november 21, 2004

Streptokockinfektion och blåsbälgshosta

Sängliggande sedan en vecka tillbaka. Eller nej, inte sängliggande - jag måste sitta upp annars kan jag inte sova för allt hostande. Inte heller kan jag sova för allt sittande. Moment 22, onekligen.
Det började så glatt förra fredagen då 150 personer i DN-skrapan (jag jobbar där) hade en gemensam vara hemma med vinterkräksjukan-dag. Trevligt. Det har startats utredningar av både Smittskyddsinstitutet och AntiCimex för att fastställa orsaken. Det verkar vara något med maten från restaurangen som ligger i själva huset. Men det är väl inte helt fastställt än. Trevligt.
Samtidigt i fredags låg Hon hemma med en streptkockinfektion from hell. Vinterkräkeriet fick mitt imunförsvar att gå ned och pang bom i tisdags så hade jag också såriga blåsor i hela halsen. Penicillin, Strepsils och stora mängder Vicks-produkter hela veckan lång.
Men igår kom alltså hostan. Hostan som aldrig verkar vilja sluta. Hostan som känns torr och meningslös. Hostan som håller mig vaken hela natten. Hostan som river upp den stackars halsen som just blivit fri från sin söndriga blåsbelägring.

november 09, 2004

Att övertala mig om mitt eget lugn kräver...

Det är nu tomhetskänslor som sveper stumt runt mitt huvud. Egentligen borde jag ju vara glad. Nöjd.
Men det är inte riktigt så det känns. Likstilla tomhet. Avdankad hjärnbark.
Inte veta någonting. Inte känna alls.

Skrämmer jag bara mig själv? Är det så att jag väntar tusen sekunder på att jag skall inse att jag bedrar mig själv. Blodet är ju rött – även om jag bevisligen är färgblind ibland.

Nog borde jag veta att tolka tomheten som interpunktion. Konstpaus, snarare än hålrum.
Kanske så, men känslan av raserade luftslott är ändå överhängande. Ihärdigt ihålig.

Drömmen är asylum men varje vaken stund nu delfierar mina tankar någon gång eller annan förbi det där fula svarta.
Står på randen. Tittar ner. Aldrig falla.
Men varför tittar jag så ihärdigt?
Ihåligt.

Att övertala mig om mitt eget lugn kräver...

oktober 28, 2004

Baby got back

Ja men hej då var jag tillbaka. Stormen mojnade och drog sin kos och lika glad för det är jag.
Jag kanske skall memorera till nästa gång att stormen inte alls mojnade. Det var snarare så att jag – mol alena – motade blåsten i grind. Det kan nog vara viktigt att taga ad notam.

oktober 25, 2004

Strö lite socker på mig

Faller en faller alla. Men jag måste stå stadigt nu. Mina fötter skall snudd på armeras och gjutas i hårdaste betong.
Det är kanske just därför som sabiliteten svajar. Jag känner mig osäker på mig själv nu. Måste stå ut från stången. Hitta den där stålmannenkänslan som jag hittat så många gånger förut. Men det är inte lätt. Mitt huvud är stort och där i ryms många svarta hål och gropar som jag måste passa mig olika noga för att trilla ner i.
Jag måste se att detta är slutet på det gamla och början på det nya. Inte det gamlas nya forsättning.
Det handlar i mångt och mycket om att vara karl för sin hatt. Och egentligen är det bara att köra på – kom igen med rubbet, jag pallar! Men det är ändå det där lilla kornet av osäkerhet som gör att hela härligheten svajar. Med det i åtanke kan jag nästan förså prinsessan på ärten. Ett enda litet fult korn kan faktiskt ställa till med ett rent litet helvete om det vill sig illa.
Jag skall plocka upp mitt pick och pack nu. Skärpa ihop mig och allt det där. Det måste jag och det vill jag och det tänker jag och det skall jag.
Var lite varsam med mig under tiden bara.

Blessa mig mucho, jag kan inte vara utan
strö lite socker på mig som bara du kan

oktober 22, 2004

På tunnelbanefronten intet nytt

Jag hade haft det lite för bra i några månader nu. Medvinden var påtaglig, som jag brukar säga. Levande hjortar och hela baletten. Solstrålar nådde mig i höstrusket. Framsteg och glädjerika, fina upplevelser på rad. Som ett pärlband i en ask hade jag världen.

...så jag slog mig i ansiktet med en sten lite.

oktober 21, 2004

Men å andra sidan: varför inte

Mustasch eller helskägg. Rödvin eller konjak. Baugette eller rågbröd. Debussy eller inte. Stockholm eller Gotland. Sex eller hångel. Höst eller vår. Kostym?
Varför måste man välja?

Men å andra sidan: varför inte.

oktober 18, 2004

Skynda långsamt säger jag

Jag vet bäst själv, säger du och tittar på mig med dom där ögonen som betyder att jag klivit för långt över den där linjen som finns där för att vi båda skall ha något att förhålla sig till.
Det ligger givetvis någonting i det. Jag är på dig om det här. Jag tjatar nästan. Jag vet att jag balanserar på linjen mest hela dagarna och jag försöker på olika sätt påminna dig om samma sak: Jag är rädd om dig. Jag vill att du skall ta det lite försiktigare. Skynda långsamt.

Ibland tror jag att jag är bättre på att veta rätt tillfällen för dig att ta för dig. Att jag är snällare mot dig än du själv är. Du sätter ofta dig själv i andra rummet. Jag säger att du borde surra fast dig själv i första rummen. Låsa och kasta bort nyckeln.
Sen kan du sätta vilka du behagar i rum två, tre och fyra. Men det första måste vara vikt för dig allena.
Det säger jag utan någon som helst småfascistisk underton.

Det är bara så det skall vara.

oktober 15, 2004

Lugnet efter eller innan stormen

Det börjar lägga sig nu. De flesta bitarna har fallit på plats och nu har vi faktiskt ett par veckor med lite lugn. Elva månaders vansinnestempo har ju satt sina spår i både mig och henne. Vi måste vila nu, framförallt hon. Vila oss i toppform. Eller något ditåt iallafall.
Jag är helt utpumpad i kroppen. Färdig för slutförvaring. Men jag har faktiskt passerat den första mållinjen. Nu kan jag vila och sova ett par veckor.

Sen skall vi upp på Mount Everest, hon och jag.

oktober 13, 2004

Inte ens gammal jag går

Drömmande, sökande tankar.
Finner svar på frågor jag aldrig ställt – men ändå alltid vetat att de funnits.
Tittar djupare i vilken byggrop som helst. Mest av nyfikenhet men också för att stilla ett behov av livets gång. Framskridandet. I lättbetong eller annat.
Stilla på en plaststol i sommarvärmen. Ännu bättre trä. Tänk en tanke och vifta bort den samt en fluga. Inspirationsrikt. Till synes innehållslöst, men detaljrikt så det förslår.

oktober 12, 2004

Ensam

Huvudet lugnt. Dricka rött. Somnar snart. Vaknar trött.
Sitter still. Kaffekopp. Ringer dig. Vaknar opp.
Vackra du. Säger hej. Puss på munnen. Älskar dig.
Skiljs igen. Arbetsdag. Möte möte. Hjärnan svag.
Kommer hem. Säger hej. Ingen där. Jävla tjej.
Ensamhet. Laga mat. Äter mer. Jag är lat.
TV TV. Läser bok. Sitter still. Efterklok.
Huvudet tungt. Dricka rött. Somnar snart. Vaknar trött.

oktober 11, 2004

Åderlåt mig

Använd mig. Låt mig få låna dig mina muskler. Mina tankar.
Jag kan diska.
Jag sitter brevid nu och tittar på när du sover eller när du inte sover. Jag kan inte göra så mycket åt det faktum att vi har satt dig en smula i klistret. Vi båda är att skylla – men det är bara du som får betala.
Låt mig vara handtag och käpp.

Mervärdeskomplex kan hända – men jag känner mig outnyttjad brevid din överbefolkade lekamen.
Låt mig hjälpa på mitt sätt. Åderlåtning eller ej.

oktober 07, 2004

Låt mig sova en stund

Jag är i hopplöst behov av vila nu.
Allting har tuffat på framåt, vidare, nedförsbacke, nedförsbacke.
Men nu finns det en punkt när energidepån är uttömd.
Jag känner mig redo för slutförvaring. Skjut mig nu. Skjut mig i sängen. Jag stannar kvar.
Mina tankar är liksom dimhöljda.

oktober 05, 2004

En mindre människa

Mellan våra vita lakan ligger gårdagens tankegångar kvar som gammal disk framför altarskåpet
Ingenting annat än fertila sälar är vi
Hela vår frys och vi är fyllda av kött och liv
men också av mortalitet på något sätt
I synnerhet frysen

Alltmedan mina tänder och dina händer värker
alltmedan jag målar i pastell och kulörer som jag hade glömt existerade
sitter det en mindre människa bakom och väntar på sin tur
Sparkar och skriker ljudlöst att jag skall ta mitt ansvar och stå för all rättvisa i världen
Att jag skall vårda ömt och döda alla som kommer för nära

Stomförtjust men också livrädd står jag här

oktober 04, 2004

Sju svåra år (nåja)

Jag är inne på mitt sjunde år med att publicera mina skriverier på nätet. Det är ganska länge om man tänker på det. Om man tänker på hur jag hade det då, när jag började skriva. Vem jag var och hur jag levde. Så kan man ganska lätt konstatera att det verkligen har hänt en hel del under den sol som jag definierar som min.

