juni 30, 2005

Ça plane pour moi

Nu är det bara nedräkning och huvudet snurrar av frågor som: Har vi kommit ihåg att packa allt? Hur mycket färgkorr måste vi göra på omslaget? Retusch? Hon är på väg att bli förkyld och det är en dålig kombination med en fullbokad konsertkalender. Kommer jag hinna att åka och köpa en resesäng till grabben ikväll, eller får vi ta det på vägen imogon. Hur kan det komma sig att en dia som en fotograf postade från Göteborg i måndags fortfarande inte har kommit hit än. Posten, hallå?
Kommer jag hinna göra en sista koll på hela magasinet efter all repro och färkorr är gjord? Med tanke på den högen jag lämnade till herr bildretuschör igår är jag rädd för att han kommer få sitta hela helgen med det där. Finns det tid till det? Känns det okej att jag inte kommer se den absolut sista croman från repron? (Nej det gör det inte, men det finns inget alternativ...)

Äh, nu skall jag bara jobba klart de sista små prylarna som är kvar och sedan är det ju semester. Och sedan bli det en månads grisjobb följt av fyra månaders pappaledighet. Då skall jag försöka lova mig att inte ens tänka på typsnitt, pmsfärger eller bezierkurvor.

Vet inte om jag kommer ha bra eller dålig tillgång till www under semestern. Men jag har datoraset (min nya, ni vet) med mig så jag kommer försöka att skriva varje dag. Det blir en fet uppdatering när jag väl får fatt i bredband, eller dyligt.

Ciao...

juni 29, 2005

Semesterfrossa

Det börjar slå mig nu att det bara är en och en halv arbetsdag kvar. Sedan är det semester. Eller det är det egentligen inte alls. Jag skall vara pappaledig. Men efter som det är på sommaren och jag inte skall vara hemma, så känns det som semester.
Det där med inte vara hemma är helt nytt för mig. Visserligen åker jag nästan alltid bort någon sväng eller så på min semester. Men nu skall var vara borta från dag ett till dag slut. Semestern börjar 09:00 på fredag. Samma tid går bilen från våran lägenhet i stan. Sedan är det en månad i hyrd lägenhet i småstad som gäller. Hon skall ha föreställningar hela juli. Jag och grabben åker med och håller ställningarna, eller något.
Sen åker vi hem på kvällen den 31 juli. Klockan 09:00 den 1 augusti är jag tillbaka på jobbet igen. Snacka om fullbokad semester.

Fast å andra sidan är det verkligen inte det som är sanningen. Sanningen är att jag är lite nervös över att jag inte har någonting att göra under hela månaden. Självklart löser det sig och jag hittar väl på något att ta mig för. Men jag har ingenting planerat på en hel månad. Hur ofta hamnar man i en sådan situation?
Men i och för sig kommer det ganska många och hälsar på. Vi har nog ett besök i veckan inplanerat – minst. Så det är nog en tolkningsfråga det där med all oinplanerad tid om jag tänker efter.

Hur som haver kommer det att bli jäkligt spännande. Hur kommer jag att klara att vara pappa på heltid. Hur kommer jag att hantera rastlösheten som bor i min stockholmssjäl när jag sitter instängd i en lägenhet i en småstad tillsammans med en monsterskrikande grabbhalva och det spöregnar utanför.
Kommer jag hinna skriva så mycket som jag hoppats?

Vi får se, vi får se.

juni 28, 2005

Bland blodiglar och sirener

Det är inte många dagar kvar till semester nu. På torsdag kväll när jag går från jobbet måste allt vara klart. På fredag går jag på semester, och magasinet jag jobbar med just nu går till tryckeriet. Allt måste vara klart. Det hinner jag nog. Tror jag. Utan problem, alltså. Ingen eld i baken alls. Om man jämför med någon gammal beckbyxa eller så.

