februari 28, 2006

Min anledning och min verkan

För att förmjuka, fördjupa, renodla och balsamera. Som ett sköljmedel. Men också som Desivon. Mina ord och anledningen att jag skriver dom. Det är för att jag skall förstå. Det är för mig.

Understundom skriver jag både rakt och koncist. Vardagliga betraktelser - det bra blir så. Allt är inte dekorerat med medaljer. Allt är inte inom ramen.
Men det är ändå så jag vill ha det. Det är därför den här sidan finns. För att jag väljer hur jag skall kanalisera mina ord. Jag kan inte trycka allt genom samma ambitionshål. Dels för att jag behöver konstpauser där jag bara skriver om baguetter eller annat. Men också för att det finns en rädsla att mina delikata ambitionshål blir till sönderpenetrerade kanjoner om allt skall gå den vägen. Måste dela upp mina tankar. Allt kan inte vara finsnickrade budskap och levande hjortar. Iallafall inte när det gäller mig.
Och det är ju mig det gäller.

februari 26, 2006

Penicillinvård och grillkol

Grabbens lunginflammation börjar så smått att ge med sig. Äntligen! Han blir piggare och piggare för varje dag.

Vi fortsätter vår uppackning av huset och piffar och ställer i ordning lite mest hela tiden. Vi har fortfarande bara två av fem trappgrindar uppe, men det kommer.
Den nya tvättmaskinen kom i fredags och den har gått nästan dygnet runt sen dess. Vi var verkligen nere på de absolut sista rena kläderna och smutstvättberget var Everest-likt. Men nu är det iallafall bortbetat. (Eller borttvättat, snarare.)

Idag har vi kånkat upp torktumlaren ovan på den nya tvättmaskinen, så att vi har lite mer golvyta i tvättstugan igen.
Ikväll satt jag ihop vår nyinköpta grill. Nu måste vi grilla i veckan. Eftersom vi skall ha en liten grill- och inflyttningstillställning på söndag. Och då måste man ju ha koll på att grillen funkar som den skall. Så i veckan blir det BBQ-dagar hemma hos oss.

I morgon, kommer lillgrabben äntligen att få gå till dagis för första gången. Det är bara en timme och min fru kommer att vara med. Men ändå!
Grabben skall börja på dagis...oj vad tiden går!

februari 24, 2006

Inte passande

Grabben har lunginflammation och jag brände fucking 8.000:- på en ny tvättmaskin igår, för vår gamla pajade.
Jag behöver något som piggar upp.

Hit me!

februari 21, 2006

Passande

Grabben har lunginflammation. Jag är genomsnorig. Frugan är utarbetad.
Vi kunde inte ha valt en bättre dag för leverans av vår nya säng! I natt skall jag sova som en prins som sover gott.

februari 20, 2006

Lunginflammation

Lillgrabben har lunginflammation. Stackars, stackars honom.
Han som skulle ha premiärdagen på dagis idag.
Skit.

Vardagslyx

I lördags var vi och brände de femtusen kronor som vi fick i presentkort på Sova-butiken, när vi köpte sängen.
Det var noga, tydligen, att vi inte fick köpa annat än tillbehör för pengarna. Vi kunde inte köpa någon extrasäng eller så, utan vi fick helt enkelt rikta in oss på kuddar, lakan, täcken och handdukar – ty det var de enda tillbehör de hade. Då vi varken behöver lakan eller täcken fick vi lägga krutet på kuddar och handdukar. Vi provade noga och köpte varsin kudde för varsin tusenlapp. Det var det. Så vad skulle vi göra med resten. Det är en mäklig känsla att ha en massa pengar att spendera i en butik där man egentligen inte behöver någonting. Men å andra sidan är det en himla lyxig grej att köpa 3.000:- worth of svindyra Lexington-handdukar. Det skulle vi aldrig ha kostat på oss annars, men nu ingick det som en present för att vi köpte sängen.
Strålande.

