevet del 3 – sida 2

Här kommer nästa sida i brevet från Signe.

Man förstår att det måste varit som en stor omställning att komma från kalla Sverige och sedan bosätta sig i varma Kalifornien. På den tiden var väl vintern fortfarande ett problem i Sverige. Idag är det mycket sällan man behöver frysa, även om det är riktigt kallt ute. Men 1910 hängde fortfarande ens liv nästan uteslutande på ett digert vedförråd, vintertid. Så jag antar att det kändes som en lyx för henne att aldrig behöva oroa sig för kyla mer.


Klicka på bilden för att se den större.

Nästa sida handlar om resan över Nordsjön och Atlanten. Det framgår inte här, men det vanliga var väl att man åkte Göteborg–Southampton, först. Och sedan bytte man till en större båt och åkte Southampton–New York.


Klicka på bilden för att se den större.

Jag vet inte vilken båt hon åkte med, men antaligen såg det ut något såhär när hon lämnade Göteborg och Sverige för gott. Hemstaden Stockholm hade hon vinkat av ett par dagar tidigare. Kortet är från 1905, alltså fem år innan Signe reste. Och föreställer en båt redo att lämna Göteborg för en färd över Nordsjön till Southampton.

Jag hinner inte blogga i helgen, så nästa uppdatering blir på måndag.

maj 22, 2008

Amerikabrevet del 2 – sida 1

Här är alltså första sidan i brevet från Signe. Handsilen är så charmig. Gerhard torde vara hennes bror och Linus då hennes brorsbarn. Brodern har en egen automobil. Det är som att drömmen om ett rikare liv i Amerika materialiserades så fort hon klev av stationen i Los Angeles.


Klicka på bilden för att se den större.

Jag googlade lite på Los Angeles 1910 för att se hur det såg ut på den tiden. Jag hittade nedan bild som skall vara en vardagsbild från en gatukorsning 1910. Det skiljer sig inte speciellt från 1910-talets Stockholm. Det var väl först på 30-talet som skyskrapebyggnadet kom igång på allvar och började förändra Los Angeles stadsbild mot det de har idag.


Även denna bild går att se större om man klickar på den.

maj 21, 2008

Amerikabrevet

Jag har i min ägo, sedan jag var 18 år eller så, ett brev adresserat till min farfars mor. Hon hade en vän som emigrerade till Los Angeles. Vännen hade tydligen en morbror där, som emigrerat ett par år tidigare.
Jag har tyvärr inte mer än förnamnet på denna annars i släktkrönikorna helt bortglömda brevskrvarinna. Hon hette Signe och flyttade till Los Angeles, det är allt jag vet. Men brevet känns viktigt på något sätt. Det är sparat sedan så länge. Det känns som ett viktigt brev – den är en persons högst viktiga historia. Jag har länge tänkt att göra något av det här brevet. Och jag har nu bestämt mig för att blogga om det.
Det är inte långt, fyra sidor, men det är gulligt och ganska fascinerande.

Vi börjar idag med kuvertet. Så kommer sidorna en efter en här i några dagar.

Det här är för dig, Signe.


Klicka på bilden för att se den större.

maj 20, 2008

Dålig pappa

Känslan av att vara en dålig pappa kan samanfattas på en rad olika sätt. Ett av dem är såhär:

Känslan av att det där som tar emot när man försöker dra igen altandörren inte alls är en bit av mattan som klämts i den utan grabbhalvans fingrar som letat sig in i springan vid gångjärnen.
Stackars stackars grabbhalvan, och jag är pappan med världens sämsta samvete.

maj 19, 2008

The return of Småstaden

Vi skall spendera sommaren i en småstad igen. Exakt samma småstad som sommaren 2005. Exakt samma anledning också: min fru har sångjobb. Det känns lite märkligt, när man tänker på det. Det var bara tre år sedan jag var där senast. Men på sätt och vis känns det som tio år sedan. Då var vi nyblivna föräldrar. Nu mer luttrade ditos. Då trångbodda hemma i en femtiokvadradtmeterstvåa – nu mer avslappnade i ett halvstort radhus. Då yngre och förvirrade. Nu äldre ditos.

