september 29, 2004

Som jag borde

Du sover inte
klarvaken mitt i natten
ont överallt nu

Armarna värker
fötterna vill ut och gå
men du vill sova

Jag vet vad det är:
vår kärlekspant spritter och
håller dig vaken

Ingenting hjälper
blott en hand att hålla hårt;
så väck mig i natt

Väck mig; jag vill det
jag skall badda och klappa
så bra som jag kan

september 28, 2004

En frivol livsådskådning?

Jag vet inte om jag egentligen är annorlunda. Jag tycker att jag är som man är mest. Jag har förstått att en del av mina vänner tycker att jag har en smula frivol livsåskådning. Det vill säga att jag tar det mesta med en klackspark och inte är så speciellt rädd för någonting utan helt utan större ångestattacker springer och gifter mig och ynglar av mig som vilken pur frögurka som helst.
Sanningen är ju inte så. Även om man med lite lagom solglasögonförsedd blick nog kan tolka det så. Visserligen är jag inte speciellt rädd för hela flytta-ihop-skaffa-barn-grejen, men bortsett från det så är väl jag om någon den som har ju grävt så stora gropar i mitt sinne att jag ibland har funderat på om jag någonsin kommer att kunna ta mig upp ur dem. Det är ju lite så jag fungerar.
Men jag lyckades klavra mig upp och står här på marken igen. Det är ju lite så jag fungerar.
Och jag kommer säkert trilla ner i nya djup vid ett annat tillfälle. Det är ju lite så jag fungerar.

Men sett på det stora hela så är det väl lite sisådär med frivoliteten i min livshållning. Men jag har mina ljusa stunder!

september 27, 2004

Hit med ringen sa prästen

Ja! Nu är man alltså gift. Förgiftad. Till tusen!

Allt blev så himla bra. Allt blev inte precis som vi hade tänkt oss det – men allt blev helt perfekt. Och såhär med facit i hand kan man ju konstatera att det inte behöver krävas massa elände a'la TV:s Bridezilla för att få till ett bröllop som både brudpar och gäster är mer än nöjda med. Visserligen är det ju aldrig någon som klagar på ett bröllop – även om festen kanske blev skittråkig. Men alla har varit så översvallande positiva att jag inte kan göra annat än att dra slutsatsen att folk verkar ha haft himla roligt på vårat bröllop. Det är jag väldigt glad för!
Jag måste säga att det gick så himla fort. Vi kom till kyrkan och gick in. Hit med ringen sa prästen och sedan var det ris i håret, fotografering och middag. Sen stod det en taxi och väntade på oss för att vi skulle åka till hotellet och allt var över.
Det var jätteroligt – men oj, vad fort det gick!

Sen blev vi ivägskickade på en surprize-förbetald-bröllopsresa, inklusive ordentligt med fickpengar. Det var en fantastisk present. Jättetack till alla som var med och chippade in. Det var också ett perfekt crecendo på en 12-månadersperiod som varit minst sagt hektisk. Visserligen slutar den kanske med ett än större brak i början på december – men vi planerar ändå att ha ett par lugna dagar tills dess.

Men de senaste månaderna har vi hunnit med:

• En semestervecka på Kreta
• Förlovning
• En stor fest ute på landet på nyår
• Att vara hundvakter i hela tre veckor
• En kortsemester på Gotland
• Frieri på riktigt
• En totalombyggning av köket
• Ett par svängar till Västerås och Hennes släktingar
• En kortsemester i Paris
• Att bli gravida
• Att fortsätta med husbygget som vi har på gång på landet
• Två semesterveckor i en hyrd Toscanavilla
• En veckolång bondsemester på landet
• Förberedelser inför bröllopet
• Att bli svensexade och möhippade
• Bröllopet
• Bröllopsresa till Berlin

Dessutom har jag ju jobbat och Hon har avslutat sin 10-åriga utbildning och klivit ut i arbetslivet.

Nästa år skall vi vara hemma hela tiden tror jag.

september 15, 2004

It's getting closer every day

Bollen rullar snabbare och snabbare nu. Det är bara ett par ynka dagar kvar. Sen börjar en ny värld för oss. En ny verklighet, som på ytan först kanske inte är så olik den gamla. Men det är attiraljerna som gör det. En namnteckning här och ett "Ja!" där. En ring hit och en växande mage dit. Om lördagen är ett sprinterlopp så är vi onekligen på väg ner i startblocken nu. Sida vid sida.
Jag skall inte säga att jag är nervös, för det är jag inte. Jag är inte så stressad heller. Jag är fortfarande uppe och surfar att-göra-vågen och jag gör det bra. För den har inte vält över mig – än.