Så nu har vi en uppsättning handdukar av extremt fin kvalité. Det känns lyxigare att duscha nu, när man har ett jättebadlakan i extra tjock frotté som väntar på en utanför duschdraperiet.
Och vi, om några, är väl värda lite vardagslyx?

februari 17, 2006

Vi är trötta

Vi är så trötta nu. Suriga och grumpiga. Den här månaden med två arbetande föräldrar och ett barn utan dagisplats börjar verkligen ta ut sin rätt. Men på måndag börjar inskolningen. Den håller på i två veckor, som det verkar. Sen skall saker och ting alltså stabiliseras. På tisdag kommer vår nya säng, förhoppningsvis gör den oss mer utvilade också.
Det är tungt nu. Vi är så trötta.

februari 16, 2006

Vinnarskalle

Jag måste plocka fram min gamla vinnarskalle igen. Stålmannenfiguren, som jag vet lurar där bakom. Jag har flängt runt i tankarna så länge att jag på något märkligt sätt har tappat insikten att jag redan hade insett hur allting ligger till. Jag vågade mer förut. Stod på mig. Beror det på att jag var mer ståndaktig förut och att jag nu har tappat både den ena och den andra sugen under resans gång, eller betyder det att jag vet mer nu och sålunda ser saker i perspektiv där all smolk skiner minst lika mycket som allt guld jag förut blev så bländad av? Situationerna har blivit mångt mer välfacetterade och nyansrika än vad jag kanske trodde för tio år sedan. Världen var enkel och jag var kung då. Jag är nog kung nu med, skillnaden är det där nog som jag precis smög in i början på denna mening. Det handlar kanske mest om att jag har börjat förstå priset. Priset det kostar att spela på en så pass hög nivå. För jag spelar med hela registret. Livet, kärleken, jobbet och allt går jag in i med etthundra procent. Det är så jag fungerar. Det är inte helt klart att det måste vara så. Jag skulle kunna sänka ambitionsnivån och fejka som vilken glidtacklad italienare som helst. Men det är inte jag. Jag kan göra så, men det är inte jag.

Någon slags konklusion får väl bli att jag visserligen inte levererar med samma intensitet som tidigare, vare sig på jobbet eller i livet utanför. Men jag gör det med större erfarenhet och med en kalibrerad finess som jag tror alla uppskattar.
Jag måste lära mig att inse det själv.

februari 15, 2006

Var det bättre förr?

Nu har jag fått igång bredbandet hemma. Det är märkligt så snabbt man vänjer sig vid saker. För bara några år sedan var ju modemsurfande något helt naturligt hemma. Nu har vi varit bredbandslösa i en dryg månad och vi har haft allvarliga problem med till exempel att betala räkningarna. Hur gör man utan dator? Letar upp sina gamla bankgirolappar och kör old school med penna och karbonpapper? Har jag ens kvar dem? Betalar hutlösa 45 kronor per postgiroavi på Posten? Eller är det Svensk kassaservice och plusgiro nu för tiden?

Innan man hade fast bredband fungerade livet hur bra som helst. Nu blir man helt förvirrad bara man är utan det i en månad.
Egentligen kan man undra om det verkligen är smidigare att betala räkningarna via nätet. Alltså det går ju fortare för du slipper skriva i alla postgironummer, efter som de finns lagrade på webben. Men skriver du för hand slipper du skriva ett ocr-nummer med en biljon siffror för varje räkning. Dessutom slipper du logga in och bekräfta allt med en liten dosa som man lätt slarvar bort. Nackdelen med att skriva för hand är väl att du måste komma ihåg att lägga girokuvertet på lådan. Men det är å andra sidan det enda. Du får en piffig karbonkopia på vad du har betalat, och när. Den är redan stansad och klar, färdig att sätta in i en pärm för arkivering således.
Datorn har ju betydligt smidigare arkiveringsmöjligheter, med sökfunktioner och sorteringsmodeller och hela baletten. Men då måste du slå på datorn, leta rätt på dosan, logga in och sedan söka.
Då hade du ju hunnit ögna igenom hela din lilla karbonpapperpärm under tiden.

