december 16, 2005

Sista bloggen?

Det här kan vara sista bloggen från Johanneshov. Sedan blir det kanske lite tunnsått med skriverier under jul.
Men sen är jag tillbaka med glödgad penna (snarare glöggade tangenter) lagom till mellandagarna. Då skriver jag från nya kåken, det ni!

Just nu är vår gamla lägenhet ett extremt kaos av kartonger, bubbelplast, dammråttor och prylar till förbannelse. Inte en helt optimal miljö för grabbhalvan. Man märker att han inte känner sig helt bekväm med att lägenheten ändrar skepnad hela tiden. Varje gång han vaknar är det mer saker som försvinnit ner i magarna på de där märkliga fyrkantiga flyttkartongmonsterna.
Men det får vara så i ett par dagar nu. Det är inget att göra någonting åt.
Min storasyster tar iallafall grabben på själva flyttdagen. Det är bra, så får han vara iväg och göra något roligt med henne. Så kan jag och frugan koncentrera oss 100 procent på flytten.

På återseende.

G O D J U L !

december 13, 2005

Decemberstress och vandalisering

Tiden rullar snabbt nu, men ändå på ett sätt märkbart långsamt. Allt handlar givetvis om flytten nu. Vi har packat ner ungefär en tredjedel av vårat bohag. Resten återstår och skall avklaras under denna vecka.

Annars har jag hunnit med lite brödbak, glöggavsmakning, besök på Skansens julmarknad, och att vandalisera en bil. Jo, du läste rätt.
Jag gick i godan ro, vid Enskederondellen här om kvällen. Grön gubbe och jag knallade orädd ut i gatan med barnvagnen. Plötsligt får en av bilisterna för sig att köra. (Mot knallrött, i en rondell dessutom.) Han stod längst fram vid övergångstället och behövde bara vänta på att jag skulle gå över och att det skulle bli röd gubbe och sedan då grönt ljus. Men plötsligt så bara körde han, jag var mitt ute i gatan (den är tvåfilig). Jag skrek rakt ut. Han hörde mig genom rutan och tvärnitade. Han missade barnvagnen med kanske två decimeter. Jag blev vansinnig och smällde näven allt jag kunde rätt ner i hans baklucka. Han öppnde dörren och ropade, utsäkta -- mitt fel.
Dra åt helvete sa jag och försvann på andra sidan gatan. Han stängde dörren och körde vidare i rondellen.
Som tur var upptäckte han nog först när han kom hem den knytnävsstora, djupa bucklan han just fått på bakluckan som en present från mig och min grabb.
Så kan det gå. Don't mess with my boy, skitskalle!

december 08, 2005

Bar karl fast i ett badkar

Det var en kväll för några år sedan. Jag var trött efter mycket jobbande och bestämde mig för att ta ett varmt och ångande bad. Jag tappade upp ett varmt bad, hällde upp en brottarwhiskey och kröp ner.
Efter en skön stunds avkoppling och med en kroppstemperatur började närma sig 800 grader tyckte jag att det fick vara nog, och drog ur proppen.
Jag tycker det är lite trevligt att ligga kvar i badet när vattnet rinner ut. Dels för att det äntligen kommer lite kall luft på min överhettade lekamen, dels för att det är lite lustigt hur tung man blir när vattnets bärkraft försvinner undan för undan.
När allt vatten hade runnit ut låg jag kvar i badkaret en lång stund och lät den tilltagande kylan från emaljen svalka mig. Det varma badet hade gjort mig dåsig och svalkan gjorde mig avkopplad…jag somnade. Det var inget vatten kvar i badkaret, så drunkningsfaktorn var lika med noll och jag lät mig småvaggas in i drömriket – något som jag en kvart senare bittert skulle ångra.

Ungefär femton minuter – så länge låg jag och slumrade där i badkaret. Sedan vaknade jag till lite och tänkte att här kan jag ju inte ligga och sova. Speciellt med tanke på att badkaret jag hade i den lägenheten jag bodde i då inte var ett badkar, snarare en tvålkopp. Samt att en naken 182-centimerters jag, i ett tvålkoppsstort badkar, inte kan vara en speciellt vacker upplevelse.
Således tog jag tag i badkarskanten för att resa mig upp. Men det gick inte. Jag försökte igen – lönlöst. Jag satt fast som i ett skruvstäd. Mitt nyvakna huvud hade lite problem att förstå vad som egentligen hände. Men efter ett par sekunders ryckande och slitande insåg jag att när vattnet hade runnit ut ur badkaret bildades det på något märkligt sätt ett vakuum mellan min rygg och badkarsbotten. Hur otroligt det än må låta så satt jag ohjälpligt fast. Jag provade att försöka klämma in en hand under ryggen för att få en glipa där luft kunde sippra in och på så sätt upphäva vakuumet. Men ingenting funderade.
Jag blev smått panikslagen av situationen tillslut så ett sista drastiskt försök var att helt sonika rycka fort – som man gör med plåster, du vet. Jag vilade några sekunder och samlade krafterna, sen tog jag i för kung och fosterland och satt mig upp med ett kraftigt ryck. Jag kom loss men det gjorde så ont att jag på fullaste allvar förväntade mig att hitta en stor bit avsliten rygghud kvar i badkaret. Det gjorde jag inte.
När jag äntligen kommit upp ur badkaret började jag fundera på vad som skulle ha hänt om jag verkligen inte kommit loss. Grannarna hade fått rycka in. Men hjälp av låssmed hade de kommit in i min lägenhet och funnit mig hjälplöst fastnaglad, naken i ett tomt pyttelitet badkar. Jag skrattade så jag grät. Jag ringde min syster och försökte förklara men jag kunde knappt prata för jag skrattade så jag kiknade. Jag skrattade och skrattade.

