augusti 25, 2005

Tre ord och många innebörder

Jag har som bekant en liten telning hemma. Han är nu nio månader gammal och de första små orden börjar dyka upp. Etta var inte helt oväntat ordet mamma (som uttalas mamah), men även andra små ord har ploppat upp.

Vokabulären nu är:
MAMAH, som betyder mamma, mera mat, jag har tråkigt, låt mig vara, kom hit...eller bara hejsansvejsan så där rent allmänt. Allt beroende på hur det betonas och i vilken volym det presenteras. "Mamah" lite glatt sådär, kan han säga när han bränner runt i gåstolen, mest för att ha någonting att säga. Medan "MAMMAAHHH!" i tinitusvolym kan betyda: sno dig på med gröten för i helvete!, Kom hit!, eller något liknande. Vare sig det är mig eller min fru han pratar med.

På andra plats hittar vi:
BABA, som betyder hejsansvejsan sådär rent allmänt. Används högst sporadiskt. Det går säkert trettio Mamah, på en Baba.

Och runner up with a bullet är:
HEHHH, som betyder hej eller titta på mig...eller hejsansvejsan sådär rent allmänt.

Undra vad nästa ord kommer att bli?
Djuuuuuuuuuuu...?

augusti 24, 2005

En bunt kassettband och en konjak

Jag spenderade gårdagskvällen med en gammal kompanjon, en stadig konjak och en bunt gamla kassettband från vår genomproduktiva period 1990-1997, eller så.

Vi har skrivit en rejäl mängd låtar ihop. Haft ett dussintal halvseriösa band tillsammans (varav cirka tre var riktigt seriösa). Spelat på en mängd demos, klubbar, kaféer, visaftnar, rockkvällar, festivaler och så vidare.

Det ligger onekligen ett slags melankoliskt skimmer över de där gamla inspelningarna. Det är absolut inte världens bästa inspelningar, varken det tekniska genomförandet eller låtsnickeiet. Men vår ambition var alltid skyhög och viljan så stark. Och det lyser igenom, i inspelning efter inspelning. Varje låt vi skrev och spelade in var inte världens bästa. Det visste vi redan då – vi var oerhört självkritiska mot oss själva och mot varandra. Men vi trodde att nästa låt möjligtvis kunde bli den bästa, någonsin. Att prefektionen fanns där någonstans bakom nästa ackord. Det slutade vi aldrig att tro, och det var en underbart skön känsla som jag saknar ibland.
Den där känslan av att allt är möjligt. Nu är man så vuxet snusförnuftig ibland. Men tack och lov inte alltid.

Det är intressant, såhär i efterhand, att iaktaga hur vi bar oss åt. Officiellt spelade vi i början metall. Hård metall, till och med dödsmetall ett par år. Senare gick vi över till någon förvirrad generekrossande hård-fusion-jazz-pop-rock-historia.
Men våra hemma-inspelningar skvallar om många, många fler generes.
Vi insåg det inte då, men det är uppenbart nu, att vi genom att laborera med andra musikgeneres lärde oss behärska musiken mer fulländat – än om vi bara hade grävt ner oss i vår favoritmusik. Då såg vi dessa genereexperiment mest som roliga tidsfördriv. Men jag inser nu att det handlade om någonslags självundervisning i musikhistoria och låtsnickeri.
Inspelningarna vi hittade igår skvallrar om mer eller mindre lyckade försök att skriva poplåtar, jazzlåtar, instrumentala missionlåtar, dansbandslåtar, schlagerlåtar, raplåtar, discolåtar, rock 'n' roll-låtar, funklåtar, visor, synthlåtar, punklåtar, countrylåtar...you name it. Och jag tror på något sätt att det var den där rastlösheten och nyfikenheten som före oss framåt. Men det förstod man inte då.