Med tanke på allt detta borde man onekligen strunta i att betala räkningarna via nätet och helt sonika byta tillbaka till det gamla girolappsystemet.
Men det gör man ju inte.
Varför inte egentligen?

februari 13, 2006

Dagiskaoset i Stockholm

Stockholm stad har en fantastisk platsgaranti vad gäller dagisplatser. De lovar att de inom tre månader kan vaska fram en dagisplats åt ditt barn, om du behöver en.
Jag har nu förstått att det också finns ett förbehåll. De lovar att de kan ge dig en dagisplats inom tre månader, men de kan inte lova att de kan hålla vad de lovar. Välkommen till Stockholm!

Något som är än mer uppseendeväckande är att man inte får ställa sig i kön tidigare än de där tre månaderna innan man vill ha platsen. Eller du får självklart ställa dig i kön, men ingen kommer lyfta ett finger för att ta hand om din ansökan innan det är tre månader kvar till du vill ha platsen.
Och då kan de inte garantera att de hinner få fram en plats i tid.

Vi ställde vår son i dagiskö i maj förra året, bara för att vara ute i så god tid som möjligt. Vi skrev på ansökan att vi önskade en dagisplats i januari 2006. Det är drygt ett halvår i förväg. Stockholm stad hade gått om tid, således.
Någon gång i oktober ringde jag upp kommunen för att se hur det gick. Jag hade trots allt inte hört något sedan jag skickade ansökan fem månader tidigare.
Förvånad fick jag till svar att de visserligen hade ansökan inne i sitt datasystem, men tänkte inte behandla den för än i november: Platsgarantin du vet, tre månader.
Okej, tänkte jag. Märkligt att de inte tar tag i ansökningarna så fort det går, de har ju haft ansökan i fem månader redan. Men de har ju garantin så det fungerar väl som det skall.

Sedan ringde det i november:
– Hej det är från Stockholm stad. Vi garanterar ju att du skall få en dagisplats inom tre månader – men just nu kan vi inte garantera att vi kan garantera det.
– Va?
– Jo, alltså. Det är så många ansökningar nu att vi inte hinner med. Vi kan inte lova någonting.
– Men ni har ju haft min ansökan sedan maj!
– Jo, jag ser det här, men vi börjar inte behandla ansökningarna för än tre månader innan. Tremånadersgarantin, du vet.
– Men det finns ju ingen garanti! Du ringde ju just nu för att säga det till mig.
– Nja, garantin finns, det är ett politiskt beslut, men vi kan bara inte lova att vi kan garantera någonting.
…och så höll det på.

Sedan skulle vi flytta mitt i allt. Det är ju inom samma kommun, så det kan inte vara några problem, trodde vi. Men Stadshuset har piffigt delat in Stockholm i ett dussintal olika stadsdelar för något år sedan. Det skulle underlätta administrationen och förenkla för medborgaren.
Underlättningen bestod i detta fall i att vi blev tvungna att ställa oss i en ny kö. För dagisköerna är inte knutna till kommunen, de är knutna till stadsdelarna. Så piffigt. Så mina tre månader sedan november, som egentligen var ytterligare fem månader sen i maj, var plötsligt inget värda. Man skulle ju kunna tänka sig någon slags förtur när man flyttar inom samma kommun. Att ens kötid följer med när man flyttar är väl egentligen ett ganska logiskt förfarande.
Nu flyttade vi visserligen till andra sidan stan. Men stadsdelarna klyver rätt genom staden. Det kan till och med vara så att om du flyttar till andra sidan gatan, så förlorar du din köplats. Det är onekligen helt galet.
Välkommen till Stockholm!