Grabbhalvan har blivit förkyld igen och idkade blodigelsövningar på mig i natt. Om jag så flyttade mig en milimeter från hans febersvettiga lekamen vaknade han på stört och drog igång sirenen.
Och jag som måste vara alert på jobbet. Och frugan som måste vara alert på sina slutrepetitioner. Vojne, vojne...men det är väl smällar man får ta, som småbarnsförälder. Det kunde varit värre! Det är ju snart semester.

Jag satt mig ner en stund igår kväll och försökte bli sams med min nya bärbara dator. Det känns lite sådär. Sleeping with the enemy på något sätt. Men det är ju bara en dator och det är ju inte dens fel att det strulat så mycket. Vi skall nog komma bra överens i sommar, det är jag övertygad om.
Men det hindrar mig inte från att hata den lite i smyg.

Nej nu skall jag jobba – och lyssna på Ed Harcout.

juni 27, 2005

Del IV: Maximum overdrive, någon?

Del I – Dyrbar bärbar utan ström
Del II – Funkar du nu?
Del III – Hate to say I told you so

Nu har jag pratat med Acer-support för – förhoppningsvis – sista gången.
Tydligen är det bara en hårddisk i min dator. Men då den var på service har någon tjomme till tysk, av okänd anledning, delat upp min hårddisk i två partitioner. Ingen begriper varför. De på Acer lät iallafall artigt upprörda i telefonen. Men det var säkert bara för att göra mig glad.
Enligt dem försvinner ca 10GB om man delar upp hårddisken i två partitioner. Men det kunde jag ju installera om själv, så blir det en 80GB-hårddisk igen, tyckte Herr Acer.
–Det är väl knappast något som jag skall behöva göra, sa jag. Skicka hit en ny, fräsch 80GB-dator per omgående, så kan ni få tillbaka er tyska devalverade 2x35GB-junk med vändande post, sa jag också.
Han erbjöd att Acer kunde hämta min dator, igen, och skicka tillbaka den till tyskland, igen, för att fixa det med partitionen. Det skulle ta tio dagar. Det var det enda han kunde göra, sa han.
–Det enda du kan göra är att dra åt helvete sa jag, och slängde på luren. (Eller snarare tryckte lite extra argt på den röda no-knappen på min telefon.)

Nu skiter jag i det här. Jag orkar inte. Jag har polare som är datorfantomer, de kan nog fixa den där partitionshistorien åt mig.

That's all I have to say about that.

Del III: Hate to say I told you so

Del I – Dyrbar bärbar utan ström
Del II – Funkar du nu?

Ja. Datorn kom i fredags eftermiddag. Vi packade inte upp den. Vi åkte till hennes släktingar i Västerås och firade en väldigt traditionsenlig midsommar.
Vi kom hem i söndags och jag satt givetvis nästan direkt igång med att packa upp datorn. Och, peppar-peppar, den fungerar! Den surrade igång så fint och allt verkade frid och fröjd.
Tills jag råkade klicka på egenskaper för datorn. Det var två hårddiskar, i stället för en. Det kan man ju ta. Tyvärr var de på 35MB var. 35+35=70GB. Jag har betalat för 80GB.
Men vad i helvete – tar det här aldrig slut?
Nu känns det mest om om theclickstore.se och Acer verkar försöka blåsa mig. Jävla klåpare!

Och nu måste jag ta ställning till om jag skall orka bråka om 10GB eller om jag bara skall skita i det.

Det tråkiga nu är att jag inte ens vill ha en ny dator längre. När jag först köpte den och den väl kom till mig första svängen var jag jätteglad. Men nu känns det som att det kvittar. Jag är inte sugen på den där datorn längre. Jag är inte sugen alls.

juni 23, 2005

Del II: Funkar du nu?