Två dagar senare, i duschen på gymmet
Efter ett slitigt pass gick jag i sällskap med en vän in i duschen.
Vad i helvete har du gjort! nästan skrek min vän när han såg min rygg. Jag hade inte tänkt på det men efter en titt i spegeln förstod jag vad han menade. Hela min rygg var ett enda stort blåmärke. Det såg rent ut sagt förjävligt ut. Tyvärr hörde hela omklädningsrummet skriket och alla spetsade öronen. Jag blev tvingad att berätta vad jag råkat ut för. Att jag först vägrade fick förväntningarna att trappas upp. Vad hade hänt? Hade jag blivit misshandlad av skurkar när jag var i färd att hjältemodigt avstyra ett bankrån. Hade jag träffat en ny fröken och haft sex utan dess like hela helgen? Och så vidare.
När jag sedan tillslut berättade hur oglamouröst det hade hänt, tjöt hela omklädningsrummet av skratt – för alla hade lyssnat.
Och där stod jag med mitt jätteblåmärke.

december 05, 2005

Den viktigaste revolutionen
är den som händer i huvudet

Visst är det av största vikt att vi som insett meningen med jämlikhet, fred, ekologisk balans och solidaritet manar på folk att tänka efter. Men det är givetvis av ännu större vikt att alla som kan, vågar stå upp och efterleva dessa livsviktiga ideal. Dessa fyra stora hörnpelare är praktiskt taget helt oomkullrunkeliga, och något som varenda tänkande människa på jorden kan skriva under på. Oavsett religion, politisk inriktning, kön eller hudfärg. Fyra stora punkter med ett ganska simpelt, men mycket viktigt innehåll: vi måste vara solidariska med oss själva och vår natur om vi skall kunna överleva. Jag menar inte att alla skall bli veganer, vänstersympatisörer och hoppa på omkring barrikaderna nu, inte alls. Det är bevakandet av den lilla revolutionen jag i första hand eftersöker – den som händer varje dag. Tanken som slog dig när du låg i badkaret igår kväll. Den glasklara formulering som du efter att ha beskådat ett tag, snabbt sopade under mattan med ursäkten: vad spelar det för roll hur jag agerar, det finns ändå så många som inte bryr sig.
Visst är det så. Det finns jättemånga som inte bryr sig. Det finns även många som står på barrikaderna med en flagga i den ena handen och en falafel i den andra. Men bara för att du inte visar dina sympatiserar med samma handlingar som de flaggviftande falafelätarna måste det inte betyda att din röst inte räknas.
Tvärt om: din röst är viktigast!

Om du bara vågar stå upp när någon fäller nedlåtande kommentarer om någon annan i samlingen runt kaffebryggaren på jobbet. Om du vågar säga ifrån när någon blir orättvist behandlad i krogkön. När någon fäller sexistiska kommentarer. Blir nedslagen på tunnelbanan. Om du vågar stå upp för dina åsikter och på ett fredligt och intelligent sätt lösa dina konflikter – ja, då kommer världen automatiskt bli lite mer som du hoppades på där i badkaret igår kväll. Vare sig det gäller världskrig eller tjafs om torktumlarludd i tvättstugan.
Den viktigaste revolutionen är faktiskt den som händer i huvudet. Glöm aldrig det.

Johanneshov farväl

Nu är jag bara söderortsbo i någon vecka till. Sedan bär det av till andra sidan stan.

Den 19 juni 1993 flyttade jag till Midsommarkransen. Sedan dess har jag bott söder om Slussen, på totalt sju olika adresser (visserligen gjorde jag en månads avstickare till Sumpan 1999, men det gills knappt).