Vi har nu till slut fått en dagisplats. Den 20 februari, ganska exakt nio månader sedan vi först ställde oss i dagiskön, kommer min grabb att börja med inskolningen. Det skall bli skönt.
Dessvärre har jag och min fru jobbat heltid sedan den 23 januari. Det har varit en månad med speciallösningar för grabben. Farmor, fastrar, pappas jobb och en massa byten och långa resor. Tidiga mornar och sena kvällar. Min fru har dessutom ett jobb där hon jobbar nästan uteslutande kvällstid. Det har gjort att hon har jobbat på kvällar och nätter och sedan varit som heltidsmammaledig många av dagarna. Det kostar på vill jag lova. Hon har haft det tungt.
Men nu är det bara upploppet kvar. Nästa vecka börjar det.

februari 09, 2006

Sjukhusbesök

Jag var och hälsade på min mormor igår. Hon var påtagligt tagen av hjärnblödningen. Hon hade blivit förlamad i hela vänstra sidan av kroppen. Hon såg inte speciellt bra. Hon var jättetrött och pratade väldigt sluddrigt och osammanhängande. Det känns så märkligt att se sin mormor ligga där, stor som en fågelunge, och vara så jättedålig. Vad säger man?

Något som ändå kändes relativt bra var att hon, trots det allvarliga tillståndet, hade humorn i behåll.
Då sköterskorna frågade vad hon ville dricka till maten, vatten eller mjölk, svarade min mormor: Champagne! Följt av ett skratt. Det kändes hoppfullt, på något sätt.

februari 08, 2006

Tunga dagar nu

Ibland kommer livet och kryper in på en sådär nära och genomrealistiskt som bara livet kan.
Min mormor är riktigt, riktigt dålig.

februari 07, 2006

Kuddar för fem lakan


I lördags åkte vi Barkarby runt efter alla förnödenheter vi tyckte att vi, som nyblivna radhusägare, behövde. Vi köpte hela fyra trappgrindar för att inte ner-för-trappan-incidenten skall behöva upprepas. Vi köpte en massa grejer på Ikea: bokhyllor, lampor, obligatoriska värmeljus, tavelramar…you name it. På Bauhaus införskaffade vi en utomhusgrill samt miljövänligt snösalt (som givetvis var helt verkningslöst).
Vi slog även till och införskaffade en säng. Vi har haft problem med vår förra säng sedan vi köpte den. Då var vi småstressade på Ikea och mer eller mindre impulsköpte deras bästa dubbelsäng. Den var testvinnare och bra pris och hela baletten. Vi glömde att kolla om den var skön bara.
Men nu, efter tre års ryggont när man vaknar, har vi bestämt oss för att köpa en ny säng. Den här gången har vi varit relativt duktiga. Vi har provat flera sängar, flera gånger. Det vi till slut kom fram till var en Tempursäng. Grymt skön, onekligen, men lite annorlunda.
Det avgörande tycker jag var att sängen inte påverkas av hur man rör sig när man sover. Jag rör mig ganska mycket i sömnen, tydligen, och min fru är ganska lättväckt. Det är ingen vidare kombination.
Tempursängen skall minimera behovet av att röra sig, samtidigt som sängens madrass gör att personen som sover bredvid inte påverkas alls. Och det är ju strålande.
Än mer strålande att de, utan att vi visste om det, har en kampanj där man får ett presentkort på 5.000 kronor om man köper en Tempursäng.
Så nu skall vi tillbaka till Sova-butiken och köpa täcken och kuddar för fem lakan – så att säga.

februari 03, 2006

Oh körkort, where art thou

Till helgen har vi lånat en bil och ett släp...och en chaufför. Vi skall till Bauhaus, Ikea, Rusta och liknande genomsexiga ställen. Vi skall köpa bokhyllor och tavelramar och mattor och färg och en säng och en grill och ett par verktyg och fan och hans moster.

