februari 02, 2006

En grisig hund

Vi har köpt bondgårdsdjur till vår son. Alltså sådana där fina, relativt naturtrogna, små tysktillverkade plastdjur, som funnits sedan urminnes tider. Vi har en katt, en hund, en ko, en gris och en häst. (Det finns säkert tjugo sorter till.)
Vår son är ganska förtjust i att springa runt med de där djuren i händerna och visa dem för oss. Jag antar att han blir intresserad av vår reaktion; då han kommer med katten så jamar mamma och pappa, när han kommer med kon så råmar de och så vidare.

Hursomhaver, imorse kom han springande med hunden och andades häftigt. Det är hans hundljud. Visserligen skäller hundar, men de andas också häftigt, det har han snappat upp. Han kom iallafall med den lilla plasthunden och andades så fint och visade upp hunden för mig. Jag sa då; vilken fin hund du har, men var har du katten då? Mjau-mjau.
Grabben lubbade raskt runt hörnet och dök strax upp med den lilla plastkatten.
Jubel och applåder! Min son blev väldigt exalterad över pappas och mammas entusiastiska bifall på hans katthämtning. Vi sa till varandra att jäklar vad smart han är, han vet vilka djur som är vilka! Jag gav honom genast ett nytt uppdrag; var har du grisen då? Nöff-nöff.
Grabben sprang genast bakom hörnet och iväg mot resten av djuren.
Bifallet från oss blev något mer dämpat när han stolt kom dragandes på en stor tyghund.
Det är inte så lätt alla gånger.