Jag har inte vuxit upp söder om stan, jag är mälaröbo från början. Det faktumet har på något vis gjort Söderort till mitt eget ställe. Här har jag lärt mig att hitta och att tycka om själv. Mälaröarna och delar av Västerort har jag ju så att säga fått genom mina föräldrar. Söderort är min del av stan, på ett annat sätt.
Det gör det onekligen lite vemodigt att flytta här ifrån. Men Söderort lär finnas kvar och vi kan alltid återvända någon gång, om vi nu skulle vilja det.
Radhuset vi har hittat på andra sidan stan är verkligen en pärla, oavsett stadsdel. Och det är alltid positivt att lära sig hitta på nya ställen.

Vad är det som gör Söderort i allmänhet och Johanneshov i synnerhet till ett sådant gemytligt tillhåll då?
Ett stort argument är onekligen priserna. Det tar ungefär en kvart att knalla in till Söder här ifrån, men lägenhetspriserna är i runda slängar en miljon mindre här. En lägenhet som kostar 1.500.000:- här kostar 2.500.000:- fem minuters cykelväg bort. Det är ganska galet egentligen.
Andra fördelar är att det är så lugnt här. Det ligger jättenära innerstan men ändå är det ett helt annat lugn här. Det är inte mycket som stör på nätterna och det är inte mycket busliv ute på gatorna. Faktum är att detta troligen är en av Stockholms lugnare stadsdelar. Det enda gångerna det kan vara någon slags tryckt stämning här är väl när det är någon speciellt jätteviktig fotbollsmatch på Söderstadion, men oftast är det lugnt även då.

Närheten till Globen, Hovet och Söderstadion gör att här rör sig, nästan varje kväll, en väldig massa människor. Alla dessa har rest hit från andra delar av stan (och Sverige) och alla är inställda på en trevlig kväll. Det sätter givetvis lite stämpeln på den här delen av stan: uppsluppen och förväntansfull.

I anslutning till de tre arenorna finns gallerian Globen City Shopping. Det är ingen jättegalleria a´la Kista och Täby, utan en lagom stor galleria med det nödvändigaste: ett dussin klädaffärer, skivaffär, McD’s, Apoteket, Expert, Kitchen, en handfull restauranger och fik. Samt Ica.
Ica Globen är en av de saker jag onekligen kommer sakna rent direkt här ifrån. Jag undrar mig om det inte är en av Sveriges bättre mataffärer, vad gäller utbud och sortiment. De har specialiserat sig på mångfald och kvalité. I princip allt i matväg går att köpa här och i de flesta fall finns det inte bara udda produkter utan flera olika märken av de udda produkterna; valmöjligheterna är många. Dessutom har de satsat stort på ekologisk mat. De har en avdelning med ekologiska specerier som har fler varor än mitt närmaste snabbköp. Den enda nackdelen med Ica Globen är priserna, som är bland de högre i Sverige. Men det är det många gånger värt. På sanning.

Förutom trevlig och lugn stämning, gångavstånd till Söder och en jättefin mataffär tycker jag verkligen om omgivningarna här. Det finns många fina promenader här omkring. (Det beror ju givetvis på hur man är: jag gillar verkligen att gå, och gör det ofta.) Årstaviken runt är en skön promenad. På årstasidan är det kuperat och man går ungefär 20 meter från vattnet på små backiga skogsvägar. Liljeholmsbron sedan ger ju en fin utsikt och på Söder på tillbakavägen är gångvägen inte speciellt kuperad. Men man går å andra sidan mycket närmare vattnet (bitvis till och med över det, på en meterhög träbrygga). På Södersidan kan man också göra en paus och insupa en kaffe eller så på någon av fiken som ligger längs vattnet: exempelvis reggaefiket Tubby.
Andra fina promenadstråk är Gamla Enskede, Enskedefältet, Kärringstan, Skogskyrkogården, Hammarby sjöstad med flera. Det är många fina områden här omkring. Sedan en promenad in till stan kvällstid är något alldeles extra. Att komma ut på Skanstullsbron i vintermörker och se hela Söder, Hammarby sjöstad och Nacka glittra av tända fönster, reklamskyltar och trafikljus åt alla håll, det tycker iallafall jag är genomcharmigt.

Några personliga favoriter i min absoluta närhet är Livs på Blåsutvägen, en liten minilivs med trevlig personal. Gous garden på samma gata, en klassisk förortskina. Pastellen på Pastellvägen, en annan bra (och ännu mindre) minilivs med en egensinnig föreståndare. Nere på Sofielundsplan ligger Sofi grill. De gör Stockholms kanske godaste kebaber. (De bakar pitabrödet själva, när man beställer.) Uppe på Burspråksvägen finns charmiga Chili Pizza, som står sig år efter år. Samt vår gamla favorit Chilenskan, i Johanneshovs livs och kaffebar.

