augusti 19, 2005

Varför är jag så konstig ibland?

Jag är så rädd att jag inte skall klara det. Att jag skall misslyckas. Virra bort mig i mina stora konstiga tankebanor och inte klara av att ta mig ut. Jag är så rädd att förlora er, göra bort mig och spolas bort. Försvinna och bli utraderad, frysa till is eller smälta bort.
Mina känslor är så stora och så starka och jag känner mig plötsligt så sårbar just på grund av det faktum att det är så.
Söker mig omedvetet innåt för att hitta någonslags feg livlina att dra i. Nödtampen att greppa om hela havet stormar. Livlinan som är pilar in i mig. Taggar som river händerna hela vägen ner. För linan är inte min vän. Den är min feghet. Min ängslan. Och min önskan att bära hela skulden själv.

Men jag är långt från något stormande hav. Allt är precis perfekt. Och just därför blir jag livrädd att det skall ändras. Och söker instinktivt efter eventuella möjligheter att se det som mina egna fel. Hellre harikiri än arkebuserad. Men det är ju inte alls så det är i verkligeheten. Jag står inte inför något val
Vad är det för fel på att bara få ha det trevligt och vara glad?

Varför är jag så konstig ibland?

2 kommentarer:

SANDRA sa...

För att du är människa.

R Skriverier sa...

...ja det kan ju vara en anledning förstås.