Jag läser Doktor Glas och funderar på om det verkligen är en bra bok att läsa så nära inpå så viktiga saker. Jag borde kanske plöja Dalai Lama, eller Tage Danielsson. Men jag gillar Hjalmar Söderberg på något sätt. Det är lite trevande. Det är lite stolpigt. Men bitvis är det mycket vackert och charmigt detaljrikt i sin brist på detaljer.

Men för att sammanfatta mina tankar inför lördag: It's getting closer every day – som Beatles sjöng.

september 13, 2004

Lördagsfunderingar en måndag

Hinner vi tänka
på allting som är viktigt
eller drunknar vi

i lösbladssystem
och alla dessa listor
som vi simmar i

Jag tror inte det
är inte ens orolig
för jag slår fast nu:

Vi kommer äga
jag vet vi kommer äga
all kärlek som finns

september 10, 2004

Come rain or come shine

Det är ju inte utan att man måste anstränga sig för att inte helt gå bort sig i alla festfixarlabyrinter som dyker upp

Det gäller att fokusera på rätt saker nu. Se det stora i det hela och förså att det är nu det är och inte bara fundera på hur god maten är och var kommer min moster att sitta.
Måste räta på ryggen och inte glömma att atmosfärinsuparpauser är otroligt viktig dagar som dessa. För att inte tala om nästa lördag – då måste jag släppa alla funderingar och bara koncentrera mig på att vara viktig och speciell.
Jag är i och för sig inte direkt orolig över att det inte kommer bli bra – det blir det säkert.
Men jag vet, jävlar i min själ, att jag nog kan behöva påminna mig själv om att jag skall koncentrera mig på uppgiften när det väl är dags.
Jag vill ju inte stå där och fundera på Wallenbergare och gud vet vad.

Come rain or come shine – på något sätt.

september 07, 2004

Det började 09.50 på Centralen

Jag skulle köpa tågbiljetter. Hon ursäktade sig och gick på muggen. Plötsligt kommer hela hennes möhippegäng framspringande och plockar med mig bort till WTC:s takterass. Där blir det frukost och jag får en massa frågor om hur väl jag känner hennes kompisar; av typen "vad hette E:s gamla kille" och så vidare. Som ett kvitto på hur pass uppmärksam jag har varit genom åren att lyssna på hennes vänner. Det gick ganska bra tycker jag.
Sen fick jag ett passerkort i handen, en vägbeskrivning till garaget och ­­ that's it. Där nere hittade jag en ögonbindel fasttejpad på en dörr tillsammans med uppmaningen att ta på mig ögonbindeln och kliva ut i garaget. Väl gjort så blev jag inknölad i en bil och så blåste vi iväg.

Sen satt jag där med ögonbindel ett tag, fick den avtagen och där satt alla grabbarna! Dom hade gjort någonslags dubbelkidnapning. De lyckades faktiskt med konststycket att lura oss båda. Vi körde en sväng i stan och sen fick jag sätta på mig ögonbindeln igen. Efter ett tag anlände vi till vad som visade sig vara en crossbana och vi fick tävla mot varandra med 4-hjulingsmotorcyklar. Det var barnsligt roligt!
Sedan fortsatte vi med pilbågsskytte och blåsrörsskytte och jag fick även äran att springa ett meget jobbigt hinderbanelopp. Tilläggas bör kanske att jag hade fått på mig mycket fina lila jazzbrallor och en übertight röd top – mycket elegnat.
Sen blev det ögonbindel på igen och ny bilfärd. När jag plockade av bindeln nästa gång var vi vid Smedsuddsbadet där vi badade, grillade och snackade skit.
Efter att jag fick duscha och byta till anständiga kläder bar det av i taxibilar in till Slussen. Där väntade en abonerad båt för avfärd mot skärgården. Efter några glada timmar till havs var vi tillbaka där vi började: Slussen. Nya taxibilar tog oss 80-talshårdrockspuben Anchor på Sveavägen. Det blev en nostalgiafton på hög nivå.
Det hela avslutades med en efterfeststillställning hemma hos min blivande best man och vi satt väl och surrade fram till klockan sex eller så.

Allt som allt en mycket lyckad tillställning.

september 02, 2004

Blessed are the sick

Det är väl ändå så att normen är lag.
Och lagom är normen.

Men varför inte titta utanför ramen?