Jag är faktiskt vuxen nu. Fullvuxen. Det var jag nog inte när jag började skriva. Även om jag trodde det då. Tyckte och tänkte det. Men med facit i hand så behövde jag gå på ett par törnar till innan jag blev så pass hådhudad och livsvan att jag vågade se mig själv i vitögat riktigt på riktigt.

Det senaste året har så många saker fallit på plats att det egentligen är otroligt.
Självklart är inte allt guld och gröna skogar. Men det är ändå något som i grunden har förändrats till det bättre. Rakare i ryggen på något sätt. (Även om den kanske är precis lika krokig som vanligt.)

Visserligen skall man inte ropa hej kom och ta mig innan man har skrivit sitt namn på papper, men jag tror att jag har lärt mig det där nu.
Jag hoppas att jag kan ta till vara på alla imaginära levande hjortar som nu hopar sig utan att för den skull måla dem svarta med insikter av tvivelaktig karaktär.

oktober 01, 2004

Flaggor och trumpeter

Det är många spänningar som släpper nu. Det är över på något sätt. Det gick vägen. Vi grejade det.

Men det känns inte alls så där tomt, som jag kanske hade trott. Det känns mer som att vi är starka och friska (nåja) och med ett par helgers vila är vi nog i bättre form än någonsin.
I alla fall i sinnet; flaggor och trumpeter.

september 29, 2004

Som jag borde

Du sover inte
klarvaken mitt i natten
ont överallt nu

Armarna värker
fötterna vill ut och gå
men du vill sova

Jag vet vad det är:
vår kärlekspant spritter och
håller dig vaken

Ingenting hjälper
blott en hand att hålla hårt;
så väck mig i natt

Väck mig; jag vill det
jag skall badda och klappa
så bra som jag kan

september 28, 2004

En frivol livsådskådning?

Jag vet inte om jag egentligen är annorlunda. Jag tycker att jag är som man är mest. Jag har förstått att en del av mina vänner tycker att jag har en smula frivol livsåskådning. Det vill säga att jag tar det mesta med en klackspark och inte är så speciellt rädd för någonting utan helt utan större ångestattacker springer och gifter mig och ynglar av mig som vilken pur frögurka som helst.
Sanningen är ju inte så. Även om man med lite lagom solglasögonförsedd blick nog kan tolka det så. Visserligen är jag inte speciellt rädd för hela flytta-ihop-skaffa-barn-grejen, men bortsett från det så är väl jag om någon den som har ju grävt så stora gropar i mitt sinne att jag ibland har funderat på om jag någonsin kommer att kunna ta mig upp ur dem. Det är ju lite så jag fungerar.
Men jag lyckades klavra mig upp och står här på marken igen. Det är ju lite så jag fungerar.
Och jag kommer säkert trilla ner i nya djup vid ett annat tillfälle. Det är ju lite så jag fungerar.

Men sett på det stora hela så är det väl lite sisådär med frivoliteten i min livshållning. Men jag har mina ljusa stunder!

september 27, 2004

Hit med ringen sa prästen

Ja! Nu är man alltså gift. Förgiftad. Till tusen!

Allt blev så himla bra. Allt blev inte precis som vi hade tänkt oss det – men allt blev helt perfekt. Och såhär med facit i hand kan man ju konstatera att det inte behöver krävas massa elände a'la TV:s Bridezilla för att få till ett bröllop som både brudpar och gäster är mer än nöjda med. Visserligen är det ju aldrig någon som klagar på ett bröllop – även om festen kanske blev skittråkig. Men alla har varit så översvallande positiva att jag inte kan göra annat än att dra slutsatsen att folk verkar ha haft himla roligt på vårat bröllop. Det är jag väldigt glad för!
Jag måste säga att det gick så himla fort. Vi kom till kyrkan och gick in. Hit med ringen sa prästen och sedan var det ris i håret, fotografering och middag. Sen stod det en taxi och väntade på oss för att vi skulle åka till hotellet och allt var över.
Det var jätteroligt – men oj, vad fort det gick!

Sen blev vi ivägskickade på en surprize-förbetald-bröllopsresa, inklusive ordentligt med fickpengar. Det var en fantastisk present. Jättetack till alla som var med och chippade in. Det var också ett perfekt crecendo på en 12-månadersperiod som varit minst sagt hektisk. Visserligen slutar den kanske med ett än större brak i början på december – men vi planerar ändå att ha ett par lugna dagar tills dess.

Men de senaste månaderna har vi hunnit med:

• En semestervecka på Kreta
• Förlovning
• En stor fest ute på landet på nyår
• Att vara hundvakter i hela tre veckor
• En kortsemester på Gotland
• Frieri på riktigt
• En totalombyggning av köket
• Ett par svängar till Västerås och Hennes släktingar
• En kortsemester i Paris
• Att bli gravida
• Att fortsätta med husbygget som vi har på gång på landet
• Två semesterveckor i en hyrd Toscanavilla
• En veckolång bondsemester på landet
• Förberedelser inför bröllopet
• Att bli svensexade och möhippade
• Bröllopet
• Bröllopsresa till Berlin

Dessutom har jag ju jobbat och Hon har avslutat sin 10-åriga utbildning och klivit ut i arbetslivet.

Nästa år skall vi vara hemma hela tiden tror jag.

september 15, 2004

It's getting closer every day

Bollen rullar snabbare och snabbare nu. Det är bara ett par ynka dagar kvar. Sen börjar en ny värld för oss. En ny verklighet, som på ytan först kanske inte är så olik den gamla. Men det är attiraljerna som gör det. En namnteckning här och ett "Ja!" där. En ring hit och en växande mage dit. Om lördagen är ett sprinterlopp så är vi onekligen på väg ner i startblocken nu. Sida vid sida.
Jag skall inte säga att jag är nervös, för det är jag inte. Jag är inte så stressad heller. Jag är fortfarande uppe och surfar att-göra-vågen och jag gör det bra. För den har inte vält över mig – än.

Jag läser Doktor Glas och funderar på om det verkligen är en bra bok att läsa så nära inpå så viktiga saker. Jag borde kanske plöja Dalai Lama, eller Tage Danielsson. Men jag gillar Hjalmar Söderberg på något sätt. Det är lite trevande. Det är lite stolpigt. Men bitvis är det mycket vackert och charmigt detaljrikt i sin brist på detaljer.

Men för att sammanfatta mina tankar inför lördag: It's getting closer every day – som Beatles sjöng.

september 13, 2004

Lördagsfunderingar en måndag

Hinner vi tänka
på allting som är viktigt
eller drunknar vi

i lösbladssystem
och alla dessa listor
som vi simmar i

Jag tror inte det
är inte ens orolig
för jag slår fast nu:

Vi kommer äga
jag vet vi kommer äga
all kärlek som finns

september 10, 2004

Come rain or come shine

Det är ju inte utan att man måste anstränga sig för att inte helt gå bort sig i alla festfixarlabyrinter som dyker upp

Det gäller att fokusera på rätt saker nu. Se det stora i det hela och förså att det är nu det är och inte bara fundera på hur god maten är och var kommer min moster att sitta.
Måste räta på ryggen och inte glömma att atmosfärinsuparpauser är otroligt viktig dagar som dessa. För att inte tala om nästa lördag – då måste jag släppa alla funderingar och bara koncentrera mig på att vara viktig och speciell.
Jag är i och för sig inte direkt orolig över att det inte kommer bli bra – det blir det säkert.
Men jag vet, jävlar i min själ, att jag nog kan behöva påminna mig själv om att jag skall koncentrera mig på uppgiften när det väl är dags.
Jag vill ju inte stå där och fundera på Wallenbergare och gud vet vad.

Come rain or come shine – på något sätt.

september 07, 2004

Det började 09.50 på Centralen

Jag skulle köpa tågbiljetter. Hon ursäktade sig och gick på muggen. Plötsligt kommer hela hennes möhippegäng framspringande och plockar med mig bort till WTC:s takterass. Där blir det frukost och jag får en massa frågor om hur väl jag känner hennes kompisar; av typen "vad hette E:s gamla kille" och så vidare. Som ett kvitto på hur pass uppmärksam jag har varit genom åren att lyssna på hennes vänner. Det gick ganska bra tycker jag.
Sen fick jag ett passerkort i handen, en vägbeskrivning till garaget och ­­ that's it. Där nere hittade jag en ögonbindel fasttejpad på en dörr tillsammans med uppmaningen att ta på mig ögonbindeln och kliva ut i garaget. Väl gjort så blev jag inknölad i en bil och så blåste vi iväg.