Del I – Dyrbar bärbar utan ström

Min dator har annlänt nu. Från Tyskland. Jag tänker inte gå in på alla eländiga detaljer. Men en resumé kan du läsa på länken ovan.
UPS kom och hämtade min dator den 8/6. Dom hämtade den på uppdrag av Acer, som hämtade den på uppdrag av theclickstore.se, som hämtade den på uppdrag av mig. Suck. Den skulle komma tillbaka inom 48 timmar, eftersom den innefattades av någon piffig klausul som sa att om datorn inte fungerade vid leverans, så hade de mer än gärna bråttombåttom att laga den. (En tanke som slog mig var att; om de nu bara har 48 timmar på sig, varför bemöda sig med att skicka eländet fram och tillbaka till Tyskland?)
Nåväl. När det hade gått 2x48 timmar ringde jag Acer och frågade lite försiktigt:
–Var är min dator, det har gått dubbla tiden mot vad ni lovade.
–Den anlänt i Tyskland, fick jag som svar.
–Så bra, men när är den lagad och klar hemma hos mig?
–Den skulle ju varit expresskodad ser jag här, men någon måste ha missat det. Den står på stand-by-listan. Men du har den inom tio dagar, det lovar jag.
–Åh, två dygn eller två veckor hit eller dit, det är väl inte så noga. Jag vill egentligen inte ha någon dator – jag gör det här mest för att det är roligt att sitta i timslånga telefonköer, kunde jag ha sagt. Men jag nöjde mig nog med ett surt "okej".

Igår ringde iallafall UPS och berättade att datorn var på väg.
–Den kommer till din lägenhet imorgon någon gång 09:00–17:00
–Så bra då tar jag ledigt hela dagen och sitter hemma och väntar som vilken övergiven hund som helst, sa jag inte. Men jag tänkte.
Jag frågade om de inte kunde leverera datorn till jobbet i stället. Där jag vanligtvis spenderar mina vardagar 09:00–17:00.
–Näe, vi kan inte ändra mottagaradress innan paketet anländer Sverige. Och det gör det först i natt.
–Men ni kan ändra i natt alltså, kanon! Min adress är P...
–Näe, i natt är det försent att ändra adress. Det måste ske minst ett dygn innan leverans.
–Men skjut mig nu i stället då, så jag slipper det här…sa jag inte heller.

Suck. Min söta och mammalediga fru fick spendera hela soliga dagen inomhus väntandes på datorn. Den levererades 15:32 och vi bestämde att vänta med att öppna och prova den till efter helgen. Orkar inte ens tänka på om den kommer fungera nu eller inte.
Jag sätter en peng på att daton är på väg tillbaka till Tyskland i mitten på nästa vecka.

Hej då har man blivit en bitter jävel på kuppen också.

juni 13, 2005

En hälsning från mitt valpiga jag

I helgen såg jag en videoinspelning från studion när mitt band spelade in en demo, våren 1997. Det var en märklig upplevelse.
Jag var 21 och ett halvt år då. Om jag tänker spontant så tycker jag inte att jag har förändtrats så mycket sedan dess. Gymnasiet var avklarat sedan några år. Lumpen med nio månader som kock i Boden var avklard. Jag hade börjat jobba och bodde på Södermannagatan i min första andrahandsetta. Visserligen har det hänt saker sedan dess som färgat mig. Men ändå känns det inte som att det är så rysligt stor skillnad.
Men när jag såg den videon, som jag inte sett på många år, blev jag nästan chockad. Jag var verkligen helt annorlunda då. Så valpig på något sätt. Glad och oförstörd visserligen, men även utan de tio års kantstötningar som slipat mig till den mer solida person jag är idag. Då var jag så sprallig och spattig. Både i huvudet och i benen. Jag är betydligt skarpare idag.

Det är väl i och för sig inte något konstigt. Att man förändras på tio år är väl ganska vanligt. Speciellt de där första tio åren i vuxenlivet. Det märkliga är att jag själv inte reflekterat över att jag har förändrats. Att jag var tvungen att se mig själv på video, tio år senare, för att inse vilken skillnad det är.

Det läskigaste är kanske att jag med stor sannolikhet säger samma sak om tio år, om jag tittar på en film inspelad idag.

juni 10, 2005

Semester var är du?

Nu känns allting bara som en evighetslång väntan på semestern. Varenda dag, varenda minut och sekund på jobbet tänker jag på den där torsdagen. Torsdagen innan fredagen. Fredagen som i den första juli. Den första dagen på semestern.