Nu handlar det mesta om att packa ner allt vi äger och har i flyttkartonger, för att sedan packa upp allt på andra sidan stan.
Och även om jag verkligen gillar den här delen av stan längtar jag så jag håller på att krevera till vi byter postort.
Johanneshov farväl!

december 02, 2005

Osentimentala CSN

Hej Sverige.

Jag har nu gjort det, äntligen. Betalat min sista CSN-räkning. Skuldfri (nåja) och leende skickade jag iväg den sista kronan till 5175-4141.

Vet ni vad det stod på mitt papper? Min sista CSN-räkning. På ett vitt A4-papper stod det med svarta bokstäver:
Räkningen är lika med ditt återstående skuldbelopp.

Men herre gud CSN. Här har jag duktigt betat av varenda jäkla krona på min skuld och ni kan inte ens bjuda till lite på examen? Jag menar inte att det måste vara ett guldpapper och ritade levande hjortar. Men å andra sidan varför inte?
Måste det vara så byråkratiskt jättetråkigt datagenererat:
Räkningen är lika med ditt återstående skuldbelopp.

Här är ett förslag:
Hej Herr R och grattis! Nu har du betalat av hela ditt studielån och vi föreslår att du firar med champagne. Du är en hyvens prick!

Kram
CSN


Jag menar, vem skulle inte dra på smilbanden åt ett sådant meddelande? Det är inte direkt dyrare att skriva med gladare bokstäver i ett datagenererat brev.
Det är bara trevligare.

Insikter en fredag

Det börjar gå upp för oss nu att det trots allt inte är speciellt långt kvar till vi skall flytta. Alltså; tänker man på att vi inte kommer att bo i radhuset innan den 20 december så känns det väldigt långt. Tänker man att vi innan den 20 december måste packa ner allt vi äger och har i lådor och kartonger, ja då känns det nästan som att det börjar bli lite brådis.
Själva ihopplockningen och nerpackningen tar väl knappast mer än högst ett par dagar. Men det skall bokas flyttbilar, flyttstädning, hittas flytthjälp, barnvakt och det ena med det tredje. Det är lite saker som måste ordnas med nu, onekligen. Innan vi ens kan komma igång med själva flyttandet.

december 01, 2005

Glögg, mitt recept

Ja, okej, det är klart. På allmän begäran kommer här receptet:

HERR R:s JULGLÖGG 2005
(recept för två buteljer, 75 cl)

DAG 1
Lägg 3 dl Görnstedts trestjärniga konjak och 2 dl russin i en ren glasburk med tättstlutande lock. Låt stå i rumstemperatur över natten.

DAG 2
Ta 2 dl farinsocker och bränn det lätt i en stekpanna (ej teflon) tills de första sockerkornen precis börjar smälta. Ta då bort pannan från plattan och låt svalna en stund.

Häll detta i en stor kastrull:
2 flaskor Periquita (var varsam med korkarna, dra inte korkskruven hela vägen igenom)
6 kanelstänger
Det brända farinsockret
10 cm skalad ingefära, delad i fyra bitar
Ca 35 kryddnejlikor
Cesten från en väl rengjord apelsin, gärna i en kryddpåse
3 msk hela kardemummafrön
1 dl vanliga russin
De konjaksmarinerade russinen från dag 1 (spara själva konjaken till senare)

Sätt kastrullen på spisen på svag låga (alternativt lågt nummer, om man har elspis)
Värm glöggen sakta upp till 70 grader (kolla med termometer). Det skall ta cirka en timme att komma upp i temperatur. Ha tålamod! Rör om då och då.

När glöggen kommit upp i 70 grader drar du bort kastrullen från plattan och låter den svalna sakta. Ta upp kryddpåsen med apelsincesten (låter du den ligga kvar blir det antagligen lite mer glühwein-stuk på glöggen).
Låt glöggen svalna av till den har nått ungefär 20 grader (rumstemperatur). Det tar ett par timmar.

När glöggen är nere i rumstemperatur silar du av kryddorna. Sedan blandar du i konjaken från dag 1:s russin- och konjaksblandning. Rör om.

Tappa upp glöggen på de tomma Periquita-flaskorna. Tryck tillbaka korkarna i flaskorna, hela vägen. Det går, även om det är trögt (se till att bli lite lagom förbannad bara skall du se).
Det är frestande att trycka tillbaka dem upp och ner – då de blivit aningen konformade sedan du drog upp dem. Men den sidan är torr och då finns risk att flaskorna inte håller tätt.
Lägg glöggen i ett vinställ och låt den ligga till jul. Håll vinstället borta från direkt solljus.

Lycka till!

Ett tips är att lägga de tomma flaskorna i vattenbad under tiden du gör glöggen. Då lossnar etiketterna lätt, och du kan sätta på egna fina etiketter sedan.