Med facit i hand kan man faktiskt lite imponerad över sig själv konstatera: vad ambitiösa vi var och vilken kreativ drivkraft vi hade på den tiden!
Det är dags att ta tag i det där lirandet igen. Jag har inte varit i en replokal på flera månader nu. Sorgligt egentligen, men då levde man ju för musiken dygnet runt. Jämt. Det finns det inte tid till längre.

augusti 23, 2005

Vad jag vill

Jag vill ha en kåk. Gärna här. Eller varför inte här?.

Jag vill ha en bil. Gärna en sån här. Men en sån här går också bra. Det spelar ingen roll. Fyra hjul och en baklucka där barnvagnen får plats är egentligen allt jag begär.

Jag vill ha ett yrke jag kan vara stolt över varje dag i veckan, inte bara ibland.

Och så vill jag ha en banjo.

That's about it.

augusti 22, 2005

En helg med min jävla familj

Jag spenderade helgen på landet tillsammans med fru och barn samt min syster, min morsa och min morsas man. Det hela började fint med att vi bestämde att vi skulle åka från Södermalm klockan 15.30. Det vill säga; min mor, hennes man och min syster plus två jyckar i en hyrbilsvolvo och jag plus compadres med pendeltåg från Södra Stadion.
Pendeltåget tar oss bara till Gnesta, och det är inte riktigt hela vägen till vår kåk. Tanken var att de skulle åka snabbare med bil än vi med pendeltåg och så skulle de svänga förbi kåken, lasta av syrra, morsa och jyckar medan morsans man svängde tillbaka till Gnesta för att fiska upp oss.
Men eftersom mina släktingar är som de är så går det givetvis inte att hålla någon form av tidsplan, någonsin. Vilket gav att när vi tillslut kom fram till Gnesta med packning och barnvagn och svettigt och hela baletten, så stod de fortfarande kvar med hyrbilsvolvon på Folkungagatan och lallade. Tack för den.
Så vi fick snällt vänta ett par timmar i världsmetropolen Gnesta. Men en massa packning och en barnvagnsknodd.
Nåja, timmarna gick och vi fikade och var på systemet och rätt som de var så kom de iallafall och vi kunde fiskas upp för vidare färd den sista biten ut till vårat landställe.

På fredagskvällen bjöds det på av grannen nyfiskade kräftor, öl, snaps, västerbottensost, knäckemackor och trevligt umgänge...vilket senare urartade till diskussioner om man kan eller inte kan plugga en universitetsutbildning samtidigt som man är föräldraledig.
Den diskussionen fick vår granne att ge upp och gå hem. Jag, frugan och morsan gav också upp och bytte rum och språkade i mer samsad ton om annat. Och min glada lillasyster och min mammas än mer glada man spenderade två timmar med allt argare diskussioner som slutade i svordommar och tårar från båda parter.
En trevlig kväll på landet alltså. Man kan undra hur två vuxna människor aldrig kan lära sig att de går varandra på nerverna om de gräver ner sig i diskussioner så där. De gör det allt för ofta. Och båda är lika envisa och ingen tänker ge sig innan den andra ger avbön på bara knän med en blomma mellan tänderna. Vilket är något som självklart aldrig händer.
Vi andra bara suckar och går därifrån. Jag förstår inte att de orkar.

Nåväl, lördagen bjöd på vidare snickerier på det där husbygget som vi har haft på gång i nästan två år. Det går frammåt men det går sakta. Många kockar ger långsammare husbygge kan man kanske sammanfatta det med. Men vi la om en rad takpannor som hade hamnat en aning för lågt. Och vi spikade vindskyddande papp på insidan av ena rummet, så vi sedan kan lägga isolering och smälla upp innerväggar. Och sedan var det någon vindskiva som kom på plats också.
Annars badade vi lite. Jag övningskörde en smula i hyrbilsvolvon. Annars tog vi det mest lugnt.

Söndagen bjöd på ganska tidig hemfärd, krossad omelett till lunch och fotboll på eftermiddagen.

Nu är det bara en och en halv vecka kvar!

augusti 19, 2005

Varför är jag så konstig ibland?

