Vinnarskalle

Jag måste plocka fram min gamla vinnarskalle igen. Stålmannenfiguren, som jag vet lurar där bakom. Jag har flängt runt i tankarna så länge att jag på något märkligt sätt har tappat insikten att jag redan hade insett hur allting ligger till. Jag vågade mer förut. Stod på mig. Beror det på att jag var mer ståndaktig förut och att jag nu har tappat både den ena och den andra sugen under resans gång, eller betyder det att jag vet mer nu och sålunda ser saker i perspektiv där all smolk skiner minst lika mycket som allt guld jag förut blev så bländad av? Situationerna har blivit mångt mer välfacetterade och nyansrika än vad jag kanske trodde för tio år sedan. Världen var enkel och jag var kung då. Jag är nog kung nu med, skillnaden är det där nog som jag precis smög in i början på denna mening. Det handlar kanske mest om att jag har börjat förstå priset. Priset det kostar att spela på en så pass hög nivå. För jag spelar med hela registret. Livet, kärleken, jobbet och allt går jag in i med etthundra procent. Det är så jag fungerar. Det är inte helt klart att det måste vara så. Jag skulle kunna sänka ambitionsnivån och fejka som vilken glidtacklad italienare som helst. Men det är inte jag. Jag kan göra så, men det är inte jag.

Någon slags konklusion får väl bli att jag visserligen inte levererar med samma intensitet som tidigare, vare sig på jobbet eller i livet utanför. Men jag gör det med större erfarenhet och med en kalibrerad finess som jag tror alla uppskattar.
Jag måste lära mig att inse det själv.