Jag ser verkligen fram mot det. Den här semestern känns som den mest välbehövliga på mycket länge. Det har onekligen varit en lång och tung vår på alla möjliga sätt.

maj 16, 2008

Tretton år av skam

Jag kommer inte exakt ihåg situationen. Men jag vet att jag var hemma hos morsan i Midsommarkransen. Det var hösten 1995 och jag var genomförbannad på någon i telefonen, som antaligen satt lika genomförbannad i andra änden. Jag fick nog och slängde på luren. Det var morsans gråblå kobratelefon. Den har stängavknappen på undersidan, så jag snarare smällde telefonen i köksbordet. Jättehårt. Telefonen fick nog av den omilda och ovärdiga behandlingen – den stendog.
Morsan tyckte att det var ett jäkla sätt av mig att komma hem till henne och smälla sönder hennes fina telefonklenod. Och det hade hon onekligen rätt i.
Jag lovade skamset att jag skulle laga den åt henne, och tog den med när jag gick.

Sedan har denna telefon, och den med åren ganska pinsamma hitorien, följt mig från lägenhet till lägenhet. Från vindsförråd till källarförråd. Varje gång jag har sett den har jag tänkt: ja just det, den där måste jag laga – sedan har jag snabbt glömt bort den igen.

Men igår – helt plötsligt – plockade jag bara fram den, skruvade i sär den, kliade mig i huvudet i en halvtimme och försökte komma på vad som var fel och hur den skulle lagas. Sedan trillade polletten ner, jag satt fast de lösa delarna och skruvade ihop den igen. Det tog trettiofem minuter. Eller 13 år och trettiofem minuter, snarare.

Morsan lär nog bli förvånad.

maj 14, 2008

Sjuksköterskestrejken 2008

Lite sent att kommentera nu kanske – men det är ju långt ifrån löst och det drar ut på tiden.

Min enda kommentar är: ge dem vad de vill ha.

Om folks liv plötsligt börjar hänga på formgivande och vi formgivare på grund av det får jobba under enorm stress och ha jour dygnet runt. Varje streck i skissboken kan skilja mellan liv och död.
Tja, då vill nog vi också ha skäligt betalt för det ansvaret.

Det var allt om det.

maj 13, 2008

Lyckan att låtsas låtsas att lyckas

Det är väl så det är. Det finns inget härligare att lyckas med något man satt upp sig. Och med tanke på vad jag skrev här om dagen, ter det sig kanske konstigt – men jag lyckas faktiskt ibland. Och när jag väl gör det, finns det väl inget härligare än att låtsas som att det var världens enklaste grej. För även om det var flera, flera timmar och blod svett och tårar nedlagda, så säger jag påfallande ofta att "äh, det var väl inget...". Som om det var något jag gjort med vänsterhanden sådär bara. Speciellt i jobbsammanhang gör jag detta. Lite lurigt givetvis, men det ger mig lite extra krydda på något sätt.

Men jag kom på att det kan vara bra att påminna mig om saker som jag jobbat länge med och verkligen lyckats med. Och då stryker jag alla direkt jobbrelaterade projekt. Det kan bli en egen bloggpost sedan.

Jag har lyckats med
Att göra ett barn
Att hitta en underbart fantastisk kvinna
Att hitta ett underbart coolt och relativt billigt hus i Stockholm.
Att få jobba med reklam
Att få formge skivomlsag
Att lära mig behärska fler instrument än gitarr (bas, trummor och piano)

Jag har inte lyckats med
Att ta körkort – jag har inte ens försökt
Att bo så stort att vi kan ha replokal i källaren
Att få jobba med precis det jag vill – bara ungefär
Att känna att jag är nöjd med min sångröst
Att flytta från Stockholm ett tag
Att hitta det där drömjobbet
Att göra ut alla kreativa idéer
Att hitta någon träningsform som passar mig, förutom promenader

Rubriken och ämnet är stulna från Lotten.se. Ämnet rakt av och rubriken i lite redigerad form.

maj 08, 2008

Upplopp

Det är många sista-sträckor i mitt liv just nu. Sista biten innan sommarsemestern. Bara en och en halv månad kvar. Sista biten innan badrummet kan påbörjas. Bara en byggföretagsoffert kvar att inkräva. Sista biten innan diabetesmecket börjar sätta sig och livet kan återgå till det – relativt – normala.