Sen satt jag där med ögonbindel ett tag, fick den avtagen och där satt alla grabbarna! Dom hade gjort någonslags dubbelkidnapning. De lyckades faktiskt med konststycket att lura oss båda. Vi körde en sväng i stan och sen fick jag sätta på mig ögonbindeln igen. Efter ett tag anlände vi till vad som visade sig vara en crossbana och vi fick tävla mot varandra med 4-hjulingsmotorcyklar. Det var barnsligt roligt!
Sedan fortsatte vi med pilbågsskytte och blåsrörsskytte och jag fick även äran att springa ett meget jobbigt hinderbanelopp. Tilläggas bör kanske att jag hade fått på mig mycket fina lila jazzbrallor och en übertight röd top – mycket elegnat.
Sen blev det ögonbindel på igen och ny bilfärd. När jag plockade av bindeln nästa gång var vi vid Smedsuddsbadet där vi badade, grillade och snackade skit.
Efter att jag fick duscha och byta till anständiga kläder bar det av i taxibilar in till Slussen. Där väntade en abonerad båt för avfärd mot skärgården. Efter några glada timmar till havs var vi tillbaka där vi började: Slussen. Nya taxibilar tog oss 80-talshårdrockspuben Anchor på Sveavägen. Det blev en nostalgiafton på hög nivå.
Det hela avslutades med en efterfeststillställning hemma hos min blivande best man och vi satt väl och surrade fram till klockan sex eller så.

Allt som allt en mycket lyckad tillställning.

september 02, 2004

Blessed are the sick

Det är väl ändå så att normen är lag.
Och lagom är normen.

Men varför inte titta utanför ramen?

augusti 30, 2004

Rapport från Åsa-Nisse-land

Nu är jag tillbaka i verkligheten igen. Jag har haft sommar och semester och varit i Italien och varit på landet. Jag var på landet i Italien också, men inte på sommarstugelandet. Där var jag förra veckan.

Jag har fiskat kräftor och kokat kräftor och ätit kräftor. Jag har sågat och stånkat. Jag har fått ett litet anfall av lappsjuka. Jag har övergett min gravida blivande fru i spenaten och dragit i livlinan och åkt in till stan för att kolla på fotboll. Mycket själviskt av mig.
Jag har gått timslång enmanspromenad på väldigt ödslig grusväg. Jag har ätit god mat. Jag har, tillsammans med min gravida blivande fru och på bästa Åsa-Nisse-manér, fått jordgetingjagen ner i en sjö. Jag har fått fem jordgetingstick i vänster armhåla.
Jag har tittat på OS. Jag har tittat på film. Jag har läst Moberg, Söderberg och Lagerkvist. Jag uppskattade Moberg och Söderberg. Lagerkivst kanske tar sig.

Det är tre små veckor kvar till jag är hur gift som helst. Sen är det ett par månader till och sen kan jag titulera mig farsa.
Sug på den du!

juni 30, 2004

Semesterstängt Semesterstängt

Nu åker jag till Toscana ett par veckor. Lapar sol, dricker vin och äter ost som luktar.
Åter i slutet av juli.

Amen

juni 29, 2004

Eufemismer eller bladguld?

Allt är inte guld som glimmar. Jag ställer mig frågan: är det möjligt att få det mesta att omskrivas till det bättre? Som vilken simpel alkemist som helst, tror jag det.

Jag är en hopplös begagnare av eufemismer. Jag vet om det och på något sätt eller annat försöker jag motarbeta det. Jag skäms lite över det. Som om det korrekt beskrivande inte vore bra nog. Det leder ofta till att jag blir pedantiskt noga med att exakt återge varenda upplevd sekund, då jag skall berätta någonting eller annat. Vilket tyvärr sätter de jag språkar med på prov.
Allt detta för att undvika de eufemismer jag konfronteras med. En lite lortig hund blir lätt en skamfilad byracka, om du förstår vad jag menar. Men å andra sidan handlar det kanske mer om att förgylla vardagen. Ett baugettebak blir onekligen trivsammare med ett glas Bordeaux och en imaginär basker på sniskan. Men det förändrar inte situationen, förgyller snarare – som sagt. Kanske är det så det är: det handlar inte om eufemismer utan om bladguld. Fast för all del – bladguld är väl eufemismen förkroppsligad?

Ärligt vet jag egentligen inte om det spelar någon större roll. Jag försöker sätta piff på min vardag, men är samtidigt maniskt noga med att inte låta andra påverkas av mina småfalsarier till dagdrömmar och bladguldsbestrykningar.
Se där, jag fick ner det hela i en enda mening – det trodde jag inte.

juni 28, 2004

...och sjön är lika skön som du är naken...

Älskade favorit. Älskade älskling. Din kropp mot min kropp och det är kallt och rått i det lilla huset på prärien men du och jag är bara varm varm varm. Du tar på mig och jag tar på dig och vi växer redan i varandra, älskling. Kom till mig, stanna kvar, jag håller dig kvar i mig och jag håller mig kvar i dig.
Värm min själ och mina synkopa hjärtslag och jag skall tina all is som du kan tänkas ha.

juni 23, 2004

I mitt hjärta skapas tomrum

Frågorna är viktiga. Onekligen jätteviktiga, men jag får ändå känslan av att jag mest lallar omkring och på något sätt eller annat mer leker vuxen än tar tag i saker och ting som den vuxna person jag utger mig för att vara.

Jag skapar plats nu. Inte bara i lägenheten utan i hjärtat. Plats som skall fyllas av ett helt nytt liv. Plats att leka på. Plats för diverse turer mellan sängen, sången och hjärtkammarflimret. Jag vet vem och jag vet när och jag vet att det aldrig någonsin varit mer på sin plats att skapa utrymme för framtiden. Inte bara det att vi behöver en till garderob och plats i kvadratmeter. Det är i blodet lika mycket som i lägenheten som jag möblerar om. Just nu livsviktiga saker måste få ge vika och det faller sig säkert naturligt vad som får trilla ur korgen. Men för tillfället vet jag bara att det kommer att bli så. Allt kan inte hinnas med. Eller det är ju det det kan. Jag skall bara omprioritera vad allt är. Lite lätt sådär.

Men det är inga problem. Allt är nu faktiskt guld och gröna skogar och jag ser hur många levande hjortar som helt. Det är mer ett konstaterade. Jag skall slänga saker. Rena blodet. Klippa mig och skaffa mig ett jobb som jag redan har.

På något sätt känns det som att mina resonemang de senaste veckorna har fastnat i Magnus & Brasses gamla framåt-och-bakåt-vals. Jag griper tag i problem bara för att genast finna ett tjog nya som på ett eller annat sätt relaterar till det inledande problemet. Först så går det framåt och en, två, och tre, fyr. Sen så går det bakåt och fem, sex, och sju, ått...
Om sanningen skall fram så gör jag inte så himla mycket åt de identifierade problemen. Jag tar dem ad notam och sen händer inte mycket mer. De blir inregistrerade i min tvetydiga hjärnbalks gråceller...
...och sen så går det runt en liten stund, å sen så går det bakåt, och sen så är det stopp.

juni 22, 2004

Vinnarskalle

Jag måste plocka fram min gamla vinnarskalle igen. Stålmannenfiguren, som jag vet lurar där bakom. Jag har flängt runt i tankarna så länge att jag på något märkligt sätt har tappat insikten att jag redan hade insett hur allting ligger till. Jag vågade mer förut. Stod på mig. Beror det på att jag var mer ståndaktig förut och att jag nu har tappat både den ena och den andra sugen under resans gång, eller betyder det att jag vet mer nu och sålunda ser saker i perspektiv där all smolk skiner minst lika mycket som allt guld jag förut blev så bländad av? Situationerna har blivit mångt mer välfacetterade och nyansrika än vad jag kanske trodde för tio år sedan. Världen var enkel och jag var kung då. Jag är nog kung nu med, skillnaden är det där nog som jag precis smög in i början på denna mening. Det handlar kanske mest om att jag har börjat förstå priset. Priset det kostar att spela på en så pass hög nivå. För jag spelar med hela registret. Livet, kärleken, jobbet och allt går jag in i med etthundra procent. Det är så jag fungerar. Det är inte helt klart att det måste vara så. Jag skulle kunna sänka ambitionsnivån och fejka som vilken glidtacklad italienare som helst. Men det är inte jag. Jag kan göra så, men det är inte jag. Inte jag.

Någonslags konklusion får väl bli att jag visserligen inte levererar med samma intensitet som tidigare, vare sig på jobbet eller i livet utanför. Men jag gör det med större erfarenhet och med en kalibrerad finess som jag tror alla uppskattar.
Jag måste lära mig att inse det själv.

juni 18, 2004

Komplett med nygamla gismos och allt

Jag väntar på sommaren som alla andra. Jag väntar på semester och huset vi har hyrt i Toscana. Jag väntar på en flaska rötjut och ost som luktar. Espresso. Nybakat bröd. Parmaskinka och solvarma tomater. Hinkvis med olivolja. Oj, vad jag längtar.

Jag har en ny ring. En nygammal ring. Det är en lång historia och jag varken orkar eller vill dra upp den igen. Men hur som haver så sitter den på mitt lillfinger som den aldrig hade gjort något annat. Kanske inte helt hundra imagemässigt, inte min stil riktigt. Men det struntar jag i. Den betyder så mycket för mig och är lugnande som vilken oum-tatuering som helst.

juni 11, 2004

Fredagsövningar

Vi har flyttdag här på jobbet. Egentligen har vi flyttdag på måndag, men det är ingen som verkar ha tagit det ad notam – så vi gör det redan nu. Och jag är inte den som sätter mig på tvären. Jag tar hellre flyttstånk än sitta framför skärmen – alla dagar i veckan.
Jag bär lådor således.

Inte för att jag tror att det har hänt något revolutionerande, men det känns ändå som om det blåser lite mer medvind nu. Jag mår bra av omväxling och det är märkligt att så lite som att vi byter våning i huset får mig att bli gladare. I och för sig är jag inte förvånad. Jag gillar att flytta. Eller att möblera om. Eller att bo in mig i nya situationer. Dagarna blir kortare. Omväxling förnöjer heter det ju – och jag skriver ivrigt under.