Jag är så rädd att jag inte skall klara det. Att jag skall misslyckas. Virra bort mig i mina stora konstiga tankebanor och inte klara av att ta mig ut. Jag är så rädd att förlora er, göra bort mig och spolas bort. Försvinna och bli utraderad, frysa till is eller smälta bort.
Mina känslor är så stora och så starka och jag känner mig plötsligt så sårbar just på grund av det faktum att det är så.
Söker mig omedvetet innåt för att hitta någonslags feg livlina att dra i. Nödtampen att greppa om hela havet stormar. Livlinan som är pilar in i mig. Taggar som river händerna hela vägen ner. För linan är inte min vän. Den är min feghet. Min ängslan. Och min önskan att bära hela skulden själv.

Men jag är långt från något stormande hav. Allt är precis perfekt. Och just därför blir jag livrädd att det skall ändras. Och söker instinktivt efter eventuella möjligheter att se det som mina egna fel. Hellre harikiri än arkebuserad. Men det är ju inte alls så det är i verkligeheten. Jag står inte inför något val
Vad är det för fel på att bara få ha det trevligt och vara glad?

Varför är jag så konstig ibland?

augusti 17, 2005

Harmony corruption

Jag har för mycket att göra nu. Hinner inte skriva något av värde.

Återkommer i september när jobbet är slut och jag förhoppningsvis har lite tid över.

Tills dess föreslår jag:
En bra blogg
Värdelöst vetande
En annan bra blogg
En tredje bra blogg
...och de snyggaste färgerna

/Herr R

augusti 08, 2005

Stiltje

Det är bara en månads jobb. Det är till och med bara tre veckor nu. Det är inte så länge, det borde jag ju kunna uthärda.
Men varför känns det så tungt. Varför känns det så meningslöst? Det enda jag tänker på är grabben och frugan och lägenheten och allt som vi skall hitta på i höst.
Det enda jag borde göra är att jobba undan den är högen som jag måste jobba undan innan allt det där andra kan börja.

Men just nu händer ingenting.

augusti 05, 2005

En vecka med mig själv

Jag har varit så kallad gräsänkling den här veckan. För första gången i mitt liv. Fru och barn tog sitt pick och pack och drog en vecka till Gotland. Tanken var inte att jag skulle sitta och jobba (nåja) idag. Tanken var att jag skulle sitta på färjan som gick nu strax efter tio. Så skulle vi mötas upp hela familjen sådär lagom till lunch i Visby. Men det gick i stöpet på grund av min icke existerande planering. När jag väl fick ändan ur vagnen och skulle boka biljetter hem, till på söndag, ja då fanns det inga hembiljetter kvar. Alla båtar och alla flyg var fulla. Alternativet var lördag morgon, men då skulle jag inte ens ha spenderat ett dygn på ön. Så kan det gå. Så jag fick snällt avboka min ditresa och omboka mina helgplaner.

Det finns ungefär tusen saker som jag skulle kunna ha gjort i veckan. Och säkert ett tjugotal personer som jag skulle ha passat på att umgås med. Men jag har prioriterat sömnen. Jag har inte sovit en enda natt utan att bli väckt av grabben sedan han föddes i november förra året.
Det är en ganska märklig känsla kan jag lova att vakna när väckarklockan ringer och inse att jag faktiskt har sovit hela natten utan ett endaste avbrott.

Men sedan skall jag inte sticka under stolen med att jag saknar dom. Det är vansinnigt ensamt att vara helt själv för första gången på över åtta månader. Men det är skönt också. Jag är en sådan person som behöver få vara lite själv ibland.

Dagarna har mest bestått av jobbande och långpromenader. Med vissa avbrott för fotboll (en tråkig historia igår) och bokläsning om märkliga människor.
Vad är det för fel på samhället vi lever i när den enda hobby en vilsen tonåring tror sig finna kompisanda, beundran och adrenalintoppar i är våld.
Plocka upp en gura och börja lira i stället. För i helvete!

augusti 04, 2005

Dedikation

Vackraste vackra
Finaste underbart mjuka
Vem kan jag älska än dig?