Det är bara att lubba på – upplopp är upplopp. Pröjsa så drar vi!

maj 07, 2008

Badrumsrenoveringsuppdatering

Tro det eller ej, men det tuffar så sakta på med badrumsrenoveringen. Nu har vi spikat allt precis in till sista kakelplattan, eluttaget och toalettpappershållaren. Allt är bestämt.

Vi lovade oss själva att ta in offerter från tre olika byggföretag, för att på så sätt kunna vaska fram ett relativt bra val. Vi har haft ett gäng på besök, och nästa kommer på fredag. Bara ett företag kvar att kontakta – så kan vi bestämma oss och spika datum sedan.

Så vi lär duscha i en nyrenoverad dusch, pjta...vilket år som helst nu.

maj 06, 2008

Jag gör allt: alltså gör jag inget

Jag är en man med många kreativa idéer. Jag är inte alls praktist lagd. Men jag är kreativ. Det utnyttjar jag i mitt yrke. Jag har även väldigt högtravande ambitioner på fritiden. Förtuom att alltid vara en så bra man och förälder som jag bara kan, har jag ständigt pågående renoveringsprojekt i huset. Där är jag i en duo med min fru. Vi delar lika på kreativiteten och genomförandet. Men sedan jag har jag ett par privata projekt till. Problemet är att kreativitetsmotorn bara spinner och spinner. Medan genomförandemotorn totalhavererar på grund av all press från kreativitetsditon. Halvfärdiga projekt är således mitt mellannamn. Tyvärr.

Jag spenderade tiden på vägen till jobbet med att fundera ut vad jag skall åstadkomma på semestern, förutom lugn, ro och inre frid. Följande tankekedja spelades upp i mitt huvud:

Jag måste skriva den där boken, eller vad det nu är, jag håller på med. Den är i ruffa drag klar i handlingen. Jag måste bara skriva ner det.
Jag måste göra klart mitt skylt fotograferingsprojekt. Det kommer aldrig kännas klart innan jag har gjort en utställning, en bok eller liknande. För det finns alltid fina skyltar att fotografera.
Jag borde kanske börja med den där generella fotoutställningen jag planerade förut. För att liksom prova på hur det är, så att jag när jag gör skyltutställningen har lite kött på benen vad gäller fotoutställningar.
Jag borde fundera vidare på att starta mitt eget företag. Att kunna koncentrera mig till 100 procent på det jag är bra på.
Jag måste få med mig inspelningsutrustning på semestern, så jag kan fortsätta spela in de där låtarna som ligger och skräpar i mitt huvud. Skall det bli en traditionell CD-demo, eller skall jag knåpa ihop en webbsida och få ut musiken där igenom?
Just det, jag lovade att göra klart min frus webb till något mer än en temorär fotografi- och telefonnummer-sajt.
Och hyra-ut-huset-sajten som jag lovade morsan.
Jag lovar alltid så mycket saker som jag har svårt att hinna med att hålla. Jag borde satsa allt på mig själv ett tag. Måla; hur länge sedan var det inte jag målade. Mina oljefärger ligger och torkar i målarlådan.
Men jag kanske kan få klart den där diktboken jag skrev ihop för många år sedan. Den är ju faktiskt klar, färdig att formges och skickas till tryck. Men den kanske känns daterad idag. Det är säkert åtta år sedan sista bokstaven skrevs i det projektet.
Först kanske vi skall se till att få till stånd den där lite seriösare replokalsinspelningen vi snackat om i bandet ett tag nu...

Suck.

(ps. det var sju år sedan jag DJ:ade senast. Kanske vore kul att dra igång en klubb igen?)