Planerna för helgen är obefintliga. Eller på söndag kommer de ställa en stor kontainer utanför vårat hus. Så på söndag skall jag slänga en massa saker. Exakt vad vet jag inte än, det beror på hur det känns på söndag. Men att slänga saker är mycket förnöjsamt om man är jag. Och det är ju det jag är.

Om vädret är bra tror jag att jag skall sätta mig i en park med lite vänner och dricka ett glas rötjut och äta baugette. Det låter trevligt.

På återseende.

juni 08, 2004

Som kallt regn över mina axlar

Uddlös står jag stampande. Trolösa ord myllrar mitt inre. Att inte känna är stora skräcken personifierad. Att inte veta vad som spelar roll. Ståndaktig är mannen. Försvagad är han inte. Beslutande. Betagande. Bedragande. Viljan att veta – men oförmögen att nå fram. Naken.

Som kallt regn över mina axlar faller alla mina ord ihop i en hög som växer sig större och starkare för varje dag. Kampen är lika gammal som gatan, men hur bra jag än känner den hittar jag ändå inte någon nödutgång ibland. Jag står fjättrad vid alltings hopplöshet bara för att jag inte vet hur jag gör när jag går här ifrån.

Tanken var att jag inte skulle titta. Inte tänka. Inte se. Men som den odiciplinerade dåre jag är stirrar jag rätt in i eländet i stället.

juni 07, 2004

I de bästa av världar – och så vidare

Att vakna varje dag och vara glad. Att vakna varje dag och se fram mot dagen som kommer och samtidigt kunna se på gårdagen som en lyckad tillställning.

Jag är ganska dålig på att prioritera. Att kunna välja vad som är viktigt för mig och inte bara se till stunden som är nu utan att kunna lista ut nu vad som känns viktigt imorgon. Men jag måste bli bättre. Måste bli bättre på att se på saker lite lagom halvfokuserat. Tittar genom solglasögon hej och hå – ungefär. Inte alltid så där ruskigt realistiskt kritiskt som jag tenderar att göra allt som oftast. Det är inte så att jag inte lägger märke till alla trevligheter som finns. Jag ser dem nog allihop – men jag ser ju gruset i hörnorna också. Jag måste öva på att låta bli att se det ibland. Låta solglasögon eller liknande bli mitt filter. Inte alltid registrera allt. Trampa på gasen och lätta ankar sätt inunder pannan fyr, fem, sex, sju, åtta, nio.

Men en studsbollsreflexion känns på sin plats. I och med att jag skriver detta så bevisar jag ju för allt och alla att jag inte alls går omkring med solglasögon. För detta som jag skriver om är onekligen gruskorn så det sjunger om det och jag är hur naken som helst. Det är alltså det här jag tänkte missa. Eller iallafall ignorera.
I de bästa av världar ­ och så vidare.

maj 24, 2004

...och så kom de där funderingarna igen

Vet inte vad som slår mest: att det kommer bli hårt på toppen eller det faktum att det alltid verkar kosta så mycket att befinna sig där

I höst händer alla fantastiska saker slag i slag. Det är fantastiskt men också direkt frustrerande att de inte kan få göra det relativt smärtfritt – en enda gång. Det ekonomiska är självfallet rena bagateller i sammanhanget. Givetvis. Men det finns ändå där och jag måste medge att det bryr mig mer än jag kanske hade kunnat ana. För det är ju min uppgift att ro skeppet i hamn. Hon sätter seglen, kirrar biffen, gör slitjobbet och hela högen av grovjobbreleterade klyschor man kan komma på. Jag skall bara hjälpa till med pengar och badda hennes panna med kalla linnedukar.
Men det är fan knappt att jag klarar det lilla som krävs av mig. Jag står som en ensam fågelskrämma kvar på ekonomins kala åkrar när bonden skördat för flera månader sedan. Jag vet inte om den tid jag lägger ner på att göra det jag tror jag är bra på räcker till något mer än att betala hyran och det är väl det. Visst har jag inte direkt lagt manken till den här våren. Visst skulle jag kunna ha sparat en och annan krona till. Visst skulle jag kunna ha arbetat fram en mer stabil grund för oss att stå på i vinter när alla förberedelser är klara och vi så att säga skall börja leva i vår nya verklighet.

Hon säger att jag inte skall oroa mig. Visst det stämmer säkert. Vi kommer inte att svälta ihjäl. Vi kommer med all sannolikhet kunna bo kvar i våran lägenhet. Men min förkalkade i-landshjärna är inte nöjd. Jag önskar inga miljoner, bara att kunna vara relativt skuldfri, förutom de 800.000 vi redan har på lägenheten. Att jag skall kunna ha ett jobb som är lite säkrare än Tjernobyl. Att det i sin tur skall generera de pengar jag faktiskt är värd för det jag gör.

Men det ordnar sig säkert. Jag är säker som ett kärnkraftverk, som Thåström sjöng.

Jag skall fatta mig kort

Även fast jag egentligen borde satsa snarare på hälsobad än jobbvecka sitter jag här igen och försöker jobba mig till ära och berömmelse – eller iallafall ett par kronor till mat och uppehälle

Jag spenderade helgen på landet. Vi byggde lite på husbygget. Jag stod inte för några avgörande insatser denna gång, utan deltog mest lite lagom sådär. Kommenterade någon dragen elledning, satt upp ett par skivor isolering och så vidare. Jag målade om hallen också – men det blev inte klart. Det behövs en till strykning av i princip allt, men det hans inte med. Det tråkiga småregnandet lade på något sätt en matt stämning över den annars så efterlängtade landethelgen. Inget antiklimax direkt, men ändå.

Jag är så trött
Det är egentligen helt obegripligt att jag fortfarande är så himla trött och genomslut som jag trots allt är. Jag sov från 00:30 till 10:30 i natten fredag–lördag. Från kanske 01:00 till 10:00 natten lördag–söndag och igår somnade jag framför TV:n vid halvtiotiden. Ändå är jag så trött. Helt slut.
Det är mycket märkligt tycker jag.

Stora saker
Jag kände saker genom hennes mage i söndags morse som jag aldrig känt förut. Luftballongsstora förväntningar steg upp i taket där i det lilla föredetta hönshuset. Det känns mer verkligt om man kan ta på det – och det var ju precis det jag gjorde igår morse. Ja jäklar!

...sen är det ju det här med motion
Den 18 september skall jag ju stå där och vara sådär supersnajdig som bara jag kan. Men det vill till att drillas lite, om jag skall komma i konfirmationskostymen. Men det skall jag ju i och för sig inte. (Dessutom hade jag beiga chinos och någon slags vit och blå cardigan när jag konfirmerade mig 1990. Om jag nu inte minns fel. Men skjut mig då.) Vad det är jag skall knöla ner min – då förhoppningsvis något smidigare – lekamen i är jag inte helt säker på än. Det är möjligt att det blir en bonjour. Men det lutar kanske mest åt en frock coat – eller långkavaj som det tydligen heter på svenska. Fast man skall aldrig säga aldrig: det kanske slutar med att jag står där med frack ändå, som vilket pingvin som helst. Det återstår att se.
Hursomhaver borde jag verkligen hänge mig åt mindre dekadenta och mer hälsosamma aktiviteter härledes. Men jag vet inte om jag varit så dekadent på den senaste tiden egentligen. Om jag nu tänker efter så har jag inte alls varit i närheten av speciellt dekadent livshållning i vår. Men det är lika bra. Min kropp lever med efterdyningarna av gamla synder och det är bara att konstatera att konstant motion de kommande månaderna är snarare ett måste än ett onödigt ont. Skall man bli fin får man lida pin har jag hört, men jag har som vanligt mer än lovligt svårt att förmå mig själv att tro på något sådant. Som vilken struts som helst stoppar jag glad i hågen huvudet i sanden och hoppas att det regnar...problemet är väl att det är precis det som det gör.

Jag kan iallafall spionera och inspirera mig i ringutbytningens ädla konst till helgen. För då skall en god vän till att bli inringad.
Fast så säger man väl inte?

Det här blev kanske inte så kort som rubriken utlovade. Nåja.

maj 19, 2004

Den outtömliga känslan

Det är något som kommer över mig. Som inte direkt slår nedåt, men inte heller gör någon vidare nytta. Något som inte kväver mig – men som baddar in mig lite för djupt. Sätter mig på avbytarbänken. Dock inte på läktaren.

Situationerna kan vara så olika men ändå samtidigt snarlikt konstruerade. Det kan vara en färd i folkmassor, det kan vara bara jag. Som en stor hjälm som lite tveksamt trycks över mitt huvud försvinner jag in. Det är bara jag som är instängd i jättehjälmen, alla andra verkar andas hur frisk luft som helst. Det är bara jag som sitter bakom väggar av glas och tror – eller vet – att det inte alltid bara är att krossa dem med en sten.
Instängd i mitt inre mår jag bra. Jag mår bra annars också men då har jag inte ambitionen hängande över mig som en gam. En gam som sitter på min axel och påminner mig om glasrutan som stänger ute. Jag försöker tafatt att gripa situationen vid hakan och ruska om. Men det blir sällan mer än tafatta försök. Ambitionen säger mig att jag nog måste uppfattas som en isolerad ö. En liten fin ö, dock vansinnigt ensam på det stora Havet Samkväm. Enfald eller inte men jag vet att jag kan mer. När jag sätter den sidan till är jag best in show. När hjälmen är långt långt borta är min hjärna lika glasklar som väggarna som stänger mig inne när den inte är det.
Allt slipper igenom – men jag når inte ut. Jag sitter en timme och bara lyssnar. Sitter en timme för mig själv bland alla andra.
Jag undrar om det inte beror på ointresse. För när jag är intresserad kan jag vara med hur bra som helst. Skarp. Engagerad. Men när situationen inte intresserar mig kliver jag utan vidare ned i glasburen. Eller så glider den över mig. Jag vet inte.