Mitt blodrödaste blod är ditt

augusti 03, 2005

Från en månads vila till en månads kaos

Vi kom hem i söndags från småstaden. Månaden har varit både upp och ner, sol och regn. Men en rannsakande blick i backspegeln säger att det har varit ganska nyttigt för mig att än en gång konfronteras med lugnet som infinner sig i mindre städer. Ett par gånger har jag i och för sig nästan kreverat och mitt stressade stockholmsblod snudd på börjat koka av det långsammare tempot i staden.
Servicenivån är på en helt annan skala. Visserligen har jag fått mycket bra och personlig service – någon man inte alltid kan räkna med här. Men å andra sidan har jag stått i en blomsteraffär som nummer två i kön när affärsbiträdet tillsammans med nummer ett i kön har planerat ett HELT bröllposarrangemang, utan en tanke på att be den blivande bruden vänta två sekunder och låta mig betala. Efter en kvart sa jag till och blev då klassad som den jobbiga och stressade stockholmaren.
Att hämta ut ett recept på en flaska hostmedicin på apoteket tog en halvtimme och jag fick stå i tre oilka köer och expideras av tre olika apoteksbiträden. Det var inte ens mycket folk där. Jag vill inte ens tänka på hur köerna ser ut i influensatider, eller så.
Det tog mig en halvtimme att få koppla telefonbanken till mitt bankkonto. Inte så att det var något datakrångel eller liknande. Bankpersonalen var bara VÄLDIGT angelägna om att jag verkligen skulle lära mig telefonbanken. Vi gick igenom alla funktioner på en högtalartelefon. Efter två minuter sa jag: jag fattar galoppen, och tänkte resa mig. Men det var lönlöst. Tänk de som stod i kö efter mig. De som hade nästa nummer. De fick vänta en evighet på sin tur. Märkligt säger jag.
Min fru fixade med telefonbanken redan här i Stockholm. Det tog kanske två minuter totalt. Så visst är det skillnad.

Men det har också varit mycket bra för mig att inte ha så mycket att göra. Jag har fått tid att fundera igen, och det gör jag ordentligt. Jag vill försöka bli kvitt mitt gamla groll nu, en gång för alla. Så jag kan leva ett ännu bättre liv sedan. Och på så sätt vara en ännu bättre pappa och make än jag är nu. Levande hjortar och hela baletten.
Men det kostar ju på, onekligen.

Jag har en månads kaosartat jobbande framför mig, sedan väntar fyra månaders pappaledighet och förhoppningsvis inte ett endaste jobb under tiden. Det var en del i överenskommelsen med min chef: okej att du drar i fyra månader, men då måste du hinna göra klart dina stora uppgifter inför hösten redan i augusti.
Så det är bara att hugga in. Men det känns inte sådär överhängande jobbigt eftersom jag vet att det är under en begränsad tid och det finns en benhård deadline. 1 september är jag borta med vinden, vad som än händer.

Med en sådan underbar höst hägrande är det givetvis lockande att planera in en massa saker som jag skall göra under tiden: ta det där förbannade körkortet, måla om taken hemma i lägenheten, skriva den där förbannade boken, spela gitarr, gå ner i vikt med flera säkert jätteangelägna saker. Men jag tänker inte göra det – iallafall inte nu. Dessa månader är för mig och grabben. Om jag skall bygga om i lägenheten så får jag ta ut semester och göra det någon annan gång. Nu är det han och jag som är i fokus. Det känns inte rättivst annars. Måla om taken kan jag göra när som helst, men mina pappaledighetsdagar har jag bara nu. Jag skall försöka göra mitt bästa för att vara en bra farsa, alla dagar.

Sedan kommer det säkert ändå tid som blir över och jag hinner nog med att skriva lite ändå. Det gör jag nästan alltid.

augusti 02, 2005

Gammal utfrågning

Tillbaka i Stockholm nu. På jobbet. Suck.
Jag återkommer med en längre fundering om de senaste veckorna, men här kommer en mini-intervju som jag fick av Sandra innan sommaren. Jag glömde att svara på den, dåligt av mig, men här är den nu iallafall.