Förut brukade jag längta till jobbet på söndagkvällarna. Kanske till och med åka förbi en sväng på söndag eftermiddag och jobba ikapp lite. Det var en positiv känsla. Men den är helt bortblåst nu. Numera handlar det bara om pengar. Jag jobbar för att få pengar. Så vi kan bo kvar. Så vi kan äta mat. Men jag ser inget roligt i det. Ingen känsla av välbefinnande.
Visserligen kan det hetta till på jobbet och vissa saker kan väl fortfarande vara roliga. Men den där Stora Entusiasmen försvann någonstans i alla rationaliseringar och prisexempel.

Ser man lite konkret på saken har jag bara två aktuella alternativ.
1) Säga upp mig
2) Streta på och sluta klaga

...och det kan faktiskt vara hyfsat nära en upplösning. För jag skall vara föräldraledig september–december, no matter what. Jag vet att hösten är extremtfullspäckad för min del, och det kommer troligvis innebära att min Mrs Chef sätter sig på tvären när jag droppar nyheten om mina höstplaner för henne.
Men hon har inget val. Antingen är jag föräldraledig från jobbet eller så säger jag upp mig och är föräldraledig iallafall.
Det är de enda alternativen!
Jag är säker som ett kärnkraftverk, som Thåström sjöng.

juni 06, 2005

Genrep a´la Homer

Jag fick ett välbehövligt avbrott i ekorrhjulsspringandet. Hon behövde ett par dagar att koncentrera sig helt på jobbet. Det så börjar så sakta närma sig sommaren och premiären. Så de har intensifierat repetitionerna. Och det är ganska bra för mig också tycker jag. Då hon repar sångerna och det teatrala, repar jag för att klara mig på egen hand som pappa och livlina för grabben. För i sommar är det jag som har huvudansvaret. Hon kommer att ha föreställningar mest hela juli. Och jag kommer att vara heltidspappaledig.

Man inser tämligen direkt att man saknar det där vassaste kortet i leken. Jag har inget tutt-kort att trumfa över med, när grabben är sur och grinig. Eller visst kan även jag langa fram tuttarna, men det ger liksom inte så mycket. Onekligen.
Så det blir till att vara uppfinningsrik istället. Just nu funkar det att dansa omkring och sjunga fula osammanhängande låtsnuttar. Det kan belöna även den grinigaste tillställning med ett litet leende. Men det är inte säkert att det funkar imorgon. Omväxling förnöjer heter det ju, och det har verkligen våran lilla pajsare tagit ad notam. Ett annat trick som jag har improviserat fram är den runthoppande apan. (Hoppa runt i rummet och låt som en apa. Jo, jag vet att det inte ser klokt ut, men vad gör man inte?) Det får honom nästan alltid på bra humör.
Men det känns lite krystat för mig nuförtiden, då jag såg ett avsnitt av The Simpsons på Trean. Avsnittet handlade om att Homer inte ställe upp bra nog som farsa åt Lisa. Och det var flera scener där han fatalt misslyckades med alla de mest fundamentala fadersfigursuppgifterna. Men efter alla misslyckanden så avslutades avsnittet i Lisas rum. Dit hon gått för att få vara ifred från sin korkade farsa. Homer kommer in i rummet och säger att han kanske inte är så bra på att vara en normal far. Han är inte lika smart som henne och så vidare. Men sedan avslutar han med: But I'm pretty good at monkeying around. Och så hoppar han runt på alla fyra och låter som en apa...till Lisas stora glädje. The End.
Men det är ju precis som jag brukar göra! Och det tar emot att köra den runthoppande apan numera, då jag blir påmind om att jag kör uppfostringstaktiker a´la Homer Simpson.