Jag förstår att det i grund och botten handlar om förhållandet ambition–realitet. Men hur fin den insikten än är så vet jag inte riktigt hur jag skall förhålla mig till det. Ambitionen är alltid att vara med på banan. Ambitionen är alltid över förväntan. Även i de relativt triviala avseenden som detta. Men nej, det är fel. Detta är inte trivialt. Det är bara inte akut. Det är lågmalande men ack så effektivt. Sänker jag bara ambitionsnivån kommer jag säkert att glömma allt detta. Det kommer göra mig gladare. Mer tillfreds. Men det kommer aldrig att hända. Ambitionsribban ligger fast väldigt högt över min möjlighet. Alltid för högt. Sikta mot stjärnorna in absurdum. Men når jag trädtopparna, eller naglar jag fast ambitionen så högt att de egentliga stjärnorna blir trädtoppar och mina egna trädtoppar, som jag faktiskt når, förvandlas till grässtrån eller småbuskar på sin höjd.
Och vem är nöjd med en trädgård när man lovat sig själv skog?

maj 14, 2004

Vi släppte bomben igår

Jag går här och lallar. Ibland tror jag att allt är som det var förut - innan. Ibland tror jag att allt håller på att förändras. Sanningen är antagligen någonstans mitt-i-mellan. Men det lär väl visa sig.

Vad kan man säga nu. Allt är ute i dagsljuset. Uppställt för att synas och att granskas. Men gensvaret blev ungefär som jag hade hoppats på. Idel hej-och-hurra-rop alltså. Strålande!
Men det som kanske känns mest nu är att det hela tog ett varv till. Rullade än mer framåt. Framåt är den enda väg det kan gå, i och för sig. Men det är ändå på något sätt som att det tog ett större kliv igår.
Det är bra.

De kommande dagarna och helgerna är fullspikade till bristningsgränsen med allehanda bestyr och svensexor, bröllop, fyllajämtfödelsedagar, avskedskonserter och allt vad det nu är. Mitt mål är att försöka hitta någon slags lucka någonstans där vi kan rymma till landet. Hon och jag.
Längtan är stor efter grämattorna, sjön och kökssoffan. Kanske i slutet av maj. Absolut i början av juni.

maj 12, 2004

Min anledning och min verkan

För att förmjuka, fördjupa, renodla och balsamera. Som ett sköljmedel. Men också som Desivon. Mina ord och anledningen att jag skriver dom. Det är för att jag skall förstå. Det är för mig.

Understundom skriver jag både rakt och koncist. Vardagliga betraktelser - det bra blir så. Allt är inte dekorerat med medaljer. Allt är inte inom ramen.
Men det är ändå så jag vill ha det. Det är därför den här sidan finns. För att jag väljer hur jag skall kanalisera mina ord. Jag kan inte trycka allt genom samma ambitionshål. Dels för att jag behöver konstpauser där jag bara skriver om baugetter eller annat. Men också för att det finns en rädsla att mina delikata ambitionshål blir till sönderpenetrerade kanjoner om allt skall gå den vägen. Måste dela upp mina tankar. Allt kan inte vara finsnickrade budskap och levande hjortar. Iallafall inte när det gäller mig.
Och det är ju mig det gäller.

maj 11, 2004

Klädvårdsrulle

Med tomma pizzakartonger i lägenheten sitter jag och funderar över varför jag sitter och funderar i stället för att jobba dygnet runt till jag har råd med allt - eller vad det nu kan vara som jag tror att man bör ha.

Jag gör så många saker nu. Jag gör ingenting nu. Jag gör så mycket så att det inte blir något nu. Det blir ingenting. Fem koppar kaffe är ett minimum. Får inte förlora en enda krona till, men ändå orkar jag inte laga mat utan köper dyr pizza som levereras till dörren. Dyr pizza för pengar jag inte har. Jag var inte ens sugen på pizza. Orkade inte göra något annat helt enkelt. Skjuter problemen framför mig i en stor hög. Skjuter problemen i ryggen snart. Alla jävla kronor kan dra åt helvete - och jag är ändå royalist. Tror jag. Men ett fett banklån borde räta upp skutan igen. Även om det verkligen är att lägga huvudet på huggkubben och hoppas på att det regnar.

Jag köpte en ny kostym förra veckan. Det var verkligen befogat. Den kändes helt okej. Jag fick en gratis klädvårdsrulle av damsugarförsäljaren som jobbade i klädaffären. Gratis logotypförsedd reklamklädvårdsrulle. Oj, tack. Den drar man över ärmarna och så fastnar all skit på den. Kvar är bara en ren ärm, nästan som ny.
Frågan är om det finns något klädvårdsrulleliknande som man kan köra över räkningarna?

maj 10, 2004

Man är allt en riktig karlakarl, va!

Hänger'u me runt hörnet och mäter vem som har längst överläpp?

maj 05, 2004

Den förbannade ramen

Än en gång har önskan om att bara få lämna jobbet och springa kommit över mig. Sticka här ifrån och sätta alla mina idéer på pränt.
Just nu handlar det om mönster. Allt som oftast handlar det om att skriva - men även gitarren. Men nu möster, som sagt.
Ett hus på Gotland. Vid havet. Där jag kan ha en ateljé i ett uthus och mina älskade inomhus. Kreera när jag har lust och lösspringande hönor som värper goda ägg när jag inte har lust. Samt en tupp som håller ordning och reda men väcker mig väl tidigt på mornarna.
En liten lägenhet i Stockholm. Min livlina till hemstaden. Sparsmakat inredd för att inte kunna bli allt för stökig. En trevlig krog runt hörnet. Somrarna på Gotland där jag producerar, dricker rötjut och ser harmonisk ut. Vintrarna i Stockholm där jag ställer ut sommarens alster på gallerier och går i novemberrusket med en baugette under armen och kurar.
Amen.

Det är ju inte för inte som jag våndas
Det har alltid handlat om konst. Jag förstod det inte förän för kanske åtta år sedan. Innan dess hade jag ingen etikett att sätta på mina idéer - även om de fanns där redan då. Men för ungefär åtta år sedan presenterade en god vän mig för den i konstvärlden så viktiga ramen. Ramen som etiketterar det hela. Ramen som säger "Välkommen hit och bedöm". Ramen som säger "Jag tål att ses på". Ramen som skiljer On Kawara från almanackan. Den älskade ramen. Den förbannade ramen.

maj 03, 2004

Pengar och femtio

Inte ett rött korvöre har jag och det bara hopar sig med problem av pengarelaterad natur. Jag försöker undvika magsår genom att fantisera om lottovinster som skall lösa mina skulder.

Jaha, så var man här igen då. I de pankas värld. Nej-sägarnas. Jag-kan-inte-följa-med-mentalitetens tröstlösa rike. Det kostar att ligga på topp brukar man ju säga, men jag ligger inte ens på topp. Allt kostar ändå. Köksombyggnaden blev dyrare än planerat. En extra hotellnatt i Visby kostade ganska mycket. Lika så tre dagar mat och transport för två personer i Paris. Allt blev dyrare och jag har visst tömt alla mina reservdepåer. Alla små extraskrymslen där jag hade någon liten slant av någon slags valör är sedan länge tömda. Allt är tomt nu. Inte ett endaste rött öre kvar.
Hej och hå och en flaska med rom, på något sätt.

Men det är ändå inget jag kan göra någonting åt så det är väl heller ingenting att bli deprimerad av. Men det slår ner mig lite, det gör det. Visst, pengar till muggpapper och billig mat finns det nog ­ jag är inte döende. Det finns absolut de som har det värre. Man får tänka så. Jag får tänka så. Måste tänka så för att inte slås ned av att behöva tacka nej till allt roligt och göra folk besvikna mest hela dagarna.
Men jag cyklar så får jag se, cyklar så får jag se.

april 30, 2004

Om akrylmålning och sjukdomssimulanteri

Även om det mesta känns som en transportsträcka nu så måste jag ändå, självklart, försöka leva dagen som den kommer. Se det roliga i att våren vann och att sommaren kommer närmare och närmare.

Jag fuskade igår. Fejkade att jag mådde dåligt och avstod på så vis från våran inplanerade kick-off. Den med hyrt hotell, storband, dans, någon slags buffé, billig sprit och hela havet stormar. Jag orkade inte. Jag satt hela förmiddagen och gick igenom om icc-profiler - färgstyrning mellan dator och tryckeri. För att sedan fastna i en urseg genomgång av nya versioner av program jag jobbat i sedan 1997. Dessvärre hade jag ingen chans att fly. Fastnaglad vid läran av saker jag redan kunde, som jag var, var det inte så konstigt att jag tappade sugen. Efter genomgången skulle vi åka och ansluta med resten av kick-off-ligan. Men jag skyllde lite dåligt på någon plötsligt uppkommen huvudvärk och oj är jag lite lite förkyld? Host, host och sen åkte jag hem.
Så kan det gå.