1. När kom du på att du skulle skriva?
Jag började blogga i mars 1998, om det är det som är frågan. Men jag tror inte ordet Blogg fanns då. Då var det bara texter som jag skrev flera gånger i veckan och la upp på nätet. Som en virituell, öppen dagbok. Eller något.

2. När insåg du att du inte var världens centrum?
Det beror lite på. 18 oktober 1987 är ett svar. Hösten 1995 är ett annat. 24 november 2004 är ytterligare ett. Men på sätt och vis tror jag fortfarande att allt snurrar runt mig.

3. Dina åsikter om bloggar 1 månad innan du själv började blogga?
Klurigt. Jag kommer inte ihåg. Internet var så rörigt där i början, så det mesta var ju kul om det gick att ladda ner med 28.8-modemet vi hade.

4. Vad känner du när du läser ditt 1:a blogginlägg?
Att jag levde ett annat liv då. Plus att jag var väldigt internationell och skrev på engelska första halvåret.

5. Har du någon gräns för hur privat bloggen får vara, eller tänjs gränserna?
Ja det har jag. Jag skrev extremt personligt förut och publicerade med mitt riktiga namn och bild och hela den baletten. Sen gick det lite överstyr när min sida blev väldigt populär ganska snabbt och jag var inte beredd på att så många skulle läsa och det blev en grav felbalans i antalet läsare kontra hur pass privat jag faktiskt skrev. Folk kom i kläm och jag blev förföljd av en mysko snubbe både på nätet och privat (han dök upp på mitt jobb en dag och sökte jobb där, angav mig som referens och allt, fast jag aldrig träffat människan) och det hela blev väldigt olustigt. Så jag slutade skriva så privat.
Men då blev det olustigt och opersonligt tyckte jag. Så jag slängde min gamla adress och skaffade mig ett alias (R Skriverier) och började om från scratch.
Jag förlorade tyvärr hela min läsarskara. Men det får man väl bygga upp en ny, eller så.

6. Skulle du kunna ge upp allt annat skrivande och bara blogga, om bloggen rent teoretiskt blev lika läst?
Nej det tror jag inte.

7. Om din blogg bara skulle läsas av 5 personer - vilka skulle det vara?
Frugan, min bästa kritiker. Och sedan 4 personer som uppskattar det jag skriver.

8.Händer det att du står inför frågan: ska jag skriva det på bloggen, i en artikel eller i en roman?
Det har hänt ja. Även om jag inte riktigt har skrivit någon roman än.

9. Hur mycket tänker du på vad du skrivit på bloggen och vad du ska skriva nästa gång?
Den finns alltid med mig någonstans i bakhuvudet.

10.Vad tycker din närstående om att du har börjat blogga?
Av mina närstående är det bara frugan som vet om att jag fortfarande bloggar. Och jag bloggade redan innan jag träffade henne så hon kan inte säga så mycket om det. Men hon uppskattar att jag gör kreativa saker. Vi försöker pusha varandra i den riktiningen mest hela tiden.

11. Bloggar du fortfarande om två år?
Jag antar det.

12. Har din blogg förändrats om två år?
Skrivmässigt är den ju under ständig men långsam utveckling. Rent visuellt förändras den lite då och då.

13. Hur många bloggar läser du kontinuerligt? Nämn fem och förklara varför.
Benknäckarvals – En blogg jag har läst länge, länge. Hon skriver så fint och har blivit någonslags e-vän.
Rensa huvudet – För att hon skriver underhållande.
Nya ordlekar – För att det är intressant att jämföra blogg mot tryckt text (han skriver bland annat i DN).
Laul – Som Hänt i Veckan för fotbollsnördar.

14. Skulle det vara svårt att sluta blogga nu?
Svårt och svårt. Det är inte så att mitt liv hänger på det, men jag tycker att det är underhållande och utvecklande.