Jag var och hälsade på min mormor igår. Hon var påtagligt tagen av hjärnblödningen. Hon hade blivit förlamad i hela vänstra sidan av kroppen. Hon såg inte speciellt bra. Hon var jättetrött och pratade väldigt sluddrigt och osammanhängande. Det känns så märkligt att se sin mormor ligga där, stor som en fågelunge, och vara så jättedålig. Vad säger man?
Något som ändå kändes relativt bra var att hon, trots det allvarliga tillståndet, hade humorn i behåll.
Då sköterskorna frågade vad hon ville dricka till maten, vatten eller mjölk, svarade min mormor: Champagne! Följt av ett skratt. Det kändes hoppfullt, på något sätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
...
/s
Ja man måste skratta lite - det er bättre med lite glädja end alvorliga miner.
Jeg har sagt farväl til några vänner och familj sistå året, och livet går ju vidare.
Tungt.. men man får väl försöka göra det bästa av situationen. Men det kommer nog komma mörka perioder med, det är då man behöver sina nära och kära.
Skicka en kommentar