Jag behöver tid för mig själv
Det är ingen hemlighet att livet går i vansinnestempo nu. Tisdagen var väldigt omvälvande. Omtumlande. Otrolig.
Så vad gör man?

Jag spenderade mina vunna fria timmar med att diska, sitta framför datorn hemma och pilla lite, kolla på gamla kort och fundera. Sen plockade jag fram min målarlåda och började leka lite med akryltuberna jag köpte för någon månad sedan.
Jag har bara målat i olja förut. I och för sig har jag provat det mesta förutom just akryl, men det är bara olja som jag känner mig bekväm med. Olja är min grej, om man säger. Men jag har varit lite nyfiken på akryl i flera år. Men man måste köpa så många tuber för att komma igång och av oljefärg har jag redan ett helt batteri, så det har inte blivit av riktigt. Men för en månad sedan kröp jag till korset och köpte, ett högst o-coolt skall sägas, akrylmålarset. Typ tjugo nyanser i små testtuber. Bara för att prova liksom.

Igår plockade jag iallafall fram dom och började leka. Det var en ganska stor skillnad mot olja. Det torkar så snabbt. Jag visste att det skulle torka snabbt - men jag insåg inte att det var såhär snabbt. Det kändes ganska bra, tycker jag. Även om oljefäger känns mer potent på något sätt.
Nåja.

april 27, 2004

Haiku om nu

En ny dag gror nu
med bara våra egna
misstag och snedsteg.

Inser du, som jag,
att vi måste gödsla och
vårda det fina

för det är plötsligt
dags att spänna vingarna
och visa kunskap.

april 26, 2004

Det här kan vara de sista orden från en ung man

Jag sitter här hemma och kan inte låta bli att låta tankarna bearbeta morgondagen. Hur kommer det att kännas efter. Vad kommer de att säga. Det är hon och jag mot rubbet imorgon.

Jag vet inte vad som kommer hända imorgon. Egentligen är det inte så speciellt. Det har redan hänt och det finns ingenting som kan hända imorgon som skulle kunna få mig att känna mig mer påverkad av det här än vad jag redan är. Men ändå känns det som att det är imorgon avstampet är. Första darrande steget mot något som kommer att bli början på ett nytt sätt att leva. Vare sig jag vill eller inte.

Men jag vill – och det är ju en jävla tur
De sista veckorna har gått så himla fort. Tiden rusar iväg och jag jobbar precis lika mycket som vanligt. Men det är inte som vanligt. Inte alls. Det är extremt ovanligt det här. Iallafall för mig. Jag bryter helt ny mark. Men det är å andra sidan något som jag är väldigt nöjd med. Jag vill det här.
Jag är bara extremt nervös för att jag inte är säker på att jag kommer att klara av det. Självklart kommer jag klara av det. Men jag vill ju göra det världsrekord-bra. Bäst hittills.

Världens bästa människa på alla plan
Jag sätter notoriskt ribban precis lika högt som vanligt. Men jag vet att jag borde avända mig av all lärdom jag har skrapat ihop under de åren jag knallat runt i den här verkligheten. Nu borde ju allt ställas på sin spets. Jag behöver inte vara orolig för att jag inte skall vara bäst, för jag är bäst.
    Men det är ju det jag är orolig för.
Det är nu jag skall övervinna allt det där som jag gjorde fel i första försöket. Det är nu allting skall klaffa. Strulpelle har blivit Stålmannen.
Nåja.

Men det är inte mycket jag kan göra än att hålla i sanningen så hårt jag kan och försöka se tuffare ut än jag är.
Och jag är ganska tuff.

250 kilo förväntningar

Ja, men då är det väl egentligen bara att vänta och se ­ vänta och se. För om man skall vara helt ärlig (och det
skall man väl?) så finns det inte så mycket mer att göra. Inget nytt under solen men andra ord.

Helgen passerade utan något egentligt viktigt inträffade. Jag har slitit hårt för att lägenheten skall återgå i samma skick som den var i innan allt det där fula satt igång. Köket är ju klart nu, men köksombyggnaden har påverkat hela våran relativt lilla lägenhet. Så jag har agerat spårutsuddare i helgen och jagat sågspån och byggdamm medelst dammsugare och trasa.
Det känns så himla skönt när det är välstädat. Jag mår så himla mycket bättre när det är välstädat hemma. När man kan komma hem och göra något roligt och kreativt utan att känna att jag har dåligt samvete för jag borde verkligen...
Med den insikten i bagaget är det väldigt märkligt att det inte oftare är välstädat hemma hos mig. Det är inte direkt jättestökigt heller ­ men det händer. Hur kan det komma sig att jag som uppenbarligen inte har några speciellt pedantiska särdrag, känner mig så bra till mods när det är välstädat hemma?
Men det är i och för sig mig i ett nötskal: att hopplöst försöka spara kakan och samtidigt äta upp den ­ vid alla möjliga tillfällen.

Nåja, i morgon väntas ett inverterat big bang.
Undrar vad som händer sen?

april 22, 2004

Je suis un baugette

Jag bakade baugetter igår. Baugetter att hålla under armen när jag skall låtsas vara en parisbohem. Eller baugetter att hålla uner armen när det blåser. Det kan kanske kvitta.

Jag har fått en himla lust att laga mat och baka nu igen. Inte konstigt kanske, då vårat kök varit ett enda stort kaos i flera månader och nu äntligen är klart.
Hur som haver, jag läste i en bok som jag köpte till Henne förra hösten - eller våren kanske det var. Den heter Riddarbageriets bröd och den är säkert i var mans bokhylla snart. Jag såg nämligen att den var på någon bästsäljarlista. Det var ju roligt. Jag har inte egentligen tittat i boken speciellt förän nu för någon dag sedan. Men det är ju faktiskt fantastiskt vilken trevlig bok det är...skriver jag och känner mig plötsligt som en gammal husmor som står och gräver i de där numera gammaldags farinsockerburkarna. Du vet dom där låga, breda och pratiskt taget kvadratiska, beigebruna mjukplastburkarna med ett runt, mörkbrunt mjukplastlock, innehållandes en mer eller mindre stenhård fast seg mörkbrun klump till farinsocker.
Frågan är om det nya farinsockerupplägget med mer raffinerat och därför torrt, oklibbigt och också mer lätthanterligt farinsocker kanske har förlorat något i smakstyrka gentemot det gamla mörkbruna hårdklibbande farinet. På något sätt hoppas jag det. Det känns bättre om det rejäla smakar mer. Tror jag.
Åter till brödbakarboken då. Det är slående hur mycket överlägsen en välskriven receptsamling är en mer traditionell låt-recepten-tala-för-sig-själva-bok. För denna Riddarbageribok spelar på precis rätt strängar för att en mer matlagningsorienterad person som jag skall byta stekspade mot degbunke.
En mycket god bok.

Bara för att visa för mig själv att det inte enbart var på grund av boken som jag kånkade hem flera kilo mjöl så började jag givetvis med att baka baugetter med ett recept från en annan bok. Jag går sådant.
Resultatet belv sådär. Jag tror jag hade lite för mycket mjöl - trots att jag hade mindre mjöl än receptet föreslog. Men jag skall baka baugetter och baka baugetter ingen tills dom är svingoda.
Jag gör sådant också.

Pricken över i var ändå att Hon blev en smula inspirerad av mitt brödbakningshumör och satt igång med tre plåtar kanelbullar. Jag älskar kanelbullar. Jag åt elva stycken på kvällen och mådde sedan illa som en hund som har ätit elva nybakade kanelbullar.
Jag gör sådant.

april 20, 2004

Repetera repetera

Jag har fastnat i vinkelvolten en smula - men det är kanske precis som vanligt egentligen. Inte fast således - beroende snarare.

Jag kan inte sluta tänka i dessa utförskaruseller. Jag måste tagga ner en smula. Låta tiden gå. Men jag analyserar som vanligt varenda sekund som om det var den sista på jorden. Även fast jag vet att jag överanalyserar, och ibland till och med sönderanalyserar, fortsätter jag okontrollerat.
Frågan är väl i och för sig bara intressant om man ställer den rakt ut - och så jävla dum är jag tack och lov inte. Men det är ändå så att nästan allting kan vara det viktigaste. Det svåraste. Det hårdaste.
Jag måste sluta med allting.
Alltid.

Man dras dock till att undra om noteringar och verklighets-kontroller som denna är ett kvitto på att problemet är under behandling, eller om det är ett kvitto på hur illa det är.

april 19, 2004

Törnrosasömn efterlyses å det snaraste

Ja, vad kan man säga om den nyss avklarade helgen.
Vad kan man säga om den kommande tiden. Som vilken spärrvakt som helst, sitter jag här och väntar.

Vi blev iallafall äntligen klara i köket i helgen. Nu är det feta middagar in absurdum som väntar. Jag skall baka bröd och göra surstek 24-7 som de säger på transatlantiska. Vi har renoverat i månaderna två. Det känns helt sjukt att det blev klart till slut. Tack och lov har vi dessutom lyckats lösa det femtonspel som våran lägenhet har varit den senaste tiden, då köksmöblemanget samt gamla kylen stått lite piffigt utspridda i lägenheten. Men nu är allting på plats och det är otroligt skönt.
Kul att det blev bra också. Nu är det bara de andra två jätteprojekten kvar. Sen skall jag törnrosasova i ett år.