Men å andra sidan; så länge grabben skriker av skratt, kanske det inte spelar så stor roll?

juni 03, 2005

Del I: Dyrbar bärbar utan ström

Jag köpte en dator via theclickstore.se (vägrar länka) här om dagen. Den kom i förrgår. Jättefin, med fabrikationsfel och allt. Det är fel på strömförsörjningen. Den är stendöd. Som en död sten. Och hej det var ju precis det jag ville ha. En trasig dator.
Min gamla PC hemma funkar ändå så bra att jag tänkte: åh, undrar hur det är att ha en dator som inte fungerar.

Hursomhaver, jag ringde till theclickstore.se:s support och sa att hej, pajasar, ni har skickat en dator som är trasig. Då fick jag svaret. Det får du ta med Acer, företaget som tillverkar datorn. Det är inte mitt problem, sa jag. Jag har köpt den av er. Hon höll inte med mig. Så jag måste ringa Acer själv. Vilken underbar service och support! Om man köper en sprillan ny bil, som visar sig vara sönder. Ja, då går man tillbaka till försäljaren så får han ta det. Det är ju inte så att de säger: Näe, den där Volvon är ihopskruvad i Brekowicha i Polen. Prova att ringa dit.

Tillbaks till ämnet. Lite senare pratade jag med theclickstore.se igen. Jag köper nämligen denna dator på avbetalning. Jag påtalade då att jag inte tänker börja avbetala någonting innan jag har någonting att avbetala. Ingen dator -> inga pengar. Det är enkel logik...
...trodde jag.
–Avbetalningen sköter inte vi, utan Vasa Kredit och du har inlett ett kontrakt med dem vad gäller avbetalningen och det kontraktet måste du fullfölja.
Men erat kontrakt med mig vad gäller leverera en dator som fungerar då, subbskaft!
Sen hade människan mage att påstå att jag borde vara nöjd för att hon faktiskt tog sig tid att ringa till Vasa Kredit och fråga, åt mig. Nej jag är inte nöjd och glad innan ni har levererat en dator som fungerar förstår du väl?
Men det förstod hon inte alls.

Man blir helt matt. Jag skall köpa en skrivmaskin i stället. En vit Facit, där bokstaven b kladdar igen då och då. Jag skall. Någon gång. Någon gång.

Till något helt annat:
Jag fick denna utfrågning om musik från Sandra.
Det var ett trevligt initiativ, så here we go:

1) Hur stor datamängd på din dator upptas av musikfiler? alt. Hur många cd- och vinylskivor äger du?
Inte sådär jättemycket på datorn. 500 meg kanske? Ungefär 500–600 cd-skivor. Kanske 250 lp-skivor.

2) Senast inhandlade skiva?
Jenny Wilson "Love and youth". Den är beställd på Cdon.com men den har inte kommit än.

3) Senast spelade låt?
Ars Moriendi, från Mr Bungles lysande "California".

4) Nämn fem skivor som betyder mycket för dig:
Betyder nu eller har betytt genom livet? Jag kör på det senare alternativet och är lite smygnostalgisk.
Då säger vi såhär:
KISS "Destroyer" för det var med den allt började.
Imperiets "Tiggarens tal" för det var då jag insåg att inte bara hårdrock var livet.
Deaths "Human" för det var gymnasietiden.
Frank Zappas "Apostrophe(')" för det var genom den jag upptäckte FZ:s musikskatt.
Miles Davis "Birth of the cool" för det var den som öppnade hela jazzdörren.

5) Nämn tre låtar som inte finns med på skivorna ovan, men som betyder mycket för dig:
Det gick inte med bara tre. Förlåt.
"Just kissed my baby" med The Meters. För det var då jag insåg att det finns riktigt, riktigt bra dansmusik.
"Kompromissen" med Bob Hund. Ett litet mästerverk från hundarnas första, kort men naggande god text.
"Little Wing" med Jimi Hendrix. Lyssna på den!
"Give me time" med Dusty Springfield. Lyssna på den också! Sjukt vacker och sjukt snygg. En helt otrolig låt.
"Till Havs" Inspelning med Jussi Björling. No further comments.
"Styr den opp" Peps Blodsbands version. Visserligen en cover. Men denna är hetare än originalet. Sveriges snuskigaste låt, lätt. Men snuskigt på ett så där mysigt hemmaporrigt sätt...som det kan vara ibland. På skånska.
"Walk that walk, talk that talk" med Weldon Irvine. Har officiellt blivit utnämnd till the soundtrack of my life. Funkar bra att göra allt till: Gå till jobbet, laga mat, dricka vin, borsta tänderna, knulla, spela kort. Prova själv så får du se.

6) Utse tre personer att skicka vidare frågorna till:
David
Benknäckarvals-Moa
Kolsyra.net-Sandra

juni 01, 2005

Jag har tappat kollen

Hela mitt liv har jag haft musik som ett av mina största intressen. Vissa år till och med det tveklöst största. Med det menar jag att jag spelar musik. Gitarr för att vara mer precis. Även trummor och bas. Dessutom tycker jag om att ställa mig bakom mikrofonen och ta ton. Men det betyder också att jag köper skivor. Jag köper mycket skivor. Det har jag alltid gjort. Jag hade alltid flest skivor av mina kompisar när jag var liten. Och så är det även nu, med något undantag. Så fort min ekonomi tillåter köper jag skivor. Jag har rotat uraffärsvis med timmar i skivbackar efter fynd och pärlor.
Jag tycker väldigt mycket om känslan när man har ett par skivor hemma som man inte har hunnit lyssna in sig på ordentligt. Och blir stressad och irriterad om alla skivor hemma känns genomlyssnade och analyserade.

Men nu till saken: en ung och musikentusiastisk kollega på jobbet har fått mig att ifrågasätta min musikutveckling.
Vi har insett att båda har ett stort musikintresse. Och började då, som musiknördar gärna gör, att bolla skivtitlar, bandnamn och låtar med varandra. Det var då det slog mig: jag har tappat kollen...
Jag som hade så bra koll på vilka band som var på gång och vilka band som var på tillväxt och vilka band som var hit och och vilka band som var dit, inser nu att jag är frånsprungen. Han matar mig med nya band/artister som Firefox, Britta Persson, Alf, Gustaf and the seasick sailors, The Mo, David Fridlund med flera. Artister som jag aldrig hört talas om, men som är heta just nu. Medan jag kontrar med mina favoriter: Zappa, Bruce Springsteen, Chet Baker, Steely Dan och Neil Young och jag upptäcker att det bara är gamla drakar. Ehh... Varför lyssnar jag bara på gamla drakar?! Jag är ju en hip snubbe med koll, har jag för mig.
Steely Dan? ...dra mig baklänges! För 10 år sedan var jag väldigt med i nuet. Hade grym koll. Men nu är det uppenbarligen förbi, och jag känner mig automatiskt lastgammal. Färdig att dra mig ur "hip snubbe med koll"-facket och istället sorteras in i "musiknörd med ölmage, vildvuxen frisyr och för stor urtvättad tröja med reklamtryck"-facket. Hej jag heter Kapten Stofil.

Men frågan är om det är ett problem egentligen. Måste man fortfarande ha koll när man är någon månad ifrån trettiostrecket? Måste motsatsen vara att helt ge upp hoppet? Jag tror inte det. Heja mellanvägen!
Jag letar onekligen fortfarande efter fynd och pärlor. Men numera nästan alltid bakåt i musikhistorien. Det beror kanske på att det är lättare att hitta pärlorna bakåt eftersom många personer har lämnat en hyfsat snitslad bana genom musikhistorien. Så man iallafall har ett hum om vad man skall leta efter.
Och om inte annat så kan man ju alltid använda det som ursäkt till varför man inte har koll på nyheter längre: Det var bättre förr!

Gud vad jag är gammal.

Jag kan tipsa om denna emminenta sida. Där kan man, om man är lite sugen på till exempel The Who, se att "Who's Next" verkar vara ett av deras vassare album. Perfekt om man är nyfiken, men kan behöva lite vägledning. (Givetvis finns det inga garantier, men den funkar fint som riktmärke.)