Nu har jag ingenting att skylla på längre. Jag har pengar och jag har tid. Vad väntar jag på? Jag måste sätta igång att övningsköra snart.
Oh körkort, where art thou!

februari 02, 2006

En grisig hund

Vi har köpt bondgårdsdjur till vår son. Alltså sådana där fina, relativt naturtrogna, små tysktillverkade plastdjur, som funnits sedan urminnes tider. Vi har en katt, en hund, en ko, en gris och en häst. (Det finns säkert tjugo sorter till.)
Vår son är ganska förtjust i att springa runt med de där djuren i händerna och visa dem för oss. Jag antar att han blir intresserad av vår reaktion; då han kommer med katten så jamar mamma och pappa, när han kommer med kon så råmar de och så vidare.

Hursomhaver, imorse kom han springande med hunden och andades häftigt. Det är hans hundljud. Visserligen skäller hundar, men de andas också häftigt, det har han snappat upp. Han kom iallafall med den lilla plasthunden och andades så fint och visade upp hunden för mig. Jag sa då; vilken fin hund du har, men var har du katten då? Mjau-mjau.
Grabben lubbade raskt runt hörnet och dök strax upp med den lilla plastkatten.
Jubel och applåder! Min son blev väldigt exalterad över pappas och mammas entusiastiska bifall på hans katthämtning. Vi sa till varandra att jäklar vad smart han är, han vet vilka djur som är vilka! Jag gav honom genast ett nytt uppdrag; var har du grisen då? Nöff-nöff.
Grabben sprang genast bakom hörnet och iväg mot resten av djuren.
Bifallet från oss blev något mer dämpat när han stolt kom dragandes på en stor tyghund.
Det är inte så lätt alla gånger.

februari 01, 2006

En pappas bästa vän

I pledge allegiance to the flaska of the United States of Välling. And to the mättnad for which it stands. One dryck under täcket, insövande, with näring and trygghet for all.

Endel saker lär man sig älska som småbarnsförälder.

Mina vanliga ovanor

Jag fick en ovaneuppräkningsutmaning av Någon som kallar sig Plattkatt. Den bestod i att räkna upp fem ovanor man har.
Here it goes now, the circular motion, rub it...

1. Jag har en ful ovana i att jag alltid kollar om dörren är låst innan jag går och lägger mig. Det bottnar i att jag förr bodde i en lägenhet med en trilskande dörr, som ofta inte riktigt stänges när man stängde och låste. Den gick att få upp med en liten knuff, om man inte låste den på rätt sätt. Men jag bor inte kvar i den lägenheten. Det var till och med länge sedan jag bodde där...men lik förbenat måste jag kolla ytterdörren innan jag går och lägger mig.

2. Jag har en egenhet att aldrig riktigt följa ett recept om jag bakar eller lagar mat. Jag lagar väldigt sällan efter recept överhuvudtaget eftersom jag tycker det är tråkigt. Men när jag väl gör det, byter jag ut lite ingredienser och lägger till och drar från. Jag tror att jag aldrig har lagat från ett recept och gjort exakt som det står. Det går bara inte.

3. Jag kan få snudd på vansinnesutbrott av stopp i tunnelbanan. Jag hatar den där tuben innerligt. Även om det är extremt tramsigt att bli irriterad för ett trettiosekundersstopp i en tunnel, kan jag bli väldigt, väldigt frustrerad på situationen. Som om det spelade någon roll, egentligen.

4. Jag är inte rädd för några djur, om de inte är giftiga. Men jag får stort obehag av att djur som flyger oberäkneligt; som små fåglar, fjärilar, trollsländor etcetera. Det är inte så att jag är "rädd" för dem egentligen, utan mer att de är så oberäkneliga i sina flygmönster att man inte riktigt vet var man har dem. En nattfjäril fladdrar ju bara omkring och rätt vad det är så har man dem i ansiktet. Usch.

5. Jag drömmer onormalt ofta om spindlar. Det är jättekonstigt. Jag är verkligen inte rädd för spindlar. De är inte heller läskiga i drömmen, utan finns där bara som en del av handlingen. Jag har haft dessa spindeldrömmar kanske en gång varannan månad i tio år eller så. Det är väl märkligt?

Jag passar vidare till:
Lotten,
Benknäckar-Moa,
Hemliga pappan...och några till som inte bloggar.