/Martin Timell

april 15, 2004

Svindel

Svidande vindar i mitt ansikte
Runtblåsande sand klibbar fast tårarna
till en urtidsdeg av krossad sten
och saltvatten

Om natten sveper oron
som en endaste gråsvart dimma
över mig
Andra nätter sover jag
som i vilken rosa dröm som helst

Vuxenhetens stenhårda,
benvita riktighet
sätter mina tankars vattendrag i gungning

Sätt båtar i sjön och ro för att fly

Men också för att leva.

april 13, 2004

Som ett vattenfall kommer jag att brusa

Sätt ditt finger
på min känsla av förträfflighet.
Sätt ditt finger
på min pirrande nyfikna mage.
Sätt ner alla fötter du har
och fundera på vad som fyller oss
båda två.

Kan du inte se lika bra som jag
att även om dimman tätnar
eller lättar
kommer jag fortfarande stå här
och skava med tumnageln mot framtänderna.

Även om hela havet stormar
kommer jag stå pall,
men samtidigt också förintas.

Jag har allt i en liten ask
och jag funderar ständigt
på hur pass stor den är.
Rymms allt som måste finnas i hela världen
denna gång.

Som ett vattenfall kommer jag att brusa.
Lita på det.

Lycklig, lycklig, lycklig...

Jaha, då har man idkat lövbränning, vedhuggning, samlag och annat trevligt som hör våren till.

Nu har jag kommit hem från ett par dagar ute i busken. Jag känner mig mer och mer som en figur i vilken Stig Claesson-roman som helst när jag är ute på landet nu för tiden. Det bara blir så. Vi har rensat ur det gamla förrådet, fyllt det nya förrådet med saker som vi rensade ut ur det gamla förrådet. Somligt av allt som fanns i det gamla större fick den eutanesi som troligen det mesta i det där förrådet gjort sig förtjänt av under säkert femton år som bortglömda utensiler. Ett par träbord, någon stol och en och annan annan sak fick således äran att brännas på bål, som vilken påskhäxa som helst.

Jag skall verkligen försöka att ordna det så att jag iallafall kan få en ledig helg den här våren. Det börjar bli tjatigt slitigt nu. Även om köket snart är klart så har jag tvåhundra andra saker på min att-göra-lista.
Två av fem aprilfödelsedagar är avklarade. Det är en märklig dom jag har, att varenda april vara pank som en kyrkråtta. Varje år. Alltid. Men det är ju trevligt att folk har festiviteter och tillställningar. Onekligen.

Jag såg en intervju med Ingmar Bergman på SVT igår. Gubben är gammal nu, lastgammal faktiskt. Men det är ändå slående hur pigg han är - och hur bra han ändå verkar må. Trots en hel del prat om "dämoner", vargtimmar och dyligt så tycker jag han gjorde ett relativt harmoniskt intryck.

Men det är klart, vem skulle inte vara harmonisk om man bodde i ett hus man praktiskt taget ritat själv. Vid havet. På Gotland.
Det skulle ju kunna göra vem som helst Lycklig, lycklig, lycklig...

april 08, 2004

Jag har förvandlats till en småsur jävel

Utan att egenltligen inse det har jag förvandlats från glad fink till sur svan på mindre än tre månader - iallafall i vissa avseenden. Men jag skall skärpa ihop!

Tiden har varit så knapp de senaste veckorna. Rör det inte Det Stora, så rör det köksombyggnaden, och rör det inte rör så rör det Tallroths. Jag har hunnit med att fira både min storasyster som fyllt 30, samt fira min minsta lillasyster som hunnit bli hela 20 år gammal. Jag har fixat med lägenheten, planerat inför ombyggnaden på landet och börjat styra upp inför en väns stundande svensexa. Jag har jobbat som ett troll, med formgivningen av en magasinaktig katalog - och trycktiden rycker ohjälpligt närmare. Jag har varit flitig i mitt musicerande. Jag har var och hälsat på mina blivande svärfäldrar plus dito släktingar. Jag har varit på Gotland. Jag har varit i Paris. Jag har försökt att hålla huvudet någotsånär över ytan i allt det här kaoset. Men jag insåg igår att jag blivit en småsur jävel den här våren. Inte för att jag egentligen har anledning till det, för det är faktiskt bara roliga saker som händer. Problemet är detta Speedy Gonzales-tempo. Jag hinner inte med allt och allting är jätteviktigt.
Hur som haver, jag insåg igår att jag biter av snabbt, när det inte blir som jag tänkt. Att jag varit otrevligt stressad i telefonen ibland, den här våren. Att jag blivit en småsur jävel helt enkelt.
Men det ger väl sig.

Nu är det halvdag och allt. Levande hjortar på något sätt - men ändå har jag kalendern fullsmockad. Systemet på vägen hem efter jobbet. Sen golvläggning hela kvällen. Upp tidigt imorgon för färd ut till landet. Där det blir husbygge i dagarna tre. Samt matlagning och samkväm. Jag som knappt hade hållt i en hammare innan förra våren har nu förvandlats till värsta snickers-snickaren. Kan hoppa in i Room Service vilken dag som helst - det är bara gotländskan som saknas.

Ser väldigt mycket fram mot bastun på landet. Där tänker jag parkera min då säkert ännu mer trötta lekamen samt en kall pilsner, efter en hel dags arbete vid husbygget.

Glad påsk!

april 05, 2004

Vuxenvals

Mycket av det jag gör nu handlar om olika grader av vuxenhet. Vet jag egentligen vad jag håller på med, eller är jag bara barnsligt förtjust i att låtsas?

Men det här är inte på låtsas. Det är etthundra jävligt uppenbara procent på riktigt. Det har jag bevis på. Ändå viker tanken ibland. Vajar i vinden, som det rågblonda livsavgörande jag faktiskt sått. Men hur skall jag kunna veta att det är nu det är? Hur skall jag kunna veta att det är nu bilden tas, som sedan för så många kommer vara den referensram inom vilken man mäter mig. För det handlar om att mätas. Fru Justitia står med vågskålarna i min hall. Väntar i köket. Sover under sängen. I sängen. Jag vet att tiden kommer då jag skall granskas. Det kan jag förlika mig med. Det som bryr mig förtillfället är frågan om jag borde ha väntat till hon kom självmant - vilket hon alltid gör, förr eller senare. Nu bjöd jag upp till dans själv. Kanske för att jag ville vara den som tog initiativet. Kanske för att jag ville på riktigt. Jag tror det.
De här tankarna är ibland lite för stora för mig. För även om de är mina så kan jag inte göra så mycket mer än att bara se dem hända mig. Överrumpla.

april 01, 2004

För jag har ju så lite att göra ändå

Det börjar lida mot sitt slut nu. Iallafall vad gäller köksombyggnaden. Av vårat tidigare så trista vitt-i-vitt-kök, har det nu blivit ekskåp, matt pistagefärgat kakel och diskho i porslin.
Det var ju trevligt.

Jag kan inte låta bli att undra hur länge vi kommer bo där. Det känns inte alls som vi bott där så länge än. Almanackan skvallar om lite drygt ett år - och det är väl ändå inte så länge. Hallen har vi hunnit med att renovera. Och sovrummet. Köket står snart klart och resten orkar vi inte engagera oss i just nu. Det är så mycket ändå i år. 2004 ser ut att bli det i jämförelse absolut händelserikaste året någonsin. Totalt överlägset faktiskt. Men det går väl lite i cykler kanske? 1996 hände det ju massor. Så ock 1999. Och 2001. Men 2004 är redan värst. Även om det inte händer en endaste sak till i år. Även om jag ligger still under en sten i en skog från och med nu till och med nyår. Det är redan kört. Det var redan kört på Gotland.
Men bra kört - inte att förglömma!

Som det ser ut nu kommer även påsken att bli ett spektakel utöver det vanliga. Det blir stora hyrbilen och hela gänget, plus doggen, som skall ut och försöka ömsom spika och såga, ömsom äta och dricka. Det blir nog en sjangdobel tillställning. Skulle mer än gärna stanna ett par dagar extra där ute. Bara jag och fröken fräken och några flaskor rödvin. Det vore underbart. Måste komma ihåg att ta med mig oljefärgerna ut. Jag har ju lovat att måla en ko på dörren till gamla vedboden i säkert tre år nu. Men det skall bli av någon gång, det skall det.
För jag har ju så lite att göra ändå.

mars 31, 2004

En modig mans blues

Vårsoloen drar mig med nu. Sitter inte längre still i mina tankar och maler. Sitter inte längre och hoppas på något svar. Men det är ändå saker som snurrar. Malandet är över men hjärnan pinnar på ändå.

Kan du dra mig med dit bort. Ta mig med till lugnet. Jag vet att vi planterar, men min jord är allt som oftast jävligt orolig och vet du allt som man måste veta om det här.
Jag vet ingenting, säger du och jag får fler klumpar i magen. Men det ordnar sig, säger jag i den vuxnaste ton jag kan. Samtidigt tänker jag att det här är något helt annat. Det handlar inte om att kunna eller att veta. Det handlar om att göra som man gör. Men också lite om att ställa skåpet där det skall stå - utan att egentligen veta var.

Jag är inte helt jävla feg ändå.

mars 30, 2004

Femton år på några timmar

Jag blev äldre. Väldigt mycket äldre. Jag blev stor. Väldigt mycket större. Jag tar elefantkliv mest hela dagarna och jag vet inte alls hur det hela kommer sluta nu. Sluta inte nu. Sluta nu, inte.

Konstigare dagar har jag nog inte varit med om. Vi bygger om, bygger nytt, kastar bort. Kasta inte bort dig själv nu älskling. Kasta inte bort dig själv nu. Nu du. Det är dagarna som kommer, som kommer. Och det är inte vilka dagar som helst inte.
Det här är helt obegripligt - jag lämnar detta nu. Släpper det.
Det är omöjligt.
Kanske.

Vanliga världen rullar orört vidare ändå. För märkligt nog är det precis lika mycket disk som vanligt som skall diskas och hej vad vi slängde hela köket igår. Äntligen. Varför genomsyrar detta inte allt? Min mjölk i kylen blir lika dålig lika snabbt som vanligt. Varken mer eller mindre solsken ute. Mikrofonen funkar jättebra.
Ändå rullar vi mot det stora blå som om vi aldrig hade gjort något annat.

Jag tänker inte alls på det hela tiden.
Jag tänker på det hela tiden.

mars 29, 2004

Jag kan inte riktigt förstå vad som händer

Jag förstår helt enkelt inte. Kan inte begripa. Rent intellektuellt förstår jag ju. Det handlar bara om streck ändå. Det är begripbart. Men innebörden är ofantlig. Vansinnig. Underbar.
Men jag vet inte så jag kan egentligen inte säga något för jag begriper inte vad jag säger. Kan inte ta in det. Jag säger ingenting för jag kan ändå inte förstå vad det är jag säger. Finns ingen känsla att klistra på det påståendet. Tomt. Märkligt tomt. Underbart tomt.
Svinläskigt.

mars 26, 2004

En svag doft av parfym - och svartmålade ögonfransar

Ibland kan jag verkligen känna att jag lever fel liv. Jag sitter framför datorn mest hela dagen. Som någon ursäkt för att rättfärdiga mitt sätt att finansiera mitt liv, jobbar jag med reklam. Skapandet av reklam är kreativt och inverkar positivt på min småartistiska ambition - och dito självbild. Iallafall intalar jag mig det. Men det kommer dagar av tvivel. Vem blir gladare för den reklam jag åstadkommer. Vem kommer mina kreationer till godo? Jag kan lägga ner timmar på en annons, som faktiskt blir ganska fin. Men gör jag det för att jag vill det - eller gör jag det för att jag inte kan eller vågar göra något som inte står i direkt relation till pengar. Om jag vann en stor peng på något lotteri, ja, då skulle jag säga upp mig på en gång. Gå och aldrig komma tillbaka.
Bryderier blir ofrånkomliga efter ett sådant konstaterande: varför säger jag inte upp mig då? Varför vara kvar i reklamvärlden när jag bevisligen egentligen skulle vilja göra något annat.

Visst är det lätt att erkänna att jag är slav under penningen. Det är det många som är. Men det stora svarta i det här är att alla mina drömmar går åt ett annat håll. Jag drömmer inte om pengar. Aldrig. Jag drömmer om en värld utan pengar. Det är i och för sig självklart endast när man är snorrik som man kan strunta helt i pengar. Men det är faktiskt inte snorrikhet det handlar om. Jag vill kunna handla vad jag behöver - kläder, konstnärsmateriel, mat och vin. Betala utan att behöva oroa mig för att det inte skall finnas pengar så det räcker. That's it.
Jag har aldrig haft några Ferrari-drömmar. Jag drömmer om konstnärskollektiv. Jag drömmer om att skriva en bok, på skrivmaskin. Jag drömmer om sällskap som är intelligent. Samtal om nätterna. Att sitta i en hammock och föra intressanta diskussioner över ett glas portvin. I en vit linnekostym och en halmhatt. Romantiseringar, ja visst. Men det är väl ändå det allt handlar om. Att promnera genom ett ganska folktomt Paris, hållandes en dam under ena armen - och en baugette under den andra. En svag doft av parfym - och svartmålade ögonfransar.
Blir det bättre än så, egentligen.


Så säg mig: vad gör jag på en reklambyrå?

mars 24, 2004

Tänk er gran barrar inte alls

Var iväg och lirade lite igår. Det var väldigt trevligt. Har fått lite mer kontinuitet i mitt lirande igen. Det känns mycket skönt. Jag har haft flera år av mer eller mindre stiltje på spelerifronten. I band alltså - klinkandet hemma går inte riktigt att komma ifrån. Men jag har inte lirat såhär mycket och såhär frekvent sedan 2001 kanske. Och det är ju trevligt.
Köpte mig en ny mikrofon igår också. Det var ju också bra.

Skall åka till skroten och slänga vad som är kvar av vårat gamla kök imorgon. Det har stått på balkongen nu i över en månad och av de förut helt okej, men ack så tråkiga vita köksskåpen, återstår nu mest ett par blekgråa, uppsvällda och genomfuktiga rangliga missfoster till köksskåp. Men de kan ju inte stå på balkongen och ta plats i all evighet - även om jag gärna hade försökt ignorera dem ett tag till. Men våren är ju på väg och balkongen kan inte vara barrikaderad när vi skall intaga den traditionsenligt svinkalla första balkongfrukosten här, anytime soon.

Varför är det så att man allt som oftast tar alla möjliga tillfällen att slippa undan saker som denna? Att bygga om köket det är ju bara roligt - men att plocka bort det gamla köket och köra det till sopen, det är en pina som man försöker ignorera så länge det går. Iallafall jag fungerar så. Men nu skall alltså skiten bort imorgon.
Döm av min förvåning när jag igår tittade ut på balkongen för att uppskatta omfattningen av det hela. Vad var det som stod där - längst bak, inklämd mellan all gammal utriven köksinredning? Jo, julgranen såklart. I prima skick, som du förstår, såhär en bra bit in i mars.

mars 23, 2004

Egentligen borde jag jobba

Har inte alls rätt tempo nu. Kan sitta och stirra in skärmen hur länge som helst, utan att egentligen få något vettigt gjort. Hjärnan går på högvarv. Alltid högvarv. Men det hjälper mig inte speciellt. Har så mycket annat på gång, som jag borde. Som jag måste. Som jag inte gjorde. Allting på en gång - det är ändå så det nästan alltid blir. Andningspaus, ja visst - men vad jag behöver är en syrgasmask. Jag har lagt otroliga saker på hög nu. Travar kaknästornshöga förväntningspyramider mest hela dagarna. Vill ju att allt skall bli bra, men kan man verkligen tala om vatten över huvudet när man lever hela sitt liv på havsbotten?

Jag är extremt dålig på att planera min vardag. Jag gör allt på en gång. Visst är det bra - I get the work done - om man nu skall prata transatlantiska. Men jag undrar ibland om jag någonsin kommer hinna njuta av allt jag gjort. För när det äntligen är dags för att sitta ner och småle åt allt det fina jag kreerat. Kontemplera och interpunktera. Då har jag redan huvudet fullt av nästa projekt. Inser att det finns risk att jag låter helt bror-duktig, men så är absolut inte fallet. Problemet är att jag ofta nyttjar känslostölder. Jag suger ut känslan av att vara klar med projekt redan innan jag gjort dem. Jag har imaginära släppfester för min nya bok, innan jag ens har satt mig ner och skrivit "Det var en gång..." Likt en euroforiberoende vampyr suger jag ohjälpligt projekten rena från känslor - innan jag börjar. Sen står jag där med ett jobb som skall göras som redan är renslickat på allt positivt.
För det är kontentan. Det blir ingen fantastisk upplevelse att skriva den där boken eller måla den där tavlan. När min jättehjärna är klar med den har jag sugit ut allt sovel. Då återstår bara ett par tusen tangenttryckningar - eller vad det nu kan vara.
Lika upphetsande som att gräva ett dike.

mars 22, 2004

Andningshål och konstpaus

Kanske att vi fick ett efterlängtat andningshål ändå. Tiden stannade upp och vi hade tid att titta ut och inse att det faktiskt är vår på gång där ute. Men å andra sidan var det precis det som gick i stöpet en smula. Våren alltså. Det är kanske inte den korrekt meteoroligiska definitionen jag åsyftar nu. Snarare den spirituellt virila våren. Uppstartandet.
Men det går väl fler tåg.

Köksombyggnaden tuffar på. Det är bara golvet kvar nu. Samt målning av de väggar som inte skall kaklas. Jag leker hantverkare och det glädjer mig. Jag är grym på att låtsas.

mars 19, 2004

Vad är det jag håller på med egentligen?

Ja. Vad är det jag håller på med egentligen ­ det kan man faktiskt fråga sig. Detta kan bli större än allt annat. Det kan bli helt sjukt stort. Eller så blir det inte alls. Jag kan inte göra så mycket mer än att vänta nu ­ men oj vad jag väntar!
Annars är det väl som det brukar numera. Full fart på livet ­ men på andra områden än tidigare. Vad som förr var sus och dus är mer hemtrevlighet nu. Vad som förr var stora skälvan, är nu diskbänksrealism. Mer jordnära än någonsin. Det känns